Ekonomi,Marxism

Marxismen på bedrägeriets värdelinje

25 apr , 2015  

Marx är den ledande ideologen inom vänstern, han bildar skola för en rad olika riktningar, inom akademier, samhällsvetenskap såväl som i det politiska livet. Under årtionden som gått har en rad olika skolor och traditioner utvecklats, så marxismen är idag ett ymnigt träd av stammar och grenar. Det som framförallt föranleder intresset för Marxismen i denna artikel är Marx’s betydelse för den politiskt organiserade vänstern.

Kajsa ”Ekis” Ekman(KEE) är en av ”vänsterns” mer lästa ekonomijournalister. Det är ett kapitalistiskt system i kris som är föremål för hennes bevakning, det må gälla Greklandskrisen eller det överexponerade banksystemet. Sina teoretiska verktyg hämtar KEE företrädesvis från marxistiskt influerade ekonomer. I en på TED spridd video i ämnet Kapitalismen ger KEE sin syn på hur systemet fungerar, så långt det nu låter sig göras på knappa femton minuter. Den största hedersbetygelse som kan ges är att ta hennes ord på allvar, försöka förstå vad det är hon säger.

Här är KEE:s föreläsning som film.

Ekis använder sig av det av Marx använda symbolspråket, P för pengar och V för vara, i bemärkelsen handelsvara. produkt på en marknad. Utan att träda in på en tröttande akademisk och teoretisk exercis kring (P)engar och (V)aror skall vi bekanta oss med dessa symboler och se på vilket sätt de kan skapa överblick då det gäller det mänskliga samhälles ekonomiska utveckling ur en speciell aspekt, det ekonomiska bedrägeriet.

Vad menas då med bedrägeri: att man på ett brottsligt eller på ett för motparten dolt vis tillskansar sig värden som inte  är rättmätigt förtjänade. Så kan till och med på ytan fullständigt öppna och transparenta ekonomiska överenskommelser vara bedräglig till följd av informationsövertag. Mot detta finns i vissa fall lagstiftning, som insiderbrott.

Marx var själv mest intresserad av formeln P-V-P’, Pengar- Varor – mera Pengar, som Marx ansåg var grundvalen för kapitalismen, och det är också i den formeln som KEE biter sig fast. Låt oss ta det från börja, i naturahushållning.

Från början fanns inga pengar, ORDET var helt enkelt de ting som vi behövde för vår överlevnad. De var inte ens varor, produkter, sökandes användare på en marknad. För att inte behöva skifta symbol genom den värdelinje av symboler vi skall upprätta låter vi nu denna lilla oegentlighet bero. Så V får även symbolisera de bruksvärden som produceras i samhällen med en starkt dominerande självhushållning, då det som producerats ännu inte blivit en Vara, avsedd att realisera värde på en marknad .

Värdelinje

Ovan uppställda schema är en utveckling av Marx egna formler, hur detta gick till finns beskrivet i Kapitalismen 5.0.

Något helt avgörande händer i och med penningens inträde och den roll den får genom ökande specialisering och arbetsdelning. Så fort pengar fanns på plats utvecklades också alla former av ”bedrägerier” som radar upp sig på linjen ovan. Förfalskningar, ocker, spekulation via handel m.m. Redan tidigt fick de styrande eliterna upp ögonen för problemen. Religionerna utfärdade varningsord för dödssynderna, girighet, hybris och vällevnad. Regler tillämpades mot ocker och förlamande skuldnivåer. Med tanke på dagens ekonomiska kris, faller orden som rinnande vatten över läpparna, ”inget nytt under solen”. Redan långt före Marx fanns erfarenhet av hur pengar användes i enlighet med de tre nedre formerna i uppställningen ovan.

Utvecklingen från självhushållning till penningekonomins alla former löper också parallellt med och beskriver en lång utvecklingsväg för det mänskliga samhället och hennes kunnande, en utveckling som också inbegrep graden av frihet och respekt för individen men också på hur resurser har fördelats och hur hierarkiskt samhället har utvecklats. Det intressanta härvidlag är att även detta har haft att göra med vilken kunskap som funnits om pengar, hur de skapas och underhållas.

”Demokratiska” pengar, dvs pengar skapade och kontrollerade av en regent var troligen en av de helt avgörande administrativa reformerna som genomfördes i både Grekland och Rom c:a 500 år före Kristus. På båda platser skapade regenterna pengar gjorda i billig metall, järn eller mässing, vilket gjorde dem bra som cirkulationsmedel men sämre som värdebärare. Värdebärare och därmed som ett medel för odlande av girighet och hybris. Vanligtvis var mynten på denna tid tillverkade i guld och det var metallvärdet som var myntets nominella värde. Genom att regenten garanterade att DERAS ”billiga” mynt var ”lagligt betalningsmedel”, ”goda till att betala skatt”, fick de acceptans och bidrog till en blomstrande ekonomi som lade grunden för de grekiska och romerska republikerna, de första ”demokratierna”. Så rätt hanterade visar historien att pengar beroende på hur de skapas och administreras kan bidra till blomstrande kulturer och mänskliga framsteg. På grundval av de grekiska erfarenheterna sammanfattade Aristoteles avgörande lärdomar om pengar och deras etik, roll och betydelse för samhället. För Aristoteles låg pengars värde i vad mån de kunde bidra att skapa jämlikhet i samhället, pengars värde bestod i vilken betydelse de kunde ha som cirkulationsmedel i ekonomierna enligt formeln V-P-V och P-V-Ṕ. Aristoteles tog avstånd från att ta ränta på lånade pengar, att pengar skulle kunna föröka sig, växa ur sin egen bas, vilket han beskrev som varande ”mot naturen”. Formlerna P-Ṕ och Ṕ var verksamheter som stred mot A:s politisk och etiska uppfattning. I samma anda beskriver han pengar som en ”funktion av lagen” och inte av ”naturen givna”, med vilket han menade att pengar ges sitt värde genom politisk överenskommelse och inte genom det av naturen givna värdet, dvs. i dess metall, viktigt blev därför att INTE mynta i ädel metall.

Pengar eller inte pengar, om vilket har stått en strid inspirerad av bl.a. Marx och med politiska förtecken av jämlikhet och klasslösa samhällen, senast då visionerna sökt ta materiell form avskaffades pengarna, i Kampuchea på 70-talet. Lyckligtvis inget som penningreformister idag visar något intresse, men det finns fortfarande som ett alternativ bland kritiker av den krisande ekonomin och dess kapitalistiska system. Mot detta står de växande kunskaperna om pengarnas möjlighet, att som en ekonomisk allmänt tillgänglig infrastruktur, ett ekonomiskt blodomlopp tillgängligt lika föra alla, bidra till ett lägga grunden till ett fritt samhälle. Det handlar om demokratiska pengar i form av kontanter, sedlar och mynt, lika tillgänglig för alla och skapade skuldfritt av demokratiska institutioner, som då de väl lämnat sedelpressen och satts i cirkulation inte kan styras eller kontrolleras, nej ingen, INGEN, kan kontroller dess rörelser. De finner sin väg som en motriktade rörelse till varje mänskligt behov som kan tillfredsställas. Där, just där, gör de sitt arbete. Med dagens pengar är det annorlunda, de skapas endast då någon är beredda att träda in i skuldträlens roll, hela penningmängden(97%) drar så ränta ur allas arbete och belastar alla konsumenter direkt eller indirekt.

Den samling formler byggda på symboler för bruksvärden, varor och pengar som här används skall vi nu använda för att syna ekonomisk utveckling och system för hushållning utifrån bedrägeriets möjligheter. Vi återgår alltså till den så vackert symmetriska uppställningen av formler som vi här kallar

BEDRÄGERIETS VÄRDELINJE:
Självhushållning.                 V
Byte av bruksvärden         V-V
Agrar penningekonomi.  V-P-V
Varuproduktion                P-V-Ṕ
Ränta, Spekulation             P-Ṕ
Penningförfalskning             Ṕ

V Naturahushållning
I ett samhälle med enbart naturahushållning, eller där arbetsdelningen inte överskrider den grundläggande ekonomiska enhetens gränser, oftast familjen, förser familjen sig själv med allt som behövs för överlevnad och reproduktion. Varorna(V), bruksvärdena tillverkas där de förbrukas. Under dessa förhållande existerar inget bedrägeri i systematisk bemärkelse. Här förbrukas alla skapade värden av de, familjen, klanen, som skapat dem. I den mån bedrägligt beteende finns är de inte en konsekvens av systemen för utbyte, de följer av individuell relationer och dessa samhällens sociala konventioner och koder.

V-V Enkelt varubyte.
Det första steget på arbetsdelning tas genom byte av varor och tjänster. Vara bytes mot en annan vara, det gäller handel där inte pengar är inblandade. En familj får ett överskott av en vara som byts mot något som en annan familj kan avvara. Oftast är det här frågan om handel mellan jämbördiga parter och bedrägeri kan då också anses som försumbart i systematisk mening och följer istället samhällstraditioner, koder och konventioner. Detta gäller inom den egna stammen, anordnade bytesfester mellan stammar gick det istället många gånger ut på att göra en ”så god affär som möjligt”, kanske lura skjortan av sin motpart i bytet. Redan i denna grundläggande form för ekonomiskt utbyte kommer möjligheten för bedrägeri att göra sig gällande. Personliga egenskaper, social status kan spela in och påverka relationerna i bytet. Det önskvärda är naturligtvis att de inblandade har lagt ner lika lång arbetstid i de utbytta varorna. Så länge som dessa varuutbyten har tillfällighetskaraktär inte blir systematiska blir fördelningen av för och nackdelar en del i det sociala spelet, vilket gör omfattning och storlek av bedrägeriet underordnat. För fjärrhandel har V-V alltid spelat en stor roll och gör så fortfarande. Att varor byts mot varor är på intet sätt överspelad utan finns där alltid som en möjlighet i handel mellan valutaområden, och alla former av sociala möten.

V-P-V Hantverksekonomi i en penninghushållning
Närvaron av pengar, ett bytesmedel, underlättar varuutbytet väsentligt och därmed också möjligheten att leva på hantverk. Pengarnas närvaro driver arbetsdelning i takt med att den tekniska utvecklingen ger möjligheter. Hantverket förutsätter bredare befolkningsunderlag, städernas utveckling, deras sammanlänkning i allt större riken, imperier och civilisationer. Med pengar förändras mycket, inte minst ger det möjlighet för bedrägeriet att breda ut sig och på så vis riva ner det som det varit med att bygga upp, till att förstöra hela ekonomier. För att hantera situationen behövde härskarna de intellektuellas tjänster, dvs prästerna, gudarnas företrädare, den tidens intelligentia, som formulerade regler mot bedrägeriet, mot ocker och annan samhällsförstörande ”ekonomisk” aktivitet, social och ekonomisk brottslighet.

I sin renodlade form med mycket liten inblandning av produktionsutrustning, verktyg, redskap, så äger denna formel sin praktiska tillämpning i framförallt agrara ekonomier, där bondemarknaderna spelade en avgörande roll. Genom teknisk utveckling träder investeringar och kapital alltmer in i bilden och det ekonomiska livet karakteriseras alltmer av formeln P-V-Ṕ. Den agrara ekonomin som alltid ansetts som ett bålverk mot penningekonomi har alltmer dragits in i densamma och har genom dagens bidragssystem utvecklats mot en spekulationsekonomi.

P-V-Ṕ Pengar, Kapital och AA(avancerad arbetsdelning).
Skall någon ekonom nämnas som kulturell, ideologisk och politisk vägröjare för den ekonomi som förknippas med P-V-P så är det Adam Smith. Han var inte ensam om att jämna väg för det skifte i ekonomisk blick som var en förutsättning för de senaste århundradens industriella revolution. Det är faktiskt mer i efterhand som AS fått inta platsen som galjonsfigur för ekonomisk liberalism, möjligtvis hänger det samman med en förmåga till popularisering, för någon nyskapare av ekonomisk teori var han inte. Hans framgång hänger samman med att ett segrande ekonomiskt system, kapitalismen, behövde en profet som ger akademisk legitimitet åt paradigmskiftet. Det är först då det ekonomiska utbytet karakteriseras av formeln P-V-Ṕ som pengar får en avgörande roll också i realekonomin, i produktionen av varor. Pengar som bytesmedel. Pengarnas egenskap som värdebärare har långt innan den industriella revolutionen förändrade mänsklighetens sätt att leva haft framför allt en politisk roll, bidragande till ackumulation av värden och därmed makt. För regenter och finansfurstar var pengar tidigt, en av deras sociala organisationers viktigaste infrastruktur, god till att samla in skatter och ackumulera värden. Som sådan ställde de också till problem i händerna på finansfamiljer som de skänkte makt och möjlighet till både spekulation och falskmynteri. Europa drabbades så av sin första allvarliga finanskris redan på 1340-talet, och drog så ner den blomstrande medeltiden in i en tid av ekonomiskt mörker, vi är placerade i digerdödens århundrade. Vilken roll formlerna P-Ṕ och Ṕ hade under denna tid är kanske inte ens utrett eftersom pengarnas väsen fått tillåtas att vara ett mysterium under århundraden, det var bankirernas viktigaste medium och verktyg, därom behöver vi inte tvivla.

Kapitalackumulation och tekniska innovationer gav växt åt internationella storföretag, för massframställning behövdes levnadsutrymme, alla slag av hinder och skrankor måste avlägsnas för att deras produkter skulle kunna spridas. För att behålla greppet över realekonomin måste de finansiella instrumenten utvecklas och förfinas. Ekonomisk verksamhet UPA, genomfördes i Sverige genom lagen om aktiebolag(1848), en form för drivande av ekonomisk vandel utan ägaransvar för företagets drift och utfästelser. Aktier, delägarbevis, och dess betydelse för ekonomi och samhälle ifrågasätts och diskuteras sällan. För att förstå ekonomins utveckling från V-P-V till P-V-Ṕ går den knappast att förbise, det handlar om att genom delägarbevis popularisera kapitaliseringen av ekonomin, att göra spekulationen, satsning på aktiemarknad, till en av de viktigaste faktorerna för kapitalförsörjning. I aktiebolagen kan allsköns brottslig verksamhet upprätthållas och döljas. Därmed inte sagt att alla företagsamhet under detta juridiska regelverk är brottslig ens i moralisk och etisk mening, ansvaret vilar helt på styrelser och verkställande ledningar, men möjligheterna ger och gör systemet. Innan vi går vidare finns anledning att slå fast. Kapitalismen ÄR med lag byggd, och dess oönskade konsekvenser och avarter kan med lag regleras.

All verksamhet under AB karakteriseras inte av att hantera realvärden, V(varor), av att tillför förädlingsvärde, det är dock vad formeln P-V-Ṕ just avser, den skiljer sig från den rena spekulationsekonomin genom det instuckna V:et, som just syftar på en förädling av varor och tjänster. I denna verksamhet finns således utrymme för miljoner av tjänande händer, av människor i arbete, av hängivna ledare som brinner för sina uppfinningar och ”affärsidéer”. Vad är det då som styr dessa händer och vad som kommer ut av dess verksamhet? Svaren på denna fråga kan delas in i två kategorier, dels i vad som följer av regelverk och system, dels i vad som följer av mänskliga val.

För de flesta handlar företagande om mycket mer än om att gå med så stor vinst som möjligt. Detta gäller alla företag jorden över, vilket inte betyder att vinstmaximering inte är en faktor av betydelse. Att ett företag över lite längre tid måste ge ett överskott är nödvändigt och elementa och gäller oavsett vilka incitament som styr ett företag. Vinstintresset kan beroende av val av bolagsform, få radikalt olika betydelse. Att placera företaget på börsen och göra det beroende av dess nycker för sin kapitalförsörjning och värdeutveckling är mycket riskabelt, därför väljer långsiktiga ägare ibland stiftelsen som ägarkonstruktion. Så har IKEA gjort, vilket betyder att företaget kan frigöra sig från ett krävande och vinstslukande aktiekapital och samtidigt skydda sig mot aggressiva uppköp. Kommer detta att försämra tillväxtmöjligheterna i företaget? Nej tvärt om, företagets överskott blir nu inte föremål för attacker av bonusdirektörer och en styrelse av aktieägarintressen som agerar i konsert, en större del av överskottet stannar därför kvar i företaget för att investeras, vilket ökar tillväxten.

Från miljö och vänsterhåll finns en utbredd kritik av tillväxt, av att den ekonomiska verksamheten hela tiden skall öka i volym, och att denna tillväxt drivs av det privata vinstintresset. Att denna bild är förenklad visar exemplet IKEA ovan, samma besked ger även studier av hela ekonomier. I Japan drevs det privata ägarintresset ut från kontrollen av de stora företagen under 1950-talet av en statsbyråkrati med bakgrund i en feodal- och militäroligarki. Under denna tid var den Japanska ekonomin en av de snabbast växande under efterkrigstiden, trots avsaknad av ett styrande vinstmaximerande privat ägarintresse. Tillväxtkritiken är också dessvärre uddlös eftersom den utgår från ett ekonomiskt mått, BNP, som är en ytterligt dålig mätare på ekonomisk aktivitet som förstör livsbetingelser för biologiskt liv, och på verksamhet som är motsatt eller neutral. Frågan måste istället vara kvaliteten på tillväxten och hur det går till att styra tillväxt i rätt riktning. Detta återför problemet till det vi här diskuterar penninginstrumentets betydelse för att bygga demokratiskt kontrollerade ekonomier.

För att storföretag skall tjäna allmänintresset krävs ingående kunskaper om företagsstyrning, inte minst gäller det på vilket sätt företagen förses med krediter. Och därmed spelas frågan över på kategorin mänskliga val och dess betydelse för hur företagen och därmed vår ekonomi styrs. Vad styr då individernas syn på hur deras företag skall fungera, varifrån har de fått sina förväntningar på vad företagen skall ge dem och det samhälle de ingår i?

Det är uppenbart att det är denna fråga som är den viktiga och styrande för hur vår ekonomi utformas, den avgör ju också på vilket sätt vi konstruerar våra system, lagar och regelverk. Under 1980-talet ägde en revolution rum då det gäller synen på hur företag skulle skötas, det var en nyliberal revolution. Budskapet var enkelt det var som ett eko från Adam Smith hundratals år tidigare, företag och nu framförallt banker, skall inte styras, de styrdes bäst av den ”osynliga hand”, marknaden och skall lämnas ifred. Bara företagen ägnade sin uppmärksamhet på att gå med vinst skulle ekonomin utvecklas till den bästa i världar. ”Greed is Good”, tänk på dig själv, var under denna yuppieera ordet för dagen och på allas läppar. Målet för denna revolution var inte det regelverk som hanterar realekonomin som kan sortera under P-V-Ṕ, utan den finansiella ekonomin som vi skall komma till senare, men det färgar och styr hela företagsklimatet.

Kontrasten låter sig kanske bäst speglas inom de kristna värdegemenskaperna som i sin tids väckelser ger ett tydligt och aktuellt avtryck. Livets ord med sin framgångsteologi, sitt helgande av den personliga framgången, lyckan, och inte minst dess dyrkande av pengar säger en del intressant om denna tid och den nyliberala ideologins genomslag.

Då som nu användes hela utbildningssystemet för att få alla som arbetade i företagen att omfatta dessa idéer. Till och med introduktionskurserna till monteringsbanden på Volvo i Göteborg skolade in de nya montörerna i hur viktigt det var att företagen ENDAST lät sig styras av vinstmotiv. Samma budskap genomsyrade ingenjörskurserna i husen intill. Idag har detta falska budskap klingat av och fått en fadd och kvalmig eftersmak. Men för att i vår västerländska tradition kunna återknyta till värderingar som står dessa tokerier emot måst vi traska åtskilliga århundraden bak i historien, till medeltiden, då kristenheten med eftertryck fördömde ocker som varande en dödlig synd. Men även då det gäller den reala ekonomin förstod den tidens samhällsvetenskapare att hålla en hög moralisk profil då det gäller all ekonomisk verksamhet.

En extrem individualism som vår tids nyliberaler förespråkar, leder oundvikligen till att samhället slits sönder om den inte motverkas. Men det handlar inte om ett slags idiotstopp genom revolution eller ens riksdagsbeslut som en gång för alla öppnar paradisets portar. Det är det samlade handlandet av alla inblandade som bestämmer resultat i både kvantitativa och kvalitativa avseenden. De värderingar som styr vår hand och ekonomiska blick styrs av de värderingar som predikats under årtionden och är de dominerande, också måste förstås, kritiseras för att ersättas med andra för att verkligt djupgående förändringar skall vara möjliga.

Vad sade då de lärda som under 1000-talet sökte ord för att vägleda elit och menighet i samhällsskapande. Angående girighet var det definitivt inget gott, inget man kunde kompromissa med. Historiskt har regeln varit enkel: Kyrkan lärde att ingen hade absolut rättighet att förvärva ett överskott av rikedom som andra skulle kunna behöva. Behövande hade giltiga moraliska anspråk på egendom, överskott av varor och övriga materiella resurser tillhörande ägarna och handelsmännen.

Mot bakgrund av dessa moraliska åtaganden blir den tidens öppenhet mot tiggeri begripligt, som hos oss istället har förstatligats, och tills alldeles nyligen varit förbjuden. Ocker att ta ränta på lån var strängt förbjudet vilket satte effektiva begränsningar för finansiella utsvävningar. Men även den verksamhet som vi här beskrivit under formeln P-V-Ṕ får vara föremål för de lärdes omsorger, de menade. ”Det är tillåtet att driva verksamhet ledande till vinst, men det är inte tillåtet att driva verksamhet för att få vinst”. Rakt motsatt till vår nyliberala skola, En ekonomisk verksamhet som inte primärt hade andra mål än vinst hade inte kyrkans gillande. Skulle detta tillämpas här skulle vi kanske få en lagstiftning som förbjöd företag som drevs ENDAST i vinstsyfte.

Tydligt blir hur system och den enskildes val hålls samman med moralregler, hur ”godhet” odlas för gemensam nytta. Hur kan det då komma sig att den nyliberala vågen med sitt ”satsa på dig själv” och ”greed is Good” kunde accepteras och tas på allvar? Handlar det kanske om den ekonomiska utvecklingen som tappat riktning på grund av att de etiska innehållet lösts upp i hyckleri? Min och föregående generationer hade växt upp med de kristna moralbuden och lyssnat till dess predikningar men insett att de som borde ta till sig inte lyssnade, och de som arbetade och gjorde rätt, de gjorde det ändå, behövde inga mästrande prästtoner. Verkligheten hade redan förändrats och de krävde nu ett tal som inte skar sig i hyckleri. Ansvaret för samhällets riktning hade flyttats över på en rationalitet som gav vägledning, en väl sammansvetsad elit av ekonomi, vetenskap, fack och politik. Det var ett system som under de mittersta femtio åren av 1900-talet levererade en ökad levnadsstandard i ett sammanhang som av de allra flesta upplevdes som framsteg.

Det starka mänskliga förändringsimperativet gav under 1900-talets första hälft kraft åt breda folkrörelser, en liberal borgerlighet, och en socialistisk arbetarrörelse som tillsammans balanserade den kapitalistiska moderniteten på ett sätt som inte gav någon plats åt varken ett frihetligt eller fascistiskt alternativ. Framförallt berodde bristen på frihetlighet, på en avsaknaden av en självständig småbrukar och småföretagarrörelse, med en understödjande ideologi och politik som kunde svara mot deras intressen. Vilken roll fascismen hade för att förhindra, desorientera och demoralisera det återstår att hitta svaren på. Dess begränsning i storlek i Sverige gör dock inte troligt att det skulle vara den som var huvudorsaken till ett outvecklat näringsliv av småföretag, dock i kvalitetsfrågor är det inte volymen som avgör.

I takt med industrialisering tog kapitalet en alltmer framträdande plats och trängde alltmer ut den ur folkrörelser grundade demokratin. Det tydligaste uttrycket för detta är 70-talet, då 60-talets uppvaknande skulle skördas i politiska förändringar. I Sverige var resultatet löntagarfonder. Kapitalet fick här stå som modell för arbetarnas inflytande på arbetsplatsen, tydligare kan det knappast bli. Den helt avgörande orsaken till att 1900-talet blev vårt korporativistiska århundrade vilar tungt på såväl den revolutionära som reformistiska arbetarrörelsen som båda i Marx hämtade de ideologiska grunderna för sina rörelser. Istället för att låta den grundläggande motsättningen i arbete och kapital vägleda utformningen av de strategiska linjerna blev det Marx analys av egendomsförhållandena som fick råda. I kampen för privategendomens avskaffande hamnade småborgerlighet och bönder på fiendesidan eftersom de själva ägde sina produktionsmedel, jord, redskap och verktyg.

Var går då delningen i den reala ekonomin, i den del som representeras av formeln P-V-Ṕ? Det finns de som hävdar att den går vid företags ägare och anställda, vilket förbiser en helt avgörande skillnad inom gruppen företag. Enskilda näringsidkare, hantverkare, bönder, småföretag men även stordelen av de medelstora företagen lever på vad de skapar i förädlingsvärde. De drivs av engagemang för verksamheten och inte framförallt för att det gör dem rika, för om så, skulle de lagt ner för länge sedan. Dessa företag har oftast mycket lite i ekonomiskt utbyte för sina dryga arbetsinsatser.

Det är uppenbart att den ekonomisk verksamhet som kan sorteras in under P-V-Ṕ är mycket varierande med avseende på bedrägeriet. Denna kluvenhet förstärks ytterligare då blicken höjs mot de verkligt stora företagen, de multinationella, som i omsättning och makt över anställda kan mäta sig med hela nationer. Företag som frikopplat sig från varje nationellt hänsyn, genom att frånsäga sig allt ansvar för sina anställda och deras möjlighet till försörjning. Företag som avskedar och flyr skatt allt i enlighet med sitt ”företagandes” heliga princip att tjäna pengar och lägga under sig allt större marknadsandelar. Företag som hanterar kunskaps- som naturkapital lika illa.

Girighet och bedrägeri har i medierna ofta ett namn och ett ansikte och inte sällan handlar det om direktörer inom de riktigt stora företagen, deras löner, bonusar, avgångsvederlag och pensioner. När dessa osmakligheter uppdagas och leder till löpsedelssvärta riktas aldrig kritiken uppåt mot de ansvariga i styrelserna, mot Wallenbergarna som godkänner avtalen. Problemen kapslas in i indignationsjournalistik, utan politisk riktning. Endast då företagen med de rundhänt tilltagna pensionerna sker i offentlig verksamhet blir de ansvariga lovligt byte, men inom näringslivet är samma och ännu vidlyftigare beteenden fridlyst. Att dessa överbud av löner och pensioner till en självutnämnd elit är ett allvarligt samhällsproblem är uppenbart, men att media inte tar tag i det ger om möjligt vittring på ett än större problem. De som påstår sig granska makthavare är själva makthavare, ingår i samma intressesfär och styrs av samma kapital.

Bedrägerierna inom realekonomin skulle säkerligen kunna göras större. Frågan om Vattenfalls pantsättning och förskingring av våra naturtillgångar på den europeisk energimarknaden inför dess omställning, vad kommer slutnotan här att landa? Inte heller har riskkapitalisternas huggsexa och nedmontering av offentlig verksamhet har nämnts. Bedrägeriets riktning går inte att ta miste på det pekar bort från realvärden, bort från (V)arorna mot (P)engarna, kapital.

P-Ṕ Ränta, Spekulation.
Kort och gott handlar detta om att tjäna pengar på pengar. Det handlar alltså framför allt om banker, men även all värdepappershandel fjärmar sig från produktiv verksamhet och de kvalitativa värden som skapas här. Även handeln med aktier har alltmer fjärmats från långsiktigt sparande och folkligt engagemang i infrastruktur och företag som bidrar till byggande av välfärden. Samtidigt är det i dessa företag som det mesta av de världen som möjliggör det liv vi lever idag produceras. Problemen bestå i den av girighet drivna spekulationen, regelverket i aktiebolagslagen och inte minst avregleringen av finansmarknaden.

Typiskt är att det enda som politiker kunde enas om för att göra något ”för klimatet” var att inrätta ett system med handel av ”utsläppsrättigheter”. Så även då det gäller vårt klimat finns endast en drivkraft, girighet, försvarat av marknadsfundamentalister, där fri marknad är här också lösningen på alla problem. Idag står varningsropen och skandalerna tätt kring systemet, dess omfattning gör det till ytterligare en riskfaktor att utlösa det globala ekonomiska sammanbrott många befarar och väntar på.

Från att ha varit en dödlig synd under 1400-talet har ränta och spekulation blivit det normala, sällan ifrågasatt. Det handlar f.f.a. om räntan som skiljer sig från övrig ”avkastning” på kapital som aktiespekulation genom att den tar mindre risk. Utdelningen är satt på förhand oavsett hur den investering faller ut för vilket pengarna lånades. Ränteavbetalningarna tickar så i enlighet med fastslagen nivåer för varje dag på året, och bankerna vakar rovgirigt med stöd i sina säkerheter över resterna i varje företagskonkurs och privatekonomiskt haveri.

Genom avregleringen av finansmarknaderna har till detta kommit en hel rad av finansiella instrument vars hela syfte är att dra in alla människor på jorden i detta gigantiska nät av spekulationer, förväntningar på vinster. Spel på värdpapper genom satsningar i positioner i de mest fantasifulla finansiella instrument. Under bara några årtionden har denna marknad fullkomligt exploderat. Den enskilt viktigaste förändringen som genomfördes var avskaffandet av bankdelningen som infördes efter krisen 1929-32 just för att förhindra spekulation med andras pengar. Tio år efter dess avskaffande, som skedd globalt och koordinerat under 90-talet, växer så kritiken och förslagen på att bankdelningen skall återinföras.

Detta är den näst sista positionen på den värdelinje över ekonomiska bedrägerier och det visar sig att den över huvud taget inte anses vara bedräglig. Att utnyttja andras ekonomiska trångmål har blivit en handling helt i överensstämmelse med moral och etik. Vad finns rimligen för förklaring till detta? Kan det helt enkelt vara så att kapitalet är den ekonomiska faktor som har tagit över makten i samhället? Vi har fått acceptera att det är från kapitalets perspektiv som de politiska problemen beskrivs och vår gemensamma berättelse tecknas. Att detta system nu försatt hela världen i en skuld och finanskris är uppenbart, men då politiker tillfrågas om vad de skall göra åt arbetslöshet, och social nedrustning bollar de över frågan till bankernas ekonomer, till de som orsakat förödelsen. Istället för lösningar får vi komplicerade förklaringar, diskussioner och krav på ytterligare offentliga garantier för bankernas överlevnad.

Först när storleken på finansiellt kapital, och omfattningen av de finansiella transaktionerna lyfts fram blir det tydligt vilken omfattning detta monstruösa bedrägeri tagit, en utvecklingen som gått mycket snabbt, och allt i skydd av en omhuldad globalisering. Eftersom verksamheten är ren spekulation och spel om förväntade värdestegringar har en popularisering av verksamheten varit nödvändig för att få acceptans i breda folklager. När inte alla kampanjer för aktiesparande gav tillräckligt genomslag i folkligt deltagande, drogs obligatoriet pensioner in i spekulationen. Varje svensk medborgare med intjänat pensionssparande skulle bokstavligt talat släpas fram till fondförvaltarna. Fondföretagens förföriska tal ville aldrig ta slut och medierna, inte minst public service var minst sagt på tå får att hjälpa till att få alla svenskar att bli spekulanter. Att det var fondförvaltarna själva som var de stora vinnarna verkar inte ha bekymrat, istället glädjas de åt att stora delar av svensk folket på allvar tror att deras pensioner beror av hur väl spekulationsekonomin sväller, när det egentligen är precis tvärt om.

För en hållbar ekonomi skulle det mesta under P-Ṕ behöva regleras på ett eller annat sätt. Men naturligtvis måste det tas i en rimlig ordning i takt med allmän politisk förståelse och utan att vunna segrar och förbättringar riskeras. Så återstår den sista positionen på bedrägeriets värdelinje.

Ṕ Förfalskning, falskmyntning.
Förfalskning är lika gammalt som mynt och sedlar. I populärlitteraturen lyfts för det mesta enskilda kriminella fram och hängs ut. De stora systematiska förfalskningarna av pengar görs av stater som en del i en pågående krigföring, för att underhålla en ockupationsarmé, men också som krigföring riktad mot ett annat lands ekonomi. Ett exempel är de ryska femkopeksmynten tillverkade i Avesta 1788 inför kriget med Ryssland. På grund av denna verksamhets art med anknytning till säkerhetstjänster har den hållits dold. Ekonomer och banker har heller inte haft anledning att för allmänheten ge en bild som skapar förståelse för denna form av kriminalitet, dess möjligheter och omfattning. Att bankerna sysslar med falskmyntning har varit känt genom vad som beskrivs som ”bankrusningar”. Dvs ett misstroende mot banken från kundernas sida som leder dem att försöka ta ut sina besparingar. När alla gör det så kommer varje bank att ställas på obestånd, varje bank utan undantag.

Bankernas beskrivning av sin verksamhet har på grund av att den varit inlindad i lager av desinformation och därför svår att förstå, så också. bankrusningarna så ofta bortförklarade med att bankerna hamnat på obestånd genom felaktiga satsningar. Denna förklaring har en ytlig trovärdighet på grund av att den stora berättelsen om bankenas verksamhet i grunden är falsk. Det är inte som de påstår att de lånar ut vad sparar satt in. Detta är den falska historien, sagan, om bankerna som en förmedlare av sparmedel. I verkligheten så skapas de ”pengar” som lånet avser ur tomma intet vid varje lånetillfälle. Låneavtal och säkerheter står som en arbetspant får lånet. Det är alltså låntagaren själv som står som garant till de skapade pengarna, en garanti att med sina arbetsinkomster återbetala lånet plus ränta. Ovanstående gäller de digitala ”pengar”, kontomedlen som endast finns som siffror på det digitala redovisningssystemet. Kontanterna, sedlarna och mynten skapas av riksbanken, som uppdragstagare av riksdagen, vars regering i sin tur återför dess värden i löpande budget. Så skapas sedlarna och mynten, de är de riktiga pengarna som inte förutsätter räntebärande skulder, utan bygger på det politiska förtroendet mellan invånare och landets, valutaområdets, valda regering.

Rädslan för bankrusning beror inte på felaktiga spekulationer utan på att de pengar som bankerna påstår sig låna ut inte finns, aldrig har funnits och därmed heller inte kan betalas ut i riktiga pengar, i sedlar och mynt. Aldrig någonsin har det monetära systemet varit så känsligt för bankrusningar, det är också därför som bankerna på alla sätt försöker avskaffa kontanterna till förmån för det ”kontantlösa” samhället. Då har bankrusningen opererats bort genom den teknologiska utvecklingen. Samtidigt förlorar vi den sista möjligheten att som enskilda individer tvinga bankerna att göra rätt för sig.

Den rådande skuld och finanskrisen beror huvudsakligen på hur detta system är konstruerat och med vilken hastighet de digital pengarna har erövrat mark som betalningsmedel från sedlarna och mynten. Systemet gör inte bara oss fattigare genom att skapa skuldslavar, och genom att räntan styr ett värdeflöde från fattiga till rika, det sätter dessutom hela ekonomin i ett förlamningstillstånd där en stor del av befolkningen får betala med att stängas ute från arbetsmarknaden. Så är nu läget när den exponentiellt växande skulden har förlamat hela ekonomin. Detta gäller inte bara Grekland som försatts i ett ekonomiskt mardrömstillstånd utan varje land i hela Europa, ja alla länder som har ett penningsystem kontrollerat av privata banker.

Den sista positionen på bedrägeriets värdelinje Ṕ, står ut på ett sätt som förskräcker. Det handlar inte längre om en ”utsugning” enbart riktad mot en industriarbetarklass, det handlar om en ödeläggelse av hela den svenska ekonomin. Det handlar om ett nytt slavsystem genom skuldsättning av hela folket, privat såväl som kollektivt genom den offentliga verksamheten. Den privata skuldsättningen är bland den högsta i världen och uppgår till 4 ggr inkomst i de överhettade storstadsområdena. I förhållande till BNP är den svenska totala skuldsättningen bland de högsta. Vilka konsekvenser det kommer att få visar Grekland med tydlighet. Det Grekiska folkets försök att slingra sig ur den internationella skuldsnaran förtjänar allt det stöd vi kan ge, vilket innefattar att förmedla dessa insikter om de grundläggande orsakerna till den rådande ekonomiska skuld och finanskrisen. Längst har Island kommit på att undandra sig det internationella kapitalets skuldnät, här har bankdirektörer tvingats in bakom galler och en utredning om en penningreform har presenterats för Islands riksdag alltinget.

Hur angriper då marxister detta system av ”bedrägerier” beskrivet efter denna värdelinje? Till detta skall vi ta Kajsa Ekis Ekmans populära video till hjälp. Vad har då KEE mer exakt att säga om detta system, det ”kapitalistiska”, och de bedrägerier vi försöker förstå.

Så här börjar KEE:

”Vi har lärt oss här idag om uppfinningar om ekonomi och arbete men det är ett ord som inte nämnts här under hela dagen men som ändå är den kraft som driver alla dessa saker……..Ordet är kapitalism………när jag gick i skolan fick jag lära mig att vi levde i ett samhälle som styrdes genom demokrati. Och lärde du dig inte hur många som satt i parlamentet så blev du underkänd. När jag slutade skolan och började jobba fanns ingen demokrati där, chefen styrde som en diktator, när jag skulle köpa min först lägenhet såg jag inte till någon demokrati där heller. När du går för att handla , var finns demokratin. Då insåg jag att där fanns en annan kraft som leder samhället och som är mycket starkare än demokratin. Denna kraft är kapitalism. Jag vet vad ni tänker: Att jag skall prata om att kapitalism enbart är dåligt. Men det är inte min poäng, utan den är att du måste veta vad detta är för något du måste förstå mekanismen bakom kapitalism. Det var detta jag förstod när jag kom till Aten 2011 för att skriva min bok om krisen i Europa. Det här var en tid i Aten med staden full av tält med fullt med folk som hade möten där erfarenheter utbyttes och diskussioner fördes. Det var en tid då alla Tidningar i Europa skrev om greker som inte arbetade tillräckligt , som var lata, och så vidare. Saker som senare har visat sig vara felaktiga. Jag har varit undersökande journalist för över 10 år, och det har aldrig varit så enkelt för mig att kontrollera fakta bakom dessa påståenden som nu. Mina kontroller av statistik visade att ingenstans gick dessa påståenden att styrka.

När jag åkte runt om i Sverige för att berätta om orsakerna till krisen insåg jag att kriser är mycket svårare att förstå idag än får 500 år sedan som Fernand Braudel beskrev det var kriser var lätta att förstå, det var för mycket folk och för lite mat. När befolkningen växte samtidigt som det var en naturkatastrof, så hade plötsligt folk inte tillräckligt med mat att äta. Dagens kriser ser annorlunda ut, vi har affärer fulla med varor, medan det utanför står folk och svälter och tigger pengar.. Det måste var något fel med mekanismen.

En inledning som med säkerhet fyllt lyssnarna med förväntan på fortsättningen, men samtidigt sker här förenklingar som behöver rättas till för att vi inte skall tappa greppet om verkligheten. Låt oss skilja på naturkatastrofer och ekonomiska kriser, den förre har varit en mänsklighetens följeslagare i alla tider medan de ekonomiska och ekologiska kriserna som framkallats av människans egen verksamhet har betydligt kortare historia. Ekologiska kriser till följd av ett överutnyttjande av naturens resurser finner vi spår av ännu idag i bl.a. de grekiska övärlden som för tusentals år sedan var trädbevuxna. Påskön och dess civilisation är ett annat exempel på ekologiska kriser. Ekonomiska kriser finns spår av i bibelns berättelser och åtgärdades genom skuldavskrivningar och regler mot ekonomisk bedrägeri som tagande av ränta. Den första stora finansiella krisen i Europa ägde rum på 1340-talet och var verkligen en finansiell kris orsakad av de italienska finanshusen bedrägliga beteende. Eftersom det var banker, handlar det om spekulation och förfalskningar i enlighet med bedrägeriets värdelinjes två sista positioner P-Ṕ och Ṕ. Här har vi att göra med kriser orsakade av finanskapitalism långt innan Marx teorier om vår tids ekonomiska system kapitalism skrevs.

Låt mig ge er definition på kapitalism. Många tror att kapitalism är fri marknad och fria val och individualism. NEJ

Kapitalism är produktion för profit i privata händer. Att jämföra med Kina där vi har Statskapitalism, där staten producerar för profit men det ägs inte privat. Eller det kan finnas produktion i privat ägo utan profit. Kapitalism är när varor och tjänster produceras för profit i privata händer. Detta är rakt motsatt vad en marknad är.

En marknad som Marx beskrev det, fungerar enligt principen Vara Pengar Vara, V-P-V En bonde går till marknaden med ägg, säljer äggen för pengar och köper mjölk för pengarna. Här är pengarna endast ett medel för byte av varor. I kapitalism är det på det omvända sättet, du börjar med pengar, tar ett lån heller har pengar att investera i.produktion, där du säljer varan för mer pengar än vad du hade från början. Så här är principen Pengar Varor (mer)Pengar.

”Kapitalism är när varor och tjänster produceras för profit” menar KEE. Det finns anledning att påpeka att denna definition endast täcker en av de tre formlerna för kapitalism som vi stiftat bekantskap med på bedrägeriets värdelinje. Med denna definition så riktas vår uppmärksamhet på en mycket begränsad del av den verklighet där kapitalet verkar. Det kanske är så att mycket av vad KEE skall visa sig ha svårt att se beror på denna snäva definition.

Det är viktigt att reda ut skillnaden mellan fri marknad och kapitalism speciellt för att det råder en allmän förvirring kring detta. Det mest förvirrande är som KEE påpekar att de ses som synonyma, vilket avviker tydligt från hur verkligheten ser ut. Kapitalism om den får utvecklas utan att regleras raserar fria marknader helt enkelt genom två samverkande faktorer, teknikutveckling och kapitalackumulation. Företagen blir så stora att de ensamt eller tillsammans med en handfull andra kontrollerar marknaden varför pris/produkt-konkurrensen upphör och detta monopoltillstånd kan fortsätta så länge som den inte raseras av en strukturkris till följd av ny produktionsteknik eller nya produkter. Kapitalism måste regleras med antitrust-lager för att den fria konkurrensen och marknaden skall upprätthållas, tyvärr ser vi allt mindre av sådan renhållning. Så långt tror jag vi är överens. Men att gränsen mellan fri marknad skulle sammanfalla med gränserna mellan den verksamhet som formlerna V-P-V och P-V-Ṕ beskriver är en generalisering som leder till att åsikt klyvs. I varje företag som arbetar i en arbetsdelad ekonomi med fri marknad behövs kapital(P) för att startas, drivas och förnyas. Det krävs lokaler, verktyg och material och det är inte storleken på dessa behov som är avgörande för att denna verksamhet skall sortera under formeln P-V-Ṕ. Den marknad där produktionen sedan skall säljas, kan beroende av lagstiftning karakteriseras som fri marknad eller kanske som ett skråväsen, det är ändå formeln P-V-Ṕ som gäller. Huruvida en fri marknad, som ger pris/kvalitets konkurrens, existerar beror nästan uteslutande på hur många yrkesutövare det finns.

Kapitalism är inte god eller dålig i sig självt, den har ingen moral. Grejen är att den inte har någon plan, mening eller ansvar, eftersom i alla företags mål, finns bara detta mål att sluta med en högre profit i slutet. Det har inget ansvar för klimatet, ekonomin eller landet eller världen. Poängen här är att kapitalism inte är detsamma hela tiden, det kan ta sig många olika former, i form av imperialism, av fri marknads kapitalism, det kan ta formen av rövarkapitalism likaså, som vi såg i Ryssland under 90-talet då hela ekonomin rövades bort.

Vad jag vill beskriva nu är de förändringar som kapitalismen genomgått under de senaste förti åren som fört oss till den punkt vi är idag, då kriserna har kommit den ena efter den andra över hela världen. Kapitalism leder inte alltid till kriser. Som ekonomen Andrew Kliman sade du kan inte skylla kapitalismen för kriser det är som att skylla flygplansolyckor för gravitation. Gravitationen finns alltid där men plan kraschar inte alltid.”

Överskattas inte kapitalismen här, den beskrivs som en naturkraft som stående utanför mänsklig kontroll, likt gravitationen. Hur ett av människan skapat och upprätthållet system kan ges en sådan makt är anmärkningsvärt. Mystifikationen rätas inte upp av den hjälp som tas ur Andrew Kilmans metafor. Här dementeras kapitalismens krisskapande för att i nästa mening ges naturkraftens obevekliga regelbundenhet.

Kapitalismen har ingen moral menar KKE vidare, men genom de enskilda individernas roll, de subjekt vars handlande strukturerar företagen är dess ryggrad liv och väsen är det inte svårt att förstå att det i allra högsta grad finns anledning att tala om en moral, eller rättare omoral. Till syvende och sist är det så att varje av människan skapad organisation, företag inkluderat, bärs upp av mänskligt handlande, och det förrutan finns inget, varken kapitalism eller något annat, detta går inte ens att komma undan genom att kalla det ett ”system”. Systemet manifesterar sig aldrig utan människor, det handlande subjektet. Detta gäller naturligtvis också de regler och system som skapas. Är politikerna som utformar lagarna utan moral i de ögonblick lagarnas skrivs?

Till saken hör att efterkrigsperioden från 1945 till 1973 drabbades väst av en enda kris. …..Vad hände 1973, jo oljekrisen. Efter oljekrisen sjönk vinsterna plötsligt i västvärlden. Med tanke på att ett företag vill göra vinst, vad gör då företaget då de inte längre gör vinster, antingen konkurs eller så måste kostnader skäras. Så företag i hela västvärlden började skära ner kostnader, i betydelsen lönekostnader, sänkta löner, vilket betydde att fackföreningarna behövde attackeras för att lönerna skulle kunna sänkas.

Har man bara 15 minuter är det inte lätt att göra den ekonomiska utvecklingen efter WWll rättvisa, det blir lätt att förenklingarna blir så stora och svepande att de helt enkelt inte fångar det grundläggande och väsentliga. Att västvärlden drabbades av den första ekonomiska krisen till följd av kraftigt höjda oljepriser, den första under efterkrigstiden, har vi anledning att hålla för sant. Men att det skulle vara oljan som markerade en brytning in i en tid av krisande kapitalism är att dra saken för långt och bortser från andra viktiga förändringar som skedde under 70-talet. Att oljan sedan dess spelat en allt större roll för att förstå de ekonomiska och politiska konflikter som tornar upp sig måste också förstås och föras in i den stora bilden.

För att förstå vad som hände måste vi gå tillbaka ända till 30-talskrisen och de reformer som genomfördes i varje land för att göra de finansiella systemen mer robusta. Bankdelningen var den enskilt viktigaste restriktionen som ålades bankerna. I enlighet med Keynes ekonomiska teorier fick dessutom de offentliga budgetarna spela rollen som konjunkturregulatorer. Det internationella finansiella systemet fick vänta till efter kriget innan det genom BrettonWoodsavtalen fick sin reformering. Dollarn gjordes till världsvaluta för handel och USA förband sig att ”fota”, ge dollarn säkerheter i en guldreserv. Vad som hände i början av 70-talet var att USA inte längre förmådde upprätthålla guldreserven, de hade börjat falskmynta i global skala, dvs trycka dollar utan täckning i guld för att finansiera sina krig. Nixon satte punkt för BrettonWodds och dollarns knytning till guldet, och därmed försvann den stabiliserande effekt på den globala ekonomin som de första årtiondena efter WWll kännetecknats av. De första att oroas över situationen var alltså OPEC som med oljeprishöjningen utlöste de först krisen och fler skulle komma.

Det sätt på vilket KEE vill få oss att förstå de ekonomiska kriserna är de gängse marxistiska, att kriserna har sin rot i den kapitalistiska ekonomins produktiva realekonomi och inte i dess finansiella system. Marx gör allt för att leda den unga arbetarrörelsen bort från att se bankerna och finanskapitalets destruktiva roll, bort från penningsystem, räntor, spekulation och förfalskningar, istället är det profitjakten i de i realekonomin verkande företagen som är orsaken till de ekonomiska kriserna. Tanken är enkel, genom att lönerna hålls nere så undergrävs den efterfrågan som krävs för att upprätthålla marknaderna, vi får en överproduktionskris, ett rikt varuutbud men tomma plånböcker. Problemet med denna förklaring är inte att den är lögnaktig, problemet är att den inte tar in hela bilden, är för svepande  och allmän. De tomma plånböckerna beror inte enbart av låga nedpressade löner, utan även som i Sveriges fall av hög privat skuldsättning och höga skatter, Sverige är ett ”höglöneland”. Teorin om överproduktionskriser är en allmän teori, den har aldrig kunnat användas för att tala om varför en kris uppstod eller exakt när riskerna för dess utbrott börjar närma sig och varför. De senaste tre kriserna som drabbat Sverige, 90-talskrisen, dotCom-krisen, och den senaste, utlöst 2008, som vi ännu inte tagit oss ur har alla fått sin förklaring och då i betydligt konkretare analyser än vad ”överproduktionskrisen” förmår att berätta.

”I början av 80-talet fick de politisk hjälp, Reagan och Thatcher som genomförde avgörande attacker på fackföreningsrörelsen i Amerika och Europa. En annan strategi när vinsterna gick ner var finansialisering. Ni kanske kommer ihåg att finanssektorn hade varit en tillbakahållen del av ekonomin sedan depressionen 1929 då man såg vådan av att ha en oreglerad finansmarknad det ledde till spekulationsbubblor och folk förlorade sin arbeten, … så efter den stora depressionen så infördes regler för finansmarknaden. I början av 80-talet tryckte investerar på för att få bort reglerna från finansmarknaden för att enligt formeln pengar varor pengar korta ner formeln för att kunna göra pengar av pengar, det vill säga finanssektorn. Så nu togs regleringarna av finansmarknaderna bort både i USA och England så helt plötsligt kunde bankerna låna ut så mycket de önskade och de kund höja sina räntor så mycket de önskade. De behövde inte längre hålla isär de pengar som allmänheten sparade i banken och de som skapades och användes för spekulation. Den s.k. Glas-Stegull law togs bort som reglerade detta. All denna avreglering ledde till en finansiell explosion. Så senare då nya finansiella innovationer skapats var alla regleringar borta. ”

Som hastigast nämns här det mycket speciella med finanssektorn, det handlar om att tjäna pengar på pengar P-Ṕ, men utgångspunkten är ändå hela tiden vinstmaskinen beskriven med formeln P-V-Ṕ, uttryckt på detta sätt ”En annan strategi mot att vinsterna gick ner var finansialisering”. Att dessutom den del av finanskapitalets verksamhet som fångas upp i formeln Ṕ, penningförfalskning, inte alls nämns gör att beskrivningen av finanssektorn, kapitalismens hjärtpunkt, blir ofullständig, och de ekonomiska kriserna omöjliga att förklara. Greppet att beskriva den kapitalistiska utvecklingen som ett slags försvar för att upprätthålla vinsterna må ha sina pedagogiska poänger men är generellt sett felaktig. Vinsternas andel har ökat på arbetslönernas bekostnad under den beskrivna tiden, kännetecknande är att kapitalet stärkt sitt grepp om ekonomi och samhälle, demokratin har pressats tillbaka. Vilket ju också framgår av KEE:s beskrivning. En av orsakerna till kapitalets framgångar har varit vänsterns oförmåga att se vad som försiggått, inte minst gäller det avregleringen av finanssektorn, den kunde pågå utan att ”vänstern” fattade ett smack, först nu i efterhand börjar bitarna falla på plats, om och endast om analysen frångår den marxistiska politiska ekonomin. Kapitalismen är enligt denna utgångspunkt ett enhetligt sammanhängde där kapitalet är ETT, att skillnaderna dem emellan är ointressanta eftersom den marxistiska lösningen är att avskaffa HELA systemet.  Att då intressera sig för att se skillnader och säregenheter är direkt kontraproduktiv, kan av somlig betecknas som ”kontrarevolutionärt”, vilket är ett tydligt besked om att det är revolutionen som princip som är det viktiga.

Under den period som beskrivs sker en mycket viktig förändring som tillsammans med avregleringen lägger kontrollen av pengarna helt i händerna på de stora bankerna. Det handlar om digitaliseringen av våra pengar som började under den beskrivna tiden och som lett till att bankerna nästan HELT, till 97%, tagit över statens roll att skapa våra pengar. Det handlar om den sista positionen på bedrägeriets värdelinje, Ṕ, bankerna skapar pengar ur tomma intet, det är det enskilt viktigaste instrument för styrning av ekonomin. Det handlar om att bestämma vilka företag och verksamheter som skall beviljas krediter, för vilka dörren in i framtiden skall öppnas. När de privata bankerna får makten över detta redskap sker denna styrning inte efter mänskliga behov, som de förstås och formas till politiska förslag, utan efter var bankerna kan göra de säkraste placeringarna. De prioriterar fastigheter före småföretagsamhet och produktiv verksamhet, c:a 80% är lån till fastigheter vilket blåst upp deras värden till orimligheter. Detta är ett rent pyramidspel som riskerar att falla samman med en ekonomisk förödelse, med stor sannolikhet resulterande i en grekisk situation.

Den tredje strategin var privatiseringar och det var väldigt smart…Om vi tar och tittar på vilka som är de viktiga sakerna i livet, vatten elektricitet kommunikationer, sjukvärd, utbildning och sådana saker. Problemet var att dessa saker inte var möjliga att göra vinst på eftersom de brukade ägas av staten. Kapitalister över hela västvärlden bestämde sig då för att ta sig in där. Blir det kris så kommer folk ändå att behöva vatten, de kommer att behöva utbildning. Så alla dessa sektorer privatiserades från 80-talet och framåt. Det gjordes steg för steg. Nu tror ni att Sverige är det där landet med ett socialdemokratiskt paradis där allt offentligt och pengarna gratis. Jag skall berätta för er att vi har gått längre än de flesta länder då det gäller att avreglera och privatiseringar. I Sverige kan du köpa en skola idag, McDonald kan köpa en skola, få pengar från staten för att driva den och köra iväg hälften till ett skatteparadis och sen lägga skolan i konkurs. Så Sverige är inte vad det brukade vara eller. Så de här tre strategierna kombinerat med det faktum att Kina Sovjet drogs in i hela den kapitalistiska ekonomin har förändrat en massa saker. 

Det är riktigt som KEE skriver att privatiseringen har genomförts mer konsekvent än i något annat land. Beskrivningen hur detta gick till är dock, kanske på grund av tidsbrist, ofullständig på gränsen till desinformation, och återigen har vi anledning att misstänka den marxistiska föreställningen av hur kapitalismen fungerar som roten till att ögonen inte förmår se det uppenbara. Kapitalismen är inget stort självgående maskineri som spontant skapar kriser på grund av kapitalismens inneboende egenskaper. De flesta ekonomiska kriserna som inträffade under denna period vi diskuterar skapades helt medvetet, för att genom ekonomisk chock bereda vägen för den nyliberala revolutionens privatiseringar och nedrustningar av välfärden, så skedde i Sverige under 1990-talet, men mönstret var detsamma i Japan och i Asiens tigerekonomier. Dessa välfungerande och av de egna självständiga centralbankerna styrda ekonomierna dukade under för USA:s hot och påtryckningar, som fördes fram via IMF för avregleringar och privatiseringar.

Vad som hände var att man i USA så lyckades pressa tillbaka lönerna till så låga nivåer att löntagarna behövde ha 2-3 arbeten för att överleva. Men hur skulle de då kunna konsumera det som producerades. Och detta är varje kapitalists dilemma. För varje kapitalsit vill att deras arbetare inte skall tjäna så mycket så att du kan skära ner kostnader, men att arbetarna hos de andra skall tjäna mycket så att de har råd att köpa dina produkter. Om nu alla företag lyckas med att trycka ner lönerna så finns ingen där som kan konsumera. Men då kom lånen in, glöm inte den andra strategin finansialisering. Ni kan ta lån, köpa ett nytt hus och var inte orolig räntorna är låga, men såg inte att de gick upp efter ett par år.. Tillsammans skapade allt detta det sammanbrott vi hade 2008, varje amerikan hade då en kapitalist på varje axel. Dels den fabriksägare han arbetade för varje dag, den andra var banken. är en av dem inte betalade tillräckligt för att fylla behovet för den andre så bröt systemet samman. Vem tvingades då träda in och betala kalaset, jo skattebetalarna. Och där har vi dem igen samma arbetare. 

När vi nu närmar oss skuldfinanskrisen 2008 så har KEE en gyllene möjlighet att synliggöra den sista positionen på bedrägeriets värdelinje, Ṕ, dvs bankernas förfalskning av penningmängden genom utlåning till stat, företag och privatpersoner. Huvudpoängen med lånen görs till att vara lånefinansierad konsumtion för att därigenom tidigarelägga konsumtion och så upprätthålla företagens vinster. Detta är en underordnad följd av bankernas kreditgivning till privat boende. För det första därför att trots de låga räntorna har bostadskostnadernas andel av inkomsterna ökat kraftigt, och istället långsiktigt undergrävt även medelklassens ekonomi. De subventionerade lån som Buschregeringen införde under början av 00-talet drog in även låginkomsttagare in i fastighetsspekulationen, vilket var själva syftet, för att skapa den fastighetsbubbla som utlöste finanskrisen 2008. Mönstret för denna medvetet skapade kris var det samma som för de kriser som skapades i Sverige och Japan under 1990-talet. För det finansiella kapitalet innebär ekonomisk kris, inte kris utan skördetid och det i dubbel bemärkelse, dels genom att lägga beslag på realvärden i fastigheter och företag, dels genom att underminera politiska system och därmed skapa politiskt utrymme för privatiseringar. Kriserna är inte en följd av kapitalismen i allmänhet och överproduktionskris uttryckt mer specifikt. Däremot finns det ett uppenbart systemfel vad gäller penningsystemets konstruktion eftersom den genom penningskapandet lägger kreditgivningsinstitutet i händerna på finanskapitalet och ger dem därmed möjligheten att styra ekonomin i de cykler de har intresse av. Detta systemfel har successivt förvärrats genom digitaliseringen av penningmängden. De digitala pengarnas andel är nu 97% av den totala penningmängden, vilket är grundorsaken till att hela ekonomin hamnat i en skuldfälla. Det finns nu bara 3% av sedlar och mynt, resten skapas bara då någon är beredd att skuldsätt sig. Tar ingen på sig rollen av att vara skuldslav finns inte tillräckligt med pengar för att systemet skall fungera. Trots minus-räntor fortsätter lågkonjunktur med hög arbetslöshet som följd, systemet har gått in i en skuldmättnad som förlamar den ekonomiska aktiviteten genom framförallt hög privat skuldsättning.

Då går vi tillbaka till Europa igen. Här hade de en egen strategi för att attackera sjunkande profiter. 1983 samlades de stora industrialisterna i Paris på initiativ av Volvochefen Gyllenhammar. Han ringde sin kompisar och talade om för dem att de hade ett problem. Den Europeiska industrin gick dåligt och Japanerna hade gått förbi dem, men även USA:s företag hade passerat dem, så något måste göras. Så de möttes alla i Paris. Naturligtvis så konkurrerade de all med varandra normalt och borde rimligen hatat varandra, men nu beslutade de sig för att samarbeta. De sa att problemet i Europa är att vi har för många regeringar som alla beslutar olika saker. Vi behöver en union som kan genomföra samma regler och en gemensam marknad över hela Europa. Ni kanske kommer ihåg att vi hade den Europeiska Gemenskapen. Om ni öppnar en tidning från den tiden och försöker läsa om de Europeiska Gemenskapen så skulle det inte finnas något att läsa eftersom EG då inte var någon stor grej. Det var vackra ord om fred och broderskap och jordbrukssubventioner., men inte så mycket mer än så. De här inustrialsiterna som möttes beslutade att börja utveckla det som var EG till det som idag är EU, den Europeiska Unionen. Oturligt nog så har många av dem inte blivit belönade för sina insatser. I sina memoarer skriver de att det var ju de kapitalisterna som genomförde detta och ingen tackar oss. De skrev ett manifest som de kallade Europa 1990 som blev riktpunkten för Maastrichavtalet som nu är EU och som senare utvecklades till valutaunionen. Tar vi oss lite längre fram kan vi se hur den amerikanska krisen kom över till Europa. där den muterade till en europeisk kris. Jag har bara några minuter kvar här så någon tid till att berätta om världsrevolutionen finns inte.

KEE:s budskap, kapitalismen är ett system vars inneboende motsättningar skapar ekonomiska förödelse och svaret på problemen är en världsrevolution. Vari dessa kapitalismens inneboende motsättningar består har marxister aldrig ”vetenskapligt” lyckats att visa trots årtionden av försök. Våra religioner däremot ger de första informationerna om människans kunskaper i ekonomi och förmåga att hantera återkommande kriser. Förbud mot räntor och förespråkande av skuldavskrivningar är spåren av detta. Hur bubblor skapas till följd av spekulationer var möjligtvis inte känt under 1600-talets tulpanlöksbubbla, men är idag välkänt. Under de senaste två decennierna har allmänhetens kunskaperna om finanssystemet ökat språngartat till följde av avregleringar, digitaliseringen av penningmängden, och till följd därav, förstärkningen av möjligheter att skapa ekonomisk kriser runt vårt klot. Digitaliseringen har även skapat verktyg för kommunikation som möjliggjort ett bredare spridande av kunskaper om finansindustri, banker och penningsystem.

Genom sin marxistiska analys håller KEE oss tyvärr kvar i en föråldrad bild av hur ekonomin fungerar och vari orsaken till kriser består, därav också den gamla marxistiska lösningen: att förändra hela det politisk-ekonomiska systemet genom en världsrevolution. Finns då någon realism i denna lite hastigt framkastade och provocerande marxistiska standardlösning? Ser vi till de klassers organisering och förberedelser för att genomföra denna revolution så ser det anmärkningsvärt tunt ut. I jämförelse med mellankrigstidens arbetarrörelse är situationen alarmerande. De kommunistiska partier som då till och med var organiserade i en international, en världsomspännande rörelse, just för att kunna utgöra ledningen för en världsrevolution finns inte längre. Den koppling mellan parti och massrörelse som då fanns i en inte obetydlig grad existerar inte längre. Det är detta som de flesta ser som det avgörande, vilket leder till en bedömning att marxism och världsrevolution är ett avslutat kapitel. Socialismen avvecklades ju dessutom för endast några årtionden sedan. Denna i huvudsak organisatoriska bild av läget för ”världsrevolutionen” tar inte hänsyn till de viktiga politiska förändringarna som ägt rum sedan WWll.

Genom den nyliberala revolutionen har alla politiska partier i Sveriges riksdag utom ett gått från att vara försvarare av nationen till att bli dess dödgrävare, till att bli internationalister. Det första stora steget var bildandet av EU. Samtidigt har det kulturella och politiska etablissemanget gjort allt för att skapa förvirring kring vad nationalism står för. Budskapet har varit att nationalism står för krig och rasism, vilket alla med politiska och historiska grundkunskaper vet är felaktigt. Krig kräver tid, pengar, planering och drivs av ekonomiska intressen. Pengar vilket bankirer villigt stått med för att sätt länder i skuld och öka sin vinster och makt. Planer, underrättelsetjänsternas och den politiska elitens år av förberedelser väl dold för den egna befolkningen visar på dolda krafter inom stat och förvaltning. För att sätta folket på krigsfot har sedan den politiska eliten med dess mediala makt piskat upp vad som i efterhand har beskrivits som ”nationella stämningar” men som inget annat är en chauvinism, imperialism och stormaktspolitik.

Nationalism är rörelser som formar den nödvändiga sammanhållningen som drog massorna in i deltagandet av landets politiska framtid, det var förutsättningen för de demokratiska genombrotten i Europas länder, det var ett folkligt svar på Napolions jakobinska stormaktspolitik. I Sverige var det förlöparen till och förutsättningen de breda folkrörelser som var själva ryggraden i vårt demokratiska genombrott. Genom att vända nationen ryggen skrotas också de ideal som under tvåhundra år varit en förutsättning för fred, Sverige har i takt med sin internationalisering också börjat föra krig i främmande länder. Vilka som har intresse att vrida perspektiven och göra svart till vitt och vitt till svart det är vad Sveriges intellektuella borde ägna sin tid till.

I verkligheten är det precis tvärt om, för att skapa en världsstat(New World Order) och krigen det förutsätter, måste de politiska perspektiven göras internationella och det i massomfattning. Bland de politiska partier som bidrog till det demokratiska genombrottet, liberaler och arbetarrörelse har det nationella perspektiven kastats över bord. Den starkaste ideologiska kraften i detta intellektuella skifte har varit en akademisk förankrad marxism. Marx hävdar att kapitalismen är historiens mest revolutionära kraft och dess mognad är en förutsättning för att världsrevolutionen skall infinna sig. Denna allmänna teori(gissning) bekräftas nu genom den teknologiska, ekonomiska och politiska utveckling. Teknologiskt handlar det om möjligheten till kommunikation, fysisk och elektronisk. Ekonomiskt genom en globalisering, det är de multinationella företagen som idag binder samman världen och har ersatt staterna både i ekonomisk styrka och förmåga att organisera människor. Politiskt genom skiftet från en nationell politisk dagordning till en global. Det var företagen inom energi genom deras handfasta erfarenheterna av luftburna föroreningar, framförallt den giftiga kolmonooxiden CO som problematiken kring växthusgaser först uppmärksammandes. Det var den kemiske släktingen växthusgasen koldioxid, en livsgas, en förutsättning för jordens gröna väv, som blev det politiska verktyg som behövdes för att internationalisera den politiska dagordningen.

Att förlama det politiska livet med klimatoro och ångest har blivit en av storpolitiken viktigaste paradnummer. Detta skådespel tillåts pågå i år efter år utan att några som helst resultat redovisas. Hoten blåses upp men handlingen stilla stå, på marken är det ”Buisseness as usual”. Lögnaktigheten i denna politiska kuliss framstår som klarast då det gäller flyget, varigenom växthusgasen CO2 placeras där den gör mest skada och har mångdubbelt större livslängd. Att begränsa flyget är dock inte att tänka på eftersom det är en av de viktigaste förutsättningarna för att skapa den kosmopolitiska världsomspännande medelklass som skall administrera den nya världsstaten, det handlar också om att forma ett internationellt förhållningsätt en global identitet, världsmedborgaren. Rimligen borde dagens rationella människa kräva en överensstämmelse mellan analysens förståelse av klimathotet och den politisk dagordningens verksamma åtgärder, en begränsning av flyget, denna enkla och robusta konsekvensanalys är dock inget som får de av kapital styrda medierna att svänga. Den enda rimliga förklaringen till detta är att den nya världsstaten behöver både flyget och den internationaliserade politiska dagordning som klimatångesten skapar.

Det den klassiska marxismen har misslyckats med, att genom arbetarklassen leda en världsrevolution, har nu dess förvuxne lillebror, den akademiska marxismen, kulturmarxismen, trätt i dess ställe för att jämna vägen för, den har försett världen med de nödvändiga perspektiven för att ställa in de politiska opinionerna på internationalisering. Att alla existerande demokratiska strukturer raseras spelar för dem ingen roll. Har man redan sanningen så behövs inga demokratiska verktyg endast makten att ”övertala”, den mediala styrkan. Den politiska blick som klimatfrågan skapar är inte den enda tankefiguren som bereder mark för världsrevolutionen.

Allt som harmonierar med revolution, apokalypsens undergångstankar burna av religiös mystik, klimatkatastrofen, det västerländska samhällets kolapps, sammanbrottet till följd av kapitalismens anarki och inre motsättningar, det finansiella systemets sammanbrott. Alla dessa teorier leder bort från det som är demokrati och stabila samhällens signum, den långsamma traditionsburna utvecklingen, de tröga folkrörelserna där det är hela flockens rörelser som är måttet inte äventyrliga förtrupper och fribrytande avantgardister eller jakobinska elitpartier. En annan med denna omvälvande revolutionen samverkande företeelse är det mänskliga behovet av nyheter, av ett flöde av ständigt växlande av form, intensitet och innehålla. För folken i de tempererade områdena på jorden har uppfinningsrikedom och kreativitet varit en förutsättning för överlevnad, om detta är en orsak till att detta förändringsimperativ är så tydligt närvarande i den svenska kulturen är en intressant frågeställning. Denna kreativitet och öppenhet för förändringar var i tider då vi själva hade kontrollen över resultatet och dess användning enbart av godo. I dagens globaliserade värld där teknik och humankapital kontrolleras av internationella storföretag är även dessa egenskaper inte längre vår tillgång utan en stor tillgång i dessa globala strukturer som hotar de lokala och nationella sammanhang som var dess livmoder.

Det är inte bara den vänster som framförallt har sina rötter i den marxistiska traditionen som förlorat perspektiven, det gäller även miljörörelsen, som inte bara i skydd av klimatkris dras in i apokalypsens politiskt destruktiva tankekrets. Tron ja övertygelsen om en nära förestående kollaps får sin näring i såväl peakoil som ett tvingande ekonomiskt sammanbrott till följd av banksystemets konstruktion. Den enda politiskt nyskapande verksamhet, som i någon bemärkelse bygger upp ny ekonomisk, sociala och politisk kapacitet är den med lokal inriktning globalt verkande omställningsrörelsen. I den svenska politiska kulturen dock hittills en främmande fågel.

Det finns starka ekonomiska intressen som verkar för en världsrevolution och en kosmopolitisk medelklass har skapats för att administrera dess genomförande. Denna världsrevolution kommer inte att ha något med demokrati att göra, dess själva syfte kommer att vara att upplösa och slå sönder den nationella strukturer som är demokratiernas förutsättning.

Vi har så lämnat det ekonomiska bedrägeriet och dess värdelinje för att beskriva marxismens relation till de politiska bedrägerierna och dess bejakande av en världsrevolution som den strategiska lösningen på världens problem. Kan då KEE ge några halmstrån till räddning ur den politisk belägenhet vi befinner oss i.

” Men jag vill att ni skall fundera på några saker. Skulle kriserna som vi har idag. Kriserna för de tre Ena. Ekonomi, ekologi och energi. Tror ni att systemet kommer att kunna lösa dessa kriser av sig självt. Finns det mekanismer i företag, som kan hantera dessa saker. Det finns ett berömt citat: ”Marknaden är en bra tjänare, men en dålig ledare, ännu sämre religion.” Jag vill att ni skall fundera över om vi tog tillbaka demokratin, som den var tänkt att vara. ”Men vi har ju redan demokrati” Ja i en mening så har vi, men om vi skall förstå hela meningen med demokrati, vad det skulle kunna vara. Inte bara rösta var 4:e år, utan demokrati i alla sektorer av samhället. Demokrati också på arbetsplatserna , demokrati överallt. Det finns kanske bara en sak som inte kan demokratiseras och det är kärlek, vilket vi kanske inte skall försöka att göra något åt. Men jag önskar att ni skall fundera på det kommer företagen att lösa det? och om inte de kommer att gör det vem kommer då att göra det.”

Så frågar då slutligen KEE efter en demokrati nödvändig för att lösa de de annalkande kriserna, de tre Ena och anger som enda vägledande princip för denna demokrati att den inte är betjänt av marknaden. Detta kan tolkas på åtminstone två sätt. Det är en kritik av den nyliberala marknadsfundametalismen vilket det finns all anledning att instämma i. Den andra tolkningen är att den demokrati som måste till inte kan utvecklas i en marknadsekonomi, en slutsats som i en marxistisk kontext är den mest troliga, men som jag inte delar.

Det korta svaret från min penna på hur kapitalismen skall hanteras, som också är huvudfrågan för demokratins uppgifter och möjligheter blir en strategi som utgår från hur kapitalet manifesterar sin makt och sina bedrägerier på den upprättade värdelinjen. Men först några allmänna reflektioner.

Föreställningen om den saliggörande Revolutionen med stort R är en fälla. Det är det politiska handlingsmönster som övertagits av framför allt USA för att destabilisera och erövra, och som praktiseras i Kiev genom Maidan, i Syriens Damaskus i Egypten osv. Demokratin försvaras idag framför allt genom att slå vakt om de rättigheter och system som fortfarande finns och fungerar, bland det viktigaste är försvaret för kontanterna, sedlarna och mynten. Revolutionen är idag den allmänna metod som internationellt kapital använder för den politiska globaliseringen av vår värld. Demokrati däremot är beroende av de mångas samspelta politiska handlande, revolutionerna är inte här den generella metoden, utan undantaget, vars frukter det är svårt för den tröga demokratin och massan att fånga och behålla. Den analys av kapitalismen som kan skönjas genom att sträcka ut den efter denna bedrägeriets värdelinje visar på en väg för reformering av systemet och för en minskning av det internationella kapitalets makt. Naturligtvis är det de värsta avarterna av dess bedrägeri som skall angripas först. Främst för att dessa bedrägerier är de mest skadliga men också för att de har det lägsta sociala och politiska stödet.

Att som Vänsterpartiet göra vinsten till huvudmålet som i parollen ”Inga vinster i välfärden” är att angripa kapitalismen där den är som starkast, i realekonomin i formeln P-V-Ṕ på bedrägeriets värdelinje. Genom denna inriktning görs även egenföretagande och fri företagsamhet till måltavla för politiken. Är det verkligen det som avses. Riskkapitalisternas verksamhet borde rimligen kunna identifieras som en form av spekulation och att verksamheten ENDAST drivs för vinstens skull. Hur kraven mer exakt skall utformas kräver dock ingående studier av hur framförallt riskkapitalbolagen arbetar.

Aldrig någonsin har förfalskningen av pengar nått de höjder de har idag. De privata bankernas erövrande av det statliga privilegiet att skapa pengar genom digitaliseringen av penningmängden är den enskilt viktigaste orsaken till att vi är inne på det åttonde året av ekonomisk kris. Staten återtagande av privilegiet att skapa pengar är den viktigaste ekonomiska reformen som en demokratisk rörelse idag har att verka för.

Genom att gradera kapitalismen i grader av avarter, bedrägerier, mjukar vi upp det fastlåsta systemtänkande som låst vänstern i ett dogmatiskt sätt att angripa de problem som kapitalismen skapar. Socialismen om man nu vill hålla fast vid det begreppet som ett mål för den politisk kampen blir så inte ett absolut doktrinärt system beskrivet av för länge sedan insomnade politiska förgrundsfigurer. Politiken kan åter börja leva.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *