Politik

Olof Palme

28 feb , 2016  

Inför trettioårsdagen av mordet på Olof går Palmeutredningen ut i en presskonferens för att styra diskussionerna på ett för dem fördelaktigt sätt, vilket är detsamma som det alltid varit, att lägga ut villospår. Så nu är tanken den att vi skall tänka Sydafrika. Sydafrika passar utmärkt i den bild som etablissemanget önskar skapa till eftervärlden av Palme. Nu har vi bara att vänta på vad hela svenska folkets polis, Leif GW Persson skalla komma med för halsbrytande trovärdigheter för att splittra tanken. Vad som hänt med Sverige, välfärdsstatens demontering, efter mordet kommer att lyfta andra perspektiv på årsdagen, politikern Palme, och till det finns mycket goda skäl. Vi behöver förstå vår historia.

Dess längre vi rör oss bort från tiden för mordet dess populärare blir Palme. Det är samma metamorfos som är förärat andra politiker i dagens värld. Så rehabiliteras nu Stalin i enlighet med tidens politiska behov i Ryssland. Hur såg bilden av Palme ut vid tiden för mordet, och vad ser vi idag. 1986 var Palme en person som hela folket förhåll sig till, idag är det sättet på vilket hans liv avslutades och socialdemokratins politiska problem som skapar behoven.

Vad som har svårt att rymmas inom detta firande var att Olof Palmes socialdemokrati hade stora politiska problem, det var delvis knutna till Palme som person, till hans politiska profil och polemiska stil:

Kännetecknande för Palmes framträdande var den moraliserande undertonen; hans politik var den moraliskt berättigade, att ta avstånd från den var följaktligen moraliskt förkastligt.
Upprördheten över motstånd och kritik kunde slå ut i häpnadsväckande formuleringar: ”fascist”, ”hatets och illviljans kolportörer”, ”babianhannar”, ”i biblisk mening ondsinta människor” etc.
Om ett borgerligt parti stödde ett socialdemokratiskt regeringsförslag hade det gått i mål på ett hedersamt sätt. Det oppositionsparti som intog en oppositionell ståndpunkt ”mälde sig ur gemenskapen”, såvida det inte rentav bar sig ”ömkligt” åt.
Och denna attityd uppfattade också vanliga borgerliga väljare. Inte heller de hade riktigt rena bevekelsegrunder. Socialdemokrater var finare människor än borgerliga.

Den polarisering som bär det så föraktade näthatet idag har gamla anor, vilken del i vårt samtalsklimat står OP för? Vad vi ser här är ett sätt att tänka som är så typiskt för marxistisk vänster, vårdande sin dialektik, men också för medierna med sin polariserande dramaturgi. Trots den enorma skada den gjort och gör med demokrati och dess nödvändiga samtal fattas här innehåll, det som är politikens kärna,

Inför ett antal studenter hade Erlander blivit ombedda tt ge sina synpunkter på Olof Palme och hans betydelse. I takt med tiden : Olof Palme 1927-1969, av Kjell Östberg beskrivs mötet:

ErlanderOmPalme

Här står fortfarande partiet och stampar, trots att detta var den centrala frågan för Erlander 1980. Det var kanske lite naivt att lita till en ”klassförrädare” i så allvarliga saker som ideologi. Inte ens den press som Palme fick utstå under tiden före mordet kunde få honom att lyfta de ideologiska frågorna. Palme var ingen ideolog, det skulle ha krävts personer som Sandler, Wigfors, med gedigna kunskaper i socialdemokratins ideologiska och teoretiska källor, marxismen, kompletterat med Wiksells ekonomiska kunskaper. Vad Erlander efterfrågade var något annat än vad de politiska pragmatiker och intrigmakare som Mona Sahlin, med sin feminism och splittrande normpolitik förgiftade partiet med. Socialdemokratin som en folklig politisk rörelse, en rörelse för hela det arbetande folket behövde en förnyelse av helt annat slag. Partiet har nu definitivt förlorat kontakten såväl med sina folkrörelsetraditioner som sina ideologiska rötter och är likt rymdskeppet Aniara på glid, herrelöst voltande ut i den politiska natten.

Det var dock inte Socialdemokratins politiska problem som utgjorde de kraftfält som bar revolvern till Palmes rygg och ändade hans liv, de underminerade hans motståndskraft och hans politiska auktoritet och gav utrymme för politiska krafter i partiet som hade helt andra perspektiv. Det var krafter som var motståndare till hans syn på det säkerhetspolitiska läget, och inte delade analysen om kollektiv säkerhet, det gällde synen på Sovjet.

Den tidens vänster hade inte mycket till övers för Palme, många hade till och med svårt för att erkänna hans insatser för Vietnams folk. SKP, maoisterna, ställde sig i linje  med USA:s analyser och såg Sovjet som det stora hotet mot världsfreden. Vi befinner oss i desinformationskriget där ubåtsobservationer var själv insatsvapnet. I kölvattnet av att en full sovjetisk befälhavare lyckades sätt en ”Whisky on the rocks” blev varje ur vattnet stickande stör ett ubåtsperiskop, från fullbultens hemland. Det lilla landet som sökte en väg av gemensamt säkerhetspolitiskt ansvar blev som en magnet för den destabiliserande propagandan. Den redan på 70-talet rekryterade CIA-agenten Carl Bild blev till ovärderlig hjälp i destabiliseringen, en trojansk häst för att skapa inre splittring och förvirring. Motsättningarna inom de representativa systemet skärptes, allt riktades mot den regerings statsminister som sökte en gemensam väg för Europas säkerhet.

Den egna militären agerade i maskopi med främmande makt och bara några månader för mordet deklarerade en kapten von Holsten tillsammans med ytterligare ett antal affischerare sitt misstroende mot regeringen Palme, kan en signal för statskupp bli mycket tydligare.

Den svenska modellen hade under 80-talet stött på ekonomiska svårigheter som regeringen Palme försökte stävja med upprepade devalveringar. Resultatet var inte övertygande, och kritiken från det nyliberala upproret från Blasieholmen tilltog. Genom oljekrisen sviktade tillväxten, till detta kom de höga skatterna på arbete, vilket förlamade ekonomin. Det svenska näringslivets utlandsberoende minskade ytterligare Sveriges ekonomiska rörelsefrihet. Ingen i Palmes närhet hade några lösningar på problemen annat än en anpassning till de nyliberala kraven på avreglering av finansmarknaderna, vilket Feldt fångat upp och drev.

Var det dessa ekonomiska problem som fick Palme att utnyttja kontakter för att kamma hem vapenexportordrar? Frågan om Palme lockades in i den skumma handeln i vapen av samma politiska klick som styrde ubåtarna mot Sveriges kuster, dvs George Bush. Alla som följt den geopolitiska utvecklingen de senaste femti åren vet vilken betydelse CIA-operationer haft för att destabilisera stater som utgjort problem för den amerikanska administrationen. Genom rollen som medlare var Irak-Iran förbjuden frukt för vapenexport, Palmes vapenhandel inriktades genom personliga kontakter mot Indien vilket skulle leda till andra problem några år efter Palmes död.

George Bush spelade en central roll från mitten av 70-talet, till sin egen presidentperiods slut 1992. Under 80-talet var han vicepresident ”över” Reagen, vilken han ”övertalade” att genom direktiv 12333 få högsta ansvaret över CIA. I den rollen blev han en nyckelfigur i handeln med vapen. Iran-contras-affären bär hans tydliga signatur. CIA:s hitlista över avrättade statsledare är imponerande. Längden är skiftande en del anser att även Ronald Reagan hör dit, genom John Hinkleys kula som endast med en tums marginal passerade Reagans hjärta. Kulan gjorde inte Bush till formella president, men heller inte Reagan annat än till skådespelaren herr president. Bush stod för besluten enligt ett flertal bedömare.

 

Kärnfrågan vad gäller vapenexporten är i vad mån Palme kände till dess irrgångar och nätverk, dess cyniska hantverk och psykopater. Kände Palme till det dubbelspel som CIA bedrev i vad som uppdagades som Iran-Contras-affären i November 1986. Palme som var medlare i kriget mellan Iran-Irak som CIA var drivande för att utlösa var ytterligt känslig för att på något sätt vara inblandad i något som kunde ifrågasätta hans trovärdighet, opartiskhet mellan de krigförande. Var det denna omständighet som drev CIA och Bush till att använd Bofors och Sverige som en mellanhand i affärerna. Med tanke på Palmes reaktioner i årsskiftet 1985-86 finns mycket som tyder på det. Källa:

I en radiointervju i Los Angeles den 14 juli 1997 avslöjade den avhoppade CIA-agenten Gene ”Chip” Tatum att en specialgrupp, skapad av USA:s dåvarande vice-president och sedermera president George Bush, förutom flera andra illdåd, låg bakom mordet på den svenske statsministern. Motivet, enligt Tatum, skulle bestå i att Palme, som även var FN:s fredsmäklare i kriget mellan Iran och Irak, hade intervenerat mot de internationella vapenkartellerna och därigenom hindrat dem från att använda vad han kallade ”the Bofors route” för att sälja bl a amerikanska vapen till tillåtna länder för vidarebefordran till krigets Iran. I radiointervjun hävdade Tatum vidare att OSG gav i uppdrag åt sydafrikanska agenter att utföra attentatet.

Här förenas alltså två internationella spår med Boforsspåret. Men vad finns det för substans i detta? Man vet att Palme vid flera tillfällen direkt ingripit mot Bofors och stoppat vissa vapentransporter som hade Iran som slutdestination. Det hävdas t ex att det var Palme som såg till att tullkriminalen den 29 sep 1985 ingrep mot vapenhandlaren Karl-Erik Schmitz kontor i Malmö, där tusentals dokument blev beslagtagna vilka på ett detaljerat sätt visade hur den internationella vapen- och krutkartellen opererade på båda sidor av järnridån – inte minst genom ett land som DDR, som till stor del finansierade sin statsbudget genom den vapensmuggling som säkerhetstjänsten STASI organiserade.

Bofors spelade här en viktig roll, inte minst genom Schmitz, som för övrigt av vissa tillförlitliga källor utpekats som CIA-medarbetare med en direktkontakt med överstelöjtnanten Oliver North – mannen som offrades i samband med att den s k Iran/Contrasaffären började rullas upp under senhösten 1986.

De konflikter som tornar upp sig kring CIA:s vapensmugglingsprogram är ytterligare orsak för CIA att röja ett hinder ur vägen, Olof Palme. Den mest kapabla organisatören av det politiska mordet på Olof Palme är ”Stay-behind”-rörelsen, skapad som en utlöpare av NATO, en hemlig underjordisk organisation som i händelse av Sovjetisk ockupation skulle verka bakom fiendens linjer. Organisationen blev användbar på grund av Palmes isolering till och med i det egna partiet.  Det blev själva slagstyrkan för en rad intressen, främmande makt såväl som inhemska aktörer var inblandade.

Det figurera en massa spekulationer runt Palmes personliga förhållande, rörande hans hälsa inte minst. Det kan ligga hur som vad gäller detta, de blir ändå bara detaljer på ytan. Det finns däremot en aspekt av mordet som sällan tas upp och det är den Socialdemokratiska maktelitens roll i undanröjandet av den egna partiordföranden och Sveriges statsminister. Hela den socialdemokratiska eliten kände till vad som hänt, men de väljer att vara tysta, dess inre krets tillika toppar i Stay-behind organiserade mörkläggningen och såg till att alliansen av intressen som gav order om mordet inte skulle avslöjas. Socialdemokratiska partiet hade gjort sig till ett utskott av statsapparatens mest repressiva delar, och var därmed inte längre något verktyg för en folklig demokratisk rörelse.

Vilka slutsatser finns att dra för socialdemokratin med anledning av den nyliberala revolutionens framfart, att något i den stilen inte dragits 2003 det vet vi, då mördades en socialdemokratisk ordförande i vardande, av samma härskardynasti nu med en son Bush som statsöverhuvud. S ställde sin organisation och underrättelseapparat i mörkläggningens tjänst.  Inget i den socialdemokratiska politiken tyder på att de lyckats frigöra sig från det militärindustriella komplex som styr USA:s administration.

På det mänskliga planet finns ett pris att betala för dessa tjänster, inte minst genom raden av människor vars liv släcks för att hemligheterna inte skall läcka ut. Här har de allt magstarkare deklarationerna om ”allas lika värde” växlats ner till att bli ett offer för mördarkartellens uppstädningsenheter. Ett av de tydligaste offren för systemets framfart över vars öde jag aldrig hört en S-märkt politiker svinga det politiska trollspöet, ”allas lika värde”, det gäller den utsedda syndabocken själv, Christer Petterson. 2004 misshandlades han till döds och glömdes bort i ett kylrum i flera månader. Så ser Socialdemokratins Sverige ut för de som inte räknas, är deras fiender eller bara skall glömmas bort. Här kommer ytterligare offer i denne ej seriöst utredda attack mot vår demokrati.

 

Rolf Dahlgren Chaufför som hävdar sig ha skjutsat Hans Holmér i Stockholm. Död i alkoholförgiftning

Ulf Lingärde Datatekniker som hävdade sig ha sett dokument hos SSI som beskrev Palmemordet. Död i plötslig hjärtattack efter potentiell telefonavlyssning och inbrott.

Stig Engström Skandiamannen. Cancer

Roger Östlund och Sigge Cedergren Hjälpte åklagarsidan mot Christer Pettersson. Cancer

Christer Pettersson Elit a-lagare. Snubblade och slog ihjäl sig utanför KS

Peter Caselton Sydafrikansk agent. Mosad av bil i sitt garage före han skulle vittna om Palmemordet för sanningskommissionen.

Carl-Gustaf Östling Norrmalmspolis, utgör halva polisspåret. Mystiskt död i 50-års åldern.

Anders Larsson och Bo Ståhl Tipsade om Norrköpingsmötet. Agerade märkligt, därefter dog båda i hjärtattack samt magsår.

William Colby CIA-gubbe. Var med och byggde Stay-behind i Sverige. Drunknade i en kanotolycka.

Carl-Fredrik Algernon Militärt högdjur inblandad i Arla Gryning samt Bofors vapenaffärer. Snubblade framför tunnelbanan

Fritz G Pettersson Polare med Heimer. Cancer.

Hans Holmér Mörkläggare. Rykten om självmord.

Victor Gunnarsson 33-åring. Skjuten i huvudet.

Klas Bergenstrand Säpo-chef. Död efter att han ville omorganisera Säpo och snackade med Anders Jallai

Bror Perä Norrmalmspolis. Sköt sig själv.

Milan Valverius Obducent. Självmord genom överdosering av läkemedel.

Bo Asplund Norrmalmspolis som skålade för mordet.

Claes-Ulrik Winberg f,d chef för bofors mystisk dödsolycka med bil 31 maj -89 med hustrun Kristina

Cats Falck och en väninna, Lena Gräns (född 1952), påträffades den 29 maj 1985 i en uppochnedvänd bil vid kajplats 310 vid hammarbykanalen De ansågs ha dött i en olycka. Falck och Gräns sågs sista gången i livet vid 21.30-tiden den 18 november 1984 när de lämnade, den sedan dess nedlagda, restaurangen Öhrns Hörn på Södermalm.

 

PS Det finns förvisso en komplikation i detta drama vars komplexitet ligger utanför dessa rader och det är en mer grundlig värdering av kampen mellan de två supermakterna USA och Sovjet. Vid tillfället för mordet på Olof Palme så uppfattades inte Sovjet som det imperium på dekis som det faktiskt var.

 


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *