Klyvnadens tid

Sverige efter valet

Valet är över, väljarna har gjort sina val, folkets dom över partier har därmed fällts. Så nu kommer politruker och partiideologer att kasta sig över siffrorna för att på minsta möjliga marginal få sin världsbild att inte falla samman. Detta gäller inte minst “vänstern” till vilket valresultatet sänder tydliga signaler om rättning bort från bankkapitalet och dess internationella institutioner, främst EU, bort från normpolitiken, för ett nationellt och sammanhållet Sverige. De svenska arbetande klassernas motståndare är inte invandrare, det är inte män, det är inte folk med heterosexuell läggning. Det är ett internationellt finanskapital som under 8 år lagt värden i en ekonomisk kris och nu i dess svallvågor likt gamar vaktar över att kasta sig över folken och ländernas rikedomar. Till hjälp har denna internationella elit samtliga politiska partier som i internationalismens namn jämnar väg för en slakt av Sverige.

Trots allt finns en del glädjeämnen i årets valresultat. Vi slipper att ytterligare skattepengar i placeras i ännu ett kosmopolitiskt parti som mest av allt vill göra Sverige till ett multikulturellt flyktingläger utan möjlighet att försvara sina gränser och sitt folks kultur och sätt att leva.

Vad visar då valet, en växande del av Sveriges folk har tillbakavisat mediernas strävan att göra SD till en bärare av rasism, till en syndabock. Trots resultat fortsätter de sina blockeringar mot SD, vilket är ett underkännande av väljarnas redovisade vilja. Den parlamentariska oreda som så många fruktar är något som de faktiskt själva väljer och är orsak till. Det är inte väljarna eller deras vals fel.

Varför samtliga partier målat in sig i detta hörn borde vara den viktigaste frågan för våra medier att söka ett svar på, för att om möjligt ta riksdagen ur detta förnedrande förlamningstillstånd. De stora förlorarna är det svenska folket.

Vad är det då vänstern inte lyckats förstå.

De har gjort en grov missbedömning av SD och dess roll i det politiska spänningsfältet som samtliga partier skapar och var kapitalet här har sina viktigaste stödjepunkter. SD är inte rasistiskt trots sitt förflutna i vitmaktmiljö, och en faktisk existens av en brun svans. I vad mån SD idag programmatiskt kan anklagas för rasism gäller det deras stöd till Israel och dess sionism, vilket de delar med en majoritet av våra partier.

44% av Sveriges befolkning anser att invandringen måste minska, vilket gör SD till det enda parti som ger denna del av befolkningen en demokratisk representation. SD är ett värdekonservativt parti vilket stora delar av befolkningen idag missförstår och tolkar som rasism. Partitopparna, akademier, kultureliten och medierna bär ansvaret för detta, från vilka det under lång tid förts en kampanj mot svensk kulturell och etnisk identitet. Inte minst “Vänstern” har ett stort ansvar i detta.

Från Alliansen som är det block som hårdast driver invandringspolitiken mot fri invandring handlar det inte om internationell solidaritet. Det handlar uteslutande om att i nyliberalismens namn öppna upp landet för finanskapital och de flesta av dem kontrollerade internationella företag. Det handlar om att med EU:s hjälp bryta ner alla nationella hinder för att etablera en de internationella bankernas och storföretagens herravälde.

Medierna och det politiska etablissemanget gör nu allt för att blanda bort korten, istället för att föra en saklig diskussion om den oro 44% av befolkningen känner inför den ökade invandringen, pekar de på ett minoritetspartis svans och med alla till buds stående resurser skriker de “de är rasister, fascister, nazister, bruna”, medan de samtidigt pekar med hela handen på SD:s svans, “de hotar vår sammanhållning och allas lika värde”. De svenskar som oroas över den svenska invandringspolitiken som snabbt rör sig i riktning mot fri invandring försöker de på detta sätt att kringgå.

De som nu i falsettoner skriker ut sitt “antirasistiska” budskap är de som mest bidrar till att splittra vårt land efter kulturella och etniska linjer, genom den helt omotiverad rädsla de skapar bland tiotusenden av invandrare. Alla de i Sverige nu boende har ett stort intresse av att detta land hålles samman i ett fungerande socialt system med så lite spänningar som möjligt trots vad det utsätts för genom ökande klyftor mellan fattig och rik och den av ökande invandring drivna segregationen.

Det underliggande problemet som driver invandringen är de folkfördrivningar och flyktingströmmar som är en följd av de av USA-Nato drivna nykoloniala krigen. Samtliga politiska partier i riksdagen delar ansvar för dessa utrotnings och destabiliseringskrig där nu striden står som hårdast i Syrien-Irak och Ukraina. SD bidrog inte till Sveriges deltagande i Libyens förstörelse, vilket hedrar, men rollen som en konsekvent fredskraft har SD inte. I samma tonarter som övriga partier varnar de för Ryssland som den aggressiva kraften i östra Europa när det i realiteten är USA som försöker driva in Europas länder i ett krig med Ryssland. SD:s starka bindning till Israel gör dem oförmögna att se och ställer SD på fel sida i kampen mot USA:s nya världsordning.

Valets andra stora frågor rör arbetslöshet och välfärdssystemens hälsa. Inget politiskt block heller parti har en lösning på den stora arbetslösheten, nyckelfrågan för lösning av övriga problem. Det handlar om orsakerna till skuld och finanskris, det av de privata bankerna kontrollerade penningsystemet. För varje regering gäller det att få kontrollen över det verkliga styrmedlet för ekonomin, som samtidigt är dess gas och bromspedal, kontrollen över penningmängden och hur den skapas. Idag skapas den av de privata bankerna till vilka både det offentliga och privata sätts i skuld och görs till ränteslavar. Endast det parti som driver ut bankkapitalet från makten över pengarna har makt att företräda folkets majoritet och sina väljare. Samtliga partier undviker idag att komma tillrätta med detta systemfel som i grunden hotar att bryta sönder samtliga Europas länder och lägga dem i ett grekiskt kaotiskt “drama”.

Eftersom ingen politisk riktning har de politiska verktygen för att få en fungerande ekonomi och folket i arbete kommer de ekonomiska klyftorna och den sociala och politiska splittringen att fortsätta och troligtvis öka dramatiskt under den kommande valperioden om inte de parlamentariska låsningarna kommer att leda till ett nyval, och drastiskt förkorta valperioden.

Ovan anlagda politiska perspektiv visar på behovet av en ny politisk kraft på den politiska scenen i Sverige på en Nationell Vänster. Idag finns mycket små tecken på ett tillfrisknande och vandring bort från de av “vänster”-grupper förda normpolitiken och splittrande “antirasism”, bort från deras bristande förståelse för betydelsen av vårt nationella oberoende och vad som faktiskt finns i form av dess demokratiska institutioner.

Detta gör det än viktigare att ett sådant perspektiv formuleras och sprids.

Idag finns några viktiga stödjepunkter som med tydlighet visar en Nationell Demokratisk Vänsters relevans och möjligheter.

För en multinationell värld av fria stater, för varje folks rätt till sin plats på jorden, mot den nu av USA-hegemonismen drivna kampen för en ny världsordning. EU ut ur Sverige. För kollektiv säkert, ett alliansfritt Sverige och införandet av ett folkförsvar, byggd på allmän värnplikt.

För en på svenska traditioner byggd folkrörelse för vitalisering av dess nu under tyngden av internationellt kapital och EU-byråkrati demonterade demokrati. För en decentralisering och demokratisering av medier och kulturpolitik.

För en utveckling av demokratin även gällande vår ekonomi, genom att de privat banker drivs bort från kontrollen över vårt lands viktigaste allmänning och infrastruktur, kontrollen och skapandet av vår valuta. De genom penningreform avklippta ränteströmmarna kommer att dramatiskt förbättra lönsamhet inte minst på landsbygden. För en ekonomi i balans med full sysselsättning och frånvaron av kredit och konjunkturkriser.

För ett återupprättande av arbetets värde, bort från utsugning genom räntekapital och straffbeskattning. För arbetets värde, frihet och rätt till ansvar.

För en återbefolkning av lands och glesbygd, genom lokal och regional beskattning av naturresurser och kapital. För ett starkt svenskt jordbruk byggd på familje- och småbruk, ekologiska principer för uppnåendet av full självförsörjning av livsmedel.