Politik

SD och Massinvandringen

4 Nov , 2015  

Immigranter på Stockholms Centralstation, som här oftast unga män.

Det internationella kapitalet har inlett ett krig mot Europas Suveräna stater genom att riva ner deras gränser med massimmigration som verktyg. Den politiska eliten i Sverige är det land i Europa som gjort sig till det främsta landet för denna förstörelse av de europeiska samhällena.  Politiken har varit medveten och långsiktig, med ett inledande skede av krig, proxykrig och destabilisering av stater med flyktingströmmar som följd. Även Sverige har varit krigförande part i denna verksamhet genom insatser i Afghanistan och Libyen, och genom politiskt stöd i Irak och Syrien.

Situationen i Sverige närmar sig alltmer ett socialt och politiskt kaos, situationen är mycket allvarlig. I denna situation sviker Vänstern det arbetande folket och ger sitt stöd till till den globala elitens nyliberala politik. I parlamentet är Vänsterparitet den mest högljudda motståndaren till en restriktivare invandringspolitik. Det finns ingen annan lösning i dagens situation än att drastiskt minska invandringen. Istället ställer sig Vänstern på de mest aggressiva delarna av kapitalet, de som likt Georg Soros arbetar för att riva ned Europas gränser. I ett angrepp på Ungerns president säger han:

”Hans plan behandlar försvaret av gränserna som målet och flyktingarna som problemet, Vår plan ser behandlingen av flyktingarna som målet och gränserna som hindret.“

Den invandringspolitik som nu förs är inte bara ett svek mot den egna befolkningen, det är även ett bedrägeri mot invandrarna eftersom majoriteten är ekonomiska immigranter med stora förhoppningar om förbättringar av sin levnadssituation. Förväntningar som redan kommer att svikas under den tid då deras flyktingstatus skall avgöras. Sverige har helt enkelt inte de resurser som behövs. Det internationella kapitalet ser dessa nya medborgare som en påfyllnad av de arbetslösas skara, för att pressa ner löner och öka klyftorna i samhället. Det är oundvikligt att dessa skillnader kommer att följa etniska och kulturella linjer,  vi kommer att i växande grad få ett klassamhälle efter etniska skiljelinjer, en grogrund för den rasism som dessa krafter säger sig bekämpa. Det är inte svårt att förstå att detta är ett vida större ”rasistisk” problem än vad de våldsinriktade politiska särlingar är som tänder på flyktingförläggningar, och av medierna blåses upp till ett smittsamt ideologiskt monster..

Men det är just dessa marginaliserade grupper som nu används som förevändning , som en hotande rasistisk kuliss, för att inte lösa de frågor som har med invandringspolitiken att göra. Samma slags politiska stafflage hämtad från historiens garderob av politiska lik dras ständigt fram på den aktuella politiska scenen för att göra det parti, som har de politiska svaren, rasistiska och oanvändbara. Det verkar som vänstern fullständigt tappat orientering och politiskt fotfäste, som om de saknar förmåga att bestämma sin politik efter de egna analyserna utan är beroende av vad motståndaren har på sitt program.

Den aktuella situationen ser sådan ut att massimmigrationen måste få ett snabbt slut och våra gränser stängas. Kan man inte av ideologiska skäl, inte för sitt liv, använda det röstunderlag som det parti har som förespråkar dessa lösningar måste man överta deras politik. Denna logik är vad vi borde kunna hoppas på, men tyvärr är utsikterna för att så skulle ske mycket liten.  Vänstern är trots sin litenheten mycket betydelsefull för sättandet av den politiska dagordningen. Anledningen är att motståndet mot den ”proletär internationalism” som tidigare motsades av att kapitalet och dess partier hade en nationell politik, stod för ett försvar av nationellt oberoende, nu har ersatts av en globaliserad nyliberal politik. Något motstånd mot det internationella flummet som frodas kring slagdängan, ”proletärer i alla länder förena er”, finns inte. Vänstern och kapitalet har kopplat ett grepp om den politiska utvecklingen och håller nu på att riva ner det välfärdssystem som kännetecknat Sverige under efterkrigstiden. Det behövs en helt del retorik för att nödtorftigt skyla detta förräderi mot sina traditioner i arbete och arbetarklass. Ideologin för detta har förberetts under hela efterkrigstiden genom en sammansmältning av liberalism och marxism, i en ny härskarideologi kulturmarxismen, med en hel rad av normpolitiska verktyg för att splittra upp befolkningen.

Vänstern, såväl som socialdemokrati och allians är en del av det nyliberala politiska fältet och de agerar nu politiskt landsförrädiskt. Den enda motkraften mot den förda politiken finns inom SD och bland partipolitiska fribrytare på nätet. SD är här den enda fysiskt organiserade kraften, och därmed den enda som kan göra effektivt och avgörande motstånd. På grund av de övriga partiernas ideologiska uppslutning bakom nyliberalism har Sveriges folk utlämnats till ett politiskt parti med bruna rötter. På nåd och onåd befinner sig vårt öde inom denna organisations politiska väggar, vilket gör dess utveckling till en angelägenhet för hela det svenska folket. De som hittills på grund av avsaknad av politisk alternativ valt att tona ner kritiken mot SD måste nu agera för att bidra till att få SD på rätt kurs. Det finns mycket inom SD som behöver ändras för att det skall bli en kraft av avgörande och positiv betydelse för Sveriges folk och framtid.

Aftonbladskans Lena Melin har meddelat att hon stängts ute från SD:s kongress i slutet av November i år  2015. Detta faktum visar i sin förlängning på två viktig politiska reaktionsmönster som är negativt avgörande. Det är dels SD:s mycket tydliga antidemokratiska och auktoritära tradition, dels hur den omgivande ”demokratin” har gjort allt för att hålla partiet kvar i detta politiska reaktionsmönster. Jag är inte så säker på att politiska partier skulle ha några journalister närvarande på sina kongresser över huvud taget, eftersom det styr och stör de demokratiska processerna mer än de bidrar till informationen om partiets ställningstaganden. Mediekåren har fått en alldeles för stor makt över de politiska partierna, ett förhållande som  i SD:s fall blivit mycket tydligt. Det räcker nämligen att du har invandringskritiska åsikter i likhet med SD:s så blir du idag sparkad eller satt på avkylning i lämplig skrubb, Marika Formgren är ett exempel.

Mediernas hantering av SD har förstärkt de auktoritära traditionerna och formerat en centraliserad och hierarkisk partiorganisation. Utifrån kan dessa brister bara angripas genom konstruktiv kritik av deras politiska praktik och dess ideologiska rötter. När SD beslutade att som en reaktion på sin isolering genom de övriga partiernas DÖ-politik tona ner det parlamentariska arbetet och vända sig till Sveriges befolkning, hälsades detta med förhoppningar om förnyelse och en nytt demokratiskt fotarbete från deras medlemmar, att de på ett nytt och frimodigt sätt skulle ta plats på våra gator och torg.

I Trelleborg hölls ett möte som samlade ett antal hundra intresserad. Förhoppningsvis var detta ett möte som bryter ett mönster, ”Vänstern” visade förståndet att hålla sig borta med störande motdemonstrationer, vilket gjorde mötet till ett mönster för våra demokratiska traditioner. Vad mötets talare Kent Ekroth sade till de som lyssnade och som sedan spritts vidare i pressen var däremot mindre lyckat och förtjänar uppmärksamhet och kritik.
TalKentEkerot

Det är dessa rader som är problematiska;

”Vi skall visa dom att nu är det dags, nu smäller det! Vi har ingen tid att spara längre. Gör något, gå ut, våga visa. Vi är motståndsrörelsen mot etablissemanget och mot media.”

Till detta skall läggas publiceringen av flyktingförläggningarna som Ted Ekroth stått för genom nätkanaler. Nu smäller det kan av många desperata, och på goda grunder upprörda över den förda politiken, översättas med; ”nu brinner det”.

Uppenbart har Ekroths agerande ställt till problem, vilket lett till att partiledaren JÅ tackat nej till deltagande i SVT och på sin FB-sida kraftfullt tagit avstånd från bränderna av asylboenden. Detta sätter partiledningens villkorslösa agerande mot SDU i blixtbelysning och frågan ställer sig osökt om inte partiledningen valt fel strid? Är Kent Ekroth en trojansk häst ett dödligt hot mot SD:s möjliga utveckling till att bidra till ett verkligt brett motstånd mot den pågående massimmigrationen.

Vad det är som brister i SD:s demokratiska traditioner borde vara föremål för deras egna reflektioner. Partiet har hittills sträckt sig till det socialdemokratiska folkhemmet för att återknyta till ett politiskt ”anständigt” förflutet. Socialdemokratins egen kluvenhet i en korporativistiska organisering av samhället och rashygiensiska steriliseringskampanjer har kanske gjort denna anknytning mindre problematisk. Oavsett vilket så spiller en sådan kritik även över på arvtagarna till de utvalda inspiratörerna. För att SD:s skall klara de kommande politiska utmaningarna krävs en anknytning till traditioner  som stod för och möjliggjorde vårt demokratiska genombrott. Till den ena av dessa två komponenter har SD redan hittat hem, nationalismen, den andra, det genom folkrörelser drivna demokratiska mobiliseringen återstår att erövra.

Det just nu mest angelägna för SD att förstå är hur demonstrationer och möten skall användas som politiska hävstänger. Hittills har de varit strängt partipolitiska tillställningar. Till SD närstående, självständiga sympatisörer och medlemmar har även de sökt former för att organisera bredare protester mot den förda multikulturella massimmigrationen. Även de utan att lyckas med att mobiliserar den oro som faktiskt finns och ge den ett äkta och ändamålsenligt politiskt uttryck.

SD:s brister i att använda demonstrationer handlar inte om organisatoriska tillkortakommanden, det handlar om deras ideologiska rötter och dess politiska uttryck. Att för en utomstående sätt fingret exakt på de ideologiska knutarna är inte enkelt då det gäller SD, som genomgått stora förändringar och under samma tid mångdubblats i medlemsantal.

Politiskt handlar det om att bygga vidare på den inslagna vägen om nolltolerans mot rasism, vilket betyder att kritiken mot den förda invandringspolitiken än mer måste inriktas mot de som är de verkliga förmånstagarna av denna politik, den politiska eliten i byråkratier, politiska partieliter och de ekonomiska intressen som är den grundläggande drivkraften för raserandet av Sverige som en suverän stat. Målet kan aldrig vara det fotfolk som nu drabbas, oavsett deras kulturella och etniska härkomst, eftersom vi alla är beroende av den stat  och de funktioner som gör liv möjligt i en avancerad arbetsdelad ekonomi.

Vänstern har ända sedan 60-talet skolats in i att använda det offentliga rummet för sina politiska kampanjer, främst demonstrationer. Det handlar om att använda det individuella behovet av fysiskt deltagande och engagemang. Det handlar om att rikta dem politiska kraften mot det mest avgörande missförhållandet. För att detta skall bli möjligt måste partiernas folk för den korta tid det handlar om klä av sig sitt partis roll och kännemärken, för att under en kort stund förena sig med ALLA som känner ett behov att resa sig mot det förstunden mest förhatliga och skrämmande. För detta duger det inte att som hittills ställa kravet att regeringen skall avgå, eftersom det inte är det grundläggande behovet, det är det samma som att skola in fotfolket att kämpa för partiernas representation vid ”köttgrytorna”. En demonstration handlar om det motsatta, partifolkets deltagande på massans villkor, för att manifestera deras viktigaste krav.

Demonstrationer kan liknas vid ett förstoringsglas som för den korta tid Solen  inte skyms av moln, samla dess strålar i en enda  liten punkt, för att under en kort stund åstadkomma så stor effekt som möjligt.

Det helt avgörande under åtminstone det närmsta halvåret är kravet:
Stoppa Massinvandringen
Återupprätta gränskontrollen.
Med Folket för Sverige mot Bankherraväldet.


2 Responses

  1. Anders skriver:

    Du skriver: ”Till detta skall läggas publiceringen av flyktingförläggningarna som samma Ekroth stått för genom nätkanaler. ”

    Det här påståendet är inte korrekt. Det rör sig inte om ”samma Ekeroth”.

    Det är Kent Ekeroths tvillingbror Ted Ekeroth – kommunpolitiker i Lund – som informerat allmänheten om planerade asylantförläggningar.

    • Evert Larsson skriver:

      Tack Anders för den korrigeringen. Jag brukar inte ändra på innehållet i mina alster, om det inte är som i detta fall ett uppenbart faktafel. Min åsikter hur de nu än formats av de digitala verktygen låter jag stå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *