Marxism

Nina Björks metapolitik

19 aug , 2016  

Vänsterfolk har börjar reflektera över sin politik, om sin roll i det offentliga samtalet om vad de faktiskt bidrar med, ja om framtiden i politiska termer. Göran Greider har gjort det en längre tid och då till och med lyfta på en av de mest förbjudna stenarna: Sveriges roll och betydelse för demokrati och jämlikhet, det som övrig vänster föraktfullt håller på armlängs avstånd väsandes nationalism. Kanske var det ett övergående tillstånd av sinnesförvirring, eller sjunkande upplagesiffror som krävde lite kittlande politisk retorik, hur som helst så mycket mer än så här blev det inte.  Inom vänstern talas och skrivs alltmer om dess problemen med ”jaget” och lägger sig allt  som oftast på den politiska divanen för en slags självterapi. Nina Björks bidrag i Gomorron Världen i Sveriges Radios P1 har fått uppskattning bland nätaktiv vänster. Här kommer än hårdhänt granskning av hennes metapolitik

Nina Björk har valt att spinna runt kring vad vänstern anser vara en av dess ideologiska trumfkort, den marxistiska synen på samhället och dess utveckling, vilken hon använder för att förstå vad som händer i politiska termer i Sverige. Så här börjar NB:s analys.

Vilken är den drivande kraften i historien. Är det idéer upptäckter, individuella initiativ och innovationer. Eller avgörs historien av hur vi arbetar, vem som äger det vi behöver för att kunna utföra arbetet. Vilken teknik vi har till vårt förfogande. Generellt talat har högern ofta svarat att individer och idéer driver historien framåt. Och Vänstern svarat att ägande och kollektivt arbete är det avgörande.  Högern har alltså traditionellt en vad vi brukar kalla idealistisk historiesyn och vänstern en materialistisk.

Marxism är en mycket doktrinär tradition vilket tar sig uttryck i att dess anhängare älskar att citera sina lärofäder och att politiska tvister avgörs främst genom att använda Marx enorma skriftliga produktion. I dessa tvister är vår verklighet alltid underordnad, det är alltid kartan som avgör i sista hand. Citatet ovan är ett djärvt försök att så kort och lättfattligt som möjligt göra Marx teorier begripliga. Förenklingen har lett till en olycklig stympning. Materialism betyder inte att man inte formulerar politiska visioner efter vilka man handlar. Marxismens revolutionära anslag och ambition gör istället tvärt om, att den lätt blir offer för idealism eller tron på revolutionära teoriers kraft, en verklighetsfrånvänd aktivism. Ett exempel på det är Lenin, som uppenbart bröt med Marx vad gäller synen på revolutionens materiella förutsättningar. Marx ansåg att det är kapitalismen som skapar kraften som skall förgöra den, proletariatet, den egendomslösa arbetarklassen. Marx var därför för en snabb industrialisering för att kapitalismen skulle växa sig stark främst genom att proletarisera landsbygdsbefolkningen. Lenin i Ryssland struntade här i Marx. I Ryssland fanns endast en mycket liten arbetarklass, Lenin borde  i enlighet med Marx stött den liberale Kerenskijs regering för att jämna väg för kapitalism. Istället utvecklade Lenin en teori för maktövertagande, inte genom ett massparti, utan genom ett elitparti av yrkesrevolutionärer med militär disciplin för att med våld kunna attackera staten. Det var också vad som skedde. Där Marx i proletariatet såg en revolutionär klass såg Lenin endast en trög arbetarmassa som inte utan ett revolutionärt avantgarde skulle kunna utveckla ett revolutionärt medvetande och bli en revolutionär kraft. Detta brott i den marxistiska traditionen som är uppenbar, men ändå ligger latent i den jakobinska traditionen som Marx själv var en del av, är idag dold i en marxist-leninistisk praktik och dess propaganda. Detta faktum gjorde att många ur samtidens intellektuella placerade Lenin i samma gäng som Musilini och Hitler som också agerade på den revolutionära politiska scenen, som modernitetens, industrialismens politiska barnmorskor.

Vad gäller Nina Björks fortsättning så finns en intressant iakttagelse.

Men jag tycker det har börja bli så här: Högern agerar som om dom trodde på vänsterns historiesyn. Dom driver materiella frågor, ägandefrågor, och vänstern agerar som om dom trodde på högerns historiesyn. Dom ser språk och föreställningar som den arena där man driver politik.  Vad är det högern hållit på med den senaste tiden om inte en rejäl materiell omfördelning. När alliansen kom till makten 2006 sålde dom ut statliga bolag, bl.a nordea , telia-sonera och vin&sprit för sammanlagt 160 miljarder kronor. Dom sänkte skatter och subventioner för de rikaste tio procenten tjugofem gånger mer än för de fattigaste tio procenten. Dom privatiserade skolor och äldreboenden.

Men vadå? Så här har väl alltid högern agerat, det nya är inte innehållet utan förpackningen, ”det nya arbetarpartiet”. Och det är vänstern inklusive socialdemokratin som genom sin politik öppnat det politiska utrymmet för Moderater att bli de Nya Moderaterna. Det handlar om förälskelsen att via staten ordna arbetarklassens befrielse, nästan som tricket att lyfta sig själv i håret. Här handlar det om en fullständig besatthet av att beskatta för att ge staten muskler. Och det är arbetet som utses att bära denna ynnest, ”det är häftigt att betala skatt”. Beskattningen av arbete är idag exempellöst hårt vad gäller låginkomsttagare, ja Sverige är världsledande i grenen. Anledningen är helt enkel den att i övriga Europa tillämpas principen att inte beskatta inkomster under existensminimum. Hade grundavdragen inflationskyddats från 70-talet hade detta problem inte funnits idag. Att adressera detta problem hade varit att ställa de Nya Moderaterna utan politik för sitt nya varumärke, arbetarparti. Det var och är endast oredan i den egna skallen som förhindrat ”vänstern” att möta sina åtminstone till namnet utpekade politiska fiender.

NB fortsätter sin analys med att ta upp själva grundbulten i det marxistiska tänkandet, privategendomen.

Vad är det högern hållit på med den senaste tiden om inte en rejäl materiell omfördelning. När alliansen kom till makten 2006 sålde dom ut statliga bolag, bl.a nordea , telia-sonera och vin&sprit för sammanlagt 160 miljarder kronor. Dom sänkte skatter och subventioner för de rikaste tio procenten tjugofem gånger mer än för de fattigaste tio procenten. Dom privatiserade skolor och äldreboenden. Och sett i ett litet längre perspektiv har väl ingenting gjort högern mer upprörd än förslaget om löntagarfonder, som just handlade om ägande.

Att göra frågan om privategendomen till den allt överskuggande frågan finns anledning att ifrågasätta, åtminstone utifrån ett strikt arbetarklassintresse. Det finns en egendomsrätt som åtminstone Adam Smith ansåg var den allra heligaste, och det var rätten till det egna arbetet. När så Socialdemokratin utformade sin strategi för arbetets befrielse på 70-talet var det inte denna arbetarklassens styrka man byggde på utan dess tillkortakommande i brist, ägande, förmögenhet. Genom löntagarfonder skulle arbetarna befrias sig genom att bli kollektiva kapitalägare, onekligen en gullig lite tanke. Vad detta förslag gjorde var att reta upp företagarna, de som bedrev verksamhet i realekonomin som startade sin fjärde-oktoberrörelse. Finanskapitalet däremot sätt lugnt stilla eftersom deras förmögenheter skulle trissas upp ytterligare genom att nytt kapital trycktes in i fondspekulation.

Privatiseringar har både en ideologisk och en mer pragmatisk betydelse. Privatiseringar som minskar statens förmåga att driva välfärdspolitik för hela landet, är en sådan ideologisk faktor, men när krävs kontroll via ägandet för att klara dessa uppställda mål. SJ kan kanske användas som ett exempel där konkurrenssättning har söndertrasat en infrastruktur.  Skolpenningen är ytterligare ett exempel som bidragit till att sätta skolan i gungning. Apoteket en annan privatisering som ställt till det. Frågan är om staten kan utöva sin behov av styrning genom äganderättsförbehåll. Det sker idag vad gäller ägande av mark. En bonde har bara kontrollen av det översta matjordslagret, vilkens skötsel statsmakterna och EU reglera på detaljnivå genom ett rationaliseringsdrivet bidragssystem. ”Staten och Kapitalet……..” mer behöver kanske inte sägas för att problematiken skall kännas tydlig. Med andra ord, marxismen är sjukligt intresserad av privategendomen som nyckel för den politiska strategin. Privategendomen spränger också enigheten mellan arbetare som äger sina redskap och de som lever på lön. För alla som påstår sig vilja göra arbetet som bärande princip för sin politik och det samhälle de önskar skapa har därför anledning att hantera äganderätten med förstånd.

Vad har då Vänstern för strängar på sin lyra enligt NB.

Men idéerna berättelserna tankarna dom tycks inte vara mer fruktade än att till och med socialister får skriva på kultursidorna i borgerlig press. Och vad ägnar samtida svensk vänster en mängd energi åt om inte med att rasa mot språket, mot att någon författare, filmare eller tecknare använder fel ord felaktiga bilder, vad är vänstern rädd för om inte normer och föreställningar, och vad ser vänstern som sin uppgift om inte att driva normkritik att ifrågasätta etablerade berättelser eller stereotypa bilder. Att sälja ut och privatisera, dvs att ändra på ägandet från offentligt till privat möter däremot inte några ofantliga.

Så befriande att höra frågan om varför medierna är så frikostiga med utrymmet till marxistiska idésprutor och krönikörer. Har etablissemanget blivit självspäkare, som inget annat önskar än att bli politiskt uppläxade? Nej! Vänstern har fullständigt missförstått den borgerlighet som de tjänar. Den har under hela sin existens varit plågsamt upptagen av politiska visioner om jämlikhet, förmedlade genom kristendom, och senare genom upplysning och den borgerliga revolution som fick sin stora startpunkt i den Franska  versionen. Plågsamt eftersom visionerna stått i kontrast till den praktiska verksamhet de drivit. Att arbetare skulle vara bärare av revolutionär omgestaltning av samhället är en överdrift. Revolution har många gånger varit en kittlande lek för de härskande, vidöppna för alla slag av nymodigheter förmedlade av de intellektuella vartill de haft ett symbiotiskt förhållande. Gustav den III är inte han portalfiguren till vår söndriga modernitet.

Så har vi den största revolutionära kraften av dem alla, systemet självt, kapitalismen, som visserligen varit revolutionärt omskapande genom revolution och dess förlängningar i krig, men framförallt genom att underminera de traditionella samhällena genom marknader och penningens makt. Det är samma kapitalism som nu genom politisk globalisering driver sitt djävulska spel med folk och nationer. För den skulle måste som redan Marx påpekade, alla fast värden raseras, en insikt som gjorde att den store revolutionären själv lade grundstenarna till det politiska projektet genom sina attacker på familj, religion och nation. Till denna lista kan nu dagens revolutionärer i Marx efterföljd lägga upplösning av våra könsroller.

Den roll som Marx gav sitt teoretiska bygge verkar än genom nya tjänande intellektuella. Hoppas med dessa rader att jag något befriat dig från de problem och utvecklingslinjer du försökt förstå. Hoppas därmed att du förstått den roll du tilldelats och att du förstår att sätta rätt pris på dina ovärderliga tjänster.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se

PS. Nina Björks hela krönika.
Så här i denna ljuva sommartid, en enkel fråga: Vilken är den drivande kraften i historien. Är det idéer upptäckter, individuella initiativ och innovationer. Eller avgörs historien av hur vi arbetar, vem som äger det vi behöver för att kunna utföra arbetet. Vilken teknik vi har till vårt förfogande. Generellt talat har högern ofta svarat att individer och idéer driver historien framåt. Och Vänstern svarat att ägande och kollektivt arbete är det avgörande.  Högern har alltså traditionellt en vad vi brukar kalla idealistisk historiesyn och vänstern en materialistisk. Men jag tycker det har börja bli så här: Högern agerar som om dom trodde på vänsterns historiesyn. Dom driver materiella frågor, ägandefrågor, och vänstern agerar som om dom trodde på högerns historiesyn. Dom ser språk och föreställningar som den arena där man driver politik.  Vad är det högern hållit på med den senaste tiden om inte en rejäl materiell omfördelning. När alliansen kom till makten 2006 sålde dom ut statliga bolag, bl.a nordea , Telia-Sonera och Vin&Sprit för sammanlagt 160 miljarder kronor. Dom sänkte skatter och subventioner för de rikaste tio procenten tjugofem gånger mer än för de fattigaste tio procenten. Dom privatiserade skolor och äldreboenden. Och sett i ett litet längre perspektiv har väl ingenting gjort högern mer upprörd än förslaget om löntagarfonder, som just handlade om ägande. Men idéerna berättelserna tankarna dom tycks inte vara mer fruktade än att till och med socialister får skriva på kultursidorna i borgerlig press. Och vad ägnar samtida svensk vänster en mängd energi åt om inte med att rasa mot språket, mot att någon författare, filmare eller tecknare använder fel ord felaktiga bilder, vad är vänstern rädd för om inte normer och föreställningar, och vad ser vänstern som sin uppgift om inte att driva normkritik att ifrågasätta etablerade berättelser eller stereotypa bilder. Att sälja ut och privatisera, d.v.s. att ändra på ägandet från offentligt till privat möter däremot inte några ofantliga. OK det här är en grov och förenklad bild, naturligtvis drivs det idédebatt även inom högern, och naturligtvis ägnar sig även vänstern åt mer hands-on politik.  Men ändå dagens vänster fruktar idéer som om det vore dom som styrde världen. Högern ser till att omfördela materiell makt som vore det det avgörande för deras projekt. Om man som jag har en materialistisk historiesyn d.v.s. den som vänstern traditionellt har omfattat, då kan man bara konstatera att dom som beter sig vettigast just nu är högern där är det mindre snack och mer verkstad. Dom strukturer som vänstern ständigt diskuterar och försöker påvisa, dom ser högern till att konkret skapa. I mina ögon är det som om dom bäst agerar i enlighet med var verkligen makten ligger.

 


2 Responses

  1. Evert Larsson skriver:

    Från en intervju med Nina Björk i P1:s kulturradio,

    ”Om du nu vill sammanfatta för lyssnarna och förklara hur det skall vara istället”?

    Nina Björk. ”Men det skulle ju vara så att vi som samhälle klarar av att, när vi klarar av att operera hjärtan och flyga till månen, och allt vad vi klara av skulle det va så att vi klarade av att bestämma vad vi skall arbeta med., vilka behov vi skall tillfredställa, att vi skall ha en demokratisk diskussion kring det och att vi är ”in charge” alltså att folket är, har makten. Som nu bara är anarki Alla vill, alla måste producera så mycket som möjligt , dom varorna måste bli sålda för att ekonomin skall gå runt vi har ett klimathot, alla är maktlösa. Ekonomer har makt över sitt företag, men över helheten hade de ingen som helst makt. Så det är som att människan har blivit en liten knähund i ekonomins famn istället för att vi styr ekonomin och har den som vårt redskap så har vi blivit dess redskap.
    slut Nina Björk.

    Intervjun börja drygt 20 minuter in på bandet.
    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5325366

    • Evert Larsson skriver:

      Faktum är att Nina Björk säger mindre och sämre artikulerat än vad socialister gjort under 1900-talet. Det verkar alltså som om dagens socialister inte inte har lärt sig något över huvud taget utan tänker agerar för att samma sak skall upprepas med hopp om bättre lycka denna gång. Det är svårt att se NB som annat än en oansvarig barnunge. Om hon däremot ägnande tid åt att verkligen försöka lösa de problem som faktiskt vårt samhälle står inför, då menar jag verkliga problem med demokrati och ekonomi och inte de apokalyptiska kulisser som klimathotet som hon ständigt upprepar. För visst är det så att mänskligheten står inför problem.

      På frågan om vad Nina Björk skall göra, svarar hon att hon är extremt dålig på att genomför någonting. I övrigt blir det inte mer än små fniss över de politisk ”oneliners ” hon sprider. Inför den kommande hundraårsdagen av Oktoberrevolutionen kommer vår allt sämre radio att översvämmas av krönikörer som Nina Björk. Så att hon nu har bytt revolutionär strategi är säkerligen mycket smart, socialismen in och feminismen ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *