Marxism

Marxistisk imperialism

10 sep , 2016  

Den organiserade marxismens, dvs Sovjets, roll i andra världskriget är central inte bara sett till deras krigsinsats och tiden de var indragna i kriget, Sovjet spelade också en central roll för att starta kriget den första September 1939, en dryg vecka efter att Stalin och Hitler ingått en allians, Ribentropp-Molotov-pakten. Att det var denna allians som startade kriget har kommunister svårt att acceptera eftersom det i deras berättelse alltid är kapitalismen som är orsak till  krig. Att stater med en stark koncentration av kapital till militärindustriella komplex startat krig har vi tydliga erfarenheter av genom USA angreppskrig efter den elfte September 2001. Här finns uppenbart en kopplingen till kapital vilket inte betyder att det ekonomiska systemet alltid är den avgörande och utlösande orsaken.

Marxister-Leninister lägger oftast ansvaret för andra världskriget på HitlerTyskland och Västs Münchenpolitik. Centralt för denna ståndpunkt är att September 1939 inte erkänns som startpunkten för andra världskriget. Ej heller erkänns att det tyska-sovjetiska anfallet på Polen likviderades de sista resterna av Versaillesfreden, garantierna för den gördel av småstater som skulle skilja Ryssland och Tyskland åt. Efter Polens fjärde delning fullföljde Sovjet avtalets hemliga del genom att annektera de baltiska staterna, Estland, Lettland och Litauen, och Tyskland rensade i väster efter att ha säkrat sin rygg i öster.

De baltiska staterna befann sig i ett politisk chocktillstånd efter Tyskland och Sovjet slakt av Polen. De såg heller ingen möjlighet i stöd från England eller Frankrike, som redan vid Polens delning visat sig maktlösa. Detta är orsaken till varför Sovjet utan militärt motstånd kund ockupera dessa stater, vilket också bidrog till att förringa brotten i eftervärldens ögon, de förminskades i skuggan av krigets ohygglighet. Genom det lilla motstånd som trots allt bjöds från Litauens sida så tvingades Molotov att förklara Moskvas avsikter med sin brutala behandling av samtliga tre Baltstater.

I den marionettregering som Sovjet handplockade i Litauen ingick främst kommunister, med där fanns också liberaldemokraten Krévé Mickevicius, som inte lät sig nöja med de officiella förklaringar till Sovjets agerandet. Han krävde upprepade gånger att få träffa Molotov för att för sig få klarlagt Sovjets planer vad gällde Litauens framtid. Den andre Juli 1940 tog Molotov emot. Var det Molotovs bristande erfarenheter och otålighet som förklarar hans frispråkighet  under samtalet, eller var det en medveten strategi för att försöks knyta Mickevicius närmare den sovjetiska nyordningen?

Agnis Balodis har i ”Sovjets och Nazitysklands uppgörelse om de Baltiska staterna” redogjort för samtalen.

Molotov försökte vika undan och använde sig av den gängse retoriken om den stora lyckan som hade kommit Litauens folk till del, och att Röda armén hade befriat det litauiska folket från en hård diktatur. De stundande valen till det nya parlamentet när folket själva skulle komma att utse sina företrädare, skulle klargöra vilka relationer i framtiden skulle komma att råda mellan Litauen och Sovjetunionen. Men Mickevicius nöjde sig inte med det och pressade Molotov hårdare tills denne tappade tålamodet. Molotov svarade:

”(…) Ni provocerar mig , herr minister. Ni tvingar mig att avslöja saker som jag ej hade avsikt att avslöja nu. Men vi kan tala öppet, utan sentimentalitet. (…) När ni ser på läget som det är, så kan ni inte undgå att märka, att de små staternas tid är förbi. Litauen tillsammans med de två andra baltiska staterna måste i framtiden ansluta sig till de ärorika sovjetfolken i Sovjetunionen. Därför måste ni redan nu göra ert folk bekant  med det sovjetiska systemet, som i framtiden kommer att härska över hela Europa. I andra stater kommer det kanske att introduceras senare här i Baltikum nu.”

Dessa hänsynslösa och öppna ord chockerade samarbetsmannen så, att Molotov fick beställa in te för att lugna honom. Under samtalens fortsättning förnekade Molotov varje möjlighet av även en begränsad självständighet för Litauen. När Mickevicius påpekade , att det litauiska folket för länge sedan klart hade visat sin vilja till oberoende och önskan att bestämma själva över sin framtid och denna beslutsamhet skulle komma att bekräftas vid varje folkomröstning om den ej påverkades utifrån genom hot, svarade Molotov.

”(…) Vi har för länge sedan strukit ”hot” i den betydelsen från våra ordböcker. Vi kommer ej att använda hot, men vi vet ändå hur ert folk kan övertygas att dess egna intressen kräver att uppgå i Sovjetunionen. Redan inom fyra månader kommer alla tre baltiska folken att rösta för anslutning till Sovjetunionen och det kommer att ske helt frivilligt utan incidenter(…)Litauen kan inte bli något särfall i denna utveckling(…)”

Mickevicius pekade på Amerika och menade att USA kommer att motsätta sig en sovjetisering av Europa, varpå Molotov svarade:

”(…) Vi kommer att hjälpa Amerikas ledare att begå fel om dessa fel är till vår fördel(…..) Alla som satsar på Amerika kommer att bli bittert besvikna (…)”

Mickevicius reagerade starkt på den information han fått. Han förstod att han gjort en stor felbedömning då han valde att låta sig handplockas till minister. Dagen därpå fortsätter diskussionerna med den högst ansvarige sovjetiske byråkraten tillika NKVD-byrokraten Dekanozov, som tror sig om att ha en del att lära ut.

”Efter det här kriget kommer hela Europa under vårt inflytande (…) Ni personligen och de baltiska ledarna och diplomaterna sätter stora, men tyvärr fåfänga förhoppningar på USA (…..) Ni bord veta, att jätten Amerika lider av av en obotlig åkomma: alla Förenta Staternas invånare, sak samma om de är enkla arbetare eller politiska ledare har inget annat intresse eller ideal än pengar(…..) Dollarna är deras gud och för dollarn offrar de inte bara sitt land utan även sina vänners, föräldrars och till och med sina barns intressen och ära (…) Jakten efter dollarn, inbördes hat och avundsjuka är grunden till deras sociala ordning. En sådan nation kan ej vara farlig varken för fiende eller för vän.. Men vi varken vill eller måste slåss med Amerika (…) När tiden kommer då skall vi förinta denna nation med hjälp av dess egna medborgare – och med hjälp av den allsmäktige dollarn.

Denna nation kommer ej att slåss för Europa, än mindre för de små baltiska staterna, som inte kan ha något värde i deras ögon. Har ni olja eller guld? Har de investerat kapital i er industri? Eller är era länder viktiga marknader för deras produkter.

Partiet kan inte skjuta upp inkorporeringen av Baltikum i Sovjetunionen. Läget är mycket gynnsamt nu och en sådant tillfälle kanske aldrig återkommer. (….) Litauen är ett katolskt land och invånarna där är fanatiska motståndare till partiet. (…) Men Litauen ungdom litar på er, därför önskar vi att ni stannar i regeringen så länge tills ert land blir upptaget i Sovjetunionen. (…) Vi önskar att allt skall förlöpa utan incidenter. Er avgång blir svår att förklara för folket. (….).  Självklart önskar vi, att ni icke underrättar er regering om dessa samtal. Det bästa vore om ni sökte inträde i partiet (…) Vi kommer inte att besvära er med de gängse formaliteterna.

Samtalen visar tydligt Sovjets långtgående planer för Europa, en politik som kommunister gjort allt för att mörka och tala ner. En bild har målats upp av att det endast var västimperialismen som utgjorde ett hot och bedrev en aggressiv politik. Sovjets ockupation av baltstaterna överlevde världskriget och under årtionden led folken under den bolsjevikiska stöveln, så har flera generationers liv formats av att leva under en totalitär och främmande makt. Politiska spänningar och misstroende mellan folken är det pris de fått betala intill idag, och som nu utgör jordmån för USA:s geopolitiska spel.

Det finns två misstag som kan göras då det gäller att hantera de politiskt motsättningarna som reser sig ur denna konfliktfyllda historia. Det första är att låta minnet av den Sovjetiska imperialismen användas som förevändning att driva de baltiska folken allt djupare in i Natos famn. Det andra misstaget är att förneka och  förminska de Sovjetiska krigsbrotten i tron att de skulle minska motsättningarna mellan Ryssland  och de baltiska staterna, vilket endast kan uppfattas som ett ställningstagande för Sovjet, mot de baltiska staternas självbestämmande. För att inte ramla i den senare ståndpunkten behöver kritiken av marxismens roll i det imperialistiska bygget Sovjetunionen redas ut.

Frågan är allmänt ställd i rubriken, marxismens imperialism. Naturligtvis en svårsmält sammansättning för en marxistiskt drogad vänster, men inte dess mindre ett viktigt drag i dess teori och praktik. Frågan har tidigare berörts i artikeln Marxismens fred. Dess praktiska sida tagen ur bestens egen mun, i den redovisade ambitionen att erövra hela Europa. Dess imperiebyggande stannar i internationalismens anda inte vid Atlantens strand. ”När tiden kommer då skall vi förinta denna nation(USA) med hjälp av dess egna medborgare.” Det sovjet anklagats för under efterkrigstiden var just dess ambition att lägga Europa under sin skyddande hand. Här har vi en av det kalla krigets uppenbara orsaker.

Lenin åser från sin sarkofag hur hans internationals revolution äntligen sprids västerut, helt i enlighet med hans femton år gamla förhoppningar. Inte som tanken var, inifrån genom Kominterns femtekolonner, utan genom det socialistiska moderlandets politiska omsorger om de i ”fascistiska” småstater fångna arbetarna. En central fråga för att förstå Imperialism handlar om dessa offer, om de små staternas rätt till säkra gränser. Det är också denna princip som Molotov angriper för att rättfärdiga Sovjets övergrepp.

Genom sovjets sammanbrott bröts den imperialistiska kopplingen mellan ett socialistiskt block och dess kommunistiska partiers agentroll i de kapitalistiska länderna. De mest aggressiva i det militärindustriella komplexet i USA, förlorade samtidigt den viktigaste förutsättningen för deras politik, en fiende. När militäralliansen Warszawapakten upplöstes fanns ett gyllene tillfälle att svara med att även lägga ner Nato. Hökarna i USA och Västeuropa behöll inte bara militäralliansen Nato, de tog också över den sovjetiska strategin att agera genom ombud, inte genom en universell ideologi som skapade politisk band utan genom att ekonomiskt och militärt understödja muslimsk fundamentalism. Strategin hade visat sin styrka i Afghanistan och användes nu i Jugoslavien för att destabilisera Balkan.

USA;s imperialisms intriger och destabilisering genom ombud har efter misslyckandena i Irak och Libyen blivit ryggraden i deras agerande för hegemoni. En strategi som har likheter med sovjets agerande genom den kommunistiska internationalen. Hur USA såg på Sovjet under efterkrigstid är centralt för att förstå det kalla kriget. Utformandet av dess politik byggde på en rapport från ambassaden i Moskva, George F Kennen rapport sammanfattas i länken:

I inledningen av telegrammet hävdade Kennan bland annat:

Sovjetunionen upplevde sig självt som deltagare i ett permanent krig med den kapitaliska världen.
Socialister och socialdemokrater uppfattades som fiender, inte allierade.
Sovjetunionen skulle stödja sig på kontrollerbara marxister i den kapitalistiska världen.
Sovjetisk aggression utgick inte från det ryska folkets åsikter eller från ekonomisk verklighet, utan snarare från historisk rysk främlingsskräck och paranoia.
Maktstrukturerna i den sovjetiska regeringen förhindrade en objektiv och riktig bild av både interna och externa realiteter.
Telegrammet väckte stor uppmärksamhet inom utrikesdepartementet och nådde snabbt Vita huset och Försvarsdepartementet

USA svarade på det Sovjetiska hotet framförallt inte med militär styrka utan med ekonomiska stöd, genom Marshallplanen för en snabb återuppbyggnad av Europa. Det kalla kriget var om vi ser på de båda supermakternas strategier inget krig, och ingen av dem hade krig för Europas del på dagordningen. Det var på den politiska fronten som slaget stod och här användes hotet om ett krig som ett viktigt politiskt argument från båda sidor.

När vi idag försöker orientera oss i det geopolitiska spelet och dess avspeglingar i den politiska och ideologiska kampen finns en del att lära av efterkrigstiden ideologiska och politiska strider och inte minst hur medierna användes för att understödja föreställningarna om ett nära förestående krig.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *