Ekonomi,Politik

Lögnernas Revolution

26 Maj , 2015  

Samstämmigt hörs ropen om revolution, alltfler deltar, till och med den kristna högern talar nu om ”fredligt uppror”. Om alla vill revolution så blir det revolution. Men vad är det egentligen för revolution som förväntas och vad är det för politik som denna omstörtande kollektiva handling tar sikt på? Vem kommer att vinna, kan allas förväntningar infrias, kommer alla att uppfatta sig som vinnare?

Revolutionens rötter tränger inte speciellt långt ner i den historiska myllan, det är ett arv från den jakobinska borgerliga traditionen. Revolutionen kommer från  en tid då den framväxande borgerligheten, med stöd av den arbetarklass den skapat, ställde upp sig i politisk slagordning för att erövra makten från kungen, kyrkan och adeln, institutioner som redan undergrävts och infiltreras av de finansiella intressena. Den kulturella, ideologiska, politiska energin för denna anstormning mot makten hade förberetts och upparbetats under ett århundrade, och har i efterhand fått namnet renässans och upplysningen. Det är från denna fördemokratisk tid som begreppet revolution har sina rötter och det är framförallt de grupper som hänger kvar i detta jakobinska arv som fortfarande talar om revolution på detta ”MEDVETNA” sätt.

Den politiska verklighet vi har att möta idag ser helt annorlunda ut. Emellan står en tid av det arbetande folkets verkliga resning i folkrörelser, som i skydd av den  nationella rörelsen tog plats på den politiska scenen, det var frireligiösa, nykterister, skarpskyttar, hembygdsrörelser, bibliotek, bildningsförbund, idrottsrörelser, rösträttsrörelser, feminister och inte minst den framväxande arbetarrörelsen med dess brett förankrade politiska föreningar och partier och inte minst fackföreningar. Dessa rörelser har förflyttat den politiska kampen från våldet och gatan, revolutionen, till en strid om idéerna, om den politisk dagordningen. De materiella resurser som folkrörelserna sakta byggde upp med förslag och tidningar har nu raserats av den kapitalistiska ”utvecklingen” och kvar finns endast fragment. I dess ställe har en verksamhet helt dominerat av internationellt kapital brett ut sig, det handlar om den hårt centraliserade mediemarknaden. Det verkar som om denna återgång till ett samhälle med ökad makt åt en liten internationell elit, ökande klassklyftor, ett av banker skuldförslavat folk och land, ställer oss inför en återgång till fördemokratiska jakobinska revolutionsmönster. Vid sidan om denna under 1900-talet formerade svenska folkrörelsedemokratiska modernitet har hela tiden funnits en marxistisk tradition som i det nya politiska landskapet känner ett nytt vindrag under sina jakobinska vingar.

Det är människan och hennes medvetande och minne som ständigt sätter spärrar mot en politisk regression, det finns aldrig någon enkel väg tillbaka, någon politisk reträtt till gamla övergivna positioner och stridslinjer, de måste i så fall erövras på nytt av ny hjärnor, ett nytt medvetande och av en ny rörelse av handlande subjekt. Frågan är då, håller det gamla revolutionsmönstret bara att återtas i brist på bättre tankemönster, eller håller det på att övertas, medvetet omskapas efter vår egen verklighet? Men framför allt, är det verkligen revolution vi vill ha.

När demokratin stod som starkast i Sverige så kopplades krig och revolution samman i en samverkande oönskand ond verklighet. Som dess motsats stod fred, demokrati och odling, kulturell som mänsklig. Mot detta har spirat ett missnöjets och förändringens upprorsfana, bottnande ytterst i människans egna drivkrafter av individualitet, kreativitet och frihet. Politiskt har dessa drivkrafter getts olika uttryck allt beroende på ideologiskt läger. Näringsfrihet, individuell frihet grundad i fri företagsamhet på den liberala sidan och ekonomisk utjämning, lika rättigheter, socialism från vänster, och båda delvis omslingrande varandra i en kamp för yttrande/tryckfrihet och rösträttsreformer.

Ropen på revolution, fredliga uppror och förändring må genljuda men till dags, skallar ropen tomt, dess högre rop dess tommare ekon. Det finns en avgrund mellan ropen och verkställigheten. Oavsett från vilket håll, och vad för vad slags förändring finns inget folk som tar orden på allvar. Denna avgrund mellan rop och ropens rullande ut i intet har pågått så länge att frågan behöver ställas inför utredning och de ropande om möjligt ges en politisk diagnos. Varifrån kommer denna politiska olat, att ropa på revolution och politiska handling utan att ha någon som helst täckning för en efterföljande verkställighet? Utan att heller egentligen ta uppgiften att utveckla den politik för vilken revolutionen skall vara verktyget på riktigt allvar. Den politiska teori och de diskussioner som drivs handlar nästan uteslutande om att legitimera, kollapsen, sammanbrottet, krisen revolutionen.

De intellektuellas isolering och perspektivlöshet, vårt samhälles fragmentering och upplösning, folkrörelsernas förtvinande, detta är den  ena sidan. Den andra är maktens enhet genom koncentration av kapital och ägande. Endast genom makten över medierna finns möjlighet att tala i revolutionens sak, det är från dessa tribuner som krigen och revolutionerna startas.

Var står då massan, revolutionens fotfolk, den vars gunst man söker men helst talar till. Här finns inget intresse av revolution och ärligt talat varför skulle det? Finns någon i detta land som ens försökt lägga fram något ens värt att överväga fotvandringsstöd för? Folket vill inte revolution lika lite som krig, och detta gäller inte minst Sveriges folk. Undersökningar visar att den stora massan föredrar stabilitet och trygghet, till och med före ”demokrati”. Det är uppenbart att ”demokrati” har kommit i vanrykte och detta trots att det svenska folket åtminstone en gång lyckats med att skörda dess frukt, mot en till den egna valutan förrädisk överhet.

Revolutionen är liksom kriget, politikens fortsättning med andra medel, det är att flytta politiken från det offentliga samtalen och de representativa församlingarna, ut på gatan. Vill det sig illa kan det vara liktydigt med att kasta röstsedeln i rännstenen. Allt beror på de underliggande frågorna, på hur den politiska dagordningen som föregick såg ut och i vems intresse den drevs. Oavsett vad du själv står för, vilka ideal du har, så betyder de slätt ingenting om de inte finns förankrade i en kollektiv struktur, i en folkrörelse. Eftersom något sådant inte längre finns avgörs numera politiken inriktning av medierna, de är idag det politiska maktcentret. Det är de som under de senaste tre årtiondena bestämt den politiska dagordningen i en oheliga allians med bankerna och den politiska eliten.

Men vänta nu! Vem är det som egentligen intar gatorna, vilka var det som fyllde Maidan i Kiev, Kairos och Tripolis gator. Vilka är det som kommer att fylla våra egna gator, det lär väl inte räcka med journalistkåren?

Det händer även nu att gatorna fylls med miljoner, miljoner och åter miljoner, men det är sällsynt. Sist det hände var i Egypten vid avsättningen av president Morsi. Han hade på endast ett år gjort sig politiskt omöjlig med sin fundamentalistiska maktpolitik och terroristiska intriger. Det fanns de som insåg att om han inte avlägsnades så går Egypten mot splittring och upplösning. De som var mest bekymrade var tydligen  också de som förstod riskerna med att gå ut på gatorna, det vågade de inte då det skulle kunna komma att mötas med tungt beväpnad militär, med en splittring  av Egypten som följd. En namninsamling mot Morsi startades för att få en uppfattning om hur stort stödet för en folkresning var, den samlade in 20 miljoner namn, målsättningen var 15 miljoner. I denna situation valde man att uppmana folket att inta gatorna, för kravet:  Morsis avgång, vilket militären grep in föra att tillmötesgå, och satte sig själva därefter åter vid makten. Den korta tiden av ”demokrati” var bruten. Demonstrationerna omfattade 20 miljoner och kan knappast beskrivas i andra termer än en revolution. Tyvärr är det inte våra svenska massmediers syn, här kallas den en militärkupp.

För bankerna och de 1% räcker det inte att genom medierna sätt den politiska dagordningen, sedan 30 år tillbaka har de även börjat bygga upp de nätverk av förändringsagenter som skall fungera som inspiratör och ledningar för de demonstrationerna, intagandet av gatorna och torgen. Tydligt hur detta går till har kunnat studeras i Kiev och dess torg Maidan. Finansoligarken Soros har spenderat hundratals miljoner dollar i att betala nätverk av NGO:er i framförallt östra Europa. Den orange revolutionen 2004 var redan den en rörelse uppblåst med Soros och USA:s miljarder, vilket USA:s högste representant i Ukraina skryter med. USA satsade enligt Nuland fem miljarder dollar för ”demokrati”  och inflytande i Ukraina, vilket enligt hennes geopolitiska bedömningar gav henne rätt att välja ut vilka som skulle sitt i den nya kuppregeringen, men också med orden ”fuck the EU” avfärda västeuropeiskt inflytande på densamma.

Trots att Maidanprotesterna inte omfattade mer än några tiotusentals demonstranter, som använde gatustriden som främsta verktyg, och att dess viktigaste gatu-”kämpar” i Sverige skulle ha avfärdats som nazister, har de svenska medierna aldrig tvekat med att kalla dessa händelser för en revolution,  som därigenom inte bara förvanskats, blivit stormakter och bankernas politiska verktyg, den har även fått ett medialt janusansikte.

Hur ser då detta av medierna skapade revolutionsansikte ut i politiska termer. Hur har det politisk landskapet genom ideologisk och kulturell kamp förberetts. Vad kan vi förvänta oss?

Om förspelet till  den franska revolutionen gavs kulturell och politisk energi genom upplysning och renässans, en tid av förnuft och rationalitet, av vetenskapens genombrott, kännetecknas vår tid av något helt annat, nämligen vetenskapens underordning under särintressen, burna av mycket starka kapitalintressen. Istället för att vara bärare av sanning har vetenskapen blivit ett verktyg för särintressen och lögner.

Det handlar inte om fusk med de vetenskapliga rapporternas referenser och notapparater. Det handlar om systematiska mörkläggningar och sättande av falska verklighetsbeskrivningar i helt avgörande frågor för mänsklighetens säkerhet, hälsa, överlevnad och framtid. Det handlar om förnekelse av industrisystemets effekter och konsekvenser för livsmiljön och det biologiska livet i allmänhet. Här kommer några av de frågor på detta tema som jag under de senaste femton åren stiftat bekantskap med.

Mycket uppfattar jag som det moderna industrisamhällets distansering, nedvärdering och förakt för det gamla jordbrukssamhället. Inte minst blir detta mycket tydligt då det gäller de kostpolitiska kampanjerna mot mättat fett, och framförallt då mot smöret. Trots att det vetenskapliga läget var helt klarlagt i och med Gary Tubes bok utgiven vid millennieskiftet så har ännu inte ansvariga politiker tagit de uppenbara konsekvenserna och pressat på för en förändring. Detta gäller till och med LRF, som påstår sig vara Böndernas organisationer, som ända till denna dag driver kampanjer som skulle förbjuda användandet av smör i vår skolor. Vi vet idag att de kampanjer som livmedelsverk bedrivit i årtionden och som politikerna villigt flockat sig efter bygger på lögner och vetenskapsbedrägerier. Striden om det mättade fettet står tydligt mellan smöret, bonden och närkontakten med den gröna livsväven, mot den globaliserade ekonomins stordrift och industriellt tillverkade industrifett, margarin.

Hur framtidens jordbruk skall se ut avgöres idag genom striden kring GMO. Industrin framställer det som en naturlig fortsättning på den vetenskapliga utveckling som pågått sedan människan utvecklad kulturen att vårda den gröna livsväven, inte att endast beskatta den med jakt, fiske och samlande. Användandet av genteknik bryter radikalt med tidigare former av växtförädling som gjordes genom odling, med naturens egna artreglerande mekanismer intakta. GMO-teknik bryter detta mönster och människan, Frankenstein, gör sig själv till GUD och konstruera fritt de arter som faller in. Denna teknik bygger på vetenskap och storskalig använding och är därmed ett hot mot frihet, den fria människan i interaktion med den gröna väven, och demokrati genom teknikens storskalighet och centralisering av makt. Bonden fråntas sin ställning som en fri yrkesutövare med kontrollen över sitt eget utsäde och därmed försvinner själva grundvalen för ett fritt samhälle..

Användande av genteknik i mänsklig reproduktion ställer människan inför helt avgörande etiska och moraliska problem som skulle behöva åratal av diskussioner för att reda ut, men i Sverige råder tystnad. En tystnad som om den inte bryts kommer att skapa den helvetets förgård som Dante beskriver, eftersom det kommer att jämna vägen för det definitiva brottet med Gud, vår skapelse, vårt vara och väsen som vi aldrig kommer att kunna veta något om. Denna fråga handlar inte endast om att låta forskningen rulla på och ställa oss inför allt större och större problem, det handlar också om att i en bred offensiv bryta sönder de traditioner, kulturer och livmönster som varit en del av vårt det sociala kittet för vårt alltmer instabila reproduktiva system. Det som under årtusenden varit under familjens, kvinnan och mannens, kontroll undergrävs allt mer av ny normer för familjebildning och sexualitet och deras betydelse i reproduktionen. I skydd av dess normförändringar, där feminismen blivet en statsideologi, kommer ”samhället” att i allt högre grad ta över ”ansvaret”, dvs kontrollen, över vår arts reproduktion. I en  framtid kan vi ana ett samhälle under fullständig kontroll av en härskande elit där den människorna är genetiskt designade in i dess hierarki.

Det är endast om folk görs medvetna om faran i denna utveckling som den  över huvud taget kommer att kunna adresseras politiskt. Den generella linjen bör vara att stärka kvinnan och mannens kontroll över reproduktionen. Eftersom människan är planeten jordens nyckelart, så är hennes utveckling av helt central betydelse för planets framtid som helhet. Hur tydligt detta är framgår av vilken roll vår tids största mediala miljöfråga har fått spela. Det handlar naturligtvis om klimatfrågan.

Klimatfrågan är framförallt ett verktyg för att etablera en global politisk världsordning kontrollerad av ett internationellt ”vetenskapligt” prästerskap, det handlar om en form av expertvälde, eftersom frågan inte går att kontrollera utifrån våra egna erfarenheter, vi är helt i händerna på en elit som yrkesmässigt ges tiden att hantera dess frågor. Miljörörelse och ”vänster” har fått för sig att detta är ett politiskt verktyg som tjänar deras politik, detta trodde även jag själv. Men efter att klimatfrågan varit den statsbärande ideologi sedan millennieskiftet är det tydligt att så inte är fallet. Med klimatfrågan som politiskt hävstång har, Mp avsagt sig EU-kritik, Centern kärnkraftskritik, högfrekventa(strålning) kvicksilverlampor har lagstiftats fram, skogsbruket börjat exploatera stubbar, kor jagas för sina fisar. Detta och mycket mer har gjorts i klimatets namn, men då det gäller problem som verkligen skulle ha betydelse så är klimatrörelsen oförmögen att nå resultat. Det gäller flygbränslet, och det ständigt ökande flyget. Här placeras koldioxiden långt upp i atmosfären där den definitivt inte skulle vara, där den inte tas upp av växter där dess livslängd och växthuseffekt är mångdubbel.

Klimatfrågan är ett av den globala elitens viktigaste verktyg för att sätta ett globalt politiskt perspektiv och bryta upp de suveräna staternas handlingsutrymme. Den skapar ideologiskt utrymme för inblandning i alla länders görande och låtande, på en fortsättning på den av Kapitalism drivna kolonialismen och dess i militära makter drivna imperialism.  Det behövs ingen klimatfråga för att inte exploatera vår miljö, det krävs en ansvarsfull politik som riktar sig mot exploateringens alla yttringar och reglera motåtgärder  genom lagstiftning. Framför allt handlar det om att inte beskatta det som har minst påverkan på miljön mänskligt arbete och lägga skatten direkt på energislöseri och exploatering av naturresurser.

Klimatfrågan har ytterligare en politiskt effekt i att den tillsammans med en flummig tillväxtkritik ger politiskt utrymmer för den åtstramningspolitik som förlamat det ekonomiska livet i Sverige och världen och f.f.a. blockerar effektiva åtgärder mot arbetslöshet. Klimatfrågan är också en energikälla för ropet om revolution, eftersom den i sig själva signalerar katastrof och undergång, apokalypsen i modern skepnad.

Lögnerna som ligger till grund för den politiska elitens dagordning stannar inte här. Det internationella kapitalets strävan att få kontroll på livsmedelsproduktionen är central. För att nå detta mål måste de små självägande böndernas ekonomier slås sönder. Ett viktigt ”vetenskpligt” politiskt verktyg för detta är jakten på det förment skadliga kvävet. Precis som då det gäller klimatfrågan  och koldioxiden är kvävet en gas, som omsätts på ett sätt som för människan inte är möjligt att kontrollera. Igenväxande sjöar tas som en förevändning för mänsklig påverkan genom jordbruket, trots rikedomen av torvmossar som ger ett helt annat vittnesmål. Att sjöar växer igen är en naturlig företeelse, den mänskliga påverkan har framför allt bestått av storskalig dränering.  Men att se kväveanvändning som en miljöbov ställer bönderna inför helt olösliga problem, och de blir ett direkt offer för den av kapital kontrollerade lagstiftningen, det handlar om det nyligen genomförda vattendirektivet.

Den ideologiska och politiska dagordningen är det som kommer att bestämma revolutionens karaktär. Det är inte de små motrörelser, omställningsrörelsen med mera, som ofta själva ser katastrofen och revolutionen som en möjlighet för deras gröna strävanden, i stad och på landsbyggde.

Det gemensamma för dessa exempel är att det är industri och vetenskapssystemets angrepp på system livsnödvändiga för vår överlevnad som angrips, den biologiska livsväven och de mänskliga resurser som idag försöker förvalta den. Det är det bankkontrollerade ”kunskapssamhällets” angrepp på vår livsväv i vilken människan är den dominerande arten. Det samhälle vi nu rör oss mot kan naturligtvis beskrivas som ett kunskapssamhälle, men det har alla samhällen varit i sin egen rätt och utifrån sina egna förutsättningar. Vi rör oss nu mot det samhälle som skall ta kunskapen om de biologiska systemen som grund för sin existens och försörjning av människor.  Striden om hur detta samhälle skall se ut pågår just nu tydligt då det gäller GMO, då det gäller familjepolitik, vilken roll föräldrarna kontra ”samhälle” skall ha då det gäller vår arts reproduktion. Det handlar om kontrollen över matproduktionen, skall den vara maximalt decentraliserad och ligga så när livsväven som möjligt eller skall den var industriell storskalig och kontrolleras av bankerna. Den pågår också då det gäller kampen om demokratin, kapitalets makt i relation till det arbetande folkets inflytande.

Andra vill kalla vad vi nu går in i som informationssamhället till följd av den digitala teknikens snabba genomslag. Men dessa förändringar karakteriserar lika lite vår tid som järnvägen den begynnande industrialiseringen. Digitaliseringen är omvälvande och ger nya möjligheter precis som radio och TV under fortsättningen av industrialiseringen, men de karakteriserade inte samhällsutvecklingen och systemet för hur produktionen skall äga rum, det som är själva basen för samhället. Digitaliseringen ger stora möjligheter på såväl gott som ont. Skall den hamna i det internationella kapitalets kontroll och fortsätta i riktningen mot ett gigantiskt övervakningssamhälle eller ställa under demokratisk kontroll.

Det vi nu står inför är som mina exempel ovan visar på helt avgörande för vårt fortsatt sätt att leva, och av mycket större betydelse än vad industrialiseringen haft eller att kommer att ha. Att manipulera de biologiska systemen är så mycket kraftfullare än någon teknik som människan hittills har använt. Tillsammans med den digital tekniken finns nu förutsättningnar får det verkliga storebrorssamhället, som inte var möjligt att under mellankrigstidens samhälle och som Karin Boye extrapolerar sin tid in i Kallokain. Men i dag då de vetenskapliga och tekniska möjligheterna är för handen diskuteras det inte, trots de friheter som nätet ger.

Om alla vill revolution så blir det revolution., en revolutionen som vilar på massmedialt framställda lögner och precis som det är lögner som revolutionen vilar på kommer uppfattningen om vem som är vinnare vila på nya lögner, ett ytterligare skikt av medialt fabricerat självbedrägeri kan om möjligt hålla denna revolutionen samman in  i framtiden. Så omsluts vi av lager på lager av lögner och självbedrägerier.

I grunden för allt detta finns mänskliga egenskaper som är mycket svåra för den enskilde att tygla, det mänskliga förändringsimperativet, en både biologiskt och kulturellt driven egenskap och som hos folken i de tempererade delarna av klotet fått full reproduktiv belöning i de civilisationer som här skapats.

Men som allt hos människan bestäms hennes framtid av den förståelse för sin situation och dess möjligheter som hennes hjärna rymmer och de kollektiva processerna förmår skapa. Och som sagt är det verkligen revolution vi vill ha…….till varje tänkbart pris………..


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *