Politik

Tokfeminism och reproduktion.

12 mar , 2016  

Vår arts enda och sköra länk in i framtiden, det reproduktiva systemet, vår könsliga fortplantning och vår barns uppfostran. Ingen art har en jämförbar reproduktion i komplexitet och tidslängd.  Feminismens kärna är att i kvinnors namn gå till angrepp mot vår arts reproduktiva system. För att öka sin trovärdighet klär man sig i modernitetens och vetenskapens skinande skrud. Man påstår sig verka mot ojämlikhet, kvinnohat och fördomsfullhet, när man i själva verket bidrar till hat och djupnande klyftor mellan män och kvinnor. För tokfeminister finns inga samhällsproblem som de inte kan anklaga vita medelålders män för att ha orsakat. 

Att detta ideologiska angrepp kommer i en tid då internationellt kapital genom destabilisering och krig försöker upprätta sin kontroll över politiska strukturer är ingen tillfällighet, de är en tjänande hand som attackerar de känsligaste av sammanhållande relationer. De krav på förändringar som samhällets utveckling från agrar ekonomi till industrisamhälle och stadsbyggnad ställer, utnyttjas till att angripa själva fundamenten i det reproduktiva systemet.

För det första, barnens betydelse och roll i det reproduktiva systemet åsidosätts. Det talas sällan eller aldrig om barnens betydelse, eller familjens betydelse för barnen, mest om alla särintressens rätt till barn för sin egen skull. Om alla slags parbildningars och relationers rätt till barn, ensamma kvinnors rätt, som inte själva har förmått bygga en varaktig relation med någon man, homosexuella av båda könen har ”rätt till barn”. Till dessa egenformulerade rättigheter och kidnappningar av barn finns bara ett svar. Familjebildningen är till för barnen och det finns bara en rättighet värd att försvara och det är barnens rättigheter till en trygg familj, till både en far och en mor.

Det blir smått komiskt, med undertonen av sarkasm då denne könsöverskridare vurmar för den den lilla pojken Oscar Bernadotte: Adrian Malmgren(AM) från transinkluderande sci-fi-äventyret Wicked Hero berättar hur det ligger till:

Jaha. Då har vi ett till nyfött barn i kungahuset som påtvingats sin könstillhörighet av vård och samhälle.
Det borde vara förbjudet att tvinga kön på barn, det är en form av skada som kan leda till livsförödande konsekvenser.

AM är 29 år, kanske har han problem, men att tillåta terapier av detta slag på skattebetalares bekostnad, är mer än vällovligt dumt och aningslöst. Detta är en naturlig följd av den normpolitik som tokfeminismen genom medierna så hårt propagerar. Ungdomar förleds nu att tro att normen för varje fungerande mänskligt samhälle, hetrosexualitet och familjebildning är ”livsförödande”.  Det är viktigt med starka och harmoniska könsidentiteter. Närvaron av en far och en mor är viktigt och bör eftersträvas för barnet skull, är det möjligen så att det är frånvaron av fungerande familjer och tydliga könsroller om leder till AM:s förvridna perspektiv.

Det är en sak att välkomna avkriminalisering av homoerotiska relationer, en annan sak att via medierna propagera för homosexualitet, som stormedia nu gör. En ökad tolerans gentemot alla minoriteter är viktigt men uppnås inte genom osakliga angrepp på heterosexuell norm. Tolerans uppnås inte heller genom påtvingad homoerotisk underhållning och konst. Obalanserad kulturpolitik och propaganda leder alltid till bakslag och motreaktioner, en backlash som kan bli explosiv i den värld av finanskris, ekonomisk åtstramning, otrygghet och ökande klyftor som vi lever i.

Tokfeminism är känd för att odla sitt manshat, detta motiveras med ett starkt hat mot kvinnor från män. Scum-manifestet fick stor uppmärksamhet av feminism och kulturvänster i Sverige, det användes som en upprorsfana mot män, för att samla och rikta hat mot män som grupp. Scum-manifestet är något så vidrigt som en stridskrift för rituella mord på män, dess författare visade att hon menande allvar genom sitt mordförsök på Andy Warhol. Det kan vara intressant att se hur denna hatiska stridsskrift togs emot av Sveriges feminister.

Turteatern satte upp en föreställning av SCUM- manifestet, vilket var befogat eftersom ”manligheten hade gjort hela världen till ett skitställe”, med sin uppsättning avsåg de att ”skapar vi en plats för ohämmad vrede, kamplystnad och kärlek”:

SCUM-Manifestet är en av litteraturhistoriens starkaste texter. Den är världsberömd, ökänd och ändå okänd. Den är hatad och älskad, ofta utan att ens ha blivit läst. För oss är den något vi inte kan komma undan. Den är konfrontation, grova överdrifter, glasklara sanningar, febriga utopier, djupa insikter, parodi, kärlek och uppror. Den tillåter sig att vara hög och låg, möjlig och omöjlig.

Det är tydligt att det finns kvinnor som odlar drömmar om att föra ett blodigt könskrig, framburet av strömmar av lesbisk kärlek. Med tanke på den ringa kritik som förts fram mot dessa känslostormar av förståndsbefriade och självgoda scenfeminism så undrar man stillsamt om det inte ändå finns något som heter det ”svaga könet”, som på grund av just det, tillåts att utöva dessa infantila våldsfantasier utan att tas på allvar. På dessa uppsättningar har också följt kritik, så här försvarar sig skådespelaren och regissören Edwards: – ”Det finns ett enormt kvinnohat, särskilt nu när större jämställdhet börjar uppnås”. Vilket tydligen skall neutraliseras med kvinnligt dito. Reaktionen är typisk för vårt tid, våld ses allt mer som lösningen på sociala och politiska problem.

Det som gör denna makabra historia viktig att belysa är avsaknaden av kritik från andra feminister. Det som är allvarligt är att det som inte motsägs, det är vad som kommer att gälla som normalitet för feminismen. Irritationen över de som reagerade på slaktövningarna förstärker denna bild, liksom den diskussion som förs i denna föreställnings kölvatten. Marie Sveland får visa vad kulturelitens feminister landat i sina ansträngningar att lyfta upp hatet, räcker det inte med det egna så kan det kompletteras med en ordentlig skopa kvinnosteriotyper burna av frustrerade ”någonsort” på nätets anonyma bakgårdar. Upplyft till feministisk politik av Maria Sveland:

Att debattklimatet har hårdnat skriver Maria Sveland också om i sin bok, där hon går hårt åt debattörer hon kallar antifeminister – de som själva kallar sig jämställdister – men också nyliberala debattörer som hon menar ”har en ovilja att se strukterna och hela tiden individualiserar problemen”.

De som inte ser strukturerna, har förmågan att se den ”vite mannens skuld och hat”, ”skitsamhället” han har skapat, är tydligen själva orsaken till hatet. Förhoppningsvis kommer även dessa övningar att få sitt slut, inte för att det ”svag könet” kommer att resa sig ur sina ideologiska förvillelser utan för att vi kommer att få sådan problem i vårt land att medelklassens bitterhet måste överges eftersom den inte kan bäras av södermalmsfeminismens bekvämlighet.

Hur tar sig manshatet ut från tokfeminismens främsta företrädare. Gudrun Schyman drar sig inte ens för att utnyttja  sina egna relationer i en feministisk jihad mot män. Att hennes man Lars Westman gav henne en örfil dras upp i offentlighet som bränsle i en infekterad strid. Som väl är har vi ännu så länge möjlighet till bemötande, så länge statsfeminismen tillåter den möjligheten. Lars Westman i Expressen:

”Jag räddade henne”
– Jag känner inte igen mig – jag räddade henne från att dö i alkoholism, tillsammans med barnen förstås, säger Lars Westman. – Sen kan man ju diskutera hela tiden – vad är våld? En örfil? Slog du Gudrun? – Alltså… det beror ju på vad man lägger i ordet slag… Det har inte funnits misshandel. Vad är misshandel för dig? – Alltså som jag uppfattar misshandel så är det att många gräl slutar i att man slår ner den andra människan, att det är blodigt. Det är misshandel – det är boxningsmatch. – Sen finns det en psykisk misshandel, att man slår psykiskt mot varandra med ord, eller med tystnader i ett förhållande. Man får blåmärken i själen, och de tar längre tid att läka. Visste du om i förväg att hon skulle berätta om misshandeln? – Nej, hon har inte hört av sig till mig. Jag är inte ovän med henne, jag tycker om henne. Jag ska prata med henne

Komplicerade familjerelationer, varande(idubbel bemärkels), under årtionden kanske inte är så lämpliga att avhandla under politisk propaganda med smak av kändisjournalistik. Välkommen Gudrun Schyman med reflektionerna i dina kommande memoarer, hur många sidor och kapitel behövs för att göra en familj rättvisa?

I kontrast till hennes beskrivning av män i vår del av världen skall ställas hennes tolerans och ömsint vårdande av den hederskultur som i Islams namn utövar ett mycket, mycket hårdare ”förtryck” av kvinnor. Gudrun Schyman:

I samhällsdebatten görs ofta gällande att ”vi” (svenskar) är bättre än ”dem” (invandrare). Nyligen presenterade folkpartiet ett förslag om att avskaffa den rätt som ger elever möjlighet att i undantagsfall få slippa viss undervisning i skolan om speciella skäl föreligger. Folkpartiet vill alltså helt avskaffa den möjligheten och i stället tvinga invandrarflickor att delta i sexundervisning. Men den här typen av retorik och partipolitiska utspel riskerar att öka de främlingsfientliga krafterna i Sverige. Det faktum att en utredning, doktorsavhandlingen ”Utbildning på (o)lika villkor” av Sara Högdin, 2007, visat att mer än var fjärde utlandsfödd flicka hindras från att delta i idrott, simning eller sex- och samlevnadsundervisningen, är en viktig signal till diskussion i en svår fråga.

I sitt selektiva hat mot västerländska värden tappar författaren  orienteringen, kompassen snurrar, och utslaget talar ett tydligt språk. Trots att vi här erövrat kulturella värden som gör att kvinnor kan delta i samhällsliv på lika villkor är detta nu inget värt. För att inte ”riskera öka de främlingsfientliga krafterna” skall vi hålla käft och foga oss, bereda den islamska hederskulturen utrymme.  Argumenteringen är bakvänd, det är en anpassning av immigranter till våra lagar och vår kultur som kommer minska och på sikt undanröja kulturkrockar och främlingsfientlighet. GS värderingar kommer att innebära enorma problem, eftersom detta är så tydligt och självklart är det dags att ställa den destruktiva politiken till ansvar för att vara det den är, en anstiftan till köns”rasism”.

Hatet mot män är själva bränslet av vilket familjen kommer att förbrännas, förtäras, lösas upp, slitas isär. Feminismen gör sitt arbete grundligt och angriper därför också själva idén om familjen som samhällets och vår reproduktions viktigaste förening. Det som gör familjebildning, stabila långsiktiga relationer i hänsynstagande och kärlek så viktig, är vår arts långa reproduktionstid. Barnens behov av skydd under en ojämförbart lång tid, ingen annan art kan uppvisa något jämförbart. Den överhetsideologi, f.f.a. marxism, som i familjens ställe placerar myndigheter, staten, måste för framgång i sitt projekt misskreditera familjen. Gudrun Schyman agiterar för den ”fullständiga lösningen”, ”död åt familjen”.

Den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för sker i familjen. Under hösten provocerade jag till debatt om just det här under rubriken ”Död åt familjen”. Orden ”död åt familjen” tycks konstigt nog uppröra mer än den verkliga döden i familjen. Vi vet att det statistiskt sett är farligare för en kvinna att var hemma, än på krogen, en fredagskväll mother-child-oil-painting-antonio-guzman

Inte ens på grund av massiv kritik viker sig GS. Är kvinnans huvudfiende utsedd till mannen då kan det knappast bli annorlunda. Citatet talar för sig själv. Det är samma ideologiska perspektiv närt av manshat som bär fram SCUM-manifestet som dessa angrepp på familjen. Det bärande perspektivet i GS gärning är hatet mot män. Att personligheter av det slaget finns behöver vi kanske inte göra så stor sak av, men att deras predikningar får ta sådan plats i medierna det är en fråga som förbryllar och är farligt på samma gång. Att de grundläggande orsakerna till de problem vi människor har är mer komplicerade än att de går att inordna i enkla motsatsförhållanden behöver också motsägas.

Bitte Assarmo; Förvisso utsätts cirka 25 procent av alla kvinnor i heterosexuella förhållanden för våld i hemmet. Men faktum är att siffran för homosexuella – både kvinnor och män – är densamma, åtminstone om man ska tro vänsterpartiets undersökning Mäns våld mot kvinnor och sam- könat partnervåld från 2006.

Man skulle kunna tro att angreppen på familjen är ett misstag, och numera övervunnet, men så är inte fallet. Att nedbryta traditionella värden har blivit en politisk gemenskap, från vänster till högerns nyliberalism trycks perspektiven samman till en ”det enda vägens politik”, i grunden är det ekonomiska krafter som är ute efter att bryta upp de politiska strukturer som människor organiserat till sitt försvar. Centerrörelsen ger sitt bidrag genom att propagera för månggifte. Liberaler tävlar på samma tiljor genom att lobba för tidelag och likskändning. Den som inte blir oroad av att partier som under hela sin existens värnat familjen nu ställer upp med öppna angrepp, har anledning att noga fundera över vad som håller på att hända med vårt samhälle.

Varför kommer angreppen på människans reproduktiva system nu, hänger det samman med att gen och reproduktionsteknik har kommit så långt att politiska eliter därigenom ser möjligheter till utbreda sitt herravälde över alltmer av människans liv. Detta är inga nya varningsrop de har ekat mellan det offentliga rummets väggar under ett halvt sekel, men det är först nu som de kan realiseras.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *