Politik

Syndabockars lika värde.

4 feb , 2016  

Folkets demonstration den 30 januari klassas av alla medier som våldsbejakande och nazistisk. Det finns inget stöd för dessa påståenden i det material och de tal som förts fram under manifestation. Eftersom argument saknas påstår nu medierna att det fanns kända nazister med i manifestationen. Måste inte slutsatsen av argumentationen bli att det nu har överlåtits av nazister och medier i skön förening att avgöra vilka som skall kunna demonstrera utan att bli stämplade enligt passande indelningar.

Allas lika värde har under lång tid varit prövostenen för att man skulle få räknas som fullvärdig samhällsmedborgare eller ej. Från denna värdegemenskap har ”vänstern” diskvalificerat vad de utnämner till ”rasister”, ”fascister” och ”nazister”. Det politiska etablissemanget, samtliga riksdagspartier har tillsammans med kulturelit och näringsliv accepterat och svalt denna värderande indelningen med hull och hår. Detta kan inte beskrivas som annat än en stor seger för den yttersta vänstern, vars strategi varit just att demonisera sin politiska motståndare, som ofta fått stå vid skampålen som ”fascister”.

Frågan som nu ställas av vanligt folk, av alla oss andra som inte känner någon gemenskap med någondera sidan av dessa ytterligheter. Är denna indelning verkligen något som vi är betjänta av. Rimligtvis funderar talarna på Folkets Demonstration i den riktningen efter att först fått höra skränvänsterns  ”Inga fascister på våra gator”, och sedan möta samma rännstenspolitik på tidningarnas förstasidor.

Detta handlar inte om att lansera någon form av ideologisk nedrustning, eller skapa utrymme och politisk acceptans för totalitära ideologier. Det handlar om vilken värdegrund som skall forma vårt samhällsklimat, det handlar om vilka demokratiska spelregler vi vill ha, om hur de skall utformas för att leda till att det är de bästa idéerna och förslagen som kommer till användning. Det handlar om hur vi själv önskar bli bemött som individer oavsett vår politiska övertygelse.

En del anser att nazism borde förbjudas, jag anser inte det eftersom det är ett mycket inaktivt och kontraproduktivt sätt att för ideologisk och politisk kamp på. Det är en form av strutsbeteende, en tro att åsikter går att bekämpa med lagparagrafer. Dess organisatoriska uttryck kan drivas under jorden, och själva idéerna tvingas till att byta   ideologisk och språkligt gestalt, men ideologiskt och teoretisk utveckling kan bara nås genom öppna diskussioner. Detta är ingen nyhet det är vad demokrater och förespråkare för öppna samhällen alltid förespråkat.

Det är de människor i samhället som har minst att säga till om som har mest att vinna på att demokratin hålls livskraftig och tillåts utvecklas. Det är de som har störst behov av att använda sina röster för att föra fram sina erfarenheter, problem och lösningar, eftersom de har inga andra sätt. Det är också de som f.f.a. faller offer för de demonisering som massmedia nu genomför. Att bli stämplad som rasist och nazist har drivit enskilda människor till självmord i Sverige.

Vilken betydelse stigmatiseringen av politiska åsiktsriktningar har, har undersökts på Göteborgs universitet:

Ju mer stigmatiserat ett parti uppfattas vara i den allmänna opinionen, desto färre kvinnor röstar på partiet i fråga. Detta gäller inte bara invandringskritiska partier, utan även andra partier som är stigmatiserade, till exempel radikala kommunistiska partier.

Vilket betyder att män också påverkas, bara att de gör det i mindre grad. Att demonisering av personer får effekter inte bara för de drabbade personerna utan också för hur demokratin som system, är tydligt. Skall inte rasism och totalitära ideologier utsättas för kritik undrar säker vän av mänskliga värden. Problemet är att demonisering av personer inte påverkar ideologierna, och just för att det ytterst är personer som blir måltavlor vågar ingen längre problematisera  i dessa ideologiska frågor för risken att stämplas som anhängare istället för kritiker.

”Allas lika värde” har blivit ett slagord för att rättfärdiga demonisering av politiska motståndare, vilket är helt motsatt med vad som avsågs med de mänskliga rättigheterna som ligger till grund för denna så ofta använda fras.

Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap.

Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Allas lika värde handlar inte bara om, ras, hudfärg, kön och språk utan också om politisk uppfattning. Argumentet mot att även politisk uppfattning skall läsas in i ”allas lika värde” har varit att de demoniserade ställt sig utanför gemenskapen genom att inte stå för ”allas lika värde”. Innan regeringen lade om migrationspolitiken så att den i stort sammanföll med SD:s, var SD just rasister och förnekare av ”allas lika värde” därför att de önskade  en restriktiv invandringspolitik. Den förändrade migrationspolitiken har inte förändrat bedömningen av SD, men argumentet har fallit platt då ingen spelar rasistkortet mot de som nu för samma politik. Vad kan man möjligen dra för slutsatser av detta?

Vem äger rätt att kasta första stenen. Vem har kunskaperna att döma vem som är rasist, nazist eller ej. Spelar det någon roll vad den anklagade själv anser? Om så hur skall de olika åsikterna värderas. Är det ord eller handlingar som vi skall döma i? Det behövs inte så många gråa hår för att inse att denna hantering mycket enkelt kan övergå i gamla tiders häxprocesser ,och att det är just det som hänt idag.

Att det är vanliga medlemmarna och enkla människorna som är måltavlor för fördömandena har blivit tydligt i efterspelet kring Folkets Demonstration. SD:s Mathias Karlsson kallar den för ”neofascistisk”. Om han bygger det på egna iakttagelser eller på EXPO som på vanligt åsiktsregistreringsmaner övervakat demonstrationen är oklart. ”Nyfascister fanns på plats” är uppgifter som EXPO styrker. Om medlemmar i SD återigen kan bli föremål för uteslutningar kan återigen bero på hur goda förbindelserna med EXPO är.

Att döma folk till offentliga skampålar och syndabockar på grundval av åsikter leder till den typ av verksamhet som EXPO bedrivit i antirasismens namn. Det är åsiktsregistrering, och inget annat. Det är vad kommunister också råkar ut för, skillnaden är att den nu drivs av privata intressen, stiftelsen EXPO, som saknar laglig sanktion. Det är uppenbart att SD nu är inne på mycket farliga vägar då det gäller de efterforskningar de driver för att kunna utesluta medlemmar vars åsikter de ogillar. SD:s strategi är uppenbarligen att få sig friskriven från rasism och nazism genom att peka finger åt andra. Är det möjligen detta som är priset för att SD skall få komma in i riksdags och regeringsvärme.

Den bärande iden med att använda Allas Lika Värde som rättesnöre och ”värdegrund” har varit att genom politisk uppfostran eliminera indelningar i VI och DOM som kan skapa grogrund för ”rasism”. Tanken är enkel, genom att förneka skillnader så ser vi dem inte och använder dem därmed inte till politisk exploatering. Den politiska exploateringen genom indelning av ideologier och politiska åsikter däremot är undantaget, här föreligger tydligen inga risker. Förespråkarna för detta sätt att se tar gärna 20-30-talets Tyskland som argument för sina varningar. Och visst var det så att Nazismens rasideologi var en förutsättning för de övergrepp som av eftervärlden getts namnet förintelsen.

Men var detta allt, varför har dessa så läraktiga ”antirasister” valt att endast berätta halva sanningen? För innan Hitler gjort sig till den diktator, som var förutsättningen för den Tyska katastrofen, var han tvungen att slå ut sina politiska motståndare, framförallt kommunister och socialdemokrater. De var de första att hamna i koncentrationslägren. Denna utvecklingen hade också en förhistoria som gjorde den möjlig. 1920-talets Tyskland kännetecknades av en politisk polarisering, av att just de ytterligheter som uppträder som politiska vålnader idag, genom att med våld bekriga varandra sökte de makten över den politiska scenen. I tider av ekonomisk kris och sönderfall var denna strategi framgångsrik. Vi ser samma mönster upprepa sig idag.

Runt Folkets Demonstration spelade såväl extremvänster som höger sina invanda roller och mediemakten använde deras närvaro för att även demonisera de människor som inte har med dessa ideologier att göra. Politikerna på ”vänstersidan”, Mona Sahlin och Jonas Sjöstedt, var snabbt på plats för att bekräfta lögnerna och göra de svartaste rubriker till politisk norm. Allianspartierna spelade sin roll genom en bekväm tystnad. Mona Sahlin var ytterligt noggrann med att sätta de politiska etiketterna.

En nyhetssändning under helgen beskrev demonstrationen i Stockholm under lördagen som en ”Asyl- och regeringskritisk demonstration”. Det är en djupt farlig beskrivning.
Det var en samling av våldsbejakande och våldsanvändande extrema högergrupper.

———

Det är ideologiskt drivna extremister. Det är nazister. Det är män som hatar kvinnor och invandrare.
Det är de som gillar våld och hatar demokrati.
De är fega uslingar.

Den politiska driftigheten ligger uteslutande på Mona Sahlins konto. Att demonisera med ”invandrarfientligt” och ”nationalism” är inte längre möjligt så därför blir tonläget högt, och adresseringen medvetet exakt, ”de är fega uslingar”. Det är inte ideologierna MS är ute efter, för de fanns inte närvarande, det är individerna, det är människorna som skall känna sig jagade, och förföljda, det är häxjakt.

Den ideologiska och politiska diskussionen måste vara fri om någon diskussion skall uppstå, det är elementärt. Det är många som nu försöker sätta stopp för all kritik som kan leda till folklig organisering. Endast organisering kring de egna partiernas ideologier är tillåtna. Alla nya initiativ måste stäckas i sin linda det är budskapet, det är lärdomen.

Att sätta en varningstext på en totalitär ideologi kan man väl göra, det är mycket enkelt. Men det enda effektiva är att ifrågasätta, analysera och diskutera dem. Effektivast blir det i verkliga möten där respekt och tillit tillåts närvara. Det är inte bara mediemakten och Mona Sahlin som är hysteriskt rädda för sådan processer, det är den Svenska kultureliten och intellektuella i gemen. Men det är även ledande representanter för de ideologier som skulle må så väl av att utsättas för folkets mer pragmatiska och verklighetsnära granskning.

Den ”vänster” som har högtidsstunder skanderande ”inga nazister på våra gator” är en av vår tids mesta dödgrävare av demokrati. Verksamheten bidrar inte till att skapa klarhet i ideologiska frågor. En politisk kliché, en etikett används för att göra andra till syndabockar. Att påstå att nazister också är människor kommer att göra dem ursinniga eftersom det ifrågasätter deras eget agerande och politiska praktik. Men att öppet tillstå detta, fullständigt självklara, är just vad vi måste göra, och det måste göras så tydligt och kraftfullt att jakten på individer under förevändningen att de är nazister blir så skamlig som den faktiskt är. Först då kommer det offentliga rummet att få den ideologiska och politiska takhöjd som fria medborgare förtjänar.

Ja till ideologisk och politisk kamp, nej koncentrationsläger och nackskott.

 


2 Responses

  1. Lars skriver:

    Att FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna skulle nämna allas lika värde är ett resultat av en dålig översättning som sedan sprids-
    I originaltexten står ”All human beings are born free and equal in dignity and rights”.

    Ordet dignity som översatts till värde betyder egentligen värdighet, så att allas lika värde skulle vara en del av mänskliga rättigheter är fel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *