Politik

Island mín!

26 Jul , 2016  

Sommaren 1991 var mycket varm, till och med på Island. Jag minns alla besvikna tyskar i sina  tjocka ylletröjor och fodrade stövlar. En del av Tyskarna var besvikna, de tyckte det var för varmt, det roade mig. Ursäkta mina anglosaxiska fördomar om tyskar, och att detta mitt störiga minne tryckte sig på. Jag skall försöka hålla mig till ämnet. Det var min civilisationskritisk ådra som ledde mig till denna Nordatlantiska ö av förfäder, och som närde min förhoppning att undgå lite av den europeiska kontinentens politiska återvändsgränder. På den punkten tror jag att jag hade en hel del gemensamt med de tyskar som valt att besöka ön av ett våldsamt sagoburet förflutet. Anledningen till att jag skriver denna artikel just nu är dock en helt annan och stavas fotboll.

Fotboll genom att en FB-vän sett islänningarnas uppträdande under fotbollsEM. Det var denna isländska publik och den glädje och värme de spred, bara så, i sin egen rätt. Det enda lag jag följt under EM har varit Island och då inte bara för våra länders historiska band, utan för föreningen i en fotbollslegend, Lagerbäck. Genom honom hade vår fotbollstradition i ett robust lagbyggande tvingats att emigrera.

Jämför detta med vad som händer i på de svenska läktarna och dess återsken i medial rapportering. Är det tack vare medierna som vi inte längre uppskattar ett fredligt uppträdande från en omaskerad publik, som inte  bränner bengaler och kastar sten på polisen. Vad är det som gör att inte vi gör som Islänningarna, älskar vår fotboll och tar tillfället att göra matcherna till en nationell yra av gränslös glädje. Vad är det för destruktiva stråk i vår kultur som gör att vi triggas av förstörelse och konflikter?

Med på resan hade jag min nya kikare köpt i New York, våren samma år. Den var utrustad med en zoomfunktion som gjorde den rolig att använda. Under resan med båt från den danska västkusten med mellanlandning på Färöarna satt jag böjde över en bok om fåglar. Det var inte lunnefågeln som intresserade mig utan rovfåglar och mina sökningar hade fastnat för en art som jag inte lägre kan hitta i mitt minnes annaler, kanske var det  bara en hägring, en rymdernas konung från mina drömmar. Var det kanske mitt sökande runt och kring denna fantasi som skapade ett mentalt rede för mitt möte med Lunni och alla hennes kamrater på Västmannöarna sommaren 91.EsnamLunne Det blev timmar med kikaren däruppe bland klipphyllor och Lunnefåglar. Deras teatrala öga, vem fångas inte? Deras osannolikt vackra teckning och sagolika näbb, att inte gripas är en hädelse och brott mot skapelsen. Fåglarna var orädda, så det var enkelt att komma nära och kikaren gjorde mötet nästintill intimt.

IslandsVapen

Den islandske falken fra 1903

Att Island har en falk i sitt vapen är ingen illusion av samma slag som den mitt inre öga lurat mig till. Efter timmarna i blåsten på klipphyllorna är jag säker, symbolen för Island är en fiskare, en Lunnefågel, åtminstone borde vara det.

Fisket har under århundraden varit den viktigaste näringen, det är också kring rätten till fisket som de hetaste striderna stått, Torskkrigen.  Det tredje i ordningen 1975-76 som slutade först då Island hotade att stänga den Amerikanska flygbasen i Keflavik, då gick Storbritannien med på att efter den 1 december 1976 inte fiska inom de tidigare omtvistade området.

Resan till Island gick med företaget Smyril-Linjens båtar till den lilla staden Seydisfjödir på östkusten.

smyrilLogo

Smyril, Stenfalken, vakade över passagerarna.

Överfarten, en natt på öppet nordsjöhav som för tusen år sedan behärskades av våra förfäder i sina mästerligt byggda skepp, var genom det vackra vädret en upplevelse av sagolik skönhet. I solnedgången gled vi ut från den färöiska arkipelagen insvepta i ett förtrollande soldis. Efter några timmars hänförelse bäddade vi in våra minnen i våra kroppar med en meny på sjöfågel, vars kött var mörkt som sommarnatten.

På nästföljande morgon började vår korta upptäcktsresa av våra förfäders erövring och tillflykt. Med ryggsäckar, tält och spritkök och ett sinne uppdaterat för återseendet, som med hjälp av cykel, buss och färja i tid paketerades till en dryg veckas väl valda nedslag i det isländska kulturlandskapet. Trots vidder av steppliknande stenlandskap som nyss synes förlorat för milsvida islandskap är det ett av människor skapat land som möter oss, omfamnar och tar oss i sin vård, utlämnade som vi var till Snorres kristnade ättlingars, kvarlåtenskap.

I Sverige räknas vi svenskar inte som ursprungsfolk, knappt som ett folk, mest som en stämpel i ett pass., vilket slog mig då jag i tidningen Biodiverse läste:

Island blev koloniserat under vikingatiden (sent 800-tal) av människor som kom först och främst från det vi idag kallar Skandinavien, och från de brittiska öarna. Även om man är benägen att tänka på islänningar som avflyttade Européer, kan det vara bra att komma ihåg att förfäderna 
till nutidens islänningar bosatte sig i en i stort sett orörd miljö, århundraden före de inuitiska förfäderna till dagens grönländare kom till Grönland. I detta hänseende är islänningar en infödd folkgrupp vars kultur har utvecklats tillsammans med andra inhemska och inflyttade arter, och anpassat sig till och med en förändrad livsmiljö.

Kan inte undgå att notera att ”Island blev koloniserat” då vi som sjöfarare vattenvandrade till vår nya hemvist, medan inuiterna kanske i rollen som ”ursprungsfolk”, helt enkelt bara ”kom till Grönland”. Vad beror detta särskiljande på, är det en härskarmentalitet från en vetenskaplig kyrka och elit, eller önskar vi bara frigöra oss från vårt förflutna för att ikläda oss en kosmopolitisk skrud, som en ny global dynasti. Av någon märklig anledning har heller inte nordborna på Island givits rätten ursprungsbefolkning, trots att deras kolonisering var hundratals år tidigare än Inuiternas på Grönland. Är denna vår kapitulation bara en följd av en härskande elits globala ambitioner.

Att återskapa den grönska som mötte våra nordiska vänner på 800-talet är möjligtvis något som upptar dagens islänningar, kanske pågår mer än fantasier i försök att återskapa en av betestryck och jorderrusion förlorad väv av grönska.  Att det internationella vetenskapssamhället under förevändningar av att ”rädda biologisk mångfald” under flera årtionden tagit sig an uppgiften, det gäller i hög grad även Island. Det som kännetecknar mänsklig verksamhet klädd i vetenskapliga fjädrar eller ej är att hon sällan kunnat förutse konsekvenserna av sin kreativitet. Så när nu ”vetenskapen” åter tar sig ton att med sin godska ”återställa” kan ett litet distat förhållningssätt likt lunnefåglarna på bilden vara på sin plats. Lite så, ”vad fan sysslar ni med”, ”Vi har säkert några Watt handikapp i hjärnaktivitet”……… men …… ”vilket tidsperspektiv har ni? Det har format våra gener och bär oss vidare in i framtiden”.

Med oss människor förhåller det sig något annorlunda, förutom våra gener har vi de där extrawatten av hjärnaktivitet, vår förnuftsmekanism med vars hjälp vi kan förändra vår kollektiva livsvandring och till och med förutsättningarna därför. Just det är vad Islands folk gjorde efter det att bankerna lagt deras land i ekonomisk ruin. Island är inte endast det land som satt sina bankirer i fängsligt förvar. Island har nu dessutom lagt ett förslag till ett nytt bank och penningsystem som inte tvingar in ekonomin i ett förlamande skuldtillstånd. Betalningsmedlen, pengarna, skall då inte som nu skapas med en skuldsedel, som underliggande värde, de skall precis som dagens svenska sedlar skapas av riksbanken och sättas i cirkulation. Dessa pengars värde garanteras av den politiska makten och att de är goda till att betala skatt.

Men det finns alltid ett men, och myntet har alltid två sidor. Var det inte det vanvettiga spekulerandet som bankerna satte i sjön i början av milleniet som fick kommunerna att låna till de stora inomhushallar för fotboll som började byggas vi samma tid. Ok, skuldsatta blev dom, och sved gjorde de åtstramningar som blev följden efter kraschen 2008, men vad hade fotbollen varit utan dessa fotbollsanläggningar.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se


One Response

  1. En synnerligen intressant berättelse om en mystikomspunnen vackra fåglars ö! Absolut ett udda resmål.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *