Dagsedel

En dagsedel för Frank.

28 jul , 2016  

Frank Baude(FB) ledde det gäng marxist-leninister i KFml(r) som bröt sig ur Kfml i början på 70-talet. I skuggan av Gruvstrejken, studentrevolt och kulturrevolution hade de fått för sig att frågan om socialismen var en rent retorisk fråga. Upptända av slagorden ”Klass mot Klass” och ”Framåt mot den Socialistiska revolutionen” bröt sig de lokala anhängarna under ledning av Gunnar Lindstedt, möjligen i sällskap med Lars Eklöf och Lars Eriksson,  in i Kfml:s lokal i Karlskoga för att i ”arbetarklassens namn” lägga beslag på partikassa stencilapparater och annat för revolutionen användbart. Den förhatliga borgerliga familjen satte dock pinnar i revolutionshjulet. Under hot om polisanmälan lämnades stöldgodset tillbaka, varefter det röda gardet for till Göteborg för att avlägga rapport, tillägna sig den proletära Göteborgsdialekten och lära sig kollektivt hårdsupande enligt en lokal ”proletära” traditionen. Så ser mitt högst personliga minne av Göteborgspolitikerna Frank Baude ut. På sin 80-årsdag får han besök av ordförande till den organisation han själva startade på 1970-talet och som han lämnade 2014 av politiska skäl. De dryga 40 åren i organisationens tjänst föddes ur splittring och avslutas för FB på samma sätt, förövrigt inget anmärkningsvärt inom den kommunistiska rörelsen. Hur föll då orden vid det kaffebord där de möttes? Det finns ett tillrättalagts svar på frågan i en signerad artikel i Proletären. Att mycket annat kanske sades men åtminstone borde sagts det är perspektivet på denna värdering av samtalet.
De är/var ledare för en organisation som stagnerat och hamnat i en slags politisk koma oförmögna att utvecklas kvalitativt och kvantitativt, ett tillstånd som pågått i årtionden. Partiet är en del av en internationell rörelse som organisatoriskt föll samman på 1990-talet efter att ha lämnat stora bidrag till mänsklighetens skräckkabinett av politiska och mänskliga katastrofer. Alltsedan den nyliberala avregleringen av finansmarknaden har de ekonomiska kriserna avlöst varandra. Marxisterna har liksom arbetarrörelse och vänster stått handfallna inför orsakerna till de pågående kriserna som har sin grund i ett avreglerat penning och banksystem som försatt ekonomin i en förlamande skuldtillstånd. Ett tillstånd som hotar att bryta ut i en ekonomisk världskatastrof genom att avregleringen gjort det finansiella systemet världsomfattande och utan ”brandväggar” som kan begränsa spridningen av katastrofen. Istället för att möta avregleringen med en politik för återreglering och full sysselsättning väljer vänstern och inte minst marxister en ultravänsterlinje som sätter sitt hopp till att kapitalismen äntligen skall skapa det sociala sönderfall som skall driva fram en revolution. Kapitalismens ekonomiska kris brukar vara huvudrubriker i kommunisters analyser, varför tystnad nu då risken för en kris är på allas läppar? Att SD inte har fokus på kapitalismens problem förvånar troligtvis ytterst få, vilket inte borde få tas som intäkt för att veteranerna i KP står lika tysta. Det är ju denna kapitalism som alltid förs fram som ursäkten för alla de mänskliga katastrofer som marxisterna själva skapat under 1900-talet. Det är tur att det finns syndabockar att peka på i den politiska analysen, ”kapitalisterna”, ”borgarna”, ”imperialisterna” och ”fascisterna” som är orsaken till alla misslyckanden.

Frank Baude lyfter frågan om Partiets komaliknande tillstånd genom att peka på partiets oförmåga att utveckla den lokala kampen. Och visst är det märkligt att under så många år så lite uträttats och faktiskt i sjunkande omfattning. Hur är det ens möjligt under alla dessa år? Detta är ett parti som i sina grundkurser gör kunskapsteorin, som utgår från praktiken, till ett slags bevis för att partiet och dess anhängare står för sanningen per automatik. Hur är det ens möjligt att med dessa filosofiska verktyg inte mer gjorts för att undersöka hur det kommer sig att det i PRAKTIKEN händer så fruktansvärt lite? De två herrarna har inget svar, åtminstone inget svar som utgår från en undersökning av verkligheten, trots 40 år av organiserad politisk verksamhet. Det finns bara det gamla svaret, formulerat av Frank Baude:

– Det är att bejaka lusten att läsa och försöka tillgodogöra sig marxismens guldklimpar. Ett återvändande till marxismens klassiker stärker alltid tänkandet inför dagens problem. Att aldrig lägga av att studera, det tror jag är det mest värdefulla tipset man kan ge.

Vad har det då varit för fel på de studier av ”guldklimparna” som förpassat rörelsen till sitt nuvarande komatillstånd?  Det finns troligtvis inget svar på eftersom teorin aldrig tillåts värderas enbart citeras. Som politiskt fattigdomsbevis är detta enastående. Det är rådet till de unga arbetare som söker vägledning från veteranen: ”läs marxismens guldklimpar” och du skall få andlig frälsning.

Det är inte svårt att  gör sig lustig över dessa herrar ”arbetarklasspolitiker”, och det har Sveriges folk gjort i årtionden helt enkelt med att inte bry sig trots bristerna i det existerande kapitalistiska systemet och det politiska behov det ställer. Har då inte Frank Baude några egna ”guldklimpar” av politisk erfarenhet att komma med efter ett liv i den kommunistiska rörelsen.

Frank Baudes kritik av normpolitiken pekar åtminstone i rätt riktning, eftersom arbetet är den viktiga värdegemenskapen att utgå från. Men genom marxismen flyttas uppmärksamheten i analysen bort från den värdeskapande förmågan. Marx’s arbetares främsta egenskap är deras egendomslöshet, som gör dem speciellt lämpade att genomföra hans socialistiska revolution. Indelningen efter relation till produktionsmedlen splittrar den produktiva befolkningen i de som arbetar för lön i fabriker som ställs mot de som genom småföretagsamhet äger sina egna verktyg eller sin egen jord. En arbetare är en arbetare även om han äger sina verktyg. Men sådana arbetare kallar FB ”småborgare”, mer föraktligt än kapitalisterna själva är.

Kritiken av normpolitiken saknar dessutom djup och historiskt perspektiv. Normpolitiken har sina teoretiska och filosofiska rötter i marxism. När Yvonne Hirdman formulerade den genusteori som idag är det teoretiska ramverket för normpolitiken så var analysen marxistisk. Marxismen är ett polariseringsverktyg utan motsvarighet i någon annan politisk ideologi. Klasskamps-modellen överföras till vilken annan indelning som helst. Den klassiska polariseringen efter de klasslinjer som definieras i enlighet med den marxistiska analysen av det egendomslösa proletariatets historiska uppgift att genom sin diktatur leda samhället in i kommunism. På 70-talet kämpade vänstern öppet för dessa teorier, misslyckandet var komplett, den normpolitik som Frank Baude nu kritiserar var det marxistiska svaret på marxismens misslyckande och politiska isolering. Att tro att en återgång till 70-talsideologin skulle kunna leda till framgångar, till att kampen om arbetarväljarna med SD skulle kunna ta sin början är en nattstånden idé. Den allmänt formulerade kritiken av feminism måste konkretiseras för att falla ut i politiskt stöd. Genusteorin som idag är feminismens ryggrad har lett till en familjepolitik där det är kvinnorna som är förlorarna, och faller ut som en fattigpension. Sveriges kvinnor låter sig helt enkelt inte styras av föreställningar att könsroller är något man hittar på, utan biter sig fast vid att det främst är deras uppgift att ta hand om barnen de första åren. Trots alla politiskt korrekta ”reformer” för att öka kvinnors lönearbete värnar hon sin roll i familjen. Politikerna slår sig för bröstet då det gäller kvinnornas höga förvärvsfrekvens men de mörkar att det är kvinnornas som för betala priset i låga pensioner och dubbelarbete. För ett parti som värnar arbetarkvinnor, de med de vanliga ”brödjobben”, finns obruten politisk mark.

Hur bristen på egen analys gör marxismens ”guldklimpar” till försåtliga fällor ger Frank Baude exempel på.

– Ta det här med de rumänska tiggarna. Jag såg en undersökning som visade att hälften av svenska folket tycker att man borde förbjuda tiggeriet i städerna. Jag får säga att jag själv reagerar när jag ser en kille i 30-årsåldern som ligger på knä och ber om att få några kronor. Han är i fullt arbetsför ålder, men likt förbannat ligger de och förnedrar sig på detta sätt. Jag har aldrig gett fem öre åt några tiggare och jag tycker att man är ute och cyklar när man beskriver dem som fattiga klassbröder som Proletären gjorde. Det är de inte. De är ett trasproletariat och redan i Kommunistiska manifestet gjorde man skillnad på arbetarklass och trasproletariat. Jag blir kanske kallad för rasist, men jag tycker att man ska ta avstånd från den här verksamheten. Man kan tycka synd om varenda jävel som har det svårt, men det är väl ingen kommunistisk politik att tycka synd om folk. Det är så långt ifrån en kampinställning som du kan komma.

Trasproletär är en politisk klassifiering med utgångspunkt i Marx politiska analys, och blir endast av värde för de som tror på proletariatets diktatur, statens bortdöende, proletariatets unika roll i den marxistiska strategin. För andra blir denna nedklassning osmaklig. Rasism handlar det inte om, möjligen klassism. Det finns politiska motiveringar för att inte stödja tiggeri utan att för den skull bidra med teorier som riktar sparkarna nedåt. Hur den politiska eliten skall lösa problemen i sin omhuldade EU-stat är deras problem, men Sveriges folk skall inte behöva acceptera import av tiggeri. Det är inte bara tiggeriet som för sin lösning pekar bort från EU det gör även det stegrade immigrationstrycket.

Frank Baude är sannerligen sin marxism trogen, här hämtar han sina uppslag.

– Ett annat exempel är den senaste LO-kongressen. Det är ingen jävel som bryr sig om vad LO beslutar men de beslutade i vilket fall att de ska rikta in sig mer på jämlikhetsfrågan. Det är samma dravel som när sossarna på sent 1960-tal reste parollen om ”ökad jämlikhet”. Det tycker jag man ska ta kamp emot som Lenin gjorde mot renegaten Kautsky och reste frågan om det någonsin kan bli jämlikhet mellan de utsugna och utsugarna. Naturligtvis inte! Den frågan borde vi ta upp.

Vad FB har att komma med är strider om ordens betydelse, i stil med arbetsgivare kontra arbetsköpare. Men vad skall det kommunistiska motbudet till ökad jämlikhet vara? Det blir naturligtvis en fråga för citatrabblande Leninkännare, trots våra egna säregna politiska och kulturella traditioner. Att hitta frågor för att odla sin exklusivitet borde rimligen efter 40 års stagnation inte vara en prioriterad partiverksamhet, beteendet förlamade redan på 70-talet den politiska rörelsen på Vänsterkanten. Sanningen stod alltid att finna i dogmerna och dess större ”guldklimpar” dess effektivare argument i linjestriderna. Är det så underligt att det inte växer fram ett lokalt politiskt arbete under sådana förhållanden, att ständigt riskera att få sitt arbete avfärdad av citat från guldgrävande marxtolkare. För en rörelse som bygger på en ideologi där den politiska sanningen redan är formulerad, vem vill göra skitjobbet lokalt och dessutom riskera att bli avspisad an någon revolutionär uppkomling som blivit politiskt hög på världsrevolution.

De två kommunisterna tar sig även an uppgiften att placera SD politiskt. I årtionden har SD beskrivits som rasister och fascister av de flesta inom vänstern. Att göra en åttondel(valet 2014, idag 1/5-1/4) av Sveriges befolkning till politiska fiender när man själv endast representerar några promillen är knappast att räkna som ett politiskt genidrag som valstrategi. Vilket tyder på att KP har övergått till att bli jakobinskt och därmed en del av det konspiratoriska frimureriet. Kommunistiska Partiet KP som bildades nästan två årtionden före SD får nu se sig marginaliserade av dessa sina avskydda ideologiska fiender. Till skillnad från KP så lyckas SD att frigöra sig från sina ideologiska rötter och utveckla en politik som är en uppenbar anpassning för att möta den ekonomiska och politiska globaliseringen som pågått under efterkrigstiden. Medan marxister utvecklade sin normpolitik rensade SD ut rasbiologi, rasism och inte minst antisemitism. Genom sin nationella antiglobaliseringslinje blev SD alltmer det stora antietablissemangspartiet. De var höger, de var nationella, de va emot massinvandring och EU. Det är dock den efterkrigstida ekonomiska och politiska utvecklingen som accelererade från 80-talet som gjorde SD till ett svar på en utveckling som alltfler såg som ett hot. Vänstern med sin antinationella internationalism placerade sig politiskt korrekt istället för alternativt, sin positiva inställning till invandring och oförmåga att möta oron över utvecklingen med annat än överideologiserade indelningshysteri, kallat normkritik. Allt motstånd mot invandring klassade de som rasism och fascism. Vänstern mörkade problemen med invandringen, målade det mångkulturella samhället i rosenrött.

Domen över den politiken fälldes 2014. Verkligheten slog tillbaka hösten 2015 vilket ledda till Miljöpartiets stora politiska problem. Den politiska kartan har ritats om under det senaste åren och det finns inget som tyder på att denna utveckling inte kommer att fortsätta, vilket faktiskt talar för ett långsiktigt växande SD. Hur samtalet utvecklas kring detta problem är talande. Mathiessen inleder med ett häpnadsväckande klarsynthet:.

• Även vi har påverkats av att vi har stått lite handfallna inför SD:s framväxt och hela denna utveckling. Då har man stirrat sig blind på dem och deras framväxt och försökt formulera en politik utifrån vad de tycker och säger. Om de tycker si då tycker vi så, allt för att inte riskera att hamna på samma sida. Istället måste vi ta vår utgångspunkt i klassen och börja med att ta reda på vad vi själva tycker utifrån en marxistisk och klassmässig grundsyn, sedan för vi ut den politiken alldeles oavsett vad andra partier tycker och gör.

Men hallå, hur länge har ni kallat er ett kommunistiskt parti, Och ni behöver en SD-spark för att förstå det ovan citerade!!!! ”Istället måste vi ta vår utgångspunkt i klassen och börja med att ta reda på vad vi själva tycker utifrån en marxistisk och klassmässig grundsyn, sedan för vi ut den politiken alldeles oavsett vad andra partier tycker och gör.” FB väljer att jaga sina politiska demoner, sina politiska huvudfiender SD istället för att ta tiden att belysa egna problemen.

– SD behåller sitt röstetal trots att S och M har tagit över deras linje i flykting- och invandrarfrågan. Det är en skam egentligen att de gör det, av ren opportunism. Men trots detta behåller SD sitt röstetal, det är någon märkligt. Jag tror att SD rider på det som även kommer fram i Trumps framgångar i USA. De talar visserligen inte om klasser, men de talar om etablissemanget.

Det verkar som om inte FB har fattat att det ligger ideologiska skiljelinjer mellan SD och S – M. Det handlar om nationalism och synen på det mångkulturella samhället. Omsvängningen i invandringsfrågan var sannerligen inte någon opportunistisk nyck från S – M, det var en tvingande nödvändighet för att hindra ett fullständigt kaos. Menar FB att om SD ändrar den retoriska utsmyckningen och trycker in lite arbetarklass i sina texter så skulle det förändra något? Det är åtminstone känsla man får av raderna ovan. Men detta handlar inte om vilka indelningstermer man använder. SD väljer att tala om Sverige och Sveriges folk men i praktiken så är det f.f.a. arbetarklassen som har reagerat positivt på deras politik. De har tagit ställning för de arbetare vars ungar fått stryk av invandrarbarn, medan FB:s kommunistiska vänner stått för en politik i stil med Henry Acher som istället ger stödet till invandrarungarna. Vänstern gömmer sig bakom den proletära internationalismen och hävdar med en dåres envishet att man får inte ställa grupp mot grupp, invandrare mot fattigpensionärer osv. Det är uppenbart att det är just massinvandringspolitiken som ställer grupp mot grupp,och det är bara genom att göra motstånd mot de fria rörligheterna och massinvandringen som splittringspolitiken kan motverkas.

– Grovt tillhugget handlar det om de politiska partierna, de är politiskt korrekta och det speglar av sig i deras press. Det är vissa saker som man inte får attackera. Hela det här etablissemanget blir något diffust som flyter samman. Här lyckas SD göra gemensam sak med de väljare som känner sig utanför etablissemangets tankar. Därför att SD också har blivit satta vid sidan i ett visst utanförskap, de har inte varit likadana som de andra partierna, de har vågat säga till exempel att det inte är korrekt att ta hit så många flyktingar och att de inte vill ha tiggare på gatorna. Det gör att SD har placerat sig utanför etablissemanget och det är det som får delar av utanförskapets folk att lägga sin röst på dem och tro att deras uppfattning är likadan som SD:s. Någon djupare kunskap om SD:s politik eller vart SD vill hän har de inte. De tror att SD endast står för att ”kasta ut utlänningarna”. Det är en grov tillyxning men ungefär så tror jag att det ligger till.

– Det är en politiskt illitterat gruppering i samhället som inte är så intresserad av politik som röstar på dem. SD har inga direkta kärnfrågor förutom utlänningsfrågan. Men jag tror att den bilden kommer att förändra sig.

Att utgå ifrån att väljarna är korkade och inte fattar, att de missförstått, att ”Hela etablissemanget blivit något diffust som flyter samman”. FB försöker leda i bevis att arbetarnas stöd till SD är illusorisk och osakligt grundad. Det kan man i och för sig anse men då gäller det verkligen att ha på fötterna i sak, speciellt då det kommer från ett promilleparti. Så länge som SD:s försvar för Sverige som en suverän stat, det frimodiga ställningstagandet för svenskhet och nationalism erkänns som en av orsakerna till stödet för SD så kommer analysen att halta av opportunism eller förljugenhet.

– Ett tecken på det var när värdlandsavtalet togs upp i riksdagen. Då kunde SD, om de gjort gemensam sak med Vänsterpartiet, ha sett till att avtalet sköts upp ett år. Men SD backade ur. Varför? Det var de där knätofspolitikerna med talmannen Söder i spetsen som under någon sorts falsk nationalism är emot Nato. Men om SD ska bli regeringsdugliga så får de göra upp med den där lite korkade 1800-talsnationalismen.

Faktum är att SD var det enda partiet som röstade emot världlandsavtalet, Vänsterpartiet gjorde det inte efter att deras eget förslag röstats ner, varför  ställs inte V till svars för det agerandet. Det hade varit smart av SD att stödja V:s bordläggning även om det inte förändrade något i sak, värdet av att visa det endast handlade om en fördröjning var viktigt att visa i praktiken. FB:s antinationella retorik sitter som en smäck på världsrevolutionens banerförare vilket bara ger pluspoäng från den frälsta promillen. Vem är det som står för trovärdighet och för principerna då det gäller försvars och utrikespolitik. Är det SD med sin parlamentariska representation, sitt EU och Nato-motstånd, eller en vilsen vänster som gör Sovjets roll i andra världskriget till skiljande fråga.

– Ingenting ser ut att ändras till nästa val. Socialdemokraterna har på intet sätt radikaliserats, borgarna är som de är och SD ligger kvar på sina 15-20 procent. Om borgarna vill få till en regering efter valet så får de acceptera SD. Som SD:s ekonomiskpolitiske talesperson, Oscar Sjöstedt, en handelsutbildad och pragmatisk typ som vet hur tongångarna går inom kapitalistkretsarna. Och det var väl det som gjorde att de backade ur det där med värdlandsavtalet eftersom storföretagen säger att det är klart att vi ska ha Nato.

– Vi kommer att få se mer sånt framöver, hur SD anpassar sig till moderatpolitiken. En borgerlig regering med SD antingen i eller som aktivt stödjande utanför kommer att bli resultatet efter nästa val. Tyvärr. Men sossarna är inget alternativ längre och Miljöpartiet har bränt sina skepp.

Denna självgoda utskåpning görs av veteranen i ett parti, som säger sig vara arbetarklassens avantgarde men aldrig i val samlat mer än promillen, och gör det om ett parti som gjort det de själva bara lyckats fantisera om, att i praktiken utmana socialdemokratin om inflytandet inom arbetarklassen. Ett självkritisk läsare borde rimligen fråga sig efter att tagit del av FB utläggning: Vad är det som gör en så förmäten inställning över huvud taget möjlig? Var finns det dolda upplysningens ljus som bara FB är upptänt av, men hela Sverige i övrigt missat.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson


2 Responses

  1. Jan Löfgren skriver:

    Vad föreslår du för agerande för att ändra egendomsfrågan i Sverige. ?
    Analysen du presterar blir ju helt ointressant om du inte i den inkluderar hur värde kontinuerligt överförts från det allmänna till det privata och det under sk demokratiska statsformer .

    • Evert Larsson skriver:

      De ideologiska perspektiven framgår av min hemsida, och gäller hur relationen arbete kapital skall hanteras. Marxisternas lidelse att hugga huvudet av folk gillar jag inte, det är istället de ekonomiska flöden som måste ändras. Det finns en artikel på hemsidan som heter ”Marxismen på bedrägeriets värdelinje”. Den är lite lång men är du intresserad så läs den. En annan artikel som är betydligt kortare, ”Ta från de rika…” hanterar också synen på äganderätten. Generellt sätt så anser jag att rätten till frukterna av sitt arbete är grundvalen för äganderätten. Den är viktig att försvara eftersom den decentraliserar äganderätten. Hur bankernas bedrägerier kring penningskapandet finns mycket att läsa om på hemsidan. Däremot har jag ännu inte skrivit något om aktiebolagslagen, men den måste ändras radikalt eftersom det är en plattform för spekulation utan personligt ansvar.

      Det offentliga måste försvara sig med ekonomiska muskler och ägandekontroll över samhällsfunktioner och infrastruktur för att säkerställa hushållning och möjliggöra planering där så är väsentligt. I övrigt är jag en stenhård försvarare av privat företagsamhet. Fria bönder utgör idag den viktigaste försvarslinjen mot globaliseringen. Tar multinationella företag kontrollen över matproduktion då är det slut med allt vad demokrati heter, demokrati behöver ekonomisk decentralisering.

      Min kritik av marxismen handlar dessutom mycket om deras syn på arbetet. Det är en borgerlig syn….. Marx var en borgare rakt in i hjärteroten…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *