Politik

Terrorlögner

29 jul , 2015  

I en krönika i aftonbladet tar sig Jan Guillou an begreppet terrorism, ett ämne som han rimligen borde behärska. Tyvärr leder JG:s ideologiska och politisk perspektiv honom att fabricera en text som godartat kan ses som byggt på önsketänkande och aningslöshet, men troligare ett egenmäktigt, upphöjt lättsinne inför verkligheten och dess språkliga uttryck. Det är uppenbart att JG har ett problem. Att trots sin upphöjdhet och uppslutning kring den politiska elitens politik kunna framstå som opposition.

Alltsedan sviten om Arn har JG:s författarskap haft en central uppgift i att motverka rasism mot framförallt muslimer. Detta historiska romanverk konstruerades för att på ett effektivt sätt bära denna uppgift. Så har det också blivit ett ideologiskt styrt och tendentiöst del i författarskapet. I Arnsviten har uppgiften att dunka in budskapet varit så dominerande att romanen har förlorat i en autentisk beskrivning av vårt förkristna Sverige, under Arns tid. För att bevisa de arabiska kulturernas överlägsenhet förfaller bl.a. JG till att bli livsmedelsverkets förlängda arm placerad mitt i det medeltida rummet, för att förmedla kostrekommendationer. Trosvisst lär oss Arn att fårkött och vin är så mycket nyttigare än den svenska kosten av griskött och öl. I godhetens namn förfaller han så till en maktens skrönikör.
Precis som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har så JG gett sig rollen att delta i den politiska pacifiseringen av den svenska ursprungsbefolkningen genom att förringa dess bakgrund och identitet, och på så vis bryta ner dess motstånd mot planerna på att genomföra det mångkulturella samhället.
Det är inte orimligt att anta att Laserrmannen, John Ausonius, genom sina skjutningar och mord på invandrare givit JG en rejäl motivation för sitt Arn-projekt. Det går heller inte att komma ifrån att John Ausonius terror mot invandrare haft en av flera förutsättningar i en hatisk reaktion mot invandring.
Då har vi en historisk koppling mellan ett för JG:s analys ingående komponenter och honom själv, det ger konkretion och sätter de handlande objekten i vår historia i relation. Men utan ett helikopterperspektiv på de ekonomiska, ideologiska företeelserna i vår tid kommer vi ha svårt att förstå de handlandes politiska rörelser i det offentliga rummet.
Ideologiskt har sedan fyra årtionden en nyliberal revolution etablerat sin hegemoni. Mot dess framfart har arbetarrörelsen stått utan ett verkningsfullt ideologiskt svar och gör så fortfarande. Den ideologiska eftersläpningen är talande och JG är själv ett exempel därpå, han sitter fortfarande fast i sin ungdoms, marxism-leninism.

Den politiska världsscenen har under den nyliberala revolutionen skiftat, men anpassat sig eftersom den nyliberala ideologin eftersom den haft ett starkt ekonomiskt intresse och uppbackare i internationellt kapital, främst dess finansiella struktur och ryggrad i bank och penningsystem. Under de senaste trettio åren har det på det internationella planet varit den neokonservativa USA-klanen som satt den politiska dagordningen genom dess förankring och kontroll över USA:s militärindustriella komplex. På den svenska politiska scenen har från alla läger en snabb politisk anpassning skett, till nämnda internationella ekonomiska, politiska och ideologiska kraftcentret.
I början av 90-talet genomförde de nyliberala krafterna en revolutionär attack på det svenska samhället genom att utlösa en ekonomisk kris som blev förevändningen att börja nedmonteringen av den dess välfärd. Den svenska arbetsmarknaden har sedan dess kännetecknats av stor arbetslöshet och attacker på det arbetande folkets erövrade rättigheter
Att få sin berättelse häftad vid något av detta bekymrar inte JG, istället handlar det mesta om muslimer och vita män. I enlighet med den mediala agendan och kanske också de väl spridda föreställningarna om civilisationernas krig, den kanske farligaste av all självuppfyllande teorierna. Religioner och ideologier har sin plats och spelar roll, och det krävs tydliga ställningstaganden, men det är ju detta som JG på alla sätt söker undfly.
Genom att falla in i den feministiska polariseringen mot ”vita män” placerar sig JG i en av den svenska politiska offentlighetens viktigaste uppdelningar och drar nytta av dess tendentiösa energier, och underblåser så ett synnerligen destruktivt och farligt politiskt spel. Vita män har blivit ett politiskt hatobjekt inom feminism, allmänvänster och miljörörelser.
Enligt den ”antirasistiska agendan” varnas ständigt för generaliseringar, ett slags grundregel för att inte falla in i tankemönster som splittrar, istället för att bygga politiska enheter på grundval av saklighet och verkliga politiska problem. För de som sitter på den verkliga politiska och ekonomiska makten, kan det finnas något mer effektivt än att dela upp befolkningen i män och kvinnor, och för att göra det riktigt ”spännande” har man så också lagt till den etniska dimensionen, dess rent rasistiska implikationer verkar på intet sätt störa indelningens användare.
Men hur hamnade vi här, JG:s artikel har tagit sin utgångspunkt i några rader om ettt missbrukat politisk redskap i begreppet terrorism, så här skriv han:

Åtminstone tre före detta ­terrorister har fått Nobels fredspris. Menachem Begin, som terroriststämplades av den brittiska ockupationsmakteni Palestina, blev sedermera Israels premiärminister och terrorist­stämplade PLO-ledaren Yassir ­Arafat – som han därefter fick dela fredspriset med. Nelson Mandela är antagligen världens mest älskade och beundrade terrorist. De tyska nazisterna stämplade alla motståndsmän i ockuperade länder som terrorister.
Så har begreppet flyttat sig fram och tillbaka genom decennierna. Fram till våra dagar, då terroriststämpeln blivit strikt reserverad för muslimer.

Med några väl valda exempel har vi så fått klart för oss terrorismens dubbla ansikte, dess delning efter politiskt perspektiv. Vem som helst blir inte terrorist, det handlar inte om vilken simpel mördarverksamhet som helst, det krävs ett politiskt motiv. Så de politisk fiender som kryper sig på vardagens politiska väv alltför närgånget förnekas så även detta. Meningen med våldet och förintelsen suddas bort, de görs till simpla mördare, eller sinnessjuka, till psykiskt ej tillräkneliga. Det är en del i den språkliga maktutövningen att göra sig av med det politiska problemet.

Enligt JG:s indelningsförmåga är fiender och vänner delade i muslimer och som han nu valt att formulera det, ”vita män”. Här är har hans vänner, muslimerna, tilldelade den tvetydiga och möjliga förmedlaren av politisk prestige, terrorstämpeln. Men för att ändå få sina vänner att vara de förfördelade i förhållande till simpla mördare och andra terrorister gäller det att väva vidare i språkligt hanterande av den valda indelningen.

De som så får representerar de vita männen har JG valt med politisk träffsäkerhet. Klientelet utanför våra gränser får jag lämna därhän. De tre han valt inom vår egen språkliga offentlighet är Lasermannen John Ausonius, Peter Mangs och Breivik, vita män, så rätt, så rätt, men de har dessutom haft egenskaper som är de flesta vita män förunnat.

Vad som ytterligare förenar de tre är invandrarfientlighet och i Mangs och Breiviks fall kritik av det mångkulturella samhället. Detta är uppenbart en av förutsättningarna för deras agerande, det är den politiska sidan. Ytterligare en gemensam faktor är deras ideologiska förankring i politisk individualism.

En faktor mellan politik och rent personliga egenskaper som sticker ut är att samtliga tre har haft en barndom med en frånvarande fadersgestalt. Bland de tre är Breivik exceptionell i flera avseenden. Det finns omständigheter kring hans person och terrorhandling som behöver långt större plats för att redas ut.

Så till en kortare beskrivning av deras personligheter, där avgörande egenskaperna nödvändiga för för deras handlingar kan förstås. John Ausonius har här en diagnos som sticker ut, en allvarlig personlighetsstörning, som under hans liv lett till ett ständiga utbrott av våld. Två av sina egna advokater hann han misshandla innan de skyldiga händerna sattes i järn. Ausonius liv kantas av kriminalitet, dömd för ett 10-tal bankrån och misstänkt för lika många. Ausonius bristande förmåga att kontrollera sina starka känslor av hat sticker ut, liksom hans individualistiska assosiala självsvådliga beteende.

Mangs personlighet är inte på samma sätt förknippat med fysiska uttryck för hat och våld, varför han inför sina dåd behövde en längre tids mentala förberedelser. Mangs framstår på så vis som mer av en gåta. Mangs intellektuella läggning leder oss också till att lägga större vikt vid ideologiska och politiska motiv. I förhållande till Ausonius som var relativt ointresserad av politik har Mangs ett stort politiskt och ideologiskt intresse, inte minst gäller detta den amerikanska frihetstraditionen som har haft en stor betydelse då han för eftervärlden försöker motivera sitt handlande.

Så har vi då kommit till själva orsaken till att denna artikel skrivits, JG:s syn på aktuell terrorism och dess inbillade mediala representationer. Så här väljer JG att beskriva det:

Denna starkt politiskt motiverade språkliga ordning gäller också i Sverige. När en nazist och en SD-politiker greps i förra veckan för ett betydande innehav av sprängmedel och tändhattar andades ingenstans ordet terrorism, eftersom de visserligen starkt politiskt motiverade förbrytarna var vita. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att ­tänka sig annat ljud i skällan om de varit muslimer.

Är det verkligen så att JG önskar olagligt innehav av dynamit skall leda till den politiska kategoriseringen terrorist. Eller skall tolkningen bli en annan då någon ur DÖ-partierna ertappas med några rundhänt tilltagna kilon sprängämnen. För alla som bor på landsbygden vet mycket väl hur det ligger till med hanteringen av dynamit och att det finns en hel del av den varan som fyller helt andra behov än att användas i någon form av politisk destabiliserande syfte. brösttonerna är illavarslande och omdömeslösa.

Det är dock inte ovarsam hantering med dynamit som är det stora problemet idag. Det handlar i långt högre grad om de strömmar av illegala vapen som genom EU tränger in i vårt land och som dagligen leder till, skjutningar, mord och granatattacker. Det är inte landsbygden som står ut i dessa sammanhang, det handlar om orter där muslimer är överrepresenterade. Situationen i Malmö är ett skräckexempel på vad en oansvarig invandringspolitik lett till. Basen för den organiserade brottsligheten kan sättas i siffror. Idag är drygt tio procent av Malmös bilar registrerade av målvakter. Till detta kommer den islamiska fundamentalismen som nu griper omkring i de muslimska samhällena. ”Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd” för att ställa frågan varför inte JG även reser dessa frågor. Kombinationen av organiserade brottslighet redan på plats och ideologisk religiös fundamentalism borde rimligen även skrämma skiten ur en författare med egna erfarenheter av politisk extremism.

Åter till vår historia om nordisk terrorism, för att kunna göra sak av medias beskrivning av de två’s aktiviteter har JG varit ytterligt selektiv, för att inte säga direkt lögnaktig. JG gör stor poäng av att Aftonbladet använt begreppet ”serieskytt” vilket ger en formalistisk och klinisk syn på denna djupt upprörande verksamhet. Vad som inte framgår är att Aftonbladet står ut i sin ensamhet genom detta sätt att beskriva Peter Mangs. Övriga medier gör de två till simpla mördare, så även DN.

Från den härskande elitens sida har stor energi lagts på att få de tre klassade som psykfall. Syftet är uppenbart, det gäller att avpolitisera deras handlingar för att de inte skall spilla över på den förd politiken, vilket komplicerar, det handlar om stor invandring och en mångkulturell politik. Denna strävan att psykklassa i grunden politiska brott verkar var en generallinje från de högst rättsvårdande myndigheterna. Under jakten på Anna Lindhs mördare förklarade våra medier att det med stor sannolikhet var en ensam galning. Christer Pettersson var en passande syndabock även utifrån dessa perspektiv.

Då det gäller Breivik i Norge fick han genomgå två rättspsykiska undersökningar. Den politiska eliten besinnade sig till slut och Breivik förklarades frisk. Att Breivik är och av de flesta medier klassas som en terrorist kan varje nätanvändare enkelt själv få bekräftat. Jan Guillou har fått ett rykte om att vara en lögnare vilket på intet sätt tycks bekymra, eftersom han nu här bekräftar dem, och det endast som det synes, för att bygga splittrande och destruktiva politiska indelningar.

Att sätta det politiska scenljuset på ”vita män” är tydligen en mycket angelägen uppgift. Man har anledning att fråga sig vad syftet är och vari kommer den politiska skörden att bestå? Det finns politiker, exempelvis Maarit Paulssen, folkpartiets flaggnamn i EU, som tydligt gett uttryck för sina problem med männens genetiska konstitution och påstådda behov av förändring. Behöver vi designas om? Idag ligger det inom möjligheternas gräns…..Att denna föraktfulla syn på manlig könsidentitet är väl etablerad inom feminism och ständigt föremål för politiska attacker och konflikter, är det okänt?

Utpekande av vithet som bärande indelningskategori är minst lika problematiskt. Vithet har av främst vänster fått tjäna som bärande del i en maktanalys. Vad löser man för politiska problem utifrån sådana indelningar? Åtminstone inte några av de som döljer sig under den nyliberala revolutionen.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *