Klyvnadens tid

Vintersolståndet.
Midvintersolståndet så har det kommit att heta, kanske beroende på Carl Larssons Midvinterblot. En av hans mest omdebatterade konstverk. Motivet faller tillbaka på Snorre Sturlassons Yngligasagan enligt vilken Svearnas kung Domalde väljer att offra sig till gudarna för att stävja år av missväxt. Riktigare är kanske att kalla denna den mörkaste dagen på året för vintersolståndet.

Som sagt, den mörkaste dagen på året. Den årsvariation, som vi som lever långt från solens vändkretsar får möjligheten att uppleva, beror av jordaxelns lutning i förhållande till jordens vandringslinje runt solen. Vintersolstånd är vårt namn på den mörkaste dagen. Att våra förfäder, vars liv då omgavs av mörker och kyla hade andra ord för denna tid vet vi, ordet jul finns i olika former belagt från många kulturers skriftliga källor. Från det keltiska årshjulet kan vi lära att “Yule” firades i slutet av December. Gläds åt att vårt julfirande påkallar vår uppmärksamhet på vår historia, på vår långa levande tradition, trots årtusendet av imperie och civilisationsskapande predikningar i vår nuvarande monoteistiske gudoms namn.

Vilken roll solen spelade i dessa människors upplevelse av sig och sin vandring på Jorden ger följande bild av Newgrange en förställning om. Det är en religiös plats i klass med Egyptens pyramider, och faktiskt också ett antal hundra år äldre. Det är en megalitgrav av sällan skådat format, och samtidigt en hyllning till solen. När Solen går upp den 21 December och då jordhorisonten släpper sitt grepp om dess skiva, letar sig en stråle av solens ljus genom en trettio meter lång stensatt gång, för att till sist landa i gravkammaren. Så skänktes för blott några minuter ett knippe av livets ljus till de i kammaren vilande. Vad ville givaren säga med att ge denna gåva på dagen för solens återkomst?

Ville stenbygarna för de döda visa livets odödlighet, inte för individen, men som en hälsning över generationer, för släktets eviga liv? För en kristen kanske en given spåna, för historiker av facket säkert inget annat än en etnocentrisk spekulation.

Våra förfäders ögon för solen syns tydligt i dessa spår som vi trots allt har av deras jordvandring. Solen var Gud, eller av gud given, en förutsättning för allt levande, och tillsammans med moder Jord, hela skapelsens mytologiska källa. För dagens vandrare under solen tycks den ha fått en krympande plats, i deras uppfattning om sig själva och sina möjligheter att leva som invid och art.

Stenkammargravar så kallas de i Sverige och kring Falköping finns två tredjedelar av det totala antalet i vårt land. Att de allra största stenkammargravarna också finns samlade här gör inte denna plats mindre intressant. En förklaring till dessa märkliga omständigheter har sökts av historiker och arkeologer och vanliga dödliga under århundraden. Lars Blomqvist heter en intresserad västgöte som lagt ner ansenliga mängder forskningsmöda på att få ett svar.

Anhopningen av dessa stenkammargravar är till antal och omfattning av en storleksordning att den under inga omständigheter går att sortera under slumpen. Anledningen till att Lars Blomqvist forskning är högintressant är att den kastar ett nytt ljus på våra förfäder och deras liv och kunskaper. För historiker och forskare har den linjära historiesynen, där den ena “högstående” civilisation avlöser den andra i en lång kedja av mänskligt framåtskridande, också blivit historia. Denna historiesyn kraftigt understödd av marxismens historiska materialism kan vi nu också med hjälp av Lars Blomqvist placera i historikers runda arkiv, som varande teorier mest till för att förhärliga och legitimera politisk makt.

Med Göran Stålboms ord från Vintersoplstådnet:

“Den kunskap vi har nu, är den största och mest klarsynta någonsin. I vårt västerländska vetande har vi den absoluta måttstocken, med vilken vi kan mäta andra och tidigare kulturers kvalitet och halt. Vårt sätt att tänka är inte belastat av primitivt religiösa och traditionella vanföreställningar. Vi har frigjort oss från allt kulturellt beroende. Vi kan se på världen som den är.

Många människor, som närmare studerat kulturhistoria, uppfattar detta säkert som en självklarhet. Och detta är anledningen till att jag så tydligt betonar det. En bredare allmänhet må tycka vad de vill, men omdömesgilla forskare anser numera att människor i alla tider och i alla kulturer alltid varit “civiliserade” inom ramen för sin kultur. Människor i äldre tid hade i allmänhet både klokhet och kunskaper som var avsevärt större än vad vi normalt tror. Man har säkert tänkt och handlat mer rationellt och ändamålsenligt än vad man tidigare antog. Men å andra sidan har människan inte sällan varit lat. Man har inte gjort mer än vad man har behövt för att kunna klara sin försörjning och leva gott.”

Vad har då historien om megalitgravarna i Falköping att berätta för oss som är ägnat att till och med få öronspetsarna att sticka fram bakom Iphonen?

Det första som kanske bör påpekas om denna kultur med sina megalitgravar var att det var en stor sammanhängande kultur. Den har gjort avtryck efter medelhavets stränder, utefter Atlantkusten och vidare in i Bretagne och över de Engelska öarna. I Nederländernas, Tyskland och Danmark har den satt spår. Stonhenge är kanske ett av dess mest kända monument. Den nådde till och med de södra delarna av vårt land, f.f.a. Skåne, Halland och Bohuslän, för att till slut blomma ut i en nästintill hysterisk anhopning av stenkammargravar runt Falköping.

De dryga 200 megalitgravar som finns här byggdes på en mycket kort tid, ca 3- 4 per år under dryga 50 år, med början omkring 3300 före Kristus. Det som återstår idag av dessa monument är den yttre stommen av mäktiga stenar som släpats dit, troligen med djurs och människors hjälp. Bara detta är imponerande med take på stenarnas storlek och tyngd. Uppmätningar av dessa gravplatsers placering i landskapet och riktningen av gångar och gravkammare har avslöjat stenmästarnas kunskaper i såväl astronomi som geometri. Innan en förklaring till varför dessa gravkammare kom att upprättas för att smycka de mjuka kullarna kring Falköping, skall vi göra några nedslag i de mönster dessa religiösa installationer skapade i landskapet.

Mitt inne i Falköping finns en formation av stenkammargravar som inbördes visar upp intressanta beroenden och relationer.

Utan att gå in i detalj på alla geometri som formationen viker ut finns dock anledning att stanna vid “Det Gyllene Snittet”. Så här skriver Lars Blomqvist(numera Bägerfäldt).

“Hela systemet bär prägeln av att vara ordentligt genomtänkt och sinnrikt planlagt. Det är definitivt inte resultat av någon slumpmässighet. Inte heller finns det någonting som antyder att det bara skulle röra sig om en lustig geometrisk figur. Själv var jag övertygad på ett tidigt stadium att det fanns all anledning att misstänka att dessa mönster återgav något annat, någonting som dolts, och att dess hemligheter endast kunde återfinnas via den geometriska vägen. Förvissad om att det skulle kunna finnas någon speciell kod bakom systemet började det dryga arbetet med att testa alla tänkbara geometriska förhållanden. Snart visade det sig att sådant som addition och subtraktion, men också multiplikation och division, låg på en för enkel nivå för att kunna lösa alla problemen i Falköping. Det handlade inte om enkel matematik utan om avancerade proportioner.

Ett exempel på en vanlig proportion i vår egen vardag är pappersark i A4-format, vars stegvisa förändring till A3 och A2 endast följer proportionen för kvadratroten ur 2.

Det var först då jag prövade den främsta geometriska proportionen av alla som problemet fick sin lösning. Otroligt nog gick det att påvisa att alla dessa mått och relationer hörde ihop. Det visade sig att hela systemet var som en komplett lärobok i geometri, men endast rörande det kapitel som berörde den högsta geometrin, den om Gyllene snittet.

Gyllene snittets säregna egenskaper skiljer sig från alla andra geometriska proportioner som t.ex. pi (1 : 3,14…) och kvadratroten ur 2 (1 : 1,41…). Det är t.ex. den enda proportion som kan återges med endast två tal a:b = b:(a+b), och inte med tre (a:b = b:c), eller fyra som krävs i annat fall.

Därtill ger det inverterade talet till gyllene snittet samma decimalföljd som det ursprungliga talet, eftersom både 1 : 1,6180339… och 1 : 0,6180339… återger gyllene snittet. Om ena sidan i en rektangel har storleken 1, har den andra sidan något av de ovanstående decimaltalen som lång- eller kortsida.

Återges gyllene snittet som bråk, kan täljaren och nämnaren byta plats utan att proportionen för gyllene snittet frångås”.

Det finns ytterligare en intressant knytning till det gyllene snittet som är så fantasieggande att den fyller sin plats trots att den kräver hela norra Europa för att förklaras:
Bild.

Orust har hittills slarvats bort, i detta sammanhang är det de Bohuslänska megalitgravarna centralpunkt. Stenåldersmänniskorna behövd ingen GPS för att veta var de befann sig, de kände norra halvklotet som sin egen ficka. Det är nu dags komma till ens slutpunkt för detta nedslag i våra förfäders hantering av vintersolstånd, Megalitgravarna i Falköping.

Byggandet av megalitgravarna i Falköping sammanföll med en lika dramatisk minskning av byggandet av stenkammargravar på Jylland. Sambandet mellan dessa händelser är uppenbart, men vad har utlöst denna förflyttning av stenbyggare från Jylland till Falköping, det är frågan. Lars Blomqvist:

“Hela detta problem runt orsaken till förflyttningen fick en oväntad lösning under försommaren 1989. Vid samarbetet med fil.dr Göran Henriksson vid Uppsala Astronomiska Observatorium, berättade han vid ett tillfälle om de upptäckter han gjort vilka visade att de totala solförmörkelserna verkade ha haft en stor betydelse under bronsåldern i Skandinavien. I genomsnitt inträffade de var 300:e år och de var en säregen upplevelse.

Vid samtalet kläcktes idén att det kunde vara värt att pröva hypotesen ifall någon total solförmörkelse också inträffat vid någon viktig tidpunkt under neolitikum. Hans mycket omfattande databeräkningar visade att det hade inträffat flera totala solförmörkelser under denna epok, men det som tilldrog sig det största intresset var utan tvivel de två solförmörkelserna runt 3300 f.Kr. Inte nog med att de inföll vid en kritisk tidsperiod i södra Skandinavien, dessutom visade det sig att deras utbredning var precis så som skulle ha varit förväntat om de hade någonting med förflyttningen att göra.

Kunde det verkligen vara så att det var två totala solförmörkelser som var de utlösande orsakerna bakom kulturgränsen TN/MN c:a 3350 f.Kr. och den slutliga förflyttningen till främst Falbygden c:a 3300 f.Kr.? De två solförmörkelserna som kan jämföras med de arkeologiska dateringarna är följande: Total solförmörkelse Arkeologisk datering6/4 3337 f.Kr. c:a 3350 f.Kr. 1/9 3299 f.Kr. c:a 3300 f.Kr. Den första totala solförmörkelsen gav upphov till en bred skugga som svepte fram över snart sagt hela södra Skandinavien. Alla viktiga orter och centra täcktes. Den andra solförmörkelsen täckte ett smalare bälte, och dessutom gick den mellan många centra. Det viktigaste området som berördes var mellersta Jylland.

Samstämmigheten mellan det arkeologiska materialet och det astronomiska var för exakt för att bara avfärdas som en slump. De två totala solförmörkelserna måste ha bidragit till utvecklingen på något sätt, men fortfarande förklarades inte varför förändringarna inträffade. De gav bara en förklaring på vad som kunde ha utlöst förändringarna. Detta var nog så viktigt. Därtill erhölls plötsligt exakta årtal, datum och till och med klockslag när det skedde. Detta är definitivt ingenting som arkeologer är bortskämda med.

För den som inte har upplevt en total solförmörkelse är det verkligen att rekommendera om tillfälle bjuds. Efter det att solskivan långsamt blir allt mindre, eftersom den skyms alltmer av månen som är osynlig i denna position, försvinner solen tillslut helt. Vid just det ögonblicket blir det mörkt som på natten, och istället för en lysande sol på himlen syns bara en svart skiva som är omgärdad av säregna utflammande ljussken. Hela skådespelet sker mot bakgrunden av en mörk natthimmel. Först efter ett par minuter bryter solens strålar fram igen bakom månen, och omedelbart försvinner det dramatiska ljusskenet runt det svarta hålet på himlen, samtidigt som det blir normalt dagsljus igen. Till en början syns bara en tunn skiva av solen, men ju mer tiden går desto större blir den.

De två solförmörkelserna 3337 och 3299 f.Kr. berörde södra Skandinavien. (efter Göran Henrikssons beräkningar) Solförmörkelserna kan inte i sig ha orsakat någonting i samhället, men de kan mycket väl ha varit den utlösande faktorn. I så fall återstår det ännu att förklara hur dessa solförmörkelser betraktades och varför man reagerade som man gjorde. I princip finns det bara två alternativ. Antingen såg man dem som positiva varsel och att de skulle ge lycka om vissa förändringar genomfördes, eller också såg man dem som negativa varsel fulla med hot om förödelse och olycka. Runt om på jorden verkar det sistnämnda ha varit det definitivt vanligaste i de fall någonting finns dokumenterat.

Eftersom allt mer tyder på att man hade en relativt omfattande astronomisk kunskap vid denna tid, finns det inget större utrymme för tolkningar som menar att “solgudar” etc. var onda eller goda. Kunskapen om himlavalvet hade hunnit mycket längre än så. Snarare bör solförmörkelserna ha betraktats om högst oväntade fenomen som av någon anledning inte var förutsägbara. Detta till skillnad från alla andra himlakroppars rörelser och förändringar. Allt detta var uppenbarligen känt i dåtidens djupa astronomiska kunskaper och användes för att förutsäga vanliga händelser med enastående precision.

Kunskaper av denna art var sannolikt reserverad för några få. När så det mest imponerande skådespelet av alla tilldrog sig på himlavalvet, utan att någon av de lärde kunde förutsäga det, bör det rimligen ha gett vanära och skapat förvåning för alla och envar i deras samhällsgrupp. Blev de möjligen fördrivna av de övriga inom aristokratin, eller skedde förflyttningarna av andra orsaker?

Tills vidare får vi nöja oss med att denna teori endast kan dra upp ramarna för vad som verkligen hände. Att så många av de som valde att bryta upp från Jylland flyttade till just Falbygden kan tyckas egendomligt, men försöker vi se problemet ur deras synvinkel fanns knappast något alternativ. Om vi tillåter oss att fundera över detta och spekulera en aning kan man finna ett rimligt svar.

De tillhörde ett skikt i samhället med digra kunskaper i skilda ämnen, och de tillhandahöll ett utvecklat kontaktnät med förgreningar långt ut i Europa. För dessa individer var inte södra Skandinavien en vit fläck på kartan. De måste ha känt till var federationens olika delområden låg, och hur man tog sig dit. Frågan var bara vilka av alla dessa områden som de kunde välja som ny hemort. Som medlemmar i den sydskandinaviska alliansen kunde de knappast vända sig till något grannområde i Europa. De bör ha varit hänvisade till någon trakt inom den sydskandinaviska kulturgruppens område. Danmark var i princip uteslutet, så när som på de mindre öarna, eftersom det var härifrån som de kom. Norge var av allt att döma mindre attraktivt, varför endast Götaland och södra Svealand återstod. En mindre ökning kan noteras på skilda håll, men det stora flertalet av individerna hade i princip bara några få platser att välja på om de ville hålla samman. Ett alternativ var Skånes inland, ett annat Östgötaslätten, och ytterligare några var södra Dalsland och trakterna runt Falbygden.

Att lotten föll på just Falbygden kan ha många förklaringar. Dels är bygden bördig och rik på naturens egen mångfald, dels ligger den längst upp vid Ätrans och Lidans dalgångar och med kontakt till såväl Kattegatt som Vänern. (Ser vi på megalitgravarna i ett europeiskt perspektiv finns det anledning att dessutom ta upp en del av bygdens speciella karaktärsdrag vilka kan ha varit åtråvärda för folket bakom megalitgravarna, men detta ämne är tyvärr för stort för denna bok.) Att man slog sig ner så långt från kusten kan indikera att man var ute efter en strategisk flyktort. Visserligen är Falbygden relativt lätt att försvara på grund av att bygden ligger högre än omgivningen, och dessutom finns eller fanns ett flertal sjöar (numera vanligen mossmarker) och vattendrag som omgärdar bygden. Men det behöver inte nödvändigtvis ha varit den direkta orsaken till att man valde Falbygden.”

Kanske våra förfäders historia blir av störst intresse då alla frågor inte går att besvara, det tvingar fram ett större mått av eftertanke och ett kritiskt vändande på de stenar vi faktiskt anser oss känna till. Lars Blomqvist ser i den stenbyggande eliten, troligen ett prästerskap, schamaner, som relativt fristående hade möjlighet att slita sig loss, och utan understöd från samhällets nödvändiga basproduktion skapa sig en framtid bland till stora delar okända människor och deras traditioner. Frågan är hur troligt det egentligen är.

Iögonfallande är detta prästerskaps höga “vetenskapliga” nivå, att även detta samhälle för sin sammanhållning tydligen var beroende av en elit som i största möjliga mån sökt stöd i verklighet, återspeglat i rationella argument. Detta är i och för sig en bestickand tanke, men återspeglar det inte lite väl mycket av vår egen situation. Religion och myten är även för oss en genväg till förståelse och identitet även om i mindre omfattning än för 5000 år sedan.

Vintetsolståden har redan passerat då Julenextasen tar sin början. Julen skulle kanske återfå lite av sin Forna Sed om solens återkomst hälsades med några maschaller eller en brasa i all enkelhet.