Politik,Vänstern

Vänsterns dilemman

8 aug , 2014  

Det har under en lång tid förts en diskussion om att vänsterhögerlinjen i ideologisk-politisk mening inte har någon giltighet, att det är en konstruktion som låser fast politiken, omöjliggöra nya politiska val. En variant på detta tema är förklaringen att ideologierna är i sig förlegade och skall avskaffas.

Miljöpartiet gjorde vid sitt bildande detta till ett av sina viktiga argument för att låsa upp ett förstenat partisystem och blåsa in nya perspektiv i den politiska diskussionen. Delvis lyckades de. På samma sätt agerar Sverigedemokraterna idag men inte lika tydligt eftersom de är ett utpräglat högerparti, är detta spår inte så intressant för deras del. Däremot vill de bryta upp blockpolitiken där de politiska partierna utefter högervänsterlinjen grupperat sig i regeringsalternativ, vilket gör att sakdiskussioner trycks undan till förmån för maktfrågan, vem som skall regera.

Trots den kritik som under nästan hela efterkrigstiden funnit mot HV-perspektivet har det visat sig ha någon form av förankring i verkligheten. För människor på vänsterkanten i politiken och med en tydlig förankring i arbetarklass har detta perspektiv sammanfallit med deras klassidentitet. Högern har alltid varit de rikas partier som värnat om privilegier och de välbärgades positioner och dessa erfarenheter är verkligen inte svåra att hålla med om.

Problemet för arbetarklass har varit att de partier som påstår sig vara försvarare av de fattigas intressen har svikit dem. De har under årtionden efter årtionden förlorat sitt klassperspektiv och övergått till att försvara nyliberala politiska positioner. Den politiska förvirringen bland vänsterpartierna har varit så förödande att till och med de gamla högerpartierna har kunnat formulera sig som ”nya arbetar-partier” och Sverigedemokraterna växer fram som ett nytt arbetarparti om vi ser till dess förankring i röster.

Vänsterns nederlag är fullständigt, vänsterpartiet är inte längre något arbetarparti utan har sin förankring bland medelklass, i de politiska apparaternas folk och möjligtvis hos arbetarklassens kvinnor. Samma sak gäller socialdemokratin som under de senaste valen inriktat sig på städernas omhuldade medelklassväljare.

Understrykas bör här att jag använder arbetarklass i vid bemärkelse inte i den marxistiska där proletariatet, industriarbetarna, de egendomslösa arbetarna intar en särställning. Arbetarklass är det stora flertalet i detta land som producerar varor och tjänster och bidrar till detta lands välstånd, det inkluderar landsbygdens bönder såväl som de flesta av landets egenföretagare som idag är de lägst betalda per timme och har så varit under decennier.

För vänsterns folk är det uppenbart att vänsterhögerlinjen äger en giltighet, problemet är att de partier som säger sig stå för deras intressen har svikit dem politiskt och inte sällan ger uttryck för direkt folkförakt, till ett nedvärderande av deras liv och livsval. Den senaste tidens ”antirasism” är kanske det grövsta uttrycket för detta folkförakt.

Att formulera ett nytt vänsterpolitiskt alternativ är vad som pågår här på Nationell Vänster även om arbetet hackar fram så har viss ny mark brutits, men om detta arbeta skall ta fart måste de ideologiska linjer som idag behärskar de existerande politiska vänster-partierna brytas upp, de är föråldrade. De har visat i praktiken att de inte längre förmår möta den globaliserade ekonomins utmaningar. De kommunistiska rörelserna har defakto kapitulerat. De duger inte ens att använda för USA som förevändning för sina övergrepp världen över.

De existerande politiska partierna ger inte längre någon trovärdighet åt högervänsterlinjen som har ett stöd i människans väsen och existens som samhällsbyggande varelse. Vad vänsterhögerlinjen egentligen handlar om är människans delning i individ och hennes beroende av flocken. Vänstern har hela tiden betonat det kollektiva som inte är något annat än människans flockegenskap. Vi vet att för att klara oss behöver vi varandra, och det vi skapar skapar vi tillsammans. I dagens arbetsdelade ekonomi är detta tydligare än någonsin. Detta samarbete gör sig tydligt varje dag genom de stora organisationernas levererade resultat, för inom organisationerna är det framförallt inte konkurrens som gäller. Människan är den samarbetande varelsen, tydligast syns detta i situationer av fara då uppoffringar behövs, ett uttryck för detta är vad som händer av tillströmmande hjälpande händer för att reda upp den härjande skogsbranden i Västmanland.

Högern som talar för dom välbärgade och rika skulle aldrig kunnat göra det med en sådan framgång om de inte knöt an till grundläggande mänskliga egenskaper, att människan genom sin förmåga till reflektion faktiskt är mer individuella än något annat djur på vår planet. Förutom de ärvda egenskaperna uppvisar hon genom sin hjärna en mycket större individualitet och därmed också ett behov av individuell frihet.

Att rätt balansera människans egenskaper vad gäller individuella frihet och hennes kollektiva behov av trygghet och gemenskap är kanske politikens mest strategiska uppgift. Högern som tagit den individuella friheten som ledstjärna för sin politik har för att balansera den i någon form av kollektiv struktur som ger trygghet och stabilitet valt att använda hierarkier och rangordningar som motvikt och balans för sitt individuella frihetsbudskap. Det är inte svårt att se hur detta är ett egenintresse för just de rika och välbärgade.

Under 1800-hundratalet och första hälften av 1900-talet använde de också folklig identitet och traditioner för att hålla samhället samman. De främsta krafterna här är det egna språket, månghundraårig kultur och historia, det är familjen och och den geografiska statsindelningen som genom det nationella uppvaknandet gav kraft åt folkrörelser och demokratiskt genombrott. Idag har högern i stort sett kastat alla dessa världen och ersatt den av en nyliberalism som fortfarande i ord hyllar den individuella friheten men som knappast ger den något utrymme i egentlig frihet. Genom deras uppslutning kring den globala finanskapitalismen som den allt överordnande kraften har nu alla deras ideal kastat över ända. Vad som erbjuds är underordning under globalt finanskapital, USA:s militära makt och deras övervakningssystem, deras ”nätdemokrati”.

Med tanke på högerns politiska förfall borde Vänstern kunna stå inför en ny guldålder, men så är långt ifrån fallet, och felen kan enbart sökas i de egna bristerna och oförmåga till nytänkande och omgruppering av sina strategiska positioner. Det handlar framför allt om en oförmåga att lära av begångna misstag och våra historiska misslyckanden. De strider som folk, som befinner sig till vänster om socialdemokratin, nu bedriver på nätet med förespråkare för fri företagsamhet innehåller inget nytt det är ett ständigt harvande och traskande i de gamla skyttegravarna. Det handlar om planhushållning, om Sovjets roll i kampen mot fascismen, om att samarbete är bättre än konkurrens, osv. Men aldrig finns annat än gammalt inlärt och inläst aldrig några reflektioner som kan ge upphov till en diskussion som leder ur de gamla skyttegravarna. Möjligen på en punkt syns en ljusning frågan om bankreform gör sig allt bredare.

Vänstern grundläggande problem är att det inte längre har en politik som kan lösa de viktigaste politiska frågorna, inte minst gäller detta frågan om ekonomin och arbetslösheten. I brist på konstruktiva förslag har vänstern övergått till att driva normfrågor, kring kön, ras och sex. Istället för sakfrågor målas inbillade fiender upp som ges huvudprioritet, det mest tydliga exemplet på detta är uppblåsandet av hotet från rasism och fascism.

Sekter på vänsterkanten är nu inbegripen i en kulisstrid med dessa konstruerade hot som förs med både odemokratiska medel och användande av våld. Det gäller att snabbast möjligt ta vänstern ur denna fejkade skenstrid. Framförallt de som endast har sitt arbete att lita till för sin försörjning har större anledning att försvara demokratiska värderingar och principerna om icke våld, än någon annan. Användande av våld är det kraftigaste medlet för omfördelning av rikedomar som finns, och nästan uteslutande sker omfördelningen till förmån för de rika på de fattigas bekostnad.

Vänstern syn på våldsanvändning är en strategisk fråga. Det gäller i allt vårt arbete att stänga möjligheter för våldsanvändning i kampen om makten i staten. För vänstern som genom sitt ställningstagande i den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital är detta speciellt viktigt eftersom vi grundar våra politiska val på ett stort majoritetsintresse vars framgång beror på de arbetande klassernas enhet och ändamålsenligheten och styrkan i organisationers idéer som strävar efter att var deras ögon och öron. I detta arbete finns inge plats för våld. Spekulationer om den ”härskande klassens” benägenhet att använda våld och därför vår rätt att försvara oss kommer bara att tas som intäkt för de mest reaktionära krafterna att just ta initiativ till att använda våld. Den Egyptiska revolutionen 2013 och störtandet av Morsi visar på hur detta kan ske till och med i ett land där militären är den politiska ryggraden i staten.

Att riva upp gamla förlegade ideologiska linjer kommer att vara smärtsamt men det är nödvändigt. Genom de borgerliga partiernas övergivande av sina traditionella värden står vänstern inför helt nya utmaningar eftersom det sammanfaller med ett behov att göra upp med egna brister. Samtidigt är det arbetande folket egenorganisering i självständiga folkrörelser hårt anfrätta. Det som återstår är hårt reglerade fackföreningar av en betalde byrokratelit, som i grunden identifierar sig med den pågående globaliseringen och lever ett gått liv på sina förtjänster.

Här kommer några förslag att föra principiella diskussioner om.

Arbetets värdegemenskap är vänsterns utgångspunkt i sin syn på hur samhällets ekonomi skall organiseras. Den står i motsatsställning till nu rådande ordning som är kapitalets värdegemenskap. Vårt samhälles grundläggande motsättning är den mellan arbete och kapital, arbetet är ekonomins dynamiska och drivande kraft, det är inte kapitalet som bara är ackumulerat arbete. Samhället skall bygga på ARBETETS värde, frihet och rätt till ansvar. Se artikeln Vänstern och Arbetet. Att använd arbete som skattebas är direkt olämpligt. Skatten måste skifta till naturrikedomar och kapital.

Genom den västerländska civilisationen har kunskaperna om hur pengar kan användas för att skapa demokratier av och till brutit fram och format samhällen. Demokratins vagga i Grekland liksom republiken i Rom är omöjliga att tänka utan dessa kunskaper. Anledningen är enkel, genom skapandet av pengar mynt och sedlar som inte är värdebärande, fotade i guld eller silver, kan ett samhälles medborgare göra sig oberoende av de rikas rikedom och kontroll av guldet. Samhället behöver inte delas upp enligt rika och skuldsatta och det mellanliggande omfördelningstalet räntan som dess viktigaste regleringsmekanism av samhällets värdeflöden. Idag upplever vi i skuggan av finans och skuldkris en renässans för dessa viktiga kunskaper. Bankerna måste fråntas rätten att skapa ett lands pengar.

Nationellt oberoende är en förutsättning för att kunna hantera det internationella kapitalet och dess kontroll av banksystemet. Samtidigt är ett lands kontroll av den egna valutan en grundförutsättning för dess suveränitet. Dessa två frågor hur intimt samman och kan inte skiljas från varandra.

Genom demokratisk kontroll av pengarna kan ett land skapa de krediter den behöver för sina investeringar. Offentlig skuldsättning kan elimineras och arbetslösheten avskaffas. Det är dock av central betydelse att de offentliga satsningar som genomförs stimulerar det egna landets ekonomiska utveckling och inte via de internationella företagen rinner ut ur landet. Det område som är i störst behov att utbyggnad är Sveriges försörjning av livsmedel. Landsbyggden behöver rustas upp och jordbruket ställas in på att försörja vår befolkning med livmedel.

Frågan om en bankreform måste drivas tillsammans med frågan om ett stärkande av den nationella suveräniteten. För detta krävs ett nationellt uppvaknande. Vår konstitution är ett parlamentariskt kompromisstycke med en rad brister som måste åtgärdas för att stärka vår konstitution. För att ytterligare undergräva Sveriges oberoende och suveränitet utsätts den Svenska monarkin för ett ständigt krypskytte av de av internationellt kapital kontrollerade medierna. Tyvärr har dessa angrepp inte sällan klätts i ”vänsterdräkt”. Ett brett folkligt stöd för tronarvingen Victoria skulle ta udden av detta krypskytte, det skulle stärka band mellan folk och monark och kunna lägga grunden till en valmonarki. För Victoria på folkets armar till Mora stenar.

Vänstern måste ta avstånd från feminismens kampanj mot den traditionella familjen, familjen som organisationsform för mänsklig reproduktion. Kvinnan och mannens kontroll av vårt reproduktiva system måste stärkas, de avgör tillsammans hur deras barn skall uppfostras och vem som skall göra vad i en familj. Det är inget som politiker skall bry sig om. Familj eller daghem skall ges lika ekonomiska förutsättningar. Att driva ut kvinnan i lönearbete mot hennes vilja är fel. Kvinna skall uppskattas för hennes egenskaper som kvinna. Lika lön och behandling på arbetsmarknaden är en ännu ej uppnådd självklarhet.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *