Marxism

”Kapitalistlakej” vs fascism

27 mar , 2015  

Fascismen har varit föremål för en omfattande diskussion inom vänstern och inte minst på tidningarnas kultursidor. Utgångspunkten i denna betraktelse över vänstern och dess syn på fascismen är en artikel av Kajsa Ekis Ekman(Ekis).

Den svenska ”vänstern” har ett uppenbart problem, den har under det gångna valåret tagit position som det politiska etablissemangets försvarare mot en invandrarkritisk opinion. Till saken hör att denna invandrarkritiska folkliga rörelse även är det politiska etablissemangets viktigaste kritiker då det gäller integrationen i EU. Till skillnad mot vänsterns allmänna kritik av EU finns här ett klart och tydligt fokus på ett självständigt och suveränt Sverige som alternativ. Denna rörelses, f.f.a. SD:s, bakgrund i den efterkrigsfascism som levt och lever en undanträngd skuggtillvaro i det mycket speciella ideologiskt politiska klimat som är det svenska har för hela den politiska eliten blivit en huvudfråga, och vänstern trogna sina traditioner av att var en slags antipod till ”fascism”, har villigt följt i dessa spår.

”Vänsterns” problem består dock inte endast i att de hamnat på kollisionskurs med en allt hårdare trängd arbetarklass utan att den dessutom varit oförmögen att förnya sig i de strategiska frågorna efter realsocialismens sammanbrott. Vänstern har varit oförmögen, att göra upp med den auktoritära och dogmatiska jakobismen som haft det politiska fokuset att avskaffa privat äganderätt, och istället knyta an till de förmarxistiska folkrörelsetraditionerna som i nationens skydd formade våra demokratiska institutioner.

Sverige är kanske det land i Europa som har närmast till att återknyta till dessa ärorika traditioner eftersom såväl den yttersta högern med sin typ av jakobinska fascism som den revolutionära marxismen med dess jakobinska tradition varit förhållandevis små rörelser. Detta gäller framförallt fascismen som inte samlade mer än några tiotal tusen röster vid valen 1936. Vad denna säregna Svenska tradition beror på finns anledning att fundera över. Har det att göra med en allmoge som under århundradena varit relativt stark i förhållande till den jordägande aristokratin? Hur påverkades i sin tur dessa förhållanden av de jordbruksreformer som slog sönder bygdegemenskaperna och placerade ut gårdarna som som utkastade monoliter i odlingslandskapet. Hur som helst borde det vara dags för vänsterna att söka förståelse för sin, den egna ekonomiska och sociala verklighet och de politiska traditioner det gett upphov till, inte bara utgå från att lösningar kan importeras från de ideologer som skriker högst om sin förmenat vetenskaplighet.

Är det möjligen en brist på ett vänstersvar, en ny vänstervision som gör framgångarna för högern så skrämmande för Ekis och alla andra som försöker att förstå vad som nu pågår i Europa och inte minst vårt eget land. För är det något som Vänstern borde lära av de stora framgångarna för partier som Ukip och Front National är att deras höga valresultat har att gör med stora omprövningar, förnyelse av traditioner och av deras politiska ståndpunkter. Inom den yttersta högern är den ideologiska diskussionen och omprövningarna stora medan de hos vänstern fullständigt bländar med sin frånvaro.

En av de viktigaste frågan för vänstern att reda ut är dess relation till nationalism och internationalism. Den internationalistiska linjen led redan sitt avgörande nederlag för över 100 år sedan då den andra internationalen splittrades. Dess internationalistiska inriktning stod inte emot det politiska trycket utan föll samman i en reformistisk nationell gren och en internationalistisk revolutionär. Marxismen har genom sin dogmatism och totalitarism effektivt förhindrat varje nyorienterande omvärdering kring denna internationalistiska politik som höjde världsrevolutions fana och ”heroiskt” predikade att ”arbetarklassen har inget fosterland”.

Varför skulle det arbetande folket i egenskap av sina nationers ledande politiska krafter vara intresserade av att offra sina söner i krig. Ger inte en mesiansk vision om en världsrevolution större möjligheter till utrikespolitisk äventyr än vad en mer konservativt hållen kärlek till fosterland och hembyggd gör? Denna fråga skärps näst intill sin bristningsgräns av det faktum att den neokonservativa politiska skolan som idag leder de nykoloniala krigen har sina rötter i en internationalistisk trotskistisk ungdomsrörelse.

De avgörande skillnader som ställer dessa begrepp på huvudet är dock det faktum att det nationella kapitalet har utmanövrerats från den politiska arenan och tappat stort i betydelse i hela västvärlden. Det finns inte längre något nationellt kapital för en vänster att gå till sängs med i den mån den skulle börja att ta det fulla politiska ansvaret för sitt land och sitt folk.

Utifrån dessa inledande positioneringar om behovet av en nyorientering är det så dags att ta oss an den analys av fascismen som Ekis ställt för våra ögon i Dagens Nyheter, i vilken hon ställer utom allt rimligt tvivel att hon fortfarande håller fast vid en marxistisk och internationalistisk grundinställning.

Ekis inleder med att försöka frammana beredskap och rädsla för en framväxande fascism i Europa. Det konkret beviset för detta är SD:s framväxt. Genom denna positionsring har ”analysen” kantrat över i önsketänkande och subjektivitet eftersom att SD inte är något nyfascistiskt parti. Att det har sina rötter i en sådan rörelser är en helt annan sak. Att inte ta hänsyn till detta partis omvandling är ett stort misstag, och gör att hennes ståndpunkter redan från början tappar i trovärdighet.

Det finns uppenbart stora politiska problem med SD:s politik, en osaklig demonisering in i nyfascism lär på grund av sin osaklighet inte bidra till en politisk utveckling, utan skymmer istället de politiska skillnader som verkligen finns, behöver synliggöras för att f.f.a. vänstern skall kunna gå framåt. Det är ett för svenska folket uppenbart att SD dess nuvarande politik och dess väljarbas inte är fascistisk. SD är ett nationalistiskt och kulturkonservativt parti som står för traditionella värden då det gäller kultur, religion och familj. Denna SD:s politiska omvandling har pågått i minst två årtionden och är välkänd för Sveriges väljare. Att inte utgå från den faktiska situationen är ett oförlåtligt politiskt misstag och kommer inte att lägga en stabil och hållfast grund för ett vänsterpolitiskt alternativ till SD.

Problemet med att blåsa upp en politisk demon är att det skymmer de verkliga problem Sverige står inför, där att SD inte har ett politiskt svar, eftersom de just är ett tillbakablickande kulturkonservativt parti. De har mycket liten förståelse för det som är vänsterns fokus, att söka förstå och motverka kapitalismens enorma dominans i vårt samhälle. Att se vårt samhälle som delat i motsättningen mellan arbete och kapital är det fruktsamma perspektiv som vänstern har att tillföra den politiska diskussionen i Sverige idag.

Det är dock inte endast SD som demoniseras och görs om för att passa en egen fiendebild, även då det gäller de som faktiskt är nyfascister så dels övervärderas deras betydelse enormt. Dels vägrar man se att faktiskt också de håller på att genomgå en anpassning till nya politiska ståndpunkter. I Sverige handlar fascismen om några smågrupper som omfattar några tusental personer i hela landet. Inför årets val samlade de dryga fyra tusen röster. I Värmland där jag själv bor har deras verksamhet minskat markant. Det är grupper som genomför några demonstrationer per år och då blåses upp av ”vänstern” och medier som tycks behöva dessa gruppers närvaro för att sätt sin egen politik i kontrast och ge ljussättning åt sin egen godhet.

Det är talande att Ekis inte har mycket mer konkret att ta fram då det gäller det fascistiska hotet i Norden än att peka på Breiviks attentat i Norge 2011. Ett dåd som till sin omfattning var i en storleksordning att det endast kan förstås och göras trovärdig som en aktion där främmande underrättelsetjänster varit inblandade. Detta ohyggliga attentat har trots vad Ekis vill antyda lite att göra med en växande fascistisk massrörelse.

Ekis fortsätter att i sin analys knyta an till en rad diskussioner för att ge lite substans och konkretion till sin analys:

Ann Heberlein beskriver fascismen i DN (26/5) som ”läran om den starkes rätt” och en ”konservativ syn på män och kvinnor.” Ideologi är också det centrala temat i Henrik Arnstads ”Älskade fascism” från förra året. För Arnstad är fascismen en ”ultranationalistisk ideologi” som bygger på ”manliga övermännisko-ideal.

Men det blir bara staplade fakta utan anknytning och sammanhang. Att definiera fascism som framförallt en fråga om nationalsim och konservativa familjevärden är nog bland det mest ohistoriska man kan tänka sig. Det är att dra det politisk skiljelinjerna på ett för det internationella kapitalet helt undergörande sätt och understödjer deras söndertrasande av de traditioner och strukturer som idag utgör deras största hinder, samtidigt som det ger noll av värde för att motverka de ideologiska rester som fortfarande finns kvar av en desorienterad ”fascism”.

I fortsättningen av sin analys av ”fascismen” knyter Ekis an till det som varit huvudlinjen i vänsterns agerande mot sin politiska fiender på högerkanten: att förvanska och förtiga:

Om vi accepterar tesen att fascism främst är en uppsättning idéer, så följer det logiskt att kampen måste föras genom att motverka dem med andra idéer. Det gäller att se till att fascism inte normaliseras, att den inte får utrymme i medierna, att den inte omtalas med andra ord såsom ”främlingsfientlighet” eller ”invandringskritik.”

Stäng dem ute, förneka dess existens och dölj så att Sveriges folk inte själva kan bilda sig en uppfattning. Jag tror att det inte finns något som röner mer missmod och ogillande bland Sveriges folk än dessa odemokratiska sencurtag. Nu skall tyligen inte ens ”främlingsfienlighet” få användas eftersom det inte har tillräcklig moralsk svärta och politisk demonisering. Ekis har väl också kanske börjat inse att de som gör frågan om invandringspolitik till den skiljande frågan mellan höger och vänster har förlorat på förhand, därför skall den helt enkelt inte få nämnas. Men den politiska elitens invandringspolitik håller nu på att dra in hela det svenska samhället i ett tillstånd av förlamning och kaos. Klockans visare håller sakta på att riktas in mot klockslaget tolv och då kommer endast dånet av klockorna att återstå över en vänster som fullständigt gjort sig till det arbetande svenska folkets fiender. En omsvängning i invandringspolitiken är nu helt avgörande för om ”vänstern” skall han någon förankring att tala om i de arbetande klasserna.

Det handlar om att vi helt enkelt inte orkar ta hand om mer folk på ett värdigt sätt, och att dessa människors behov med vårt bidrag måste hitta andra lösningar. Detta är ingen uppfattning som på något sätt behöver leda till fientlighet mot de som redan tagit plats i det svenska samhället och som tillsammans med oss strävar efter att se till att dess bord dukas för alla. Den som vill göra invandringskritiska diskussioner till ett hot mot de som redan bor i Sverige har ett stort politiskt ansvar, det är närmsta att betrakta som anstiftan till ”rasistiska” motsättningar.

Då kommer så turen till Ekis egna bidrag till analysen av fascismen och även här så fortsätter hon med att blanda äpplen och päron vilket underminerar trovärdigheten i hennes analys:

När fascismen nu återkommer, är det till synes bara den ena halvan. Bakom Gyllene Gryning, SD, SvP och Front National står knappast storkapitalet. Ingen kapitalist med det sunda förnuftet i behåll skulle stödja dem. Delvis därför att kapitalet inte behöver ta hjälp av irrationella stormtrupper – socialismen är inget större hot idag. Men framför allt är kapitalet idag inte nationellt till skillnad från på 30-talet. Tvärtom behöver kapitalet fri rörlighet och relativt öppna gränser, se bara på hur Svenskt Näringsliv argumenterar. Den samtida fascismen är en halv fascism: den saknar sin rike vän.

Den enda träff i sina kategoriseringar ovan gäller Gyllene Gryning i Grekland som har en politisk storlek som gör dem relevant att över huvud taget diskutera i sammanhanget den ställningen har inte SvP. Vad SD och Front National beträffar så är de inte nyfascister. Däremot så kan även Sverige och övriga Europa av bankerna dras ner i det ekonomiska kaos som varit Greklands, vilket då mycket väl skulle kunna leda till att SvP skulle kunna växa till några procentenheter om de inte förändrar sin politik till en för det svenska folket mer smaklig anrättning.

Glädjande kan vi i hennes analys se en tillnyktring och närmande till dagens verklighet, ”Den samtida fascismen är en halv fascism: den saknar sin rike vän.” Detta är en helt avgörande skillnad vilket Ekis understryker genom att beskriva de metoder som det internationella kapitalet använder för att förstärka sin makt.

Betyder detta att kapitalet idag inte har antidemokratiska tendenser? Nej. Det betyder istället att det finns andra metoder: EU, IMF, WTO, TTIP, avtal som tillåter kapitalet att gå runt stater, samt införandet av teknokrater och demonstrationsförbud i undantagstider. Det mål som kapitalet hade med att stödja fascisterna på 30-talet: att sänka lönekostnader och skaffa billig och lydig arbetskraft, uppnås idag genom beslut i EU-domstolar och IMF-avtal. Genom att beslut om välfärden tas på Jersey och beslut om migrationspolitik överlåts till säkerhetsindustrin, har kapitalet skaffat sig ett större inflytande än det kunde drömma om hos Mussolini.

Tyvärr så orkar inte Ekis dra de nödvändiga konsekvenserna av dessa insikter, dvs vad det betyder för det egna politiska perspektivet. Det står tydligt med de stickord hon levererar att det fortfarande är de stora skäggen, Marx med följe, som anger tonen i hennes politik. En politisk tillnyktring i omvärldsanalys men en oförmåga att dra några egna politiska konsekvenser betyder att arbetet endast tagit det först stapplande steget. Istället för att gå vidare mot en förnyelse av egna ståndpunkter försöker Ekis att återföra den misshagliga pusselbiten ”fascism” i det gamla ideologiska pusslet där fascismen givna plats är som kapitalets hjälpgumma, om de över huvudtaget kommer att ha någon betydelse.

Det avgörande problemet är kapitalets skifte från att uppträda i nationell politisk förklädnad till att fullt ut bejaka sin internationalism och spela ut den på alla plan. Under hela 1900-talet har kapitalet varit internationellt till sin karaktär och gjort allt för att öppna upp för dess rörlighet. Den nationella anstormningen tvingade den till anpassning, och att på alla sätt bekämpa dessa rörelsers demokratiska potential, samt bryta udden av dess nationella karaktär och dra ner dem i imperialism och chauvinism. Hitlers nationalsocialism är det tydligaste exemplet på detta, nationell till namnet och imperiebyggande till sitt väsen. Att göra detta till en fråga enbart om det internationella kapitalets makt och möjligheter, är sakligt felaktigt och ideologiskt korrupt eftersom det per definition, sätter folken på historiens åskådarbänk.

Hitler var en skapelse av sin tids politisk konflikter och sitt universitet, första världskrigets skyttegravar. Att som segrarnas historieskrivare tro sig kunna förstå denna tid genom att lägga Hitler på Freuds divan, för att därigenom söka demonisera ett helt folk, är i bästa fall naivt men om någon sorts intellektuell heder skal dras med i kalkylen enbart korkat. Den som vill förstå nazismen får gå tillbaka till dess källor, framförallt till dess syn på Tysklands roll i det nya Europa, där Hitler såg sitt ”Tredje Rike” som den stora spelaren och nya imperiebyggaren. Genom att bl.a. läsa Hitlers politiska testamente i dess frågor, utgiven under titeln ”Hitlers second book” finns allt vad som behöver kännas till för att inte begå misstaget att kalla Hitler nationalist, och samtidigt göra sig av med föreställningen att det internationella kapitalet står som kreatör och skapare av allt som uppträder på denna jord. Vad Thyssen och kompani gjorde var att spela på de hästar som ställde upp i det lopp som skulle bli det andra världskriget. Och det är uppenbart för alla som vill veta att de spelade på samtliga. De övriga hästar som ställde upp i detta lopp var i många avseenden den tyskas like. De efterlevande får som vanligt enbart tillgång skillnaderna eftersom det i vanlig ordning är de segrande som skriver historien.

För att återgå till den svenska politiska verkligheten för denna tid så verkar det från akademiskt- och kulturvänsterhåll som om Sveriges politiska liv var hårt anfrätt av Nazism. Detta är en grov förvanskning av vår historia och verkar endast upprepas för att tjäna speciella politiska syften. För det första att se till att segrarna ställs i ett ljus där deras egna skavanker och verkliga ”bedrifter” inte syns. För det andra för att ge f.f.a. den Sovjetorienterade vänstern politisk legitimitet och på så vis hålla den kvar i en självvald politisk isolering, dvs förhindra den för sin utvecklings skull nödvändiga uppgörelse med sin ideologi och dess politisk praktik.

Att genomgå en politisk omorientering av detta slag kan inte bli annat än svårt och i många stycken plågsamt, speciellt för en rörelse så hårt knyten till en gammal skriftburen importerad analys. Det handlar kanske inte minst om den rädsla som triggas av att förlora identitet och politisk riktning. Att riva och förstöra utan att en ny grund skapas är nästintill omöjligt, då det endast kommer att lämna vänstern i ett ännu större politiskt tillstånd av oreda och sammanbrott. Bättre då att sitta still i båten, och få är de som vågar riskera att hamna i det kalla främmande vattnet. Detta är en mild och vällovlig inställning till vänsterns nuvarande ideologiska förlamning men den lär inte tvinga fram någon avgörande förnyelse,

Vad vänstern behöver är inga nya skinande system och teoretiska byggen, som basinkomst, utan ett principiellt enkelt steg tillbaka i sina traditioner, tillbaka till att läsa och förstå samhällets som sträckt efter dess grundläggande motsättning mellan arbete och kapital. Det handlar om att hitta en ny politik för att återknyta till arbetets värde, frihet och rätt till ansvar, det handlar om att frånta det internationella finansiella kapitalet och främst bankkapitalet dess privilegierade ställning och dess friheter. Det handlar om att ta steget bort från socialismen och allt vad den signalerar av stort och centralisering, av allt som förknippas med en byråkratiserad stat av EU-typ. Det handlar om att backa från principen att avskaffa det privata ägandet eftersom detta dels är en viktig princip för decentralisering av makt från f.f.a. statlig kontroll. Men framför allt är detta viktigt för att inte splittra de arbetets värdebärare som ju i högsta grad även är företagare ägande sina verktyg.

Utifrån dessa strategiska val försvinner så behovet av de marxistiska katastrofscenarierna, i grunden inspirerade från religionernas, inte minst de kristnas apokalyps. Nedmonteras kan också denna katastrofs viktigaste instrument och verktyg det kommunistiska partiet med dess odemokratiska elitism, och orimliga maktanspråk. Vägen ligger så öppen för att anknyta till en svenska folkrörelsetradition, som för sin existens och framväxt var beroende av 1800-talets revolutionära romantik och nationalsim.

Det är denna resa som Ekis nu till varje pris vill förhindra oss att börja genom att åter dra oss in i gamla ideologiska skyttegravar:

Men sätter vi åter samman de två komponenterna ur 1930-talets fascism, ser vi att de löper sida vid sida. Det vi kallar fascism idag uppkommer ur trettio år av nyliberal kapitalism. Där arbetare ska ställas mot arbetare i ett klassamhälle som skiktas efter härkomst och där den nyanlände är allra billigast. Och där vi ska vänja oss vid att människor är olika värda, bor på olika platser, lever olika länge, beroende på deras härkomst – men där vi absolut inte får dra slutsatsen att människor därför är olika värda.

Och verktyget för detta är de folkfördrivningar som det internationella kapitalet driver genom kontrollen av USA:s militärindustriella komplex. Precis som kultureliten driver invandrare framför sig då det gäller att bekämpa vårt kristna arv används nu invandrare för att splittra Sverige. För att lyckas med detta bortser artikeln helt enkelt från de problem som alltid kommer i spåren av folkfördrivningar och flyktingströmmar. De får inte nämnas eftersom då spricker den politiska kalkylen. Det politiska skyddet för att lyckas med denna mörkläggning har Ekis i den massiva propaganda som makteliten driver till stöd för det mångkulturella projektet.

Den politiska nyckeln för att förstå vad som nu händer heter Nationell Suveränitet och försvaret av dess här aktuella stadsbildning Sverige som en fungerande demokratiskt politiskt maskineri. Vänstern har under årtionden fostrats i att se nationen som en fråga om kvinnoförtryck, rasism och krig och så länge som dessa politiska fördomar upprätthålls kommer de att vara oförmögna att se det sönderfall som nu pågår i Sverige som något negativt. Inte ens då det gäller det internationella kapitalet, i form av ”Svenskt Näringsliv”, öppnar upp dörrarna för denna folkfördrivning blir den problematisk i sig.

Där Svenskt Näringsliv kräver lägre löner för invandrare, för att ”skapa jobb” är det med samma logik. Vi ställs mot varandra, ska konkurrera med varandra, och tv-underhållningen går ut på att den sämsta ska röstas bort och kastas ut.

Storföretagens syfte med invandringen skruvas upp till att framför allt handla om att skapa motsättningar mellan invandrare och svenskar, och att de enda förlorarna på företagens arbetskraftsimport är invandrarna, ”som kastas ut”. För att behålla artikelns politiska fokus på fascism vändes dock den politisk udden i analysen:

Ja, säger ni nu, men det är ju ingen som menar något illa med det! Det blir bara så!
Nej, just det. Skillnaden är att fascismen vill göra samma sak, men menar något illa med det.

Hela kritiken mot det internationella kapitalet försvinner så i ett trollslag och kvar står den politiske syndabocken, fascisten. Och som vi redan tidigare sett i artikelns analys är detta ett ytterst generöst politiskt begrepp, hit kan också räkans det mesta som ställer sig kritiskt till den förda invandringspolitiken. Det riktigt problematiska med denna analys är att den nu till ”fascisterna” överlämnat hela det politiska fält som handlar om nationen och dess framtid.

Vi får ett helt omvänt förhållande till det internationella kapitalet i jämförelse med 30-talet, då kommunister konfronterade kapitalet över hela linjen. Idag blir det istället ”fascisterna” som står för den bedriften, eftersom de på det politiska planet ställer sig bakom de nationella principerna. Högern bildar så det antikapitalistiska blocket meden vänstern tillsammans med internationellt kapital och det politiska etablissemanget kommer att bilda det liberala global blocket. Kapitalistlakej har varit ett av vänsterns etiketter på de som inte ställt upp på deras analys och politik. Kommer beteckningen nu att studsa tillbaka mot dem själva på grund av omkastade politiska roller.

Hur tänker sig Ekis att den svenska arbetarklassen skall finna hennes strategiska val smakliga. De lämnas ut att hantera en invandring som driver dem från arbete och bostäder och verkar lönenedpressande, bara till förmånen att få leva i ett ”mångkulturellt” sammanhang. Var finns intresset för de som lever under de hot dessa frågeställningar ställer? För en kosmopolitisk medelklass kan perspektiven se helt annorlunda ut, här finns fördelar att vinna i den pågående globaliseringen, för de som dessutom har tillräckligt med internationella erfarenheter och kunskaper vad gäller de finansiella marknaderna och de politiska strukturer de styr kanske finner motståndet för stort och därmed dåliga odds att konfrontera.

Det går dock inte att på Ekis axlar placera detta tvetydiga och tragiska slut. Det finns alltid en möjlighet, alltid. Om Ekis skall hitta den så kan den möjligen växa ur den Grekiska politiska myllan. Hennes ekonomiskpolitiska journalistik och anknytning till Grekland kan om möjligt ge ingångar in i en ny relation till ett nationellt politiskt sammanhang, men allt beror på vad som kommer att hända i Grekland, troligen redan under detta år.


3 Responses

  1. Johan skriver:

    Snömos

  2. Åke Norrman skriver:

    Mycket skrik för så liter ull så kärringen när hon klippte grisen.
    Tydligen mer intresserad av att skriva än läsa.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *