Marxism

Göran Greiders Marxism…

3 sep , 2016  

Vänstern inspirerad av Marx har krisat ända sedan ”de inställda upprorens tid” på 70-talet, kvar från  den tiden återstår nu några marginaliserade sekter som i arbetarklassens namn, odlar sin ideologiska renhet. Istället för att börja diskutera vad vänsterns kräftgång består håller Göran Greider ett trosvisst hyllningstal utan hänsyn till detta politiska haveri. Den verklighet som marxisterna i vänstern inte lyckats förstå, blir i Greiders värd det omvända, marxismens värde ligger däri: ”att vi för att förstå ett samhälle alltid måste utgå från de materiella omständigheterna”. Och visst säger Marx att ”konkret analys av konkreta förhållanden” är hans läras kärna. Men det är ju samtidigt så att Marx skrivit så mycket mer och som haft en vida större betydelse för den dogmatism som marxismen utvecklats till. Det Greider inte vill se är att han och den dogmatik han försvarar har växt samman med det liberala etablissemanget, och att det är anledningen till att marxister är så populära i de mest nyliberala tidningar som Sverige känner. Jag säger bara Metro, där GG är flitigt anlitad tyckare. Men hur ser då Greiders argument ut för den Marx som han så ihärdigt försvarar.

Greider tycker sig hittat ett talande exempel på marxismens förmåga, i hur de ställer sig till stenkastande ungdomar:

När det kastas sten mot polisbilar i ett utsatt område söker marxisten alltid efter de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna.

Att Greider är så luddig och allmän i detta exempel, beror det på att de där ”ekonomiska orsakerna” visat sig delvis vara försäkringsbedrägerier, där bilägarna betalar de kriminella gängen att sätt eld på den egna bilen? För detta betalar Greider nu dessutom ut  en politisk premie, som de skyldiga ser till att omsätta i mediala snyftreportage om utanförskapet i förorter.

Det är denna i grunden liberala hållning som fått vänstern att ömka sig över ett kriminellt beteende istället för att tala om att så beter sig ingen i Sverige oavsett om man är arbetare eller ej, men speciellt för arbetare som respekterar materiella värden på grund av sina personligen erfarenheter av arbete som ligger nedlagt i de bilar som lyser upp natthimlen runt om i Sverige.

Vad vänster sysslar med är en allvarlig underminering av våra välfärdssamhällen. Det är en slags mjuk och indirekt uppmaning till upplopp. Dessa stenkastande ungdomar inte sällan med kriminella meriter, kan väl knappast se dessa ”ekonomisk orsaker” som annat än en uppmaning att försöka inkassera det.

Eftersom vänstern inte ser dessa människor som handlande sociala varelser, som agerar efter de föreställningar de har, utan som viljelösa uttryck för ett ekonomiskt system, blir  vänstern oförmögen att agera politiskt på ett sätt som skulle få ett brett stöd. Men kan det verkligen vara så illa att de inte förstår detta? Eller är det så att det är den mest revolutionära vänstern som anger tonen och understödjer nyliberalismen eftersom det leder till socialt sönderfall varur deras hett efterlängtade revolution skall resa sig.

Greider går vidare i sina exempel:

När ideologisk rasism väller in över ett samhälle är inte det moraliska fördömandet marxistens enda och viktigaste reaktion, utan analysen av de omständigheter som rasismen är ett symtom på. Här går den djupa och bestående skillnaden mellan liberaler och konservativa å ena sidan och en marxistiskt orienterad vänster – orsak istället för symptom. Och det får konsekvenser för hur man exempelvis ser på bekämpandet av rasismen – att rasism i slutändan aldrig kan besegras enbart med antirasism.

Det finns ett ord som ligger tätt under den politiska ytan på dessa rader. Och jag förstår att Greider inte uttalar det eftersom det skulle leda till tankar hos läsaren som inte är helt enkla att hantera. Ordet är massinvandring. ”Ideologisk rasism” är väl valt då det drar tankarna bort från de materiella omständigheterna, till att rasismen framförallt handlar om politiska åsikter. Att det är SD som underblåser rasismen med sin politik. Utrymmet för den analysen blåstes bort då regeringen övertog den ”främlingsfientliga” invandringspolitiken. Här har inte analysen följt med verkligheten utan tankefiguren släpar efter och underhålls aktivt för att dölja haveriet med Vänsterpartiets ”generösa asylpolitik”.

Eftersom antirasism är vänsterns prio nummer ett, borde de kunna materialisera det i ett väljarstöd med tanke på sitt marxistiska förstånd. Men eftersom vänstern saknar en invandringspolitik som just förstår att det handlar om verkligheten och inte om unkna föreställningar bland Sveriges befolkning, så händer heller ingenting här. Det handlar om att inte dra till Sverige fler invandrare  än man klarar av, dvs inte skapar konflikter.  Om den ”proletära internationalismen” skulle vara något mer än ett slagord för invärtes bruk, skulle de resurser Sverige har, läggas till att säkra livet för så många som möjligt av de som saknar möjligheterna att resa via dyra smugglingsrutter till Europa, till de många ”proletärerna” i flyktinglägren runt krigshärdarna.  Detta är SD-politik och ger dem ett allt större stöd bland LO-folket.

Har den förda argumenteringen hittills varit antimarxistisk? Om man nu anser att vänstern med nödvändighet måste krampa sig kvar vid marxism så är frågan viktig. Fortsättningsvis ges inte det valet eftersom Greider börjar ge sig in på delar av marxismens teorier som är dess uppenbara svaghet, analysen av det kapitalistiska samhället. Åter till Greider:

I den klassiska marxismen dånar ett stort moraliskt credo av ett helt annat slag än borgerligt moraliserande över exempelvis fattiga människors beteenden – arbetsvärdeläran. Den säger att en varas värde i sista hand alltid avgörs av hur mycket mänskligt arbete som är nedlagt i den.

”Arbetsvärdeläran” är inte Marx’s utan en del av Adam Smiths politiska ekonomi. Marx’s bidrag kallade han själv mervärdesteorin vilket var grunden i den analys med vilken Marx ville visa att teserna i Kommunistiska Manifestet var vetenskapliga. Dvs att kapitalismen skulle gå sönder av de inre motsättningarna. Hundrafemtio av var för sig dementerande år har visat att Marx hade fel. Inte ens under de två världskrigen lyckades det marxismen att leda mänskligheten ur kapitalism in i socialismens ”frihet” annat än med inbördeskrig och Sovjetisk ockupation. För att förstå att Marx mervärdesteori är falsk finns anledning att gå tillbaka till arbetsvärdesteorin och se på dess förutsättningar och det politiska behov den tillfredsställde.

Genom arbetsvärdesläran gick man från en ytterlighet till en ny. Den hade föregåtts av merkantilismen som ansåg att alla värden kunde ledas tillbaka till jorden, det jorden bar i skördar och det som kunde grävas fram ur dess inre i metaller och mineraler. Arbetsvärdesläran är teorin för den framväxande kapitalismen och Adam Smith var dess profet. Karls Marx anknöt och gjorde den än mer extrem genom sin mervärdesteori, på vilket han byggde den socialistiska utopin vars främsta politiska insats var att ge de som slets från landsbygden en framtidsvision. Marx hyllning till kapitalismen var helgjuten.

Vad vi behöver idag är en diskussion om denna tid som ger en teori för ekonomin där både arbetet och naturens värden ingår.  När Greider säger att  ”marxismen ofta lyckats inkorporera såväl feminism som ekofilosofi” så talar ovanstående  för att ekosofin endast ytligt lagts till. Det har aldrig handlat om någon förnyelse endast en blandning där lager läggs på lager i en blandning som även Greider i sin inledning beskriver: marxismen som ”en oerhört spretande tankeriktning”. 

När det gäller att placera in marxismen i vår modernitets historia blir Greider åter lika svepande och okonkret.

Genom alla de förvandlingar denna marxism genomgått behåller den sin systemkritiska horisont. Den säger att kapitalismen inte är evig, att den har en historia och att den förr eller senare kommer att ersättas av något annat system, även om det kan ta sekler. Den klassiska marxismens grundmisstag var förmodligen en apokalyptisk förväntan på att kapitalismens sammanbrott ständigt väntade runt hörnet; från Karl Marx till Rosa Luxemburg missade marxisterna kapitalismens och teknologins enorma förmåga till förnyelse.

Men Marx bidrag till historieteorin var inte en materialistisk historieuppfattning, den fanns före Marx vilket han själv tydligt påpekar. Hans bidrag var att visa på proletariatets roll i en revolution för socialismen och dess oundviklighet. Och framför allt att detta enligt hans och vår tids mode var ”vetenskap”. Detta som Greider själv i nästa mening avfärdar. Utan att Greider bevisat något, dragit någon som helst lärdom av de hundrafemtio år som marxismen haft en hegemoni inom vänster och arbetarrörelse, avslutar han med ……

Det går inte utan marxism. Det är den tankeströmning som ingen politisk rörelse kan klara sig utan och det gäller även de reformistiskt lagda rörelserna och partierna. Den måste finnas där för att urskilja det kapitalistiska systemet och för att leverera den grundläggande moraliska idén om att världens rikedomar inte har något annat ursprung än de arbetande människorna själva.

Arbetets värdegemenskap borde vara det centrala som Greider antyder i den sist meningen. Det problematiska är ju att Marxismen inte gör just det. Den har istället koncentrerat sig på egendomsförhållanden och den makt det bygger. Istället för att bygga på de breda folklagrens gemenskap i arbete är marxismen en hatideologi som ständigt mäter ekonomiska skillnader. Vänsterns relation till arbete är en mycket intressant och viktig fråga, den är helt central. En börja till diskussion finns här, i artikeln Vänstern och Arbetet.

Greiders lovsång blir märklig med tanke på de nederlag som marxismen orsakat det arbetande folket. Var vi än vänder blickarna idag ser vi misslyckanden i sociala och politiska katastrofer. Det är inte bara att den ”reellt existerande socialismen” som upphört att existera. Under sin existens var det ett folkens fängelse långt från den gränslösa värd som kommunister gör sig till tolk för. Det handlade inte om arbetets värde utan om slavarbetsläger och förbud för arbetare att äga sina egna verktyg.

Marxister beskriver sig gärna som antiimperialister. Men hur ser deras insatser ut. På femtiotalet inspirerade de till det väpnade upproret och med Kuba som förebild fortsatte offensiven av bara farten. Och resultat ser vi idag, det globala kapitalet har kopplat ett nytt grepp om de före detta kolonierna och den väpnande kampen har fallit ihop.  Resultatet har varit förödande med blodig inbördeskrig och motreaktioner i militärkupper. En historia som marxister inte tar något som helst ansvar för, inte en ansats till eftertanke om den egna rollens betydelse för alla mänskliga offer som skördats.

Det är uppenbart något som inte fungerar, marxismen levererar inte ett politiskt alternativ till finanskapitalismen? De flesta marxister verkar idag inte ens försöka, deras strategi är att tillsammans med nyliberaler och globaliseringens krafter styra in under en ny världsordning. Så kommer Marx efterföljare återigen bidra till kapitalismen och modernitetens seger.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *