Marxism

”Det är Rätt att göra uppror”?

3 mar , 2016  

”Det är rätt att göra uppror” stridsropet under vilket den nya tiden bryter fram, bärande efterkrigstidens ungdomskulturer, individuella uppror mot normalitet, moral, fadersgestalter, familj, religion och traditioner. Det är nedbrytande av nationella kulturer för att ersätta det med internationella företags massproducerade värden. Det är samtidigt möjligheten till individuell frigörelse som gör denna gigantiska globala revolution möjlig.

”Det är rätt att göra uppror” har också en kollektiv källa och energi som bär fram, som formulerat och spridit slagordet, 68-generationen gjorde det till sitt. Hämtat ur den generationens utgivning av Karl Marx kapitalet, från Bo Gustavssons förord.

RättUpprorKapitalet

Så knyter den nya marxist-leninistiska rörelsen an till sin tids stora ”uppror” för att förvandla det från ett individuellt uppror till ett våldsamt klasskrig i den revolutionära marxistiska traditionen. För att inte tappa perspektivet så måste vi hålla i minnet att den verkligt styrande makten under denna tid verkade i samma riktning och var den egentliga förmånstagaren, det var de ekonomiska intressena bakom globaliseringen, bankerna, det globala finanskapitalet.

Det är rätt att göra uppror kan betyda så mycket, ett problem är att just det aldrig diskuteras. Visst finns det en slags naturlig rätt att på det individuella planet göra motstånd mot varje form av förtryck, till skydd för sitt arbete, sin egendom och integritet, sitt liv och mänskliga rättigheter. Många gånger så används just detta perspektiv för att ge legitimitet till ”uppror” i kollektiv bemärkelse.  Det blir därför viktigt att hålla boskillnad här. För varje individuellt uppror finns en odelbar förening i uppsåt, handling och efterföljande ansvar. Då det gäller uppror i egentlig mening, utfört av en grupp av människor, blir det betydligt mer komplicerat.

Den viktigaste klyvnaden i det kollektiva upproret går mellan de som leder, som anstiftar och de som utför, det intresse som sägs vara upprorets förmånstagare. Här intar de intellektuella en särställning, författare, journalister, politiker NGO-aktivister mm. I tider av relativt politiskt fredliga förhållande sker ändå ett ideologiskt arbete till upprorets försvar.

Det finns många intellektuella som sin 68-generation trogen är beredda att håla iden om upprorets värde levande. ”Det är rätt att göra uppror” ropar på sitt förverkligande och med tillräckligt målande och kraftfulla analogier skall allt tvivel om upprorets välsignelser skingras. Carl-Henrik Svenstedt ger sitt bidra till de nya ungdomsgenerationer som skall jagas upp på barrikaderna. Det är gaskamrar och Nazism som är vår fiende.

Vägen är spikrak till Auschwitz där gossen ifråga blivit man och ligger uppe i spionluckan och ser skarorna av judar gasas nere på ”duschrummets” golv. Det är helt ok, han bara lyder order.
”Att lyda order är det finaste som finns, på 30-talet!” mullrar biskopen. Även i Sverige. Ock-så bland kristna systrar och bröder.
Nu först nämner han namnet: Rudolf Höss, kommendant i Auschwitz. I sin självbiografi som hann publiceras innan han avrättades 1947 skriver Höss att han ”ångrar ingenting”…

Det är rätt att göra uppror, som är det bärande budskapet. Så talar intellektuella som lyfts upp ur den svenska ”inskränktheten” för att tjäna den stora gemenskapen, i en gränslös värld. Så ser de vänsterintellektuellas perspektiv ut och kraften blir inte mindre då dånet från kyrkklockar kan användas som bärvåg. Resultatet, avskyn för ett konkret politiskt brott, används för att ge resning åt ett allmänt vurmande för uppror.

Klyftan mellan de intellektuella, organisationsfolket i partierna och fotfolket är centralt för varje uppror. En spontan självorganiserad strejk på en arbetsplats är något annat än strejker med ursprung på revolutionärers skrivbord. För ”proletariatets” politiska avantgarde är inte problemet lika tydligt, för de flesta existerar det överhuvud taget inte. Det är den marxistiska teologin som har svar på alla försök att se klyftan. Om den finns kan världen studera den i efterhand, i hur de revolutionära strejkledarna tar ansvar för strejkens konsekvenser. Skogsarbetarstrejken var en av de största strejker som genomförts i Sverige, en strejk för månadslön i skogen. Det var en segerrik strejk, det var ett riktigt landsbygdsuppror.

I det mesta är detta ett föredöme i vad sätt en strid skall drivas. En av orsakerna var att en facklig strategi hade utformats tillräckligt fri från ideologiska skygglappar(marxistisk dogmatik) för att leda de strejkande runt alla de hinder som tonade upp sig i form av facklig byråkrati och politiska politruker. När man läser Jan Frykhoms värdering av den stora skogstrejken och SKP:s värderingar står det samtidigt klart att denna mängd av kommunistiska smågrupper skulle kunna ställt till det mycket allvarligt om de varit större och starkare. Strejken skulle då helt blivit ett slagfält för deras socialistisk strider.

»Strejkerna är en kampskola i vilken arbetarna förbereder sig för den stora sammanstötning som hädanefter blir oundviklig.» (Friedrich Engels) Varje strejk föder tankar på socialismen.

En ledning för ett uppror med mängder av ideologisk barlast är inte längre en ledning för upproret, den kommer att befinnas sig där deras tankar är. Det är graden av ideologins ”styrka”, ”vetenskaplighet” som kommer att bestämma djupet på sprickan mellan upprorets intresse och dess ledning. De kommunister som bidrog till att skogsarbetarstrejken blev en seger var inte styrda från främmande makt, de tillhörde ingen kommunistisk international, de var smågrupper som hade sitt ursprung i den våga av vänsteruppsving som vi knyter till händelserna 1968. Under hela mellankrigstiden låg det annorlunda till, i praktiken styrdes de nationella politiska partierna genom politiska linjer utarbetade i Moskva med den kommunistiska tredje internationalen som växlingskontor. Vad det kan leda till för ett lands politiska utveckling är generalstrejken mot Kappkuppen ett tydligt exempel på. Kommunisterna stödde inte strejken på grundval av sekteristiska direktiv som jämställde kuppmakarna med den socialdemokratiskt ledda regeringen. Till stor del avgörs ett uppror riktighet genom hur segerrikt det är, på den punkten reste generalstrejken mot Kappkuppen inga frågetecken. Kuppmakarna lämnade landet inom fem dagar.

Det är ”rätt att göra uppror” är ett ovillkorligt stöd till upproret, det är en generell upprorsfana som höjs. Eftersom den är allmän strider den heller inte mot vår lag som förbjuder direkta uppmaningar, uppvigling till uppror.

Uppvigling innebär att någon uppmanar eller söker förleda  till:

  1. brottslig handling.

  2. svikande av medborgerlig skyldighet, till exempel vittna i rättegång.

  3. ohörsamhet mot myndighet, till exempel att inte lyda polismans uppmaning.

Ett uppror är ett åsidosättande av ett lands lagar och måste bekämpas av den makt som är satt att värna landets konstitution. Det skadar inte att även de som propagerar för att det är ”rätt att göra uppror” ägnar lite tid åt de juridiska och moraliska konflikterna som hänger samman med upplopp, olagliga strejker, uppror och revolutioner.

2013 utbröt omfattande upplopp i Husby med omfattande förstörelse, 150 bilar till ett uppskattat  värde av 63 miljoner förstördes. De femtiotalet ungdomar som deltog försvarade sig på följande sätt:

Ungdomsorganisationen Megafonen skickade den 20 maj ut ett pressmeddelande där man menade att upploppen i Husby var kopplade till dödsskjutningen av en knivbeväpnad 69-årig man i Husby i samband med ett polisingripande en vecka tidigare. 

Två personer har dömts för våldsamt upplopp till villkorlig dom med samhällstjänst 50 timmar.   På nätets kommentatorsfält bedömdes domen bl.a. följande sätt:

Dessa kriminella våldsverkare döms till villkorlig dom för våldsamt upplopp, våld mot tjänsteman med mera medan Dan Park döms till FÄNGELSE för ett åsiktsbrott. För att han visade en skylt med buskapet ”Zigenarbrott är något gott”. Detta är ju helt hårresande!

I båda fall har tingsrätterna valt att åsidosätta praxis. Anstiftan till våldsamt upplopp kan ge tio års fängelse!!! Hets mot folkgrupp har enbart fängelse på straffskalan om brottet anses som grovt dvs. om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet (!).

Sverige har numera politiserade domstolar. Det viktigaste som rätten tar hänsyn till är inte vad du har gjort utan vem du är. Sålunda har man utan någon debatt eller lagändring avskaffat principen om att alla människor ska vara lika inför lagen. Samma människor som nu korkar upp champagnen och jublar över utfallen i dessa olika två rättegångar är samma som gärna ojar om ”alla människors lika värde”.

Vad beror det på att rättsväsendet ser så milt på politiska brott av denna typ? Har idén om att det är ”rätt att göra uppror” blivit så dominant att den till och med är ett hot mot en demokratisk rättsstat som Sverige? Vänsterns generella förakt för polis, lag och ordning är ingen tillfällighet, den vilar på dessa djupt liggande känslomässigt energirika tankefigurer. Samtidigt finns ett behov av en fördjupad demokrati, en decentralisering av media- och penningmakt. Vi behöver ett öppnare och friare diskussionsklimat för att sanningen skall komma fram. Att ”uppror” är lösningen på dessa problem är inte trovärdigt, upproret kommer som en naturlig följd av att faktiska  missförhållanden fått en förklaring som fått stor spridning. För att nå dit finns bara samtal grundad på saklig information, demokratiska processer.

Tesen om att det är rätt att göra uppror har fått stor spridning men ifrågasätts sällan i reflekterande diskussioner. Hur hanterar de politiska rörelser som är far till denna politiska slagdänga, det handlar om den revolutionära vänstern och främst dess maoistiska delar. Hur brukar den tradition de själva tillhör, den kommunistiska, hantera uppror mot den politiska makt de själva etablerat. Ett av de mest kända och tidiga övergreppen är massakerna på de revolterande Kronstadtmatroserna 1921:

Massakern[redigera | redigera wikitext]
Tonen blev allt hårdare och kommunistpartiet hotade med att ”om ni inte kapitulerar villkorslöst kommer vi att skjuta ner er som rapphöns” (före upproret kallade Trotskij matroserna för ”revolutionens hjältar”).[3] Ett första försök att slå ner revolten militärt misslyckades, då Petrograd-soldaterna mitt under framryckningen på isen gick över på Kronstad-försvararnas sida. Sympatierna med matroserna spred sig, och Trotskij fick slutligen rekvirera soldater från de landsändar som var mest avlägsna, och därmed minst insatta i situationen. De före detta tsarofficerarna Tuchatjevskij, Kamenev och Avrov anlitades för att krossa matroserna i ett nytt försök . Trotskij infiltrerade den enorma styrkan på 50 000 man med spioner och satte exekutionspatruller längst bak i ledet ifall någon skulle våga tveka. Sedan marscherade man över isen till fästningen. Ögonvittnet Victor Serge skrev senare om detta:

”Infanterimän i långa vita parkas avancerade i vågor och på några ställen sprack isen under dem. Här och där bröt sig enorma isblock loss och då de sakta vände över ända tog de med sig sin mänskliga last ner i de svarta vattendjupen. Och så började den skamliga slakten, kamrat mot kamrat…”[4]

Med hjälp av tungt bombflyg och närstrider i gränderna blev matroserna efter en 10 dagars utdragen kamp besegrade, och inte mindre än 18 000 människor massakrerades. Ytterligare tusentals fängslades eller flydde till Finland.

Den politiska analysen bakom dess ohyggliga förbrytelser finns i den kommunistiska maktanalysen, uttryckt med maoisternas politiska slagdänga, ”Politisk makt växer ur en gevärspipa.”. Den makt bolsjevikerna erövrade med vapen och säkrade genom att avskaffa demokratin i sovjeterna kan nu bara behållas på ett sätt, med vapen.

Att förespråka våld i den politiska kampen är fel på många plan. Sett till val av metod så är det att välja sättet att slåss där de fattigaste är som svagast. eftersom vapnens effektivitet följer priset, och är det något som fattiga människor saknar så är det pengar, rikedom. Att välja geväret är att leda de fattiga till nederlag i en duell med sin motståndares bästa vapen. Det är inte att skydda folket som de påstår utan att legitimera den rådande ordningens väpnande insatser mot dem. Det ger makten en välkommen orsak och svepskäl att krossa folkliga rörelse med våld.

Skälet till att maoister förespråkar våld är att de har en politisk dagordning som kräver våld för att själv kunna genomföras. Den bygger på ett litet elitpartis heliga egenskap som bärare av den av marxismen formulerade ”vetenskapliga socialismen”. Ett samhälle där all makt samlas i ett politiskt partis högsta organ. Här råder ingen maktdelning utan maximal koncentration och centralisering.

Facit för denna rörelse är förkrossande genom det mänskliga lidande som följt i dess spår. Kännedomen om Kronstadtupproret borde för all framtid sänkt denna ideologi, men tvärt om, offren kan nu när snart hundra år  passerat räknas i tiotals miljoner. Det handlar om ett ansvar för de uppror, revolter och revolutioner som de genomfört men aldrig förmår hantera.

När vapen kopplas till uppror så ser också lagen annorlunda på saken:

AnsvarUppror
Det finns inte mycket tankegods kring ansvar för uppror bland dess anhängare. Mest handlar det om förnekelse av någon slags andel i konsekvenser av sin ideologi över huvud taget.  Bloggarna på kulturrevolution är ett undantag.

Med upproret kommer ett ansvar, om en protesterar mot och vill avsätta en ordning ska en åtminstone ha funderat lite på hur en vill ha det i stället. Annars är risken överhängande att en förtryckande överhet ersätts med en annan, alltså samma struktur fast med nytt ansikte.

De som likt ”Kulturrevolution” för lagt upproret till den kulturella sfären och dessutom försett det med pacifismens hängslen, lär bli svårfångade fiskar för långfingrade paragrafryttare, dock, även här, som hos övriga vänstern är luften elektrifierad av en upprorisk otålighet som bara väntar att få svängrum. Svängrum för vad…..

Hur ser feminister som faller ut i hatiska attacker mot män? Hur ser ”antirasister” på sina likartade generaliseringar av vithet som uttryck för makt? Byt ut man och vit till jude, det brukar fungera för att avslöja kulturdraperad ”rasism”. Vad har skrikande ”antirasister” för ansvar för den politiska dagordningen? Vad blir konsekvensen av att i alla sammanhang göra en stor minoritet av Sveriges folk till ”rasister”.

Vem har störst ansvar för ”rasism”? De som i asylrättens namn vill öppna våra gränser för en massimmigration, som 80% av Sveriges folk idag anser att vi inte klara av, som tänker sig lösa frågan om deras boende med ”ghetto”, och arbete med lägre löner. Diskriminering efter etniska linjer brukar ses som ”rasism”

..eller är det de som motsatt sig invandring som var och är ”rasisterna”.

Vad är det för slags politisk kultur som hela tiden gör dessa märkliga skruvade politiska val, ställningstaganden som gör Sverige till ett unikum i förhållande till våra grannländer i Europa. Har vi tappat bort den politiska kompassen vet vi över huvud taget vad för slags porter det eftertraktade upproret slår upp.

Detta var lite om vilka problem som kan knytas till parollen ”Det är rätt att göra uppror”, dessvärre har den geopolitiska utvecklingen efter det kalla kriget förvärrat problemen med uppror och undergrävande verksamhet riktat mot stater oavsett vilket dess politiska innehåll har påståtts vara. Problematiken kan spåras ända tillbaka till början av 50-talet och de strategiska diskussionerna som då fördes. I USA:s propaganda målades till en början det Sovjetiska militära hotet som det allvarliga, främst mot Europa. George Kennan var den främste förnyaren av den amerikanska utrikespolitiken, bort från militär konfrontation till förmån för politisk och ekonomiska ”uppdämning” för att möta den Sovjetiska ”expansionismen”.

Kennan ansåg att Sovjetunionen jämfört med Västvärlden var den klart svagare parten och inte skulle våga starta krig. Men med tanke på att de Moskvastyrda kommunistpartierna i Västeuropa hade stort folkligt stöd ansåg han att Sovjetunionen var kapabelt att expandera in i dessa länder genom subversiv verksamhet. Förutom ekonomiskt stöd föreslog Kennan hemligt stöd till vänsterpartier som inte var allierade med Sovjetunionen och till fackförbund i Västeuropa för att få ett motstånd bland arbetarklassen mot Sovjet. Kennan skrev till Marshall i en promemoria den 23 juli 1947 att syftet med Marshallhjälpen var a) ”så att de kan köpa av oss” och b) ”så att de kommer att ha tillräckligt självförtroende för att motstå tryck utifrån”. Dessa syften har debatterats mycket i efterhand.

Det var i Sovjets förmåga att via de marxistiska kommunistpartierna verka för uppror och regimförändringar i Europa och kolonierna, som dess expansionism bestod. USA hade istället sin underrättelsetjänst, CIA, som inte låg på latsidan. 1953 störtades Irans president Mosadec, det skulle bli fler.

Historien skulle visa att de kommunistiska partiernas inflytande var begränsat. Endast i Grekland ledde kommunisternas förankring till väpnade försök att ta makten. Det var istället genom den antikoloniala rörelsen som Sovjet och kommunismen skulle öka sitt inflytande. I Europa har utvecklingen varit den motsatta, med uppror som på sikt undergrävde sovjet inflytande; Tjeckoslovakien, Östtyskland, Ungern, Tjeckoslovakien, Polen för att avslutas med att muren revs och systemet bröt samman på 90-talet.

Redan under 70-talet, genom Brezinskij politik att använda islamsk fundamentalism som social kraft för politisk förändring, och att praktisera ”rätten att göra uppror” till sin fördel, inleddes en ny era i USA:s utrikespolitik. Islamsk fundamentalism blev inte bara en politisk murbräcka, dess framfart skulle framförallt bli med vapen i hand. Afghanistan, Tjetjenien, Balkan, återigen Afghanistan, Irak, Georgien, Ukraina, Libyen, Arabiska våren och Syrien för att åter elda på upproren i Kiev och Ukraina.

Att driva och exportera social revolution har inte endast varit USA:s metod för att nå inflytande. Världssamfundet med alla dess organisationer gör samma sak men nu utan vapen, men genom stöd åt NGOs och deras förändringsagenter. De kan även verka tillsammans med bank och finansoligarker som Georg Soros i Östeuropa, inte minst Ukraina där hans dollarmiljarder jämnat väg för två ”revolutioner”. George Soros undergrävande verksamhet drabbar även USA och Västeuropa genom stöd till alla form av destabilisering av de fungerande politiska och sociala system som finns. Under den senaste tiden har hans verksamhet framför allt bestått i att driva på immigrationsströmmarna över  Europa.

Parollen ”Det är rätt att göra uppror” i ett kontext av internationalism och stöd till politiskt våld är  ett sätt att beträda den breda vägen.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *