Religion

Fäders …… förrädiska kyrka

10 jan , 2016  

Har vi en ny  utrikesminister i Antje Jackelé? Det är frågan som börjat mala i mitt just nu vakna tillstånd, kanske behöver jag försätta mig i sömn för att mitt undermedvetna skall hjälpa mig att förstå vad jag fått höra av Svenska Kyrkans ärkebiskop i P1:s Lördagsintervju.

Åtminstone är politik det enda som tycks bekymra AJ. Inte ett enda religiöst individuellt perspektiv har restes som ett alternativ till det politiska, inte under hela intervjun. Är inte kyrkans uppgift framförallt ett värnande av individen, att det i rollen som både givare och mottagare framförallt handlar om en relation människa till människa. Har kyrkans uppgift istället blivit att ha kontrollen över det statliga transfereringssystemets regleringsventil, och då i TRON att det bara finns ett problem, för hur mycket i GIVANDE man skall öppna flödet av hjälp till ”jordens behövande och lidande”.

Hur har det kunnat bli så här, är det de tomma kyrkbänkarna som leder svartrockarna ut i det offentliga rummets politiska schackrande, till den större publiken. Är det vårt sekulära betraktelsesätt som fråntagit oss och svenska kyrkan förmågan att resa det perspektiv som ytterst är religionens, en struktur av erövrade lärdomar syftande till att vara god, inte framförallt mot Gud, utan mot varandra. Har till och med kyrkans högsta förlorat perspektivet som leder till bevarande och underhållande av denna konst. En konst som för varje lära är dess egen, i sin egen rätt.

Ämnet för intervjun var den rådande ”flyktingsituationen” eller egentligen, betydligt mer korrekt, den rådande situationen av massimmigration. Inom Sveriges Radio har man aldrig lärt sig att i sin beskrivning hålla bodelning mellan flyktingskap och immigration. Denna begreppsförvrängning skapar möjligheter till, ja leder automatiskt till att vi får en skev och lögnaktig bild av vad som håller på att ske. Det man påstår sig värna, rätten till asyl, håller de nu på att ge förlorad i en massimmigration som lägger beslag på alla resurser och vars konsekvenser kommer att driva Sveriges folk till en fientlig syn på invandring som helhet. Risken är då att rätten till asyl kommer att dras med i farten, likt barnet med barnvattnet.

Jag var kanske naiv, men jag hade faktiskt hoppats mer på AJ än vad hon presterade som ärkebiskop för ALLA Sveriges troende, men också kristna i en vidare bemärkelse, en roll som jag trots allt tror att AJ förstår finns, och är nog så viktig. Har hon i sin vandring ut i det politiska rummet förlorat perspektiv och kontakt även med denna stora grupp. Har vi inte tillräckligt med politiker i det här landet? Kan det finnas något enklare och mer effektivt sätt att spela bort varje slags andlig och religiös trovärdighet än genom att ge sig politiken i våld. Vad skulle inte en ärkebiskop med förståelse för att försöka axla rollen som hela Svenska folkets andliga ledare, kunnat betyda för att lindra verkningarna av den politiska polarisering som nu råder.

Istället gör AJ det rakt motsatta, hon satsar under hela intervjun allt på att skapa ett slags politisk trovärdighet, ett politiskt kapital. Detta genom att ställa sig som spets för vår tids mest aggressiva politiska krafter, nyliberalismen, för det är dess politiska kraftfällt hon förstärker genom att angripa kravet på identitetskontroll. Anledningen är enligt AJ att identitetskontrollen hindrar flyktingar från att söka asyl. En litet stråk av sanning finns i påståendet, men till stora delar löses  det upp i ett betydligt mer komplicerat system, som dessutom är i en förändring gränsande till upplösning, vilket tvingar oss att själva ta hand om gränskontrollen. AJ talar inte heller om att hennes benämning ”flyktingar” till 70-80% består av unga män, vilket i sig gör immigrationen till ett akut demografiskt problem. AJ anklagar andra för att sprida lögner om invandring, själv gör hon något betydligt allvarligare genom att använda begrepp som vrider in hela diskussionen i ett desinformationsträsk genom att använda missvisande terminologi. Det handlar inte om flyktingar, det handlar om immigration. Att AJ dessutom, trots sin politiska ådra, inte nämner grundorsakerna till flyktingströmmarna, de av USA drivna krigen ”mot terrorismen” ställer hennes agerande inte i ett upplyst ljus, utan i ett krigets mörker.

Det finns ingen anledning att moralisera över familjer som söker en tryggare plats och bättre livsmöjligheter. Det gjorde våra egna förfäder för dryga hundra år sedan. Detta framhålls ofta idag som något som förpliktar oss att göra en gentjänst. Det fanns dock ett pris för våra egna utvandrare som andra tvingades betala dyrt och som måste dras in i kalkylen, det gäller den urbefolkning som utrotades. Var det omständigheten att det inte var kristna som drabbades som gjorde att de då inte fick något beskydd? Om så finns anledning att inte låta denna tragik få nya och andra ansikten. Det motsägelsefulla, som möjligen kan leda till förvirring, är att de som nu behöver skyddas är de som stod för angreppen då. En oförrätt kan aldrig sonas genom att nya görs, och inte ens om de riktas mot förövarnas ättlingar.

När kristendomen ”invandrade” vårt land för tusen år sedan ledde det till att vi kulturellt knöts närmare övriga Europa. Det innebar att vårt samhälle förändrades på gott och på mindre gott, och somt blev till och med till det sämre. Till det goda hörde avskaffande av trädom, offerriter och att krigsgudarna ersattes av en fredsfurste. Till det förra hör med all säkerhet att kvinnans ställning försämrades. Samma sak ser vi idag genom följderna av massinvandringen, hur den kvinnofientliga och våldsbejakande kulturen från MÖ med svenska kyrkans goda minne tillåts att få insteg i vårt samhälle. Som en del av den politiskt korrekta överheten viker kyrkans ledning undan på grund av risken att stämplas med det politiska tillmälet ”islamofob”

Den Svenska kyrkan har som kristendomen överlag varit ett instrument för att bygga samhällen och har därför alltid befunnit befunnit sig aktiv i de politiska kraftfälten och verkat där. Genom modernitetens inträde i början av 1800-talet började en successiv avkristning till förmån för ett ”Vetenskapligt” förhållningssätt. Under de senaste hundrafemtio åren har den kristna rörelsen lärt sig att mer och mer krypa ur sin direkt politiskt styrande roll, bort från att direkt utmana det kejserliga myntet. Jesus ord att ge kejsaren vad kejsaren tillhör fick på så sätt organisatorisk kropp. Detta skall inte tolkas som att kristendomens förespråkare trädde ut ur det politiska kraftfältet och avstod att påverka samhällsutvecklingen. Skillnaden var bara att nu steg prästerna ner till folket, till sina medlemmar för att verka genom dem. Kristendomen blev mer av vad den varit under sina första århundraden, innan den kidnappades av de romerska kejsarna.

Som en del av samhällets överhet lyckades det kyrkan mindre väl att träda in i den nya rollen och inte ens frikyrkorörelsens påtryckningar förmådde driva in kristendomen i ett nytt kontrakt med folket. Utan en förnyad social förankring blev svenska kyrkan under efterkrigstiden ett enkelt byte för kulturmarxism, vilket lett till att den förenat sig i revolutionära attacker mot resterna av den makt som f.f.a. dess frireligiösa del haft inflytande på, den parlamentariska demokratin.

Varför AJ angriper regeringen med en sådan frenesi blir inte begripligt utan att vi placerar in oss i det stora politiska spelet, de geopolitiska kraftfältens spel inte minst i Europa. Det handlar om en försvagning, och med målet nedmontering, av Europas självständiga stater. Endast genom att se detta EU:s, och dess ledares politiska mål, blir det senaste halvårets flyktingkaos begripligt. Först då blir det någon logik i attackerna mot det nationella uppvaknande som vi ännu så länge främst ser inom det som traditionellt kallas höger. Först då blir Merkels agerande i förhållande till immigrationsvågorna begripligt. Att de nu tvingas slå till panikbromsen beror på kraften i motreaktionerna.

Den kyrkliga byråkratins anpassning till makten och dess opportunism sitter djupt, det finns ingen anledning att förvänta sig att en omsvängning kommer att ske, om inte följderna av immigrationen blir sådan att kyrkans gräsrötter gör uppror och på högmässan unisont tar upp Psalm,

Fädernas kyrka i Sveriges land,
kärast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Herrens hand.
Byggd till hans tempel i Norden.

Den första versen är vacker och behöver inte som de följande, med tanke på dagens kulturklimat, uppfattas som en provokation.

Raderna är problematisk på grund av dess politiska tendens, på grund av att den lyfter in kyrkan i en relation till nationsbygget, som svenska kyrkan idag trots allt behöver frigöra sig från. Svenska kyrkan roll är inte att leda dess medlemmar till valurnan med rätt röstsedel, den behöver frigöras från att vägleda medlemmarna att kollektivt forma de politiska kraven, det är inte kyrkans uppgift, det blev genom den allmänna rösträtten individerna och de politiska regelverkens uppgift. Detta betyder inte att kyrkan ger upp sin roll som en sammanhållande kraft i samhället. Bara att den genom det religiösa budskapet verkar för andlig och moralisk utveckling av individen och helt överlåter till individen att fatta de politiska besluten.

Lördagsintervjuns utfrågare arbetade målmedvetet för att föra in diskussionerna på ett politiskt spår, vilket ärkebiskopen borde ha motsatt sig. Vad borde då AJ fört fram för budskap?

Det är inte kyrkans uppgift att formulera sig som en agerande politisk kropp. Vi vill inte störa de politiska processerna, inte störa våra medlemmar i sitt demokratiska värv. Vi kan och får inte inte oroa församlingslivet genom ställningstagande i känsliga politiska frågor som ställer kristen mot kristen, vi värnar vår kyrkas enhet.

Svenska Kyrkan söker vägleda sina anhängare i hur de skall leva sina liv, hur de i enlighet med Kristus ord skall möta sina medmänniskor, hur de i sina möten skall vägledas av kärlek och all den respekt och fördomsfrihet de genom sitt religiösa liv kan mobilisera. Det betyder inte att Kyrka underlåter att agera men vi vet vår roll och vi är inte marxistiska revolutionärer.

I den rådande flyktingsituationen så är vi i Svenska Kyrkan övertygade om att vi ger den bästa hjälpen genom att använda hela vår organisation för hjälpa till flyktingarna på plats, och på så sätt bidra till att FN skall klar sin uppgift att ge de verkliga flyktingarna den rätt de har till asyl och skydd för sitt liv. Alla våra medel i insamlingar och kollekter går idag enbart till detta, Svenska Kyrkan gör vad den kan och förmår. Våra medlemmar i våra församlingar är också engagerade i att reda ut de flyktingkaos som idag råder i Sverige.

Så agerade Svenska Kyrkan då jag själv var ung konfirmand. I de äldre tonåren som engagerad mot Vietnamkriget kom jag i kontakt med helt andra politiska perspektiv, som många i min generation färgades av och som idag verkar blivit det dominerande politiska förhållningssättet. Dess revolutionära budskap kan sammanfattas ”Det är rätt att göra uppror”.

Den senaste FB-kommentaren från min penna:

Evert Larsson Det gäller att ha perspektiv över längre tidsperioder för att åsiktsmässigt kalibrera in sig rätt. Men då skall man nog akta sig för att låt sig styras av känslor som Henrik Schyffert tycks nöja sig med.

Jag som personligen inte har något att skämmas över då det gäller att utifrån känslor ta ställning för politiskt korrekt godhet, ser helt annorlunda på saken. Jag reagerade med näst intill med hysterisk ilska på Luciabeslutet. Idag så vet jag bättre.

Att idag inte se allvaret i den rådande situationen och som ärkebiskopen på osakliga grunder attackera den politiska makten är ansvarslöst. Av en ärkebiskop rent statsfientligt.

Att av olika icke statliga organisationer agera statsupplösande har visat sig vara en effektiv metod för att slå sönder suveräna stater. Vi har anledning att se upp med dagens Svenska Kyrka. Inte för att de hjälper utsatt människor som behöver hjälp utanför att de agera revolutionärt omstörtande.

Marxister har aldrig någonsin tagit ansvar för de uppror och revolutioner de startat, aldrig rannsakat sin skuld till de offer som skördats. Det må ha varit de många misslyckade upproren eller de segrande ”revolutionerna”, så har alltid offren rättfärdigats av deras politiska program, omgärdat av vallgravar av självgod uppblåsthet.

Under alla omständigheter är det dags att resa frågan:  Har svenska kyrkan fått en marxistisk ärkebiskop?

 


2 Responses

  1. Axel W Karlsson skriver:

    Din text är lång och komplicerad med flera breda perspektiv som skulle vinna på att presenteras vart och ett för sig. Huvudtemat är kritik av ärkebiskop Jackeléns syn på Sverige flyktingmottagande. Jag är i allt väsentlig överens med dig. Jag tror dock att den enkla förklaringen till kyrkans vilsegång på denna punkt är att hon och andra vill inta en ståndpunkt som gör att man framstår som radikal kristen humanist. Man låser sig vid vissa idéer som tillhör gårdagen istället för att verka för att vi får en ny realistisk asyl-etik som grund för ett reviderat asylsystem. Det var ju aldrig meningen att asylrätten skulle missbrukas till moderna folkvandringar där hälften saknar asylskäl enligt svensk och tysk inrikesminister.

    • Evert Larsson skriver:

      Det övergripande perspektivet handlar om religion och dess roll och hur den har förändrats under efterkrigstiden, det är den tiden som marxismen utvecklade sin politiska och kulturella hegemoni. Kristendom handlar om individen och relationen till gud, om guden som ett stöd för individen i sin vandring bland människor. Det handlar om gud som en mänsklig projektion för att kunna vara god, ett verktyg för att vara god. Det är religionens ursprungliga roll. Lämnas detta till förmån för ett genomkollektivistiskt och politiskt betraktelsesätt förlorar kristendomen sin kraft och betydelse och blir bara ett manipulativt verktyg för makten.

      Det handlar om perspektiv……. Min relation till kristendom kan tyckas vara historisk-materialistisk, ja i någon mån, men den är definitivt inte marxistisk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *