Politik

Amnesty i blindo.

22 jun , 2016  

Amnesty international brukar medverka i annonseringar där symbolen för rättvisa försetts med en ögonbindel. Efter att tagit del av deras senaste tidning Amnesty Press, funderar jag på om inte  denna bild också är en talande bild över rörelsen själv, en organisation som famlar i blindo i en värld som ställer allt högre krav på politisk klarhet eftersom den spricker upp i allt skarpare konflikter. 

Under rubriken ”Vart går Amnesty” talar Bo Lindblom och Tora Törnquist ut om organisationen och dess framtid.  På ”Ulf B Andersons fråga: ”Hur ser ni på världen idag och utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter?” Svarar B Lindblom.

Det är ju väldigt svårt att bedöma det där, för de första åren som jag jobbade med Amnesty hade vi exempelvis diktatur i Grekland, Spanien och Portugal. Något sådan är ganska otänkbart idag. Å andra sidan har du en allvarlig försämring när en presidentkandidat i USA kan gå ut och säga att han inte bara ska införa ”Waterboarding”(Skendränkning) utan ännu värre metoder – och ingen bli egentligen förvånad över att en presidentkandidat kan kläcka ur sig sånt. Det visar på allvarliga risker.

Med tanke på hur valet i USA har utvecklat sig gjorde denna kommentar mig fundersam. Är Amnesty så politiskt korrekt att de uttalar sig om presidentvalet på detta korkade vis. Att i en organisation som jag trodde kännetecknades av saklighet gör omdömen om uttalanden som mer påminner om politiskt skvaller än faktiska politiska förhållanden. Det jag tycker Bo L. borde oroa sig för är en sittande president som fått fredspriset och samtidigt varit den som inte trots löften, avvecklat Guantanamo, som våldsamt ökat drönarkriget och de utomrättsliga avrättningarna. Bo L slösar uppmärksamhet på en politisk outsider som fått stort stöd för att han kritiserat USA:s angreppskrig, samtidigt som demokraternas kandidat som USA:s utrikesminister varit drivande för kriget i Libyen och för USA:s destabilisering av Syrien.

Bristen på politisk relevans och saklighet fick mig att mer noggrant läsa genom AmnestyPress för att se vad det är för slags organisation. Jag hade förväntat mig en organisation som syssla med konkreta brott mot mänskliga rättigheter. Och att engagemanget för detta är väl fördelat över jordens länder. Istället möter jag en uppblåst självgod syn på Sveriges rättssäkerhet, det gäller i Madelein Seidlitz svar på ett angrepp i frågan om sexanklagelserna mot Julian Assange. Det kan var hur det vill med procedurfrågor, men jag hade hoppats på ett mer nyanserat ställningstagande i denna fråga. Påståendet att Sverige är en rättsstat gör mig minst sagt oroad. Det finns mängder av rättsfall som visar att Sverige är på väg bort från rättssäkerhet. Det gäller utbredningen av parallella samhällen  till följd av den stora invandringen som varit. Det gäller utbredningen av dubbla motstockar och en anpassning till främmande kulturmönster som står i strid med våra lagar och rättsliga traditioner. I Sverige avskedas journalister och lärare  på grund av politiskt åsikter i f.f.a. invandrarfrågan. I Sverige så kan mördare undgå straff om de agerar i par och skyller på varandra, då går båda fria. Så har rättsstaten Sverige vid ett flertal tillfällen utfärdat domar som är rena handledningen till hur man skall mörda och undgå bestraffning.

AmnestyPress är ingen folklig tidning och är den representativ för organisationen så förstår jag varför det endast var dryga hundratalet röstande på årsmötet. Det politiskt korrekta är ständigt närvarande i de triggande normfrågorna om kön och sex, och samtidigt den bedövande tystnaden då det gäller Islams roll. HBTQ frågorna används på samma sätt som USA, som ett politiskt disciplineringsverktyg mot lämpliga länder. Detta gör att Ryssland kritiseras men aldrig USA vilket slår igenom på ett övertydligt sätt. Det är inte roligt att läsa, det är riktigt tråkigt och enahanda, men det är typiskt för det svenska politiskt korrekta.

Med tanke på hur frågan om rasism och flyktingar tas upp så vilar Amnestypress tryggt i det förutsägbara även här. Det är kanske dags att se över de egna kortens valörer. AP sitter med kort som kommer att bli generande att behöva spela ut, för nu har romantiken kring massimmigration klingat av och Sveriges befolkning säger med ett överväldigande ja till omläggningen av flyktingpolitiken.

På tidningens sista sida talar en styrelseledamot ut under rubriken ”framtidens aktivism”. Det uppskruvade tonläget och målet att mänskliga rättigheter skall gälla alla alltid, talar inte för någon tillnyktring, utan ger en bitter ton av totalitär messianism, ett slags paradis på jorden. Bakom godhetssyndrom av detta slag döljer sig ofta en bockfot, så ser vår historia ut, och det gäller inte minst 1900-talet. Det finns ingen anledning för mig att fortsätta mitt stöd till Amnesty, och anledningen är att de intar ståndpunkter som gör att de står på globalisternas sida i dagens värld.

Frågan om mänskliga rättigheter är en mycket viktig fråga men den får inte användas av väst i syfte att skapa politiskt inflytande vilket alltid gynnar de stora företagen och den globala ekonomin. Mänskliga rättigheter får inte användas för att trycka ett politiskt och ekonomiskt system på andra länder, inte för att destabiliserad de känsliga strukturer av social ordning som finns i andra länder och kulturer. Det får inte användas på samma sätt som kristendom användes under kolonialismen för att bryta ner och destabilisera nationell självständighet.

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *