Politik

Guillou, SD och Islam

16 aug , 2015  

Det är idag bland initierade inom media väl känt att JG:s trovärdighet som sanningsvittne närmar sig den absoluta nollpunkten. Inte minst tydligt framgår detta i alla diskussion som böljt fram och åter i media då det gäller hans bok Ondskan. Här har han satt saker i skrift som gjort modern tillräckligt förtörnad för att gå i svaromål i kvällstidningarna. Även systern har tagit vid sig av hans berättelser. Problemet hade varit NOLL om JG hade hållit boken för en roman och att skildringen går inom ramen för ett litterärt verk, tyvärr påstår JG att Ondskan är självbiografisk och inget annat än sanningen.

Att JG inte talar sant är ingen fråga om åsikter. På en rad punkter har det helt enkelt visat sig att hans uppgifter inte stämmer, han påstår exempelvis att han själv som en hämnd misshandlade sin styvfar medvetet, planerat och våldsamt. Hans berättelse är måhända en tonårsfantasi, vid tillfället för misshandeln hade styvfader lämnat JG:s mor och familjen. JG:s mytomana karaktär är möjligen också en delförklaring till att han närmade sig KGB. under tiden 1967-72. Att mytomaner är en del av den säkerhetspolitiska miljön och dess träsk av information och desinformation är ett välkänt faktum. Att JG så hamnade i KGB:s utkanter är inte att förvåna men ger en pusselbit till att förstå personligheten Jan Guillou.

Aftonbladet hade 2009 en serie artiklar där Jan Guillou i reportaget form beskrev Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Jan Guillous slutsats var att SD inte var ett rasistiskt och främlingsfientligt parti. I en intervju med Nordegren i P1 berättar han om sina slutsatsers av att ha följt Jimmie Åkesson i spåren under en vecka.

Jag är en gammaldags reporter som försöker ta reda på sanningen och sedan berätta den. … Jag träffade ett helt annat parti än vad jag hade väntat mig.. Jag hade kvar bilden av Sverigedemokraterna som en sorts skinnskallar och rasister, men det är de inte längre, så det var en överraskande kunskap. SD skall behandlas som ett politiskt parti och då skall de beskrivas för vad de står för, inte beskriva vad skinnskallarna stod för på 80-talet heller något sådant , utan vad Sverigedemokraterna står för idag.

Det var många som höjde på ögonbrynen till denna storslaget lanserade tvättning av SD, som utan tvekan hade stor betydelse för att SD skulle passera partipolitikens parlamentariska gräns, de 4 procenten. Återigen visade sig de stora mediernas betydelse i att styra den politiska utvecklingen i vår mediekrati.

Sett i ljuset av vad som hänt under de sex år som gått sedan 2009 är nog JG och Aftonbladets tvättning av SD bland det märkligaste som hänt vad gäller bevakningen av SD. Vad var syftet från AB?

Den förvirring som JG skapade inom vänstern under några månader är talande för hur styrd vänstern är av ett fåtal åsiktsdirigenter och politiska anförare, som av medierna upphöjts till uttolkare av verkligheten genom att ges plats i de stora drakarna och radio-TV.

Men vilken är JG:s egen roll då det gällde att lyfta fram SD 2009? JG pratar vitt och brett om att vara en ”gammaldags” reporter som enbart söker sanningen, vilket bara är en ordkuliss i sammanhanget. JG har alltid ett syfte med vad han gör, så var det naturligtvis också i detta fallet, vilket understryks av att han något år senare vänt 180 grader, och är då åter i den sedvanliga åsikten att SD är rasister och fascister. Men visst är det ändå märkligt, eller är det bara karaktären JG, mytomanen och agenten som spelar oss ett spratt, JG på uppdrag att skapa ett parti.

Den formella anledningen till att JG återgick till det sedvanliga skället på SD var att Sverigedemokraterna gick ut med sin kritik av det muslimska inflytandet i Sverige. Som alla känner till är JG den mest inflytelserika och produktive försvararen av den arabiska och muslimska kulturen i Sverige. Förevändningen till den mission han åtagit sig i detta ärende är att han vill motverka rasism, motverka rasism genom att öppna upp för muslimskt inflytande i Sverige. Är dessa mål möjliga att förena i verklighetens värld. Förespråkare av det mångkulturella samhället anser det och JG har på intet sätt visat att han förstår problematiken med att i massomfattning föra in förändringsagenter för dessa kulturella världen in i den svenska kontexten. Att det verkliga skälet kan vara något annat skymtar fram i den argumentering som JG för i en av de senaste krönikan i Aftonbladet.
.
Enligt den satta rubriken är det viktiga budskapet att vänstern nu måste sluta med att definiera sig i förhållande till SD. Detta är tydligen mycket svårt, redan efter några rader kommer harangen som avfyras med sedvanlig verbal självgodhet träffsäkerhet.

Eftersom ingen anständig människa vill förknippas med främlingsfientliga och islamofoba Sverigedemokrater uppstår ett intrikat ­problem.

Okej då har åter det symbiotiska relationen mellan vänster och SD återknutits innan ens ekot av den stolta förklaringen om vänsterns självständighet hunnit avklinga, ordning är tryggt återställd och vänstern har så sin önskefiende åter på plats.

På grund av de problem som växt sig allt starkare i de invandrartäta förorterna har det uppkommit ett politiskt gräl inom Vänsterpartiet, mellan de som försvarar den muslimska kulturen och kallar all kritik för islamofobisk och de som anser att den fundamentalistiska viljeinriktningen att skapa parallella samhällen står i konflikten med den svenska majoritetskulturen och dess jämlikhetsideal, framförallt vad gäller genus.

Jan Guillou har nu förstått att det inte går att dölja vad som pågår, i raljanta svängar förklarar han sedan vem som har fel i dessa religiösa konflikter och att vi måste ta ställning:

Vad vi andra kan göra är för det första att erkänna problemet……..
Förnekelselinjen, som Vänsterpartiet visat upp, är sämst av allt. Det är bara att bita ihop och erkänna att alla dessa liberala ledarskribenter förargligt nog haft rätt i sin vänsterkritik på det här området. Sverigedemokraterna kan vi helt bortse från. Deras försök till Pride-parad visade klart att de bara drivs av muslimhat. Vad vi kan göra för det andra är att med solidaritet, publicitet och pengar, skattemedel eller privata, stödja imamen Abd al Haqq Kielan.

Hur svårt kan det vara? Varför ­skulle just Sverige ligga sist i den här till synes självklara utvecklingen? Ett svar är pinsamt nog att vänstern sysslat med förnekelse av rädsla för att blandas ihop med SD. Det måste bli ett slut på det. För det handlar ju inte bara om att rädda livet på äventyrslystna unga virrpannor. Det handlar om ett av de största hindren på väg mot integration, alltså en för nationen avgörande fråga.

Det är en rörande avslutning, från en person som genom sin egen agentverksamhet och diktande på området borde vara förtrogen med nationens intressen och säkerhet. Men det kanske finns anledning att lämna de politiska deklarationerna och försöka förstå vad hans förslag kommer att leda till i verkligheten.

Det har under lång tids hörts varningsord då det gäller det Wahbitiska inflytandet i Sverige via Saudiska oljemiljoner i stöd till bygget av muslimska kulturcentra och moskéer. Detta har pågått i årtionden utan reaktioner från den svenska politiska klassen eller ansvarig myndigheter, och har inte blivit bättre, genom regeringsbytet då Mehmet Kaplan blev bostadsminister. Det JG nu efterlyser lär den politiske vännen redan vara i färd med att leverera.

Vad blir då följden av att ytterligare miljoner trycks in i redan upprättade parallella samhällen. Den muslimska kulturen kommer att stärkas på det svenska kulturella livets bekostnad, det är det första direkta och ett i det närmast en odiskutable följd. Vad som kommer att ske i form av spänningar mellan olika religiösa inriktningar inom dessa samhällen är heller inte svårt att se. Det är ju redan så att de flesta av våldsdåden som utförs sker mellan invandrare, idag ofta beroende på gängkriminalitet och organiserad brottslighet. Läger vi dessutom in de religiösa spänningarna i dessa konfliktmönster kan det blir riktigt allvarligt.

Att försöka hantera en annan kultur genom att i den gå in och underblåsa konflikten är ingen nyhet. Det är den välkända strategin att härska genom att splittra. Det är en politisk strategi som passar en erövrarmakt som inte har ansvar för den politiska utvecklingen i samhället som helhet och som för sin yttre kontroll behöver försvaga dessa samhällens motståndskraft. Denna strategi passar dåligt för Sveriges del, att underblåsa fiendskap i områden som redan är överrepresenterade i våldsutövning är inte ansvarsfullt, det är att beteckna som en katastroflinje.

Det är den politiska kultur som genom folkrörelsernas genombrott förändrade Sverige till det ”moderna” samhälle det nu är som lagt grunden till ett stort mått av tillit mellan dess invånare. Det är denna kultur och dess politiska uttryck vi har att erbjuda de som kommer hit, vilket är gott nog, och kommer att även ge dem den trygghet de av olika anledningar sökt här.

Det är dags att vi svenskar börjar förstå, att vi har något att erbjuda och att detta inte är den mångkulturella mardröm som vi nu tvingas in i. Svenska myndigheter måste uppträda med stor auktoritet och hävda att det är likheten inför lagen som gäller, att detta missgynnar fundamentalister är uppenbart men kan svårligen tolkas som att Svenskar tar ställning i deras interna konflikter.

Sverige är en sekulär stat i allt väsentligt, står oberoende och över religiös tillhörighet, att förstå att bygga vidare på denna tradition och politiska principer är en huvudfråga i våra relationer med främmande religioner, det ger utrymme för varje individ att odla sin egen godhet i religiösa föreställningar och traditioner så länge som det inte strider mot Sveriges lag. För de som kom till Sverige före 90-talet är det också vad de vill se och flydde till. Det är också på grundval av dessa principer, som vi med auktoritet kan motsätta oss den Wahbitiska och Saudifinansierade erövringen av våra förorter
Jan Guillou påstår att han bidrar till att lösa; ”en för nationen avgörande fråga.”. Vad han i verkligheten bidra till är att elda på de politiskt religiösa motsättningarna i invandrartäta orter ytterligare.

Det anmärkningsvärda är att hyllningarna till dessa förslag fått stå utan någon kritik. Vänsterns förkärlek att via skattefinansierade bidrag styra och ställa borde ersättas av ett perspektiv för uppoffrandets och de individuella insatsernas kvalitetsinriktade politik, till att människornas erfarenhet så tillåts att spela en roll i formulerandet av de politiska kraven. Sveriges folk börjar bli oroad av utvecklingen i vars spår stödet till SD växer lavinartat. Att JG skriker och ryter och sprider invektiv runt sig spelar över huvud taget ingen roll. Anledningen är enkel och har knappast med JG:s ovarsamma hantering av sanningen att göra. Sverige håller på att falla samman, det är ett mycket tydligare argument, det är erfarenhetsbaserat och går inte att snacka bort, det är på riktigt.


8 Responses

  1. lifeartist skriver:

    Vill endast lyfta upp begreppet självbiografi, utifrån JG bok Ondskan… När någon väljer att återge sitt eget liv, sin upplevelse av sin barndom, så är det en mycket subjektiv berättelse. Där man har viss rätt att ta i och överdriva, om det känns rätt. Att JG´s mor och syster tagit illa vid sig är i sak inget märkligt…

    Personligen kan jag ej verifiera vare sig det ena eller det andra av hans barndom. Jag var ej där, vare sig nära eller på distans.. Men har andra erfarenheter av återgivna familjeberättelser i biografi form och vet att även om det finns flera i en familj, så har de alla olika erfarenheter av vad som tyckas kan verka realitet. Det går inte att tala om sanningar. Den enes sanning kan vara den andres lögn. Sedan vet ingen av oss läsare, vad relation exempelvis hans mor hade efter separationen från fadern. Skulle det vara en lögn att han ”fläskat” på sin far, måste det ju funnits ett egen syfte till att beskriva det så…

    Att jag ej kommenterar övrigt beror på att jag ej granskat dem… Behöver mer tid för det…

    • Evert Larsson skriver:

      Frågan jag ställer mig är följande Eva….
      Författare och ”relativister” av mindre precist slag odlar en tolkning av självbiografi som inte delas av allmänheten. De tar sig rätten att bakom konst och subjektivitet under den litterära formen självbiografi direkt ljuga omgivning upp i ansiktet. Det är vad jag uppfattar att JG i boken Ondskan sysslar med. Boken, en slags ”social pornografi”, strider så uppenbart mot vad som var verklighet, verifierbart i tid och plats, att roman är det enda som går att gruppera den under. JG bestrider detta, men inte nog med det han skriver sina medvandrare på näsan att Ondskan inte bara är självbiografi utan allt som står där är ”sant”. JG har inte ens förstånd att gömma sig i ordslöjor av subjektivitet. Frågan bör resas om inte Ondskan är godskt skriven.

      När jag läser en självbiografi förutsätter jag att den är sann, även om sann aldrig kan vara annat än en individuell sanning, en tolkning av vad som skedde. Men det måste ändå finnas en konsensus med omgivningen att ”något” ägt rum på angiven plats och tid. För mytomaner gäller inte detta, det är allmänt känt, vilket jag tror är problemets kärna då det gäller JG som tydligen inte riktigt har klart för sig om han är en verklig människa, en gud eller en romanfigur.

      Jag funderar på hur du tycker att skillnaden mellan roman och självbiografi skall formuleras. Hur långt kan man dra och försvara det subjektiva perspektivet, det verkar som om man idag tolkar det så att sanningshalten i självbiografin inte kan diskuteras av dessa skäl, men är man inte just då och vid den gränsen i en roman.

      • lifeartist skriver:

        Jag tror, om jag minns rätt att jag skev att jag ej varit närvarande, i tic och rum! Därmed kan jag ej heller verifiera vad som är rätt/lögn eller ej…

        Sedan är jag lite försiktig med att ställa diagnoser, i synnerhet på de jag ej känner.. Man brukar utgå från drygt tre månaders regelbunden samtals kontakt med en individ, för att ställa en psykiatrisk diagnos, typ mytoman (är medveten om att även psykiatrin fuskar). Om man följer rekommendationerna från DSM 111, international version… Men om du gett honom epitetet notorisk lögnare, hade jag ev köpt det.

        Men utgår vi från Ondskan, kan jag tänka mig att den för JG personligen fyllde ett syfte som han ev mått bra av… Vad vet jag? Jag tror nämligen att många av dagens ”fläka ut sig” böcker har som syfte att få ur sig en massa ”må dåligt”.

        • Evert Larsson skriver:

          Efter att ha diskuterat med dig kan jag inte längre använda mytoman. Man skall akta sig för att föra samtal med psykologer. För mig har mytoman haft en politisk, social och kollektiv betydelse. Jag har träffat personer i det privata som jag bara efter några sammanstrålningar och samtal ansett var helt opålitliga, vilka också framkallat en mycket stark känsla av rent obehag. Tror inte samtal med JG skulle leda till det. Däremot så behövs inte så mycket sök på nätet för att ställa den politiska(kollektiva,sociala) diagnosen ”mytoman” det har många haft fräckheten att göra. Alla som kallar sig vänster vördar dock hans minne som varande heligt. Även detta tyder ju på att det är en politisk diagnos. Vad menar jag med det jo att JG ljuger bäst i stöd av sin ideologi.

          • lifeartist skriver:

            Jag tvivlar ej på att du har rätt! Men, sedan funderar jag över varför! Varför gör ngn sig omaket med att konstant (enligt dig E.) ljuga? Vad har han i så fall gagnat för vinst? För om man konstant ljuger i stort så väl som smått, är det ju för att ernå ngt? Ytterligare ett spörsmål som dyker upp hos mig är, varför bry sig om hans lögner? Kan det inte vara så att det är bättre att negligera dem? Vartefter jag ställer frågorna, så dyker det upp fler… Så, jag lämnar det här.

            Kan dock tillstå att JG aldrig gjort speciellt stort intryck på mig. Har dock läst Ondskan, men därefter ratat annat… och för mig har jag därmed markerat ngt med direkt magkänsla. Utan att fördjupa mig alltför mycket!

  2. lifeartist skriver:

    Är osäker på om jag gett dig rättvisa E.? Dels från första kommentaren där du i sista stycket undrar över hur långt man kan försvara det subjektiva perspektivet i en biografi?

    Jag menar, korrigera/kritisera det gärna att skriver en individ om sin egen barndom, uppväxt och/eller vuxen liv, så står det den människan fritt att frisera texten! Sedan kan ju omgivningen ha helt andra åsikter och/eller minnesbilder av densamma…

    Jag läste en biografi, för ngrá år sedan, rörande en individ som ”fladdrat” runt i medierna oerhört mycket av olika orsaker. Men…, jag kom från grannhuset! Jag hade egna minnesbilder fr denna individs uppväxt jämte syskonens i just den familjen. Jag hade ett barnperspektivs minne, men även så hörsägens minnen från vuxenvärlden i kring… Jag saknade en mycket speciell individ, fr just denna familj, i boken… Jag kontaktade personen i fråga och bad om en förklaring… Ngt jag aldrig fick! Men därefter funderade jag mycket över dels det jag läst, dels mina egna minnen, dels vad som framställts i medierna… Självklart blir en biografi i det läget haltande.. Men den har dock med stor sannolikhet tjänat ett syfte.. På så vis anser jag det ok att se mellan fingrarna för sanningen.

    Men är man en offentlig person, som man nog måste tillstå att JG är, så blir det ju märkligt att man inte håller inne det som man ev ej kan stå för. I stället för att frisera sanningen.

    Sedan i din sista svarskommentar till mig belyser du hur man (du!) kan uppleva i mötet som obehagliga. Förmodar att du då går på din magkänsla. Den bygger ju trots allt på tidigare livs erfarenheter, som man inte alltid kan peka ut. Jag kan personligen komma in i ett rum, fullt med människor och genast känna av atmosfären, negativ eller positiv…, kan så gallra ut den el de som ex skapar en negativ atmosfär. Att sedan JG ej ger dig ngn sådan känsla, kan jag tycka inte är konstig. Om det nu inte är så att han finns i din bekantskapskrets, vill säga…

    • Evert Larsson skriver:

      Det finns ytterligare en artikel med JG som huvudperson, som handlar mer om bristen på sanning. http://klyvnadenstid.se/2015/07/terrorlogner/.

      Tror inte det är någon tillfällighet att jag återkommer till JG här på bloggen. Kan inte sätt fingret på vad, men jag känner honom inte. För mig är ljugandet i detta fall ideologiskt styrt, styrt av den kollektiva godheten. Det är ofta ett predikande i godhetens namn och det är ju inte samma sak som som osakligt tal i småsint egenintresse.

      Är man inkörd i den konsten så blir det inte så svårt att ljuga i det privat personliga, att slåss mot sin barndoms demon kan ju vara ett slag även för andra och så flyter allt samman i godhetens namn.

  3. lifeartist skriver:

    Evert!

    Jag vill göra ditt sista inlägg rättvisa och återkommer efter att jag läst länken! Behöver dock spänna av lite först… Efter en ganska hektisk dag så grejar jag inte den koncentration, som krävs!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *