Marxism,Politik

de Dödas rop

10 Maj , 2015  

Åsa Lindeborg vill ta de döda till hjälp i sin strid och hantering av historia och ideologiska spöken, vilket framgår av hennes summerande slutreplik i om diskussionen om segrar och ansvar för andra världskriget. Det är en diskussion som böljat fram och åter på de två kvällstidningarnas kultursidor under våren. Diskussionen har flera bottnar, den viktigaste för vår nära framtid är utan tvekan Åsa Lindborgs försvar av Ryssland och Putin gentemot en samstämmigt krigshetsande mediavärld.

För en trogen P1 lyssnar som jag är varje röst välkommen som reses mot den fördummande propagandan mot Ryssland som dagligen, oavsett om det är nyheter, kultur, sport eller nöje, sprids i syfte att demonisera ett land och inte minst dess ledare. Denna verksamhet är farlig eftersom dess enda syfte verkar vara att ställa Sveriges folk på krigsfot i den pågående geopolitiska kampen mellan USA och Ryssland. Att denna strid nu utkämpas på Rysslands bakgård, ja till och med i det som varit dess historiska vagga borde leda till en ökad förståelse för de Ryska intressena. Våra äldsta och kunnigaste diplomater har försökt bidra till en sådan saklig diskussion. En diskussion som förmedlar insikter om att en fredspolitik kräver att vi förstår inte bara våra egna intressen av säkerhet utan även att en granne har samma behov av säkra gränser, och har anledning att värja sig då den enda världsmakten, USA anlägger politiska bränder i dess närhet.

Tyvärr har den förda kulturdebatten inte lett till annat än att en rad sidospår dragits upp som inte är till gagn för en bred fredsrörelses framväxt. Dessa sidospår har sina rötter i en vänster som inte förmått göra upp med det realsocialsitiska arvet och dess misslyckande. Tyvärr är Åsa Lindeborg i det närmsta tondöv då det gäller att uppfatta dessa signaler. Den enda som berör frågan är Jan Guillou:

Bland de intellek­tuella i generationen före oss pågick samtidigt distanseringen från all form av kommunism, allteftersom mer och mer blev känt om Stalintidens utrensningar, Gulag och massmord. Denna ovedersägliga kunskap är sedan dess den tyngst vägande bördan för var och en som förespråkar socialism.

Så stod frågorna under 60-70:talet, det verkar som om Åsa Lindeborg inte är beredd att göra politik av dessa insikter som rimligen också borde vara hennes. Rimligen borde vara…….för hennes verksamhet på Aftonbladets kultursida de senaste åren talar för att det är insikter hon alltmer fjärmar sig från. Hyllningsartiklar till såväl Marx som Lenin har blivit hennes mest angelägna verksamhet. Där det som borde kritiskt granskas utifrån de realsocialistiska misslyckanden som dessa herrar inspirerat till, ersätts av okritiska hyllningar. Det är i samma anda med vilken Åsa Lindborg inför fredsfirandet sätter punkt för diskussionen:

Den enda rimliga hållningen är den rakt motsatta. Eller som den formuleras på Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts grav i Berlin: Die Toten mahnen uns. ”De döda manar oss.”
Vi som lever måste berätta historien. Om och om igen.

Säkert tilltalande, för en vänster, som ständigt lyssnar till rop om politisk strid. Men att ropa på de dödas blod inför 70 års dagen av freden och inför ett Europa som av USA ställs på krigsfötter i Ukraina är mer än vad vi i ”vänstern” skall behöva stå ut med. Vad som minst av allt krävs idag är att ropa på de döds blod, att blåsa till strid på grundval av de ideologiska och politiska skyttegravar som grävdes för snart hundra år sedan. För att komma undan dessa ideologiska träskmarker av Marx’s och Lenins läror och dess föråldrade politisk linjer krävs bl.a. att vi inte gör ÅL:s förenklade och ideologiserade bild av WWll till vår.

Vad handlade det andra världskriget om? Kan frågan besvaras innan vi gjort klart för oss de egna perspektiven och bevekelsegrunderna? Kanske är det först nu 70 år efter freden som frågan kan få ett någorlunda ”objektivt” svar, då inte bara BEHOVET av en rättfärdigande ”segrarens historia” har avklingat utan vi har även fått ta del av den segerns ”frukter” som nu ligger för våra fötter, den verklighet som segern skänkt oss. Mest oroande är kanske att vi idag står farligt nära ett nytt storkrig i Europa.Vilken roll har segrarmakterna i de nya geopolitiska spänningarna? Här ställer Åsa Lindeborg en intressant fråga, i den kontrafaktiska historieskrivningens anda:

Hade en seger för koalitionen Churchill-Roosevelt-Hitler mot Stalin varit lika bra eller bättre än den koalition som i verkligheten vann kriget, det vill säga Churchill-Roosevelt-Stalin?

Varför det inte var denna koalition som blev verklighet och sedan den segrande svarar ÅL på lika bekymmersfritt som om den vore lika trivial och enkel som en naturlag.

Den kontrafaktiska trojka som jag hänvisat till i debatten – Hitler, Churchill och Roosevelt – är alls inte otänkbar. Alla tre var militanta antikommunister som gärna hade sett Sovjet krossas en gång för alla. Den geopolitiska rivaliteten dem emellan kom dock att väga tyngre.

Av vilka skäl ”imperialisten” och ”rasisten” Churchill valde att gå samman med ”den  första socialistiska staten” för att krossa nazityskland går inte ÅL in på, annat än att det var något som ”kom att väga tyngre”. Oavsett våra politiska sympatier talar detta för en ytterst komplicerad geopolitisk situation. Hur hade detta kontrafaktiska förlopp, påverkat relationen mellan Japan och Sovjet, nu båda klämda och inringade av en västlig koalition? I förlängningen också relationen till Indien. Hade Mao:s maktövertagande i Kina påskyndats? Vi står alltså inför en liknande geopolitisk uppdelning som den vi faktiskt har idag, bortsett från att det ideologiska mönstret inte alls är lika starkt, så vad är menngen att försöka återuppväcka dem. Fanns någon ”säker segrare” i detta kontrafaktiska krig. Hade USA:s atombomber lett till ett avgörande? Hur hade då ett Europa sett ut om Hitler, Churchill och Roosefelt stått som segrare? Vad skulle ha blivit det ideologiska och kulturella kittet för detta nya Europa?

Det som USA nu slåss för gentemot Ryssland, hade varit vår seger och vår historia med 70 år på nacken. Inte bara ett Europa från Engelska kanalen till Vladovostok hade varit verklighet, världsstaten kanske även den varit en 70-åring. Vilka perspektiv och frågor reser detta för de som idag ser Ryssland som det stora hotet, vilken till varje pris måste förgöras?

Den situation vi har idag må se bekymmersam ut men den har onekligen fler val att bjuda på. Existensen av detta Sovjet, en monstruös skapelse av en skock revolutionärer, uppblåsta med bankkapital ger oss idag om möjligt några frihetsgrader. Frågan ställer sig då hur dessa frihetsperspektiv skall riktas ut över det politiska landkapet för att på bästa sätt förvaltas.

Stora delar av vänstern sluter upp på den internationalism som den globaliserade ekonomin jämnar politisk mark för. Det finns visserligen fortfarande en vänster som ser de USA-ledda krigen under det nya millenniet som en nykolonial strategi. De flesta har dock vikit sig för de liberala locktonerna om en slags global demokrati i en gränslös värld. Att den bärs fram på USA- bajonetter och drönarkrig har inte lett till några protester. De av banker betalda NGO:er med tiotusentals unga entusiastiska förändringsagenter utgör ”världsrevolutionens” propagandaarmé och förtrupp och kan förflyttas till varje plats på på vår planet där revolutions budskap behöver förmedlas och verkställas. Unga marxister är säkert en inte obetydlig del av dess bank subventionerade rörelser.

Mot detta ständigt närvarande revolutionära förändringstryck står idag de konservativa rörelserna ensam, i den mån det över huvud taget förstått vad som pågår. De står liksom Ryssland för nationellt oberoende och en multipolär värld. Vad vi ser är ett Europa av enskilda stater, klämda mellan USA och Ryssland. Bland liberaler och socialdemokrater finns fortfarande en förhoppning på EU. De har ännu inte förstått att från såväl USA med ”fack the EU” och Ryssland går relationerna direkt mellan Europas länder, det må gälla stora Tyskland eller lilla krisdrabbade Grekland, Tyskland som är det stora oskrivna bladet. Med tanke på Merkels bakgrund(rysktalande) är det inte förvånande att hennes telefon avlyssnas och hennes säkerhetstjänst undermineras av USA-agenter.

Sverige som under hela efterkrigstiden orienterat sig allt mer mot den angloamerikanska axeln, har alltmer blivit en av dess viktigaste budbärare och högtalare. Sveriges utsatta geopolitiska läge skapar så en bekymmersam säkerhetspolitisk position. Diskussionen blir naturligtvis därefter, skada bara att den fört oss in på detta ideologiska sidospår syftande till att åter genom WWll:s trumvirvlar få oss levande att vandra i Karl/Rosa L:s fotspår och idévärld.

Om denna diskussion hade tagit sin utgångspunkt i freden 1945 så hade möjligen den politiska striden inte behövt vara så oförsonlig.  Fokuset, kunnat vara ett annat, inför de nyligen avslutade firandet av freden 1945. Men nu sitter vi här med de av ÅL oss tilldelade krav att ta ställning för Sovjet. Om inte är vi nu och för evig tid simpla nazistkramare. Kristian Gerner lägger sin ord på följande vis i själv debatten:

Jag väljer att anlägga ett historiematerialistiskt perspektiv som ett alternativ till den grovhuggna ideologiska polemik som karaktäriserat debatten, och menar att andra världskriget var en militärpolitisk, geostrategisk och ekonomisk-politisk uppgörelse mellan stater som förde krig för sina nationella intressen.

Att beskriva Hitlerregimens anfallskrig i enlighet med Hitlers planer för ”nationella intressen” finns för alla fredsälskande nationer anledning att högljutt protestera. Att inte Gerner tycks förstå, handlar nog mer om en reell anpassning till den rådande maktordningen i världen. För liberaler i gemen har nationella intressen blivit ett källsord i den av dem själva anförda globaliseringen av vårt klot. Är det samma internationalism men med marxistiska/trotskitiska förtecken som gör ÅL blind för detta grova övertramp. Eller är det så enklet att nationell suveränitet är en dålig måttstock för att mäta även Sovjets agerande. Bortsett från detta mycket allvariga fel leder denna rimliga utgångspunkt KG till följande ställningstagande i ÅL:s skuldfråga

Sovjetunionen försvarade sig mot det nazistiska Tyskland och tack vare sin framgångsrika kamp gjorde man tillsammans med sina västallierade USA och Storbritannien slut på den nazistiska terrorregimen.

Men det låter sig inte ÅL sig nöja.

Alldeles oavsett, var Sovjets mål att krossa Hitlerregimen. För att göra det måste Röda armén driva ut tyskarna ur de ockuperade länderna. Ryssarna måste även inta själva Tyskland. I den meningen kämpade Röda armén faktiskt för att befria Östeuropa från fascismen, vad Gerner än påstår.
I Kristian Gerners ögon är den europeiska kommunismens antifascistiska strider bara kosmetika.

I ÅL:s värld finns ingen delning mellan motiv och resultat. Hon nöjer sig därför inte med vad som rimligtvis kan avkrävas en kollega i historiefacket, en saklig beskrivning av vad som hände. Det finns anledning att anmärka på denna i grunden totalitära hållning. Vad är det som driver ÅL i denna strid? Hade det varit dess kopplingar till dagens situation och krigshot skulle mycket vara henne förlåtet. Men så är inte fallet, åtminstone inte i denna diskussion. Inte heller KG har tagit upp kriget i Ukraina, tyvärr. Vill vi få en uppfattning om Gerners inställning till Rysslands agerande i Ukrain får vi söka i andra källor.
Kristian Gerner 27/3 2014 från DN :

Väst, Sverige inberäknat, bör inrikta sin politik på att rädda Ukraina till en framtid som nära förbundet med EU. Därför är det angeläget att nå en överenskommelse med Ryssland om en finlandisering av Ukraina. Mot att fullbordat faktum erkänns, det vill säga att Ryssland har tagit Krim, ska man kräva att Ryssland förbinder sig att garantera att Ukrainas nuvarande faktiska gränser är okränkbara. Mot att Ukraina inte erbjuds att bli medlem av Nato ska man kräva att Ryssland inte lägger sig i Ukrainas politik. Den ryska regimen kan inför hemmaopinionen fira sin seger, man har ”återförenat Krim med moderlandet”, men vettiga människor i Kremls kulisser kan bida sin tid i väntan på en ny frälsare à la Gorbatjov.

Kring denna ståndpunkt borde föras en diskussion. I förhållande till Västs politik idag skulle den öppna för avspänning och fred genom erkännandet av Krims anslutning till Ryssland och att Ukraina nekas inträde i Nato. De två viktigaste frågorna skulle så få en lösning. I dessa korta rader finns problem som inte omnämns men som mycket väl kan förhindra en överenskommelse. Det gäller det ryska befolkningen i Östra Ukraina och de självständiga republikerna kring vilken de militära striderna mellan Kiev och befolkningen  nu står.
Konstruktiva diskussioner i en för freden livsavgörande fråga hade onekligen varit ett viktigare bidrag till firandet av freden 1945.

Eftersom frågan om Sovjet och dess historiska roll under WWll drivs fram som en viktig skiljelinje för marxister finns trots allt anledning att försöka reda ut frågan, åtminstone ge några reflektioner.

Till Åsa Lindeborgs försvar började denna av henne startade politiska strid efter ett år av synnerligen negativt medial bevakning riktat mot Ryssland och Putin. Även om ÅL:s inledande exempel var mindre väl valt finns ingen anledning att som hennes opponenter förringa varken behovet av att lyfta denna fråga eller ÅL:s reaktioner på den förda diskussionen. Det är i den redan från början snedvridna ideologiseringen av WWll som diskussionen går snett, och istället för att bli en väckarklocka för behovet av fredssträvanden blir en strid drivande politiska polariseringar till fredsarbetets förfång. Tyvärr saknas en förståelse för att en indelning enligt de politiska linjer som kännetecknade mellankrigstiden passar dåligt för att skapa förståelse i de pågående konflikterna. De är tillräckligt komplicerade som de är och är inte betjänta av att dekoreras med vare sig svastika eller hammaren och skäran.

Andra världskriget var ett krig fyllt av hat, hat från båda sidor. Det var ett totalt krig och civilbefolkningens lidande var obeskrivligt och det var båda sidor som stod för övergreppen, det meningslösa dödandet och som samtidigt var måltavlor för samma bestialiteter. I segrarens efterföljd har diskussionerna och indelningarna varit oändliga, lidande har vägts och liken räknats, motiven värderats och förbannats. Och så håller det nu på och ingen verkar intressera sig för att få något slags avslut. Då det gäller andra massmord, och systematiska övergrepp har också frågan om försoning förts fram.

Det handlar om Afrika, en kontinent bebodd av ”ociviliserade svarta vildar”, som trots detta lyckats praktisera försoning, som en nödvändighet för att kunna gå vidare. Inte heller detta är en enkel väg och hur lyckat det är och varit kan vi kanske bara veta om ett par generationer. Men vad är egentligen alternativet. Skall vi åter gå till våra anfäders gravar för att i deras namn kämpa om deras eftermäle. Så ser det dock ut på flera håll.

Den politiska upparbetningen sker nu på båda sidor om gränsen. Den sker i Ryssland och östra Ukraina där heraldiken från mellankrigstiden åter tas till heders. På den andra sidan gränsen är tongångarna de samma med andra förtecken. Här i Sverige har vi vår egen variant på att odla ryssofobi. Motsatsen till detta sökande, till denna dramaturgi i politisk polarisering är den politiska smålunkens pragmatism, det är alla små insatser bland vanliga människor för att försöka att få vardagen att gå ihop, och att på dess grund bygga de små förhoppningarna om framtiden. Tyvärr ges inte mycket plats för detta, trots att vi i Sverige vet att det var just så ryggraden i vår demokrati lades i den tillit som folkrörelserna skapade.

Men vad är detta att ställa mot Åsa Lindeborg som likt Strindberg från sin tribun svingade sitt svärd. Så ser säkerligen många inom ”Vänstern” hennes strid och gläds åt att det bland Sveriges drakar finns en som för deras talan. För så är det naturligtvis, denna strid handlar om att vi står inför en polarisering i det svenska politiska klimatet där det är ytterkanterna som signalerar sin återkomst. Endast så kan syftet i denna strid förstås, endast så blir den meningsfull för Åsa Lindeborg.

Vad är det då för vänster som vi kommer att få möta? Det är inga nyheter, det är det gamla vanliga. Alla som följt Aftonbladets kultursidan vet det. Det är marxistisk dogmatik i Lenin och Marx efterföljd. Det är samma gamla teorier som malde ner 60-talsvänstern i förlamande sektstrider. En del av grupperna har överlevt till namn och gagn och visar på vilken förmåga denna marxism har att knyta människor till sig för att bygga sektgemenskaper som överlever under årtionden, vårdande sin gemenskaps fanor och rabblande sin Marx. Ytterst väntande på en politisk kris, vilken skall förvaltas enligt marxismens alla teorier. Kring denna rörelse finns knappast något utrymme för kontrafaktiska teorier så marginaliserade har de varit i det svenska politiska landskapet. Detta gäller inte Miljöpartiet som marxister inte lyckades snärja i sin dogmatik, som därigenom också tog sig ända till maktens boningar. Att det parlamentariska systemet framförallt handlar om att skapa politisk stabilitet gör att det krävs mer än språkrör för att inte snärjas in i denna maktlabyrint.

Vänsterns framtid kommer att handla om fortsatt förtvining och sekttillvaro eller en frigörelse från Marxismen. Kärnan i Marxismen är att i arbetarklassens namn skall ett litet sammansvetsat parti, ett jakobinskt elitparti, leda arbetarklassen i en socialistisk revolution. Makten skall utövas i enlighet med arbetarklassens intressen vilket betyder att privategendomen skall upphävas och hela den ekonomiskt-politisk makten ligga i detta elitpartis händer. Marx kallade detta proletariatets diktatur.

Marx förklarade redan i kommunistiska manifestet sin lära som vetenskaplig, men ägnade i efterhand hela sitt liv med att försöka infria påståendet om den förmenta vetenskapligheten. Vad Marx teoretiserade över är nämnt som mervärdesteorin vars syfte var att bevisa att en varas pris bestämdes enbart av mängden nedlagt arbete. Marx upptar hundratals sidor åt att försöka bevisa denna teori som om den var riktig skulle led till kapitalismens undergång.

Endast troende marxister ägnar numer denna teori och dess konsekvensteori, ”profitkvotens fallande tendens” annat än förstrött intresse. Utan att trötta läsaren med teoretiskt utläggningar konstaterar vi att kapitalism återuppstår så fort det finns tillräckligt med ackumulerat kapital och pengar, och har så gjort trots otaliga kriser. Sant däremot är att den regering som så önskar och har en maktapparat till förfogande kan när som helst inrätta det ekonomiska system som den bestämmer sig för.

Om mervärdes teorin hade Åsa Lindborg följande att berätta för sin läsare:

Mervärdesläran är en av de största samhällsvetenskapliga upptäckterna. Tesen om klassamhällets inneboende motsättningar är svår att bestrida.

I Länken ovan ger Åsa en rörande beskrivning av f.f.a. Engels där inget egentligen finns att invända rörande hans liv. Det är också skildringar som denna som leder in unga människor in på den marxistiska banan. Att delta i kampen för ett friare jämlikare och rättvisare samhälle förtjänar beundran och efterföljd. Problemet är att det system som marxister organiserar sig för att genomföra är en centraliserad och stenhård diktatur. Marxismens dogmatiska framtoning fostrar dess anhängare till en odemokratisk stil, som genomsyrar hela organisationen. En rörelse som bygger på en bokstavstroende är en mycket dålig grund för alla folkligt demokratiska strävanden.

Marxismen har fyllt ett uppenbart behov, att ge en framväxande arbetarrörelse ett politiskt verktyg en befrielseteologi. Den ”borgerliga” kritiken av marxismen är därför verkningslös eftersom den endast försöker att slå sönder ett system som för vissa individer varit av stort värde, kritiken har aldrig haft som mål att reformera eller förbättra marxismen, att ersätta detta tankesystem med en ny uppsättning idéer som bättre skulle kunna fylla de eftertraktade förändringsbehoven. Liberalism och konservatism har inte haft behovt, har i sin självgodhet sett det egna alternativet gått nog.

Uppgiften är att genom en dekonstruktion av marxismens teori och praktik skapa något bättre och mer ändamålsenligt. En av de enda rörelser  som tillslut gjorde upp med åtminstone leninismen var Solidaritetspartiet med ursprung i KFml/SKP. Eftersom de inte utvecklade någon ny teori fylldes vakumet efter leninismen med reformism, den parlamentariska varianten av marxismen. Solidaritetspartiet fick problem med sitt existensberättigande förtvinade och lades ner. Historien visar lite av vänsterns problem,det saknas ett politiskt alternativ till såväl reformistisk- som revolutionär marxism.

Det första kravet på ett sådant alternativ är en klar syn på kapitalismen och hur den skall hanteras, i en långsam och demokratisk process, ekonomin är nyckelfrågan. Med den image som marxister skapat runt Marx ekonomiska arbeten har detta setts som ett oöverstigligt problem, knappast någon har ens vågat tänka tanken att på allvar utmana Marx på hans egen bakgård. Men någon annan utväg finns inte.

Den pågående skuld och finanskrisen har tydligare än någonsin i mänsklighetens historia visat vad som skapar de ekonomiska kriser som marxister aldrig lyckad med att avkoda och förklara orsakerna till, på så vis är verkligen tiden mogen för att på saklig grund ge marxismen en förstavelse, post-.

Postmarxism handlar om att angripa kapitalismen där den gör mest skada och på så vis har sämst förankringen, är svagast. Det handlar om ett konsekvent angrepp på bankkapital och det regemente över penningsystem och penningskapande som det drivet, som lagt hela ekonomier i kris.

Men utan en tid av djuplodande antimarxism kommer heller ingen postmarxism att inträda.

Den eftersträvansvärda följden, befrielsen och konsekvensen kommer att vara ett slutet på de dödas rop.


5 Responses

  1. Björn Nilsson skriver:

    ”mervärdesteorin vars syfte var att bevisa att en varas pris bestämdes enbart av mängden nedlagt arbete” – var i hela friden har du fått det ifrån???

    • Evert Larsson skriver:

      Det var vad jag lärde mig på 70-talet, Björn Nilsson. Du kanske tycker att det är en förenkling som du inte delar, visst. Visa gärna på vilket sätt den inte stämmer.

      Det är väl ett år sedan jag förde en lång diskussion på FB i just det här ämnet med en organiserad och hängiven marxist i vår egen ålder. Utgick mest från den kritik som Steven Keen redovisar i ”Debunking Economics”

      Björn är du möjligen prenumerant på Klyvnadenstid men med ett kryptiskt allias? Jag tänker radera den typen av prenumeranter, det är därför jag frågar. Hittade dig inte på FB. Därför frågan här.

      • Björn Nilsson skriver:

        Jag har en prenumeration via Feedly, men vad jag vet förekommer inget kryptiskt alias i det sammanhanget.

        Varupriser är inte samma som nedlagt (genomsnittligt nödvändigt) arbete för produkterna. Penningpriset kan variera hur som helst omkring arbetsvärdet. Marx ståndpunkt var om jag minns rätt att de inte sammanföll särskilt ofta. Och ju längre upp man går i systemet från basen där varorna produceras, desto mer kommer sannolikt skillnaden mellan nedlagt arbete och marknadspris att öka.

        • Evert Larsson skriver:

          (genomsnittligt nödvändigt) var en mer sentida konstruktion som Marx tog till för att slippa analysens orimligheter. Samtidigt blir den också meningslös eftersom genomsnittligt nödvändigt arbete är en konstruktion som är en ren abstraktion som löses upp i teoriernas töcken.

          Jag tillät mig därför att beskriva Marx teorier på mitt sätt. Kanske undermedvetet som en provokation men fram för allt därför att Marx mervärdesteori är utredd och av alla ekonomer av betydelse avfärdad. Kvar är ett antal ideologiskt troende som lever vidare med sina teorier.

  2. […] Då det gäller frågan om inbördeskriget i Ukraina så försitter folket kring Folket i bild(Fib) varje chans att skapa enhet kring en politisk normalisering av den svenska hållningen gentemot Ryssland. Istället för att diskutera den aktuella situationen i Ukraina väljer man att föra strider över kultursidorna om Röda armens betydelse kampen för demokrati och frihet, och detta med personer som visat prov på tydlig kritik mot den svenska utrikespolitiska linjen. Beskrivs här. […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *