pengar-och-skonhet-i-renassansens-florens

Klyvnades tid

KommentarDiskussionPengar

7 Okt , 2013  

Kommentarer kring en aktuell diskussion om pengar.

Kravet på en penningreform sprider sig alltmer bland bloggar världen över, så även i Sverige. I Fria tidningen som under en längre tid fört en intressant diskussion har Jon  Weman skrivet en längre artikel om kritik mot och brytningar inom penningreformrörelsen.

Artikeln har nu här tagits som utgångspunkt för att ytterligare bidra till diskussionen. De egna bidragen till diskussionen kommer att märkas med indrag.

 

 

Lån som betalar lån som betalar lån
Att nästan alla pengar som är i omlopp i vårt samhälle skapats av privata banker genom lån överraskar säkert de flesta. I den första delen av det här reportaget kunde vi dock konstatera att den ”penningsystemkritiska rörelsen” och etablerade nationalekonomer är överens om att det går till så. Men spelar det någon större roll? De sistnämnda svarar i allmänhet nej. De förra däremot, ser det som grundorsak till en rad allvarliga samhällsproblem. I den första delen av tittade vi på vad vårt samhälles pengar är och hur de uppstår. Nu har det blivit dags att fundera över: vad gör de och vad får de för konsekvenser?

En del kritiker tar ett extra steg i analysen. De ser den nuvarande ordningen som inte bara orättvis och samhällsekonomiskt irrationell, utan som självdestruktiv, ja rent av dömd till kollaps.
– Det är en matematisk oundviklighet att vårt nuvarande monetära system för eller senare måste bryta ihop, säger Carl Norberg, en av de mest lästa svenska penningkritiska bloggarna.

Grundtanken är enkel: pengar är skuld. Alla, eller nästan alla, pengar skapas genom lån, med ränta. Eller: ”banken skapar bara tillräckligt med pengar för att återbetala lånebeloppet, inte räntan”, som det förklaras på Norbergs blogg Palantir. Liknande formuleringar kan man hitta i Ellen Hodgsson Browns Bankerna och Skuldnätet. Positive Money, den kanske mest kända internationella sidan, förutspår inte systemets sammanbrott, men de skriver ändå att ”det kommer alltid att saknas pengar för att återbetala alla skulder”.
Hur har systemet fungerat så här länge?
Jo: enda sättet som det kan finnas nog med pengar att betala tillbaka alla gamla lån inklusive ränta, är att bevilja ännu fler nya lån. Det blir en nedåtgående spiral. För eller senare måste det bryta samman.
– Detta är en klassisk ond cirkel. De som har läst lite om systemteori vet att alla system som har en positiv feedback är dömda att bryta samman. Den nuvarande ekonomiska krisen beror på att vi närmar oss den kritiska punkten, skuldmättnad, säger Carl Norberg.
Den centrala invändningen är att pengar som betalas in i ränta inte försvinner. De hamnar hos banken, delas av banken ut till dess ägare och återvänder på det sättet så småningom till ekonomin.
– Man glömmer helt intäktssidan i ekonomin, att någons räntekostnader är någon annans kapitalinkomster. Jag anser inte alls att det finns något ”konstruktionsfel” i penningsystemet, bara en orimlig fördelning av inkomsterna, ­säger Mikael Malmaeus, författare till boken Tillväxt till döds och medlem av omställningsnätverket Steg 3.
Vad denne Mikael Malmaeus egentligen tycker är inte så enkelt att få ett grepp om. Han kan som i citatet ovan framföra denna nästan meningslösa invändningen för att längre fram i sin bok göra en helomvändning.

Men först bör frågan om räntefördelning klaras ut.
Mikael Malmaeus invändning att någons ”ränteinkomster är en annans kapitalinkomster” är många marxisters och mainstreamekonomers standardfras. För att neutralisera denna sin meningslöshet menar MM att det är den orimlig inkomstfördelningen som är problemet. För att marxister skall slippa ta ett grepp om den finansiella sektorn försöker de alltid återföra diskussionen till realekonomin och Marx mervärdesteori, men de nu så påträngande problemen med skuldsättning och spekulativt finanskapital är svårt att förstå genom Marx mervärdesteori. Det är nu dags att marxister ställs till svars för denna invändning de ständigt drar upp som skojaren drar en skröna som han hoppas att hans kunder skall svälja.

Att ”någons räntekostnader är någon annans kapitalinkomster.” kan tolkas som en invändning är i sig märkligt. Som om det inte spelade någon roll för välfärdens fördelning hur mycket som går från de som har lånen med ”räntekostnader” till de som har kapitalet med ”kapitalinkomsterna”. Förhoppningsvis känner MM till att det är de skuldsatta låntagarna som flockas kring ränteutgifterna och de rika kring kapitalinkomsterna. Att denna fördelningsmekanism, räntan, å ena sidan skapat djup skuldsättning för löntagare till enorma rikedomar för de med trumfet kapital på hand, har tydligen ingen betydelse, på något annat sätt går det inte att tolka denna invändning.

Dessvärre är MM:s invändning att ”ens skuld är en annans tillgång” vanlig bland ekonomiska bloggare med marxistiskt språkbruk. Den hostas upp som en ryggmärgsreflex varje gång skuldkrisen och dess orsaker tas upp till diskussion. Trots att det är finanskapitalet som dragit ner folk och nationer i skuld å ena sidan och åt den andra skapat ett enormt spekulativt kapital i hedgefonder och derivat kan marxister för sitt liv inte släppa idéerna om mervärdesanalysen i realekonomin. Så fort kritiken mot finanskapitalet förs på tal spelar fördelningen av räntan ingen som helst roll, för den är ju alltid ändå ”fördelad”. Och hamnar slutligen alltid i investeringar om man skall tro dessa marxister.

Det är ett faktum att skuldsättningen över i stort sett hela världen har ökat kraftigt under de senaste årtiondena. Som andel av BNP har exempelvis USA:s skulder ökat från 150 procent 1975 till 300 procent i dag, och i Sverige har hushållens skulder ökat från 75 till 175 procent av disponibel inkomst sedan 1980. Samtidigt har skuldnivåerna sedan finanskrisens inledning planat ut eller minskat något i flera länder, dock ej i Sverige.
Uppfattningen om ett förestående sammanbrott har hos en del penningkritiker lett till inställningen att alla andra frågor är sekundära. Carl Norberg ligger nära det synsättet.
– Att komma med vilseledande idéer om fördelningspolitiska åtgärder utan att primärt beakta detta, är en moralisk och intellektuell ohederlighet av närmast bibliska proportioner, säger han.
I strid med naturen
En kanske vanligare uppfattning om varför systemet är dömt är den ekologiska vinkeln: i ett system med exempelvis två procents ränta, måste också ekonomin växa med två procent eller mer årligen, om den inte ska hamna i kris. Och eftersom tillväxt utan ökande resursförbrukning hittills aldrig har inträffat, är evig tillväxt en omöjlighet inom ett ändligt fysiskt system, som jorden utgör.
”Det är så pittoreskt ordnat att vi med lånade pengar skapade ur intet kan bli så rika på siffror att vi får råd att ta kål på planeten”, skriver Birger Schlaug. En tydlig ekologisk tendens finns redan i den klassiska räntekritiska rörelsen. JAK:s tidning Grus & Guld har exempelvis under senare år publicerat många artiklar om Peak Oil, och omställningsgrupper som förbereder sig inför en framtid med uttömda resurser och ekologiska katastrofer.
– Bara genom tillväxt kan vi ens försöka komma ikapp den exponentiella räntekostnadstillväxten av våra skulder. Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturens och våra sociala system, säger Carl Norberg.

En viktig följd av en monetär reform som här inte nämns och som gör frågan så viktig har att göra med den makt bankerna får över hela ekonomin och därmed också över det politiska livet, hela samhället, genom just  kontrollen av penningsystemet. Tanken är som Bill Still uttrycker det att: Kontrollen över penningsystemet är nyckeln till ett lands suveränitet. Demokratins kontroll av penningsystemet är menar han, själva definitionen på ett lands suveränitet.

Yoshi Frei har också ingående belyst detta problem:
”Eftersom nästan alla pengar alltså är skulder, kan räntorna bara betalas genom ytterligare skulder, vilket innebär ännu större räntekrav och så vidare. Med andra ord: Vi som helhet kan bara betala räntan på våra gamla skulder med nya skulder. Det är en ond cirkel, som tvingar samhället till exponentiell skuldsättning. Det finns systemiskt och matematiskt sett ingen utväg ur utvecklingen mot ännu mer skulder och räntebetalningar. I dag är till och med många stater, gäldenärer ”of last resort”, i grunden bankrutta. En omfattande global skuldkris är den logiska och oundvikliga följden av det nuvarande penningsystemet.
Samtidigt exploderar förmögenheterna, eftersom skulder på den ena sidan motsvaras av förmögenheter på den andra. Men dessa förmögenheter ackumuleras bara hos ett fåtal genom ränta, och ränta på ränta. Våra samhällen bryts sönder av denna farliga omfördelningsdynamik. Alla politiska ansträngningar för att uppnå en socialt rättvis politik eller ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle är chanslösa mot denna systemiskt självdestruktiva dynamik i vår ekonomi. Hela systemet är ohållbart och en allvarlig fara för samhället. Den nuvarande krisen är därför en systemkris och inte bara en tillfällig recession som många tror. Att fortsätta på samma sätt vore både fatalt och ignorant.”

Mikael Malmaeus menar däremot att det är en grov förenkling av problemet.
– Det finns definitivt viktigare förklaringar. Det som driver den ekonomiska tillväxten och den miljöbelastning som den medför är snarare en ojämn inkomstfördelning i samhället som gör att en del av befolkningen – kapitalägarna – förväntar sig evig avkastning på sin investerade förmögenhet, och en annan del av befolkningen kämpar för att komma ikapp levnadsstandarden hos dem som har det bättre ställt, säger han.

Denna MM:s invändning saknar substans och motsäger inte vad förespråkare för penningreform hävdar. Inkomst handlar ju inte bara om den nominella lönen utan den reella efter skatt, belastad av statens räntekostnader och de privata skuldernas allt tyngre räntekostnader. Denna invändning handlar som det mesta som kommer från marxister, om att allt väsentligt tilldrar sig i  den reella ekonomin som skapande av mervärde. Det är dags att dessa teoretiker pressas på sin syn på det finansiella systemet. Ska de på grund av sitt kvasiradikala marxistiska språk slippa undan detta för hela samhället så viktig problem?

Här leder diskussionen som synes över till en mer grundläggande fråga: kan penningsystemet skiljas från det ekonomiska systemet? Den finansiella ordningen från den ekonomiska – kapitalismen? Ränta från vinst?
I en kapitalistisk ekonomi är det möjligt för den som äger ett kapital att köpa, exempelvis, en fabrik, anställa ett antal arbetare och betala dem mindre i lön än värdet av vad de producerar – göra vinst. Men av det följer också möjligheten att låna ett tillräckligt kapital, investera det, betala räntan och ändå få pengar över.
Kommer det inte då automatiskt att finnas en efterfrågan på lån? Går det att tänka sig ett samhälle utan ränta, så länge det existerar vinst? Och när fordringar och skulder existerar, går det att undvika att de säljs och köps och därmed förvandlas till en form av pengar?

Hur skall nu detta förstås: För det först, vad som föreslås med en monetär reform är att bankerna skall sluta förfalska pengar, och endast låna ut vad de själva kontrollerar. Staten befriar sig så från räntekostnader och den allmänna inkomstnivån kan höjas bara av denna anledning. Vad det betyder att bankerna fråntas styråran över ekonomin kan vi bara spekulera över.

Men är det inte bra att samhället inte vänds upp och ner geom en revolution där alla fast referenspunkter kastas om, för det är ju marxisters recept för att komma åt vinsten. 1900-talets erfarenheter av socialistiska revolutioner förskräcker tillräckligt många för att denna väg skall vara stängd under överskådlig tid, vilket vi skall vara glada för eftersom förespråkare för denna politiska riktning inte gjort sin hemläxa, dvs lärt av sina misslyckande. Istället för tankemönstret revolution-reform, som är ett destruktivt antingen eller, starkt relaterat till användande av våld, är det dags att öppna upp det mentala fönstret för en annan bild efter vilken vi försöker orientera oss, nämligen i enlighet med begreppen tradition – förnyelse.

Företagens kapitalförsörjning kan skötas genom egna vinster och aktier vilket inte får samma följder som räntesystemet. För småföretag kan staten gå in och pressa ner räntorna genom att erbjuda nästintill räntefri utlåning. Att en penningreform kommer att leda till full sysselsättning kommer också att stärka löntagarnas ställning på ett radikalt sätt, vilket kommer att verka begränsande för storföretagens möjlighet att ta ut stora vinster.

En stor konspiration?
Det finns, åtminstone synbarligen, ingen nödvändig koppling mellan att vara anhängare av penningreform och att ha en konspiratorisk syn på samhället. I praktiken, dock, sammanfaller åtminstone de två grupperna betydligt mer än vad man statistiskt skulle kunna vänta sig.
Att frågan om konspirationer kommer upp till diskussion i samband med att bankväsendet diskuteras har sina randig och rutiga orsaker som många vill slippa att se för att undvika att bli ställd vid ”konspirationsteoriernas” skampåle. Men anledningen till att den kommer upp beror på att bankverksamhet alltid varit en de rikas konspiration mot arbetande fattiga, och att bankerna alltid försökt dölja detta genom att med penningens makt tillägna sig den politiska elitens ”förtroende”. Hela bankernas historia är kantad av falskmyntning, bedrägerier. Samtidigt som bankerna köpt in sig i medierna för att kontrollera allmän opinion. Hela verksamhet är uppbyggd på detta dubbelspel och av dubbel bokföring i dubbel bemärkelse.

Den monetär rörelsen har under årtionden levt i politiskt bakvatten och mediaskugga under vilken de ihärdigt försökt förklara hur bankerna fungerat med sin penningförfalskning. Inte bara bankerna utan även de akademiska vetenskaperna på området har då enhälligt hävdat att bankerna bara lånar ut det de har och andra sparat. Denna bild kan bekräftas genom att läsa vilken lärobok i nationalekonomi som helst. Ett färskt exempel på bankernas mörkläggning är den nyligen utgivna ”Pengarna och Makten” skriven av hovkrönikören Gunnar Wetterberg. Det är först nu, genom skuldkrisens förlamning av hela vår ekonomi, som bedrägeriet blivit så tydligt att det inte går att dölja, som en omsvängning håller på att ske.

I detta läge så vänder skaran av förnekare på begreppen och anklagar de som står för den tidigare saknade informationen och upplysningen, för att vara konspirationsteoretiker. Nej det dubbelspel som bankerna bedrivit och fortfarande bedriver måste få kallas för det bedrägeri det faktiskt är. Anklagelser om konspirationer är bara ett trick från deras akademiers och betalda megafoners sida i pressen för att bland bort korten.

Skall anklagelserna mot Ellen Brown för att vara konspirationsteoretiker tas på allvar då får ni som hela tiden hävdar detta bekväma er och visa på att Lincoln inte mördades, likt andra fiender till plutokratins makt. Gräv er ner i arkiven och visa att bankerna alltid uppträtt med samhällets bästa för sina ögon, som de påstår att de gjort och gör. Jag ser fram emot vad ni kommer att hitta. Då börjar ni åtminstone uppträda på ett sätt som är intellektuellt hedervärt och på ett sätt som går att bemöta.

Men eftersom den nu kommer på tal så är det lika bra att ta en diskussion med detta mentala spöke, ”konspirationsteorierna”. I Sverige räcker det att sätta stämpeln konspirationsteori för att bli avspisad, och de flest gånger denna teknik används följs det aldrig upp av en saklig diskussion, det är den man vill slippa. För troligen är det så, att fanns argument hade inte denna stämpel behövt användas, då hade diskussionen i demokratisk anda retts ut, allt till en någorlunda fungerande samsyn.

Det svenska politiska och kulturella klimatet och dess rädsla för konspirationsteorier har varit och är mycket skadligt. Exempel: Dag Hammarskjöld blev mördad, men med stämpeln konspirationsteoretiker har det lyckats den politiska eliten att dölja vad som hände och därmed har de underlättat för liknande dåd att åter ske och som återigen mörklagts på samma sätt. Vilka är det då man vill skydda i detta fall, vilka var det som organiserade mordet på Hammarskjöld, troligen de allra mäktigaste i vår värld, det ligger i sakens natur.

Olof Palme och Anna Lindh var själva en del av denna politiska elit men konfronterade ändå denna världsmakt tillräckligt mycket för att väcka deras misstroende. Skall demokratin kunna återerövras är det viktigt att göra upp med den barnsligt naiva ståndpunkten att det politiska och ekonomiska livet inte innehåller konspirationer, dolda dagordningar och särintressen som med politiska tricks försöker göra sig till allmänintresse. Läs vilken historiker som helst som inte bara är en hovskribent, läs Strindberg och tillägna er en rationell syn på samhällsbedrägeriet det handlar om en gemensam historia, visst så är det, men den delar sig i en berättelse om folket och herrarna.

Gustav den tredje använde en konspiration för att starta kriget mot Ryssland genom att klä ut ett antal svenska soldater i ryska uniformer med uppgift att göra ett anfall mot svenska linjer, så var det kriget fixat. Själv ändades hans liv genom en konspiration där rentieren Ankarström var inblandad. Hitler genomförde sitt maktövertagande genom att elda upp riksdagshuset och likt Gustav den tredje ställa till med ett gränsintermezzo för att starta kriget mot Polen 1939. USA:s inträde i 1:a,världskriget, genom sänkning av Lusitania och 2:a världskriget, genom det ej avvärjda anfallet mot Perl Habour.

Samma sak gäller upptrappningen av Vietnamkriget i det så kallade Tomkin-intermezzot. CIA planlade en omfattande konspiration gentemot Cuba för att skapa förevändningar för en invasion. Kennedy stoppade dessa planer och fick själv betala för detta i en mordkomplott i Dallas för snart jämna 50 år sedan.

En konspiration som det sällan pratas om är Israels försök att sänka det amerikanska signalspaningsfartyget Liberty inför 6-dagarskriget 1967. Eftersom det inte lyckades att sänka fartyget avslöjades konspirationen som var en plan att dra in USA i kriget mot Egypten på Israels sida. Nästan samtliga exempel ovan är sådana som enhälligt idag har lyfts från teorins skamtillvaro till historisk vetenskap.

En av de känsligaste frågorna att diskutera i realpolitisk termer är 911, åtminstone i Sverige, i USA däremot anser uppemot 50% av befolkningen att det inte gick till som regeringen säger att det gjorde, i sin undersökning. En ny undersökning krävs. När en svensk riksdagsman skrev på ett upprop för en ny undersökning gjordes det till en riksangelägenhet och Erik Åsard riksrenhållaren av konspirationsteorier fick göra en insats.

Så här ser det ut i den lilla ankdammen, utkantsnationen som placerat sig själv i skuggan av den stora världsmaktens ”krig mot terrorismen”, och som en liten byracka skäller och gläfser för att vara den till lags. Och som nu, mot sina 200-åriga traditioner av neutralitet och alliansfrihet, uppträder som denna makts ivrigaste vapendragare. Som använder sin krigsmakt för att sprida död och skapa flyktingströmmar i Afghanistan och Libyen. Och vars medier ekar dess krigspropaganda för att kunna begrava Syrien i ett regna av kryssningsmissiler.

Att se vad som verkligen händer under denna makts prat om mänskliga rättigheter och demokrati låter sig inte göras utan att vi befriar oss från den mentala skamstämpeln ”konspirationsteori”, eftersom den leder till politisk blindhet och är därmed skadlig för demokrati och ett starkt civilsamhälle.

Ellen Hodgsson Brown tar avstånd från antisemitism och auktoritära ideologier, men hennes historiesyn är vissa avseenden mycket okonventionell. Hon skriver att ”Hitler blandade samman bankkartellen med den etniska grupp som de flesta bankmän råkade komma från”, och verkar alltså anse att Hitlers ursprungliga motiv var att bekämpa finanseliten.

Hon ”verkar anse det”,  fel, hon anser det, och på mycket goda grunder. Finns fakta som motsäger det så är det mycket bättre med en konkret diskussion. Gottfried Feder nazisternas ledande ekonom, vad var hans syn på bank och penningsystem? Det är svaren på denna fråga som avgör om Ellen Browns beskrivning äger trovärdighet eller inte. Det är ingen bra ide att använda stämpeln ”okonventionell” för att avgöra vad som är sant och falskt rörande vår historia. Men de som bara vill få sina fördomar bekräftade skall naturligtvis inte läsa Ellen Brown och troligen ingen annan bok heller för den delen.

Hon ser också ryska revolutionen som en kupp dirigerad av ”bankkartellen”, en uppfattning liknande den hos den obskyre ”historikern” Jüri Linna.

Att många ledande ryska revolutionärer marxister betalades med bankpengar är väl knappast något som behöver diskuteras. Men finns historiska fakta som talar ett annat språk, så måste de läggas fram, det är viktigt. All marxister som har svårt att hantera detta faktum kommer att vara dessa nya fakta evigt tacksamma. Kontrafaktisk historia ger troligen Ellen Brown rätt, eller är det någon som tror att det blivit någon revolution om inte Lenin och Trotskij med sina 300 följeslagare varit på plats 1917.

Exempelvis David Icke, något av de moderna konspirationsteoriernas nestor, har anammat penningsystemkritiken och inkluderar i ”Den största hemligheten” ett kapitel rubricerat ”pengar ur ingenting”. ”Du betalar nu ränta på vad som inte är annat än siffror på en bildskärm”, skriver han där med en vid det här laget välbekant formulering. Det är dock bara ett element i hans ytterst vidsträckta teorier.

Alla som tror på sin egen omdömesförmåga har säkerligen inget problem med att se en och annan video av denna engelske särling, särling på nåd och onåd. Hans åsikter kan bedömas efter sin sanningshalt som allt annat och det finns mycket att invända mot i hans syn, på exempelvis ödlor och aliens. Men istället för att mörklägga med skamstämpel, för en saklig diskussion. Sanningen är konkret.

– Jo, i USA finns det långt gångna teorier om kopplingar mellan militären och den amerikanska centralbanken som skulle driva hela systemet… Rörelsen saknas politisk analys. Det verkar nästan som att man tagit till penningsystemet som en skygglapp för att slippa se att det ekonomiska systemet är fullt av makt­obalanser. Man skyr den marxistiska förståelsen av vems intressen som styr ekonomin, säger Mikael Malmaeus.

Marxismen är ett inget föredöme för den penningsystemkritiska rörelsen. Mikael Malmaeus är själv ett mycket tydligt exempel på detta. Marxismens analys av det kapitalistiska systemet är nämligen väldigt ideologisk, vilket gör det svårt för dem att ta till sig allt som hänt sedan Marx skrev sitt Kapitalet. För det första så förstod sig Marx aldrig på icke värdebaserad valutor, han var dessutom liksom sin läromästare Adam Smith, en försvarare av räntan, av ocker. Marx var i grunden positiv till det kapitalistiska system och ansåg det var progressivt. Dessutom är marxismen en av de mest dogmatiska läror som finns, vilket kanske kan vara en orsak till de brott mot mänskligheten som faktiskt gjorts med denna lära som inspiration.

Anledningen till att marxister har så svårt med en penningreform är kanske att de då ser sig berövade på huvudanledningen till att få göra revolution. En penningreform kommer med stor sannolikhet att  förhindra att kapitalismen bryter samman i en allmän kris. Många marxister sitter fast i ett mönster av revolution och klasskamp som inte ger utrymme för att vår civilisation om möjligt skall kunna överleva, den måste raseras genom att en av dess särmärken den privata äganderätten avskaffas.

Marx har ju dessutom i sin analys av det kapitalistiska systemet inte bara dumpat kritiken av räntesystemet utan också ersatt det med sin mervärdesteori som förlägger ”utsugningen” av arbetarklassen till realekonomin. Det är i företagen, i produktionsprocessen, som den systematiska orättvisan sker enligt marxisterna. Av denna anledning vill Mikael Malmaeus istället för att prata om räntor diskutera inkomster. Att arbetaren får för lite i lön. Hur marxister lyckades befria arbetarna från privat exploatering för att med trolleritricket ”det kommunistiska partiet” själva kontrollera produktionens näringsflöden och på så sätt strula till det än mer är känt av de flesta som historien om det socialistiska experimenten. De som fortfarande kallar sig socialister idag vägrar gör en systematisk värdering av denna tid. Och så länge den läxan inte är gjord kommer folk förhoppningsvis att visa dem ryggen.

Marxismen och anarkismen använder i ena eller andra formen en systemmodell för att förklara sambandet mellan politiken och det ekonomiska systemet.

Marxisters ”systemmodell” har visat sig oduglig då det gäller att förstå hur kapitalismen har utvecklats till finanskapitalism, åtminstone gäller detta för de som kallar sig Marxister i Sverige. (Ekonomer i USA eller Australien som referera till sin marxistiska tradition har inte ramlat i denna fälla.) Grundproblemet med den marxistiska radarn, för att upptäcka fienden, är att den är så inställd att de verkliga problemen inte går att se på dess skärm. Ratten för att beräkna kapitalackumulation står vriden på markören profit. Reglaget för att se kapitalackumulation genom ränta är inte inmonterad.

När det gäller deras radars inställning för att samla data för att förstå de återkommande kriserna är reglagen märkta ”överproduktionskris” och ”profitkvotens fallande tendens” vridna i botten, medans reglage för ekonomiska realiteter som banksystem, pengar, spekulationskapital och skulduppbyggnad, kort sagt det finansiella systemet saknas. Det är då inte konstigt att de inte ser orsakerna i den nu verkande ekonomiska krisen, i den skuld och finanskris den faktiskt är.

Den ekonomiska eliten dominerar samtidigt också opinionsbildning, nyhetsförmedling och de politiska partierna, och behåller på det sättet kontrollen också i demokratiska (eller synbarligen demokratiska) samhällen.

Beskrivningar av medierna saknas inte i någon av de ledande penningpolitiska profilernas analyser. Ellen Brown har en lång historia som undersökande journalist inom ett annat fält som läggs i desinformationsdimma av mediaindustrin, nämligen medicin och hälsa. Bill Still hennes vän och inspiratör har även han en lång erfarenhet som journalist och filmskapare, invändningen blir i det närmaste patetisk.

I alla fall ytligt sett borde det inte vara orimligt för penningsystem- och räntekritiker att resonera likadant: finanssektorns ekonomiska dominans ger den mer eller mindre automatiskt politisk kontroll. Likväl finner man ofta en historieskrivning där enskilda personers korruption, medlemskap i hemliga ordnar, eller tvärtom lönnmord på rättrådiga individer, spelar en avgörande roll. Hodgsson Brown hävdar exempelvis att Trotskij, som var ”bankernas man” var utsedd att ta över efter Lenin, men ”blev sjuk” i det avgörande ögonblicket, varefter Stalin istället vred Sovjet ur Wall Streets grepp (hon förnekar samtidigt inte att Stalin var en brutal diktator).

Kritiken mot den penningpolitiska rörelsen att de inte ser system är felaktig till varje stavelse. Vad som föreslås är ju en systemförändring, en reformering av det penningpolitiska systemet, eller har jag fel? Inriktningen ligger inte på att den en eller andra organisationen måste bort, eller att den eller den personen skall mista huvudet.

Att deras historieskrivning är inriktad på personer, deras åsikter och hur det samspelar, vad är det då för fel på det? Det gör historien konkret, levande och möjlig att genom fakta bekräfta eller vederlägga. Den är dessutom tilltalande för att den tilldelar personlighet en roll, ett ansvar, möjligheter. Den inspirerar till att delta, till att vara en aktiv del, till att ta sitt ansvar, till att göra skillnad. Men personerna skildras inte som bara representerande sina egenintressen, deras roll i ett större politiskt spel, redovisas liksom deras åsikter och drivkrafter.

Den marxistiska historiesynen däremot ser historien i system, i stora abstrakta skeenden som är svårt att varken förneka eller bekräfta. Den ger individen en underordnad roll, den förminskar istället för att se och bekräfta. Detta är kanske en av anledningarna till varför marxister så lätt ser mellan fingrarna för de brott mot mänskligheten som de själva inspirerat till och haft del i.

Enligt marxismens historiefilosofi, den historiska materialismen är ju dessutom historien redan avgjord. Den i deras ögon progressiva kapitalismen kommer att ersättas med den ”vetenskapliga socialismen”. Visst handlar det om stora system, säkert, men samtidigt är det en historisk determinism som inga historieforskare av rang längre bryr sig om. Att historien är förutbestämd är ren ideologi, en maktlära på samma sätt som kyrkans löften om ett evigt liv i utbyte mot trohet till den katolska kyrkans makt är det.

Om de som tar del av det flöde av kritik som riktas mot bankerna får lite ”bias” från några av dessa kritiker i form av beskrivningar av frimurarordnar och störs av det så är det mycket enkelt att koppla ner från det flödet. Att sedan ta upp det för att göra affär av det och ställa hela den penningsystemkritiska rörelsen till svars för det, tyder mest på att det saknas angreppspunkter. Ingen av de personer eller hemsidor som citeras i den hyär artikeln har mig veterligt berört ämnet.

Att det är så tyst om ordensväsendet i Sverige, är det något att vara så stolt över? Är inte det något journalistkåren borde börja syna i sömmarna. Dessa hemliga sällskap organiserar tiotusentals medlemmar i hierarkiska och slutna organisationer uppbyggda kring hemliga riter som inkluderar våld och rädsla. Därmed utgör det ett hot mot ett öppet demokratiskt samhälle. Det borde vara ett problem för vilken rörelse det vara må om dess förgrundsgestalter visar sig vara höga ”ordensbröder” i dessa sällskap. Att USA:s presidenter ofta avslöjas som medlemmar högt uppe i hierarkier, hur kan det tillåtas?

Den som inte förstått den avgörande politiska skillnaden mellan Stalin och Trotskij eller vilken avgörande roll det kommunistiska partiets ledare har i det socialistiska systemet kan möjligen höja på öronen åt Ellen Browns kommentar. Men för att förstå, lösa upp de ideologiska knutarna bakom det marxistiska systemseendet måste kanske de egna ideologerna tas till, kanske duger bara Lenin själv. där han reder ut relationerna mellan ledare, parti, klass och massa.

Johan Lindkvist, en av grundarna till ett nyskapat penningsystemkritiskt nätverk, ser det dock inte konspirationerna som ett så stort problem.
– De som intresserar sig för detta lockas väl ofta av lite oortodoxa idéer. Det existerar verkliga konspirationer, se på Libor-skandalen. Att människor med stor ekonomiska makt ibland samarbetar i hemlighet är inget konstigt. Sedan finns det en del, Zeitgeist-fraktionen och så, som drar större växlar på detta vilket är synd då det riskerar att sänka övrigas trovärdighet.
I olika diskussionsforum är det dock inte ovanligt med synsättet att den politiska debatten i övrigt, liksom motsättningen mellan höger och vänster är kulisser och en falsk polarisering kring oväsentliga konflikter vars enda syfte är att distrahera från den avgörande frågan om penningsystemet.
”Jag försöker få människor att inse att det inte finns någon realpolitisk skillnad mellan höger och vänster” och ”så kan polariseringskulissen fortsätta och kommer att fortsätta ett tag till” skriver Carl Norberg på sin blogg.
En annan sorts pengar
Så – vad vill kritikerna då ha istället?
En brutalt enkel lösning, som förespråkas bland annat av ekonomen Detlev S Schlichter i boken Papperspengarnas kollaps, är att återgå till ädla metaller som valuta, eller i varje fall som bas för penningsystemet. Den här tendensen, vars anhängare brukar kallas ”goldbugs”, är nära förknippad med nyliberal ideologi.
Ett problem, som påpekats av vänsterekonomen Doug Henwood, är att världen redan har prövat guldvalutor, bland annat i USA under 1800-talet. I praktiken skapade då banker likväl sina egna privata valutor i form av skuldsedlar och ekonomin präglades av våldsamma svängningar och kriser.
I en debattartikel i brittiska Telegraph föreslogs nyligen ett system där ”bankerna måste ha 100 procents reserver”. Men om en bank måste behålla alla sina insättningar i reserv, förlorar det sin mening för den att alls ta emot några. Det blir då heller inga pengar utom ägarnas eget kapital kvar att låna ut. Artikeln medger att ”tillgången på kredit troligen skulle minska kraftigt”; konsekvenserna av det analyseras inte vidare, utom att säga att det skulle ”stryka Storbritanniens skulder”.
Positive Money föreslår ett mer genomtänkt alternativt system, om också inte så radikalt som man kanske kunde vänta sig efter deras kritik av det nuvarande. I modellen skulle de kommersiella bankerna finnas kvar, men insättarna skulle få välja mellan två sorters konton. Balansen på ”sparkonton” skulle, utan ränta och mot en mindre avgift, deponeras hos landets centralbank, där de fortsättningsvis skulle sitta stilla – inte lånas ut någonstans med andra ord. ”Investeringskonton” däremot skulle ge ränta, och banken rätt att låna ut pengarna till olika syften, beroende på kontots typ. De skulle dock inte vara garanterade mot risk för förluster.
Positive Money kritiserar insättningsgarantier – förvisso kan de tyckas som ett vettigt skydd för småsparare och viktiga för finansiell stabilitet, men samtidigt, konstaterar sajten, betyder de att banken kommer undan med att betala mindre ränta, och att granskas mindre kritiskt av sina kunder, än om dessa inte var säkra på att få tillbaka sina insättningar. Kostnaden tar skattebetalarna.
Nya pengar menar Positive Money borde skapas, när så bedöms lämpligt, av ett särskilt organ – intressant nog anser de att det borde vara en ”opolitisk” expertkommitté – och sättas in direkt, inte som lån utan som en tillgång, på ett statligt konto. Där kunde de antingen användas till att finansiera offentlig verksamhet eller distribueras direkt till alla medborgare.
Ellen Hodgsson Brown presenterar snarare en meny av alternativa idéer än en detaljerad modell. Hon avvisar kategoriskt alla guldbaserade lösningar – hon är keynesian och ser möjligheten att pumpa in nya pengar, ”skapade ur luft”, i det ekonomiska systemet för att exempelvis möta lågkonjunkturer som en tillgång, inte som ett problem.
Istället vill också hon göra skapandet av nya, ej skuldbelagda, pengar till ett offentligt ansvar. Hon är dock betydligt mer inne på att avskaffa eller starkt begränsa det privata banksystemet, till förmån ett offentligt finanssystem. För henne är inte ”politisk kontroll” något negativt, utan en positiv möjlighet att demokratiskt styra kapital till samhällsnyttiga verksamheter. Privata aktörer kanske kan fortsätta att låna ut pengar till spekulativa eller kommersiella projekt – men exempelvis huslån till vanliga medborgare ska vara en offentlig angelägenhet.
Hodgsson Brown funderar också över en rad mer eller mindre besläktade åtgärder: förbud mot derivat, blankning och diverse andra sorters finansspekulation, en avskrivning av tredje världens skulder, att avskaffa dollarns status som internationell reservvaluta, och att ta bort rättigheten för storföretag att räknas som (juridiska) ”personer”.
Carl Norberg, för sin del, menar att varje ekonomiskt system med ränta skapar orimliga konsekvenser, och påpekar att det även före skapandet av ”pengar ur luft” ledde till samhällskriser som bara kunde lösas genom återkommande efterskänkningar av alla skulder (”jubelår”).
– Ränta är en ickeproduktiv kostnad och fyller enbart en enskilt nyttoskapande omfördelningsfunktion på bekostnad för samhället, menar han.
Ett enda nationellt elektroniskt betalsystem, förbud mot valutahandel, och medborgarlön är några andra element han nämner i en hastig skiss av sitt alternativ.
Johan Lindkvist ser penningreform som en nödvändig byggsten i skapandet av ett socialistiskt samhälle, även om han betonar att frågan borde kunna förena människor med många olika ideologiska utgångspunkter.
– Varje modern ekonomi förutsätter att vi har pengar, det är ekonomins grundläggande infrastruktur, oavsett om vi pratar ett marknadssocialistiskt eller ett rent kapitalistiskt system. Penning­systemet har inte per definition något med kapitalism att göra, lika lite som en väg eller vattenkanal har det, säger han.

Det tål att understrykas att vetenskapen om pengar är något som bankerna medvetet dolt under århundraden. Att nu gräva fram denna kunskap är av avgörande betydelse för hela mänskligheten. Att år av strävsamt arbete från några få starka personligheter nu håller på att ge resultat är ändå bara början, för en framgång i denna fråga kan bara nås om hela folket, varje levande själ ges möjlighet att ta del av detta budskap. Att tro att politiker och statstjänstemän, ensamma kommer att fixa bankerna, om nu myntet där någonsin trillar ner, är önsketänkande.

Men det gäller att se möjligheterna och använda dem som hävstänger. Eftersom inte kunskapen om pengar varit känd tidigare har den ingen politisk färg. De politika partiernas ledarskikt har inga givna linjer varefter de kan förhindra sina medlemmar att ta del av budskapet. Oavsett politisk inriktning, socialister eller ”borgerliga”, är dessa kunskaper nödvändiga för att oberoende från bankernas inflytande kunna genomdriva sina respektive politiska program. 

Inga av de etablerade politiska partierna i vår riksdag verka har gjort någon större insats för att tillägna sig vetenskapen om pengar. Det fanns en ansats till en kunskapsuppbyggnad inom miljöpartiet under början av 2000:talet men den ser ut att ha slocknat ut i dagsläget. Möjligtvis har den begravts i den Österrikiska skolan med tanke på miljöpartiets nyliberala kantring i allmänheten.

Den västerländska synen på pengar skiljer sig från den österländska synen på ett helt avgörande sätt. Medan Aristoteles med auktoritet och egna erfarenheter av Spartas penningsystem hävdade att ”Pengar är en funktion av lagen och inte av naturen”, dvs pengars värde bestäms genom politisk beslut, och bygger på folkets förtroende(därav FIAT-valuta) inte av dess intrikata värd,dess värde i guld, i natura.

De österländska teokratierna intar den rakt motsatta ståndpunkten, dvs att pengar skall bestå i guld. Denna tradition har sin förklaring i de gulddyrkande teokratierna som under årtusenden före vår tideräkning dominerade dessa delar av världen. Det sätter fortfarande sina spår i muslimska ekonomer som väl är motståndare till ränta men samtidigt hävdar att valutor skall säkras i guld.

På det internationella planet pågår nu kanske det viktigaste slaget om hur våra penningsystem skall organiseras just kring frågan om pengarnas värde. Skall världens valutor byggas på förtroende, genom pengar utgivna av ett valutaområdes regering utan att de grundas i värdebaserade medier? Eller skall de säkras i ett värde som guld.

I Sverige har förespråkarna för en ren fiat-valuta en lång och stark tradition med nationalekonomer som Wiksell och Hammarskjöld och lär inte ha några problem att hävda sig mot de i Sverige också existerande Österrikiska skolan i von Misis institut. Denna skola som förespråkare en fullständig avreglerad penningmarknad spelar hårt på ett misstroende mot statlig makt, och fiskar intensivt i politikerföraktets djupa vatten. Möjligen tilltalas också en del av de frihetliga ungdomsrörelserna av dessa tongångar. Jonas Löhn i JAK:s styrelse hävdar exempelvis att en penningreform där staten skapar pengar är ett hot mot lokala valutor.

Den kanske mest kända profilen i penningreformrörelsen Bill Still är mycket tydlig på denna punkt och säger att hans viktigaste uppgift är att få alla engagerade i denna fråga att förstå att guld i valutan är en bakdörr till kontroll av pengarna för de rika, som genom guldet kan påverka valutans värde i eget intresse. I Bill Stills USA finns en stark frihetlig och konservativ rörelse som vill ”fota valutan i guld”. Den Österrikiska skolan är relativt stark bland annat genom presidentkandidaten Ron Paul.

Den andra viktiga stridsfrågan kring pengar är frågan om räntan. Ända till det kapitalistiska systemets genombrott under 1600-talets senare hälft var motståndet mot ränta, eller ocker som det då rätteligen kallades, starkt. Den hade stöd i de stora religionerna Kristendom och Islam. Aristoteles ställde även han sin tummen ned. Först genom Adam Smith fick räntan en ”auktoritativ” försvarare. Det som tidigare kallades ocker blev nu genom nymodigheten ”ränta”, ”priset på pengar” accepterad bland samhällets styrande elit.

Att sprida förståelse för räntans centrala roll i vårt ekonomiska system och dess destruktiva sönderslitande verkan på varje samhälle är penningreformrörelsens tyngsta och långsiktiga uppgift. Genom en penningreform kan en viktig delseger vinnas i kampen mot räntan, staten kan göras skuldfri och därmed slita sig ur bankernas räntesnara.

Aldrig mera ­budgetunderskott?
Behöver vi skatter? Frågan överraskar nog även hårdföra nyliberaler. Ellen Hodgsson Brown är för en med amerikanska mått mätt mycket generös välfärdsstat (bland annat allmän sjukförsäkring) men tror ändå att alla eller de allra flesta federala (inte delstatliga) skatter skulle kunna avskaffas. Hur vore detta mirakel möjligt?
Jo, för det första skulle den nuvarande statsskulden, med sina ränteutgifter, förklaras ogiltig. Vidare skulle staten ta över funktionen som penningskapare och därmed långivare i olika sammanhang, och få in väsentliga ränteinkomster på det. Slutligen, skulle den helt enkelt kunna trolla fram elektroniskt de pengar den behöver.
Johan Lindkvist är dock skeptisk till den beräkningen.
– Om alla offentliga utgifter spenderades med nyskapade pengar så skulle penningmängden fördubblas på bara några år, säger han.
Han anser att skatter skulle fortsätta ha viktiga funktioner.
– Det behövs en kombination av både skatt och nya pengar, för att moderera penningmängden och undvika inflation. Beroende på konjunktur kan man sedan pendla mellan mycket nya pengar/lågt skatteuttag till lite eller inga nya pengar/högt skatteuttag. Skatter har ju dessutom en fördelningspolitisk funktion, menar han.
Men i en mer begränsad mening ser han, liksom andra, en väsentlig roll för offentligt penningskapande: om staten måste gå med budgetunderskott, då är det lika bra att skapa de pengarna, snarare än att försöka låna dem.
Hodgsson Brown konstaterar att det stående motargumentet – med exempel som Zimbabwe och Weimarrepublikens Tyskland – är risken för skenande inflation. Men, menar hon, vi har just sett att om staten tar lån av privata banker, betyder det också att nya pengar skapas och penningmängden ökar. Varför inte lika bra skapa pengarna direkt, undvika att skuldsätta sig och spara in räntekostnaderna?
– Absolut, det finns ingen anledning att låna på de internationella kreditmarknaderna när man kan låna av sig själv, säger Johan Lindkvist.
På den här punkten är inte heller Mikael Malmaeus kritisk.
– Det skulle i princip kunna fungera. Det skulle ge makt till staten som i dag finns hos marknaden, vilket är positivt givet den orimligt stora makt marknaden har i dag, säger han.

Efter en penningreform är statlig skuldsättning helt enkelt en ren dumhet. Det finns ingen anledning för staten att låna pengar överhuvud taget. Själva iden med en Fiat-valuta är ju att folket kan göra sig oberoende av rikedomen. Tillsammans besitter man genom demokratin kontrollen över landets naturtillgångar såväl som dessa arbetskraft, både i form av muskler och hjärna. Genom kontrollen över penningsystemet skapar man de pengar man behöver, skuldfritt. Pengarna blir så den finansiella bro man gemensamt reser in i framtiden. Våra politiskt valda behöver inte längre ta av sig mössan inför herrarna med hög hatt. Den som är skuldfri gör sig politiskt fri och myndig.

För att statens skall kunna betala sin driftskostnader i en situation då full sysselsättning råder behöver staten fånga in pengar genom olika skatter. Vad för slags beskattning som skall användas blir då en av de viktigaste frågorna. Men nu då ett viktig slag vunnits över kapitalintressen är en fortsättning i samma riktning det naturliga, dvs att genomdriva en beskattning av kapitalet i den omfattning som var fallet under 1950-talets Sverige. Höjda skatter på kapital alltså.

Medborgarlön är alla välmenande socialisters våta dröm. Att dela ut en medborgarlön så länge som arbetet beskattas med en enda krona är stöld. Innan skatt av arbete kan ersättas med skatt på naturtillgångar, jordränta och energi finns ingen anledning att dela ut en medborgarlön.

Skall arbete beskattas skall det göras genom en tidskatt, det enda rättvisa sättet att beskatta arbete. I denna fråga måste nu alla välmenande liberaler, av alla slag få bekänna färg i just frågan om alla människors lika värde. Rättvist blir att beskatta alla med samma tidsmått oavsett förtjänst. Behöver staten motsvarande en timme i beskattning per dag av varje arbetande, så låt så ske. Den som, tjänar 1000 kr i timmen betalar 1000 kr. den som tjänar 100 kr. i timmen betalar 100 kr.

Handlar allt om pengar?
Hur stor poäng har då penningsystemkritikerna? Kanske kokar det ner till: ser samhället ut som det gör för att vi har det monetära system vi har, eller ser det monetära system ut så på grund av det samhälle vi har? En fråga som naturligtvis mindre är ”antingen eller” än ”i hur hög grad”?
Det går knappast att förneka att finansvärlden i dag har ett större inflytande över världen än den någonsin haft tidigare, och finansvärlden som den ser ut i dag är oupplösligt beroende av det nuvarande penningsystemet. Samtidigt blir ansträngningarna att härleda i stort sett alla väsentliga samhällsproblem tillbaka till det finansiella systemet ibland långsökta.
En penningreform är dock – och den övertygelsen verkar delas av de allra flesta anhängare – realistiskt sett omöjlig utan en hård konfrontation med de internationella finansmarknaderna, storföretagen och den nuvarande politiska klassen. Alltså samma motståndare som vänstern och miljörörelsen står inför.
I det sammanhanget kan vi inte komma ifrån att den penningsystemkritiska rörelsen – där man just nu hittar en starkare entusiasm och optimism än i många andra folkrörelser – borde utgöra en naturlig allierad. Det ganska utbredda avfärdandet av den som räknenissar och konspirationstokar framstår som orättvist, men kanske ännu mer otaktiskt.

De förslag som penningreformrörelsen reser är oprövade, är därför inte blockerade i det politiska systemets partipolitik och prestige. Förslagen är varken blå, röd eller grön, många inspiratörer kommer istället från konservativa libertianska strömningar i USA. Dessutom saknar det politiska blocktänkandet allt mindre betydelse för gemene man. Men den politiska apparaten kommer inte att sluta denna möjlighet till sitt bröst. De sitter alla mer eller mindre fast i en nyliberal agenda.

Det behövs en ny medborgarrörelse för en penningreform, det finansiella systemet är helt enkelt det sämsta tänkbara. Till åtgärderna som föreslås krävs ingen revolution. Penningreformrörelsens budskap har 100.00-tals mottagare som bara väntar på ett budskap med denna potential av frihet från ekonomiskt slaveri.

Kommentarer kring en aktuell diskussion om pengar.

Kravet på en penningreform sprider sig alltmer bland bloggar världen över, så även i Sverige. I Fria tidningen som under en längre tid fört en intressant diskussion har Jon  Weman skrivet en längre artikel om kritik mot och brytningar inom penningreformrörelsen.

Artikeln har nu här tagits som utgångspunkt för att ytterligare bidra till diskussionen. De egna bidragen till diskussionen kommer att märkas med indrag.

 

 

Lån som betalar lån som betalar lån
Att nästan alla pengar som är i omlopp i vårt samhälle skapats av privata banker genom lån överraskar säkert de flesta. I den första delen av det här reportaget kunde vi dock konstatera att den ”penningsystemkritiska rörelsen” och etablerade nationalekonomer är överens om att det går till så. Men spelar det någon större roll? De sistnämnda svarar i allmänhet nej. De förra däremot, ser det som grundorsak till en rad allvarliga samhällsproblem. I den första delen av tittade vi på vad vårt samhälles pengar är och hur de uppstår. Nu har det blivit dags att fundera över: vad gör de och vad får de för konsekvenser?

En del kritiker tar ett extra steg i analysen. De ser den nuvarande ordningen som inte bara orättvis och samhällsekonomiskt irrationell, utan som självdestruktiv, ja rent av dömd till kollaps.
Det är en matematisk oundviklighet att vårt nuvarande monetära system förr eller senare måste bryta ihop, säger Carl Norberg, en av de mest lästa svenska penningkritiska bloggarna.

Grundtanken är enkel: pengar är skuld. Alla, eller nästan alla, pengar skapas genom lån, med ränta. Eller: ”banken skapar bara tillräckligt med pengar för att återbetala lånebeloppet, inte räntan”, som det förklaras på Norbergs blogg Palantir. Liknande formuleringar kan man hitta i Ellen Hodgsson Browns Bankerna och Skuldnätet. Positive Money, den kanske mest kända internationella sidan, förutspår inte systemets sammanbrott, men de skriver ändå att ”det kommer alltid att saknas pengar för att återbetala alla skulder”.
Hur har systemet fungerat så här länge?
Jo: enda sättet som det kan finnas nog med pengar att betala tillbaka alla gamla lån inklusive ränta, är att bevilja ännu fler nya lån. Det blir en nedåtgående spiral. För eller senare måste det bryta samman.
Detta är en klassisk ond cirkel. De som har läst lite om systemteori vet att alla system som har en positiv feedback är dömda att bryta samman. Den nuvarande ekonomiska krisen beror på att vi närmar oss den kritiska punkten, skuldmättnad, säger Carl Norberg.
Den centrala invändningen är att pengar som betalas in i ränta inte försvinner. De hamnar hos banken, delas av banken ut till dess ägare och återvänder på det sättet så småningom till ekonomin.
Man glömmer helt intäktssidan i ekonomin, att någons räntekostnader är någon annans kapitalinkomster. Jag anser inte alls att det finns något ”konstruktionsfel” i penningsystemet, bara en orimlig fördelning av inkomsterna, ­säger Mikael Malmaeus, författare till boken Tillväxt till döds och medlem av omställningsnätverket Steg 3.

 

Vad denna denne Mikael Malmaeus egentligen tycker är inte så enkelt att få ett grepp om. Han kan som i citatet ovan framföra denna nästan meningslösa invändningen för att längre fram i sin bok göra en helomvändning.

Men först bör frågan om räntefördelning klaras ut.
Mikael Malmaeus invändning att någons ”ränteinkomster är en annans kapitalinkomster” är många marxisters och mainstreamekonomers standardfras. För att neutralisera denna sin meningslöshet menar MM att det är den orimlig inkomstfördelningen som är problemet. För att marxister skall slippa ta ett grepp om den finansiella sektorn försöker de alltid återföra diskussionen till realekonomin och Marx mervärdesteori, men de nu så påträngande problemen med skuldsättning och spekulativt finanskapital är svårt att förstå genom Marx mervärdesteori.Det är nu dags att marxister ställs till svars för denna invändning de ständigt drar upp som skojaren drar en skröna som han hoppas att hans kunder skall svälja.

Att ”någons räntekostnader är någon annans kapitalinkomster.” kan tolkas som en invändning är i sig märkligt. Som om det inte spelade någon roll för välfärdens fördelning hur mycket som går från de som har lånen med ”räntekostnader” till de som har kapitalet med ”kapitalinkomsterna”. Förhoppningsvis känner MM till att det är de skuldsatta låntagarna som flockas kring ränteutgifterna och de rika kring kapitalinkomsterna. Att denna fördelningsmekanism, räntan, å ena sidan skapat djup skuldsättning för löntagare till enorma rikedomar för de med trumfet kapital på hand, har tydligen ingen betydelse, på något annat sätt går det inte att tolka denna invändning.

Dessvärre är MM:s invändning att ”ens skuld är en annans tillgång” vanlig bland ekonomiska bloggare med marxistiskt språkbruk. Den hostas upp som en ryggmärgsreflex varje gång skuldkrisen och dess orsaker tas upp till diskussion. Trots att det är finanskapitalet som dragit ner folk och nationer i skuld å ena sidan och åt den andra skapat ett enormt spekulativt kapital i hedgefonder och derivat, kan marxister för sitt liv inte släppa idéerna om mervärdesanalysen i realekonomin. Så fort kritiken mot finanskapitalet förs på tal spelar fördelningen av räntan ingen som helst roll, för den är ju alltid ändå ”fördelad”, och hamnar slutligen alltid i investeringar om man skall tro dessa marxister.

Det är ett faktum att skuldsättningen över i stort sett hela världen har ökat kraftigt under de senaste årtiondena. Som andel av BNP har exempelvis USA:s skulder ökat från 150 procent 1975 till 300 procent i dag, och i Sverige har hushållens skulder ökat från 75 till 175 procent av disponibel inkomst sedan 1980. Samtidigt har skuldnivåerna sedan finanskrisens inledning planat ut eller minskat något i flera länder, dock ej i Sverige.
Uppfattningen om ett förestående sammanbrott har hos en del penningkritiker lett till inställningen att alla andra frågor är sekundära. Carl Norberg ligger nära det synsättet.
Att komma med vilseledande idéer om fördelningspolitiska åtgärder utan att primärt beakta detta, är en moralisk och intellektuell ohederlighet av närmast bibliska proportioner, säger han.
I strid med naturen
En kanske vanligare uppfattning om varför systemet är dömt är den ekologiska vinkeln: i ett system med exempelvis två procents ränta, måste också ekonomin växa med två procent eller mer årligen, om den inte ska hamna i kris. Och eftersom tillväxt utan ökande resursförbrukning hittills aldrig har inträffat, är evig tillväxt en omöjlighet inom ett ändligt fysiskt system, som jorden utgör.
”Det är så pittoreskt ordnat att vi med lånade pengar skapade ur intet kan bli så rika på siffror att vi får råd att ta kål på planeten”, skriver Birger Schlaug. En tydlig ekologisk tendens finns redan i den klassiska räntekritiska rörelsen. JAK:s tidning Grus & Guld har exempelvis under senare år publicerat många artiklar om Peak Oil, och omställningsgrupper som förbereder sig inför en framtid med uttömda resurser och ekologiska katastrofer.
Bara genom tillväxt kan vi ens försöka komma ikapp den exponentiella räntekostnadstillväxten av våra skulder. Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturens och våra sociala system, säger Carl Norberg.

En viktig följd av en monetär reform som här inte nämns och som gör frågan så viktig har att göra med den makt bankerna får över hela ekonomin och därmed också över det politiska livet, hela samhället, genom just  kontrollen av penningsystemet. Tanken är som Bill Still uttrycker det att: Kontrollen över penningsystemet är nyckeln till ett lands suveränitet. Demokratins kontroll av penningsystemet är menar han, själva definitionen på ett lands suveränitet.

Yoshi Frei har också ingående belyst detta problem:
”Eftersom nästan alla pengar alltså är skulder, kan räntorna bara betalas genom ytterligare skulder, vilket innebär ännu större räntekrav och så vidare. Med andra ord: Vi som helhet kan bara betala räntan på våra gamla skulder med nya skulder. Det är en ond cirkel, som tvingar samhället till exponentiell skuldsättning. Det finns systemiskt och matematiskt sett ingen utväg ur utvecklingen mot ännu mer skulder och räntebetalningar. I dag är till och med många stater, gäldenärer ”of last resort”, i grunden bankrutta. En omfattande global skuldkris är den logiska och oundvikliga följden av det nuvarande penningsystemet.
Samtidigt exploderar förmögenheterna, eftersom skulder på den ena sidan motsvaras av förmögenheter på den andra. Men dessa förmögenheter ackumuleras bara hos ett fåtal genom ränta, och ränta på ränta. Våra samhällen bryts sönder av denna farliga omfördelningsdynamik. Alla politiska ansträngningar för att uppnå en socialt rättvis politik eller ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle är chanslösa mot denna systemiskt självdestruktiva dynamik i vår ekonomi. Hela systemet är ohållbart och en allvarlig fara för samhället. Den nuvarande krisen är därför en systemkris och inte bara en tillfällig recession som många tror. Att fortsätta på samma sätt vore både fatalt och ignorant.”

Mikael Malmaeus menar däremot att det är en grov förenkling av problemet.
Det finns definitivt viktigare förklaringar. Det som driver den ekonomiska tillväxten och den miljöbelastning som den medför är snarare en ojämn inkomstfördelning i samhället som gör att en del av befolkningen – kapitalägarna – förväntar sig evig avkastning på sin investerade förmögenhet, och en annan del av befolkningen kämpar för att komma ikapp levnadsstandarden hos dem som har det bättre ställt, säger han.

Denna MM:s invändning saknar substans och motsäger inte vad förespråkare för penningreform hävdar. Inkomst handlar ju inte bara om den nominella lönen utan den reella efter skatt, belastad av statens räntekostnader och de privata skuldernas allt tyngre räntekostnader. Denna invändning handlar som det mesta som kommer från marxister, om att allt väsentligt tilldrar sig i  den reella ekonomin som skapande av mervärde. Det är dags att dessa teoretiker pressas på sin syn på det finansiella systemet. Ska de på grund av sitt kvasiradikala marxistiska språk slippa undan detta för hela samhället så viktig problem?

Här leder diskussionen som synes över till en mer grundläggande fråga: kan penningsystemet skiljas från det ekonomiska systemet? Den finansiella ordningen från den ekonomiska – kapitalismen? Ränta från vinst?
I en kapitalistisk ekonomi är det möjligt för den som äger ett kapital att köpa, exempelvis, en fabrik, anställa ett antal arbetare och betala dem mindre i lön än värdet av vad de producerar – göra vinst. Men av det följer också möjligheten att låna ett tillräckligt kapital, investera det, betala räntan och ändå få pengar över.
Kommer det inte då automatiskt att finnas en efterfrågan på lån? Går det att tänka sig ett samhälle utan ränta, så länge det existerar vinst? Och när fordringar och skulder existerar, går det att undvika att de säljs och köps och därmed förvandlas till en form av pengar?

Hur skall nu detta förstås: För det först, vad som föreslås med en monetär reform är att bankerna skall sluta förfalska pengar, och endast låna ut vad de själva kontrollerar. Staten befriar sig så från räntekostnader och den allmänna inkomstnivån kan höjas bara av denna anledning. Vad det betyder att bankerna fråntas styråran över ekonomin kan vi bara spekulera över.

Men är det inte bra att samhället inte vänds upp och ner genom en revolution där alla fast referenspunkter kastas om, för det är ju marxisters recept för att komma åt vinsten. 1900-talets erfarenheter av socialistiska revolutioner förskräcker tillräckligt många för att denna väg skall vara stängd under överskådlig tid, vilket vi skall vara glada för eftersom förespråkare för denna politiska riktning inte gjort sin hemläxa, dvs. lärt av sina misslyckande. Istället för tankemönstret revolution-reform, som är ett destruktivt antingen eller, starkt relaterat till användande av våld, är det dags att öppna upp det mentala fönstret för en annan bild efter vilken vi försöker orientera oss, nämligen i enlighet med begreppen tradition – förnyelse.

Företagens kapitalförsörjning kan skötas genom egna vinster och aktier vilket inte får samma följder som räntesystemet. För småföretag kan staten gå in och pressa ner räntorna genom att erbjuda nästintill räntefri utlåning. Att en penningreform kommer att leda till full sysselsättning kommer också att stärka löntagarnas ställning på ett radikalt sätt, vilket kommer att verka begränsande för storföretagens möjlighet att ta ut stora vinster.

En stor konspiration?
Det finns, åtminstone synbarligen, ingen nödvändig koppling mellan att vara anhängare av penningreform och att ha en konspiratorisk syn på samhället. I praktiken, dock, sammanfaller åtminstone de två grupperna betydligt mer än vad man statistiskt skulle kunna vänta sig.
Att frågan om konspirationer kommer upp till diskussion i samband med att bankväsendet diskuteras har sina randig och rutiga orsaker som många vill slippa att se för att undvika att bli ställd vid ”konspirationsteoriernas” skampåle. Men anledningen till att den kommer upp beror på att bankverksamhet alltid varit en de rikas konspiration mot arbetande fattiga, och att bankerna alltid försökt dölja detta genom att med penningens makt tillägna sig den politiska elitens ”förtroende”. Hela bankernas historia är kantad av falskmyntning, bedrägerier. Samtidigt som bankerna köpt in sig i medierna för att kontrollera allmän opinion. Hela verksamhet är uppbyggd på detta dubbelspel och av dubbel bokföring i dubbel bemärkelse.

Den monetär rörelsen har under årtionden levt i politiskt bakvatten och medieskugga under vilken de ihärdigt försökt förklara hur bankerna fungerat med sin penningförfalskning. Inte bara bankerna utan även de akademiska vetenskaperna på området har då enhälligt hävdat att bankerna bara lånar ut det de har och andra sparat. Denna bild kan bekräftas genom att läsa vilken lärobok i nationalekonomi som helst. Ett färskt exempel på bankernas mörkläggning är den nyligen utgivna ”Pengarna och Makten” skriven av hovkrönikören Gunnar Wetterberg. Det är först nu, genom skuldkrisens förlamning av hela vår ekonomi, som bedrägeriet blivit så tydligt att det inte går att dölja, som en omsvängning håller på att ske.

I detta läge så vänder skaran av förnekare på begreppen och anklagar de som står för den tidigare saknade informationen och upplysningen, för att vara konspirationsteoretiker. Nej det dubbelspel som bankerna bedrivit och fortfarande bedriver måste få kallas för det bedrägeri det faktiskt är. Anklagelser om konspirationer är bara ett trick från deras akademiers och betalda megafoners sida i pressen för att bland bort korten.

Skall anklagelserna mot Ellen Brown för att vara konspirationsteoretiker tas på allvar då får ni som hela tiden hävdar detta bekväma er och visa på att Lincoln inte mördades, likt andra fiender till plutokratins makt. Gräv er ner i arkiven och visa att bankerna alltid uppträtt med samhällets bästa för sina ögon, som de påstår att de gjort och gör. Jag ser fram emot vad ni kommer att hitta. Då börjar ni åtminstone uppträda på ett sätt som är intellektuellt hedervärt och på ett sätt som går att bemöta.

Men eftersom den nu kommer på tal så är det lika bra att ta en diskussion med detta mentala spöke, ”konspirationsteorierna”. I Sverige räcker det att sätta stämpeln konspirationsteori för att bli avspisad, och de flest gånger denna teknik används följs det aldrig upp av en saklig diskussion, det är den man vill slippa. För troligen är det så, att fanns argument hade inte denna stämpel behövt användas, då hade diskussionen i demokratisk anda retts ut, allt till en någorlunda fungerande samsyn.

Det svenska politiska och kulturella klimatet och dess rädsla för konspirationsteorier har varit och är mycket skadligt. Exempel: Dag Hammarskjöld blev mördad, men med stämpeln konspirationsteoretiker har det lyckats den politiska eliten att dölja vad som hände och därmed har de underlättat för liknande dåd att åter ske och som återigen mörklagts på samma sätt. Vilka är det då man vill skydda i detta fall, vilka var det som organiserade mordet på Hammarskjöld, troligen de allra mäktigaste i vår värld, det ligger i sakens natur.

Olof Palme och Anna Lindh var själva en del av denna politiska elit men konfronterade ändå denna världsmakt tillräckligt mycket för att väcka deras misstroende. Skall demokratin kunna återerövras är det viktigt att göra upp med den barnsligt naiva ståndpunkten att det politiska och ekonomiska livet inte innehåller konspirationer, dolda dagordningar och särintressen som med politiska tricks försöker göra sig till allmänintresse. Läs vilken historiker som helst som inte bara är en hovskribent, läs Strindberg och tillägna er en rationell syn på samhällsbedrägeriet det handlar om en gemensam historia, visst så är det, men den delar sig i en berättelse om folket och herrarna.

Gustav den tredje använde en konspiration för att starta kriget mot Ryssland genom att klä ut ett antal svenska soldater i ryska uniformer med uppgift att göra ett anfall mot svenska linjer, så var det kriget fixat. Själv ändades hans liv genom en konspiration där rentieren Ankarström var inblandad. Hitler genomförde sitt maktövertagande genom att elda upp riksdagshuset och likt Gustav den tredje ställa till med ett gränsintermezzo för att starta kriget mot Polen 1939. USA:s inträde i 1:a,världskriget, genom sänkning av Lusitania och 2:a världskriget, genom det ej avvärjda anfallet mot Perl Habour.

Samma sak gäller upptrappningen av Vietnamkriget i det så kallade Tomkin-intermezzot. CIA planlade en omfattande konspiration gentemot Cuba för att skapa förevändningar för en invasion. Kennedy stoppade dessa planer och fick själv betala för detta i en mordkomplott i Dallas för snart jämna 50 år sedan.

En konspiration som det sällan pratas om är Israels försök att sänka det amerikanska signalspaningsfartyget Liberty inför 6-dagarskriget 1967. Eftersom det inte lyckades att sänka fartyget avslöjades konspirationen som var en plan att dra in USA i kriget mot Egypten på Israels sida. Nästan samtliga exempel ovan är sådana som enhälligt idag har lyfts från teorins skamtillvaro till historisk vetenskap.

En av de känsligaste frågorna att diskutera i realpolitisk termer är 911, åtminstone i Sverige, i USA däremot anser uppemot 50% av befolkningen att det inte gick till som regeringen säger att det gjorde, i sin undersökning. En ny undersökning krävs. När en svensk riksdagsman skrev på ett upprop för en ny undersökning gjordes det till en riksangelägenhet och Erik Åsard riksrenhållaren av konspirationsteorier fick göra en insats.

Så här ser det ut i den lilla ankdammen, utkantsnationen som placerat sig själv i skuggan av den stora världsmaktens ”krig mot terrorismen”, och som en liten byracka skäller och gläfser för att vara den till lags. Och som nu, mot sina 200-åriga traditioner av neutralitet och alliansfrihet, uppträder som denna makts ivrigaste vapendragare. Som använder sin krigsmakt för att sprida död och skapa flyktingströmmar i Afghanistan och Libyen. Och vars medier ekar dess krigspropaganda för att kunna begrava Syrien i ett regna av kryssningsmissiler.

Att se vad som verkligen händer under denna makts prat om mänskliga rättigheter och demokrati låter sig inte göras utan att vi befriar oss från den mentala skamstämpeln ”konspirationsteori”, eftersom den leder till politisk blindhet och är därmed skadlig för demokrati och ett starkt civilsamhälle.

Ellen Hodgsson Brown tar avstånd från antisemitism och auktoritära ideologier, men hennes historiesyn är vissa avseenden mycket okonventionell. Hon skriver att ”Hitler blandade samman bankkartellen med den etniska grupp som de flesta bankmän råkade komma från”, och verkar alltså anse att Hitlers ursprungliga motiv var att bekämpa finanseliten.

Hon ”verkar anse det”,  fel, hon anser det, och på mycket goda grunder. Finns fakta som motsäger det så är det mycket bättre med en konkret diskussion. Gottfried Feder nazisternas ledande ekonom, vad var hans syn på bank och penningsystem? Det är svaren på denna fråga som avgör om Ellen Browns beskrivning äger trovärdighet eller inte. Det är ingen bra ide att använda stämpeln ”okonventionell” för att avgöra vad som är sant och falskt rörande vår historia. Men de som bara vill få sina fördomar bekräftade skall naturligtvis inte läsa Ellen Brown och troligen ingen annan bok heller för den delen.

Hon ser också ryska revolutionen som en kupp dirigerad av ”bankkartellen”, en uppfattning liknande den hos den obskyre ”historikern” Jüri Linna.

Att många ledande ryska revolutionärer marxister betalades med bankpengar är väl knappast något som behöver diskuteras. Men finns historiska fakta som talar ett annat språk, så måste de läggas fram, det är viktigt. All marxister som har svårt att hantera detta faktum kommer att vara dessa nya fakta evigt tacksamma. Kontrafaktisk historia ger troligen Ellen Brown rätt, eller är det någon som tror att det blivit någon revolution om inte Lenin och Trotskij med sina 300 följeslagare varit på plats 1917.

Exempelvis David Icke, något av de moderna konspirationsteoriernas nestor, har anammat penningsystemkritiken och inkluderar i ”Den största hemligheten” ett kapitel rubricerat ”pengar ur ingenting”. ”Du betalar nu ränta på vad som inte är annat än siffror på en bildskärm”, skriver han där med en vid det här laget välbekant formulering. Det är dock bara ett element i hans ytterst vidsträckta teorier.

Alla som tror på sin egen omdömesförmåga har säkerligen inget problem med att se en och annan video av denna engelske särling, särling på nåd och onåd. Hans åsikter kan bedömas efter sin sanningshalt som allt annat och det finns mycket att invända mot i hans syn, på exempelvis ödlor och aliens. Men istället för att mörklägga med skamstämpel, för en saklig diskussion. Sanningen är konkret.

Jo, i USA finns det långt gångna teorier om kopplingar mellan militären och den amerikanska centralbanken som skulle driva hela systemet… Rörelsen saknas politisk analys. Det verkar nästan som att man tagit till penningsystemet som en skygglapp för att slippa se att det ekonomiska systemet är fullt av makt­obalanser. Man skyr den marxistiska förståelsen av vems intressen som styr ekonomin, säger Mikael Malmaeus.

Marxismen är ett inget föredöme för den penningsystemkritiska rörelsen. Mikael Malmaeus är själv ett mycket tydligt exempel på detta. Marxismens analys av det kapitalistiska systemet är nämligen väldigt ideologisk, vilket gör det svårt för dem att ta till sig allt som hänt sedan Marx skrev sitt Kapitalet. För det första så förstod sig Marx aldrig på icke värdebaserad valutor, han var dessutom liksom sin läromästare Adam Smith, en försvarare av räntan, av ocker. Marx var i grunden positiv till det kapitalistiska system och ansåg det var progressivt. Dessutom är marxismen en av de mest dogmatiska läror som finns, vilket kanske kan vara en orsak till de brott mot mänskligheten som faktiskt gjorts med denna lära som inspiration.

Anledningen till att marxister har så svårt med en penningreform är kanske att de då ser sig berövade på huvudanledningen till att få göra revolution. En penningreform kommer med stor sannolikhet att  förhindra att kapitalismen bryter samman i en allmän kris. Många marxister sitter fast i ett mönster av revolution och klasskamp som inte ger utrymme för att vår civilisation om möjligt skall kunna överleva, den måste raseras genom att en av dess särmärken den privata äganderätten avskaffas.

Marx har ju dessutom i sin analys av det kapitalistiska systemet inte bara dumpat kritiken av räntesystemet utan också ersatt det med sin mervärdesteori som förlägger ”utsugningen” av arbetarklassen till realekonomin. Det är i företagen, i produktionsprocessen, som den systematiska orättvisan sker enligt marxisterna. Av denna anledning vill Mikael Malmaeus istället för att prata om räntor diskutera inkomster. Att arbetaren får för lite i lön. Hur marxister lyckades befria arbetarna från privat exploatering för att med trolleritricket ”det kommunistiska partiet” själva kontrollera produktionens näringsflöden och på så sätt strula till det än mer är känt av de flesta som historien om det socialistiska experimenten. De som fortfarande kallar sig socialister idag vägrar gör en systematisk värdering av denna tid. Och så länge den läxan inte är gjord kommer folk förhoppningsvis att visa dem ryggen.

Marxismen och anarkismen använder i ena eller andra formen en systemmodell för att förklara sambandet mellan politiken och det ekonomiska systemet.

Marxisters ”systemmodell” har visat sig oduglig då det gäller att förstå hur kapitalismen har utvecklats till finanskapitalism, åtminstone gäller detta för de som kallar sig Marxister i Sverige. (Ekonomer i USA eller Australien som referera till sin marxistiska tradition har inte ramlat i denna fälla.) Grundproblemet med den marxistiska radarn, för att upptäcka fienden, är att den är så inställd att de verkliga problemen inte går att se på dess skärm. Ratten för att beräkna kapitalackumulation står vriden på markören profit. Reglaget för att se kapitalackumulation genom ränta är inte inmonterad.

När det gäller deras radars inställning för att samla data för att förstå de återkommande kriserna är reglagen märkta ”överproduktionskris” och ”profitkvotens fallande tendens” vridna i botten, medans reglage för ekonomiska realiteter som banksystem, pengar, spekulationskapital och skulduppbyggnad, kort sagt det finansiella systemet saknas. Det är då inte konstigt att de inte ser orsakerna i den nu verkande ekonomiska krisen, i den skuld och finanskris den faktiskt är.

Den ekonomiska eliten dominerar samtidigt också opinionsbildning, nyhetsförmedling och de politiska partierna, och behåller på det sättet kontrollen också i demokratiska (eller synbarligen demokratiska) samhällen.

Beskrivningar av medierna saknas inte i någon av de ledande penningpolitiska profilernas analyser. Ellen Brown har en lång historia som undersökande journalist inom ett annat fält som läggs i desinformationsdimma av medieindustrin, nämligen medicin och hälsa. Bill Still hennes vän och inspiratör har även han en lång erfarenhet som journalist och filmskapare, invändningen blir i det närmaste patetisk.

I alla fall ytligt sett borde det inte vara orimligt för penningsystem- och räntekritiker att resonera likadant: finanssektorns ekonomiska dominans ger den mer eller mindre automatiskt politisk kontroll. Likväl finner man ofta en historieskrivning där enskilda personers korruption, medlemskap i hemliga ordnar, eller tvärtom lönnmord på rättrådiga individer, spelar en avgörande roll. Hodgsson Brown hävdar exempelvis att Trotskij, som var ”bankernas man” var utsedd att ta över efter Lenin, men ”blev sjuk” i det avgörande ögonblicket, varefter Stalin istället vred Sovjet ur Wall Streets grepp (hon förnekar samtidigt inte att Stalin var en brutal diktator).

Kritiken mot den penningpolitiska rörelsen att de inte ser system är felaktig till varje stavelse. Vad som föreslås är ju en systemförändring, en reformering av det penningpolitiska systemet, eller har jag fel? Inriktningen ligger inte på att den en eller andra organisationen måste bort, eller att den eller den personen skall mista huvudet.

Att deras historieskrivning är inriktad på personer, deras åsikter och hur det samspelar, vad är det då för fel på det? Det gör historien konkret, levande och möjlig att genom fakta bekräfta eller vederlägga. Den är dessutom tilltalande för att den tilldelar personlighet en roll, ett ansvar, möjligheter. Den inspirerar till att delta, till att vara en aktiv del, till att ta sitt ansvar, till att göra skillnad. Men personerna skildras inte som bara representerande sina egenintressen, deras roll i ett större politiskt spel, redovisas liksom deras åsikter och drivkrafter.

Den marxistiska historiesynen däremot ser historien i system, i stora abstrakta skeenden som är svårt att varken förneka eller bekräfta. Den ger individen en underordnad roll, den förminskar istället för att se och bekräfta. Detta är kanske en av anledningarna till varför marxister så lätt ser mellan fingrarna för de brott mot mänskligheten som de själva inspirerat till och haft del i.

Enligt marxismens historiefilosofi, den historiska materialismen är ju dessutom historien redan avgjord. Den i deras ögon progressiva kapitalismen kommer att ersättas med den ”vetenskapliga socialismen”. Visst handlar det om stora system, säkert, men samtidigt är det en historisk determinism som inga historieforskare av rang längre bryr sig om. Att historien är förutbestämd är ren ideologi, en maktlära på samma sätt som kyrkans löften om ett evigt liv i utbyte mot trohet till den katolska kyrkans makt är det.

Om de som tar del av det flöde av kritik som riktas mot bankerna får lite ”bias” från några av dessa kritiker i form av beskrivningar av frimurarordnar och störs av det så är det mycket enkelt att koppla ner från det flödet. Att sedan ta upp det för att göra affär av det och ställa hela den penningsystemkritiska rörelsen till svars för det, tyder mest på att det saknas angreppspunkter. Ingen av de personer eller hemsidor som citeras i den här artikeln har mig veterligt berört ämnet.

Att det är så tyst om ordensväsendet i Sverige, är det något att vara så stolt över? Är inte det något journalistkåren borde börja syna i sömmarna. Dessa hemliga sällskap organiserar tiotusentals medlemmar i hierarkiska och slutna organisationer uppbyggda kring hemliga riter som inkluderar våld och rädsla. Därmed utgör det ett hot mot ett öppet demokratiskt samhälle. Det borde vara ett problem för vilken rörelse det vara må om dess förgrundsgestalter visar sig vara höga ”ordensbröder” i dessa sällskap. Att USA:s presidenter ofta avslöjas som medlemmar högt uppe i hierarkier, hur kan det tillåtas?

Den som inte förstått den avgörande politiska skillnaden mellan Stalin och Trotskij eller vilken avgörande roll det kommunistiska partiets ledare har i det socialistiska systemet kan möjligen höja på öronen åt Ellen Browns kommentar. Men för att förstå, lösa upp de ideologiska knutarna bakom det marxistiska systemseendet måste kanske de egna ideologerna tas till, kanske duger bara Lenin själv. där han reder ut relationerna mellan ledare, parti, klass och massa.

Johan Lindkvist, en av grundarna till ett nyskapat penningsystemkritiskt nätverk, ser det dock inte konspirationerna som ett så stort problem.
De som intresserar sig för detta lockas väl ofta av lite oortodoxa idéer. Det existerar verkliga konspirationer, se på Libor-skandalen. Att människor med stor ekonomiska makt ibland samarbetar i hemlighet är inget konstigt. Sedan finns det en del, Zeitgeist-fraktionen och så, som drar större växlar på detta vilket är synd då det riskerar att sänka övrigas trovärdighet.
I olika diskussionsforum är det dock inte ovanligt med synsättet att den politiska debatten i övrigt, liksom motsättningen mellan höger och vänster är kulisser och en falsk polarisering kring oväsentliga konflikter vars enda syfte är att distrahera från den avgörande frågan om penningsystemet.
”Jag försöker få människor att inse att det inte finns någon realpolitisk skillnad mellan höger och vänster” och ”så kan polariseringskulissen fortsätta och kommer att fortsätta ett tag till” skriver Carl Norberg på sin blogg.
En annan sorts pengar
Så – vad vill kritikerna då ha istället?
En brutalt enkel lösning, som förespråkas bland annat av ekonomen Detlev S Schlichter i boken Papperspengarnas kollaps, är att återgå till ädla metaller som valuta, eller i varje fall som bas för penningsystemet. Den här tendensen, vars anhängare brukar kallas ”goldbugs”, är nära förknippad med nyliberal ideologi.
Ett problem, som påpekats av vänsterekonomen Doug Henwood, är att världen redan har prövat guldvalutor, bland annat i USA under 1800-talet. I praktiken skapade då banker likväl sina egna privata valutor i form av skuldsedlar och ekonomin präglades av våldsamma svängningar och kriser.
I en debattartikel i brittiska Telegraph föreslogs nyligen ett system där ”bankerna måste ha 100 procents reserver”. Men om en bank måste behålla alla sina insättningar i reserv, förlorar det sin mening för den att alls ta emot några. Det blir då heller inga pengar utom ägarnas eget kapital kvar att låna ut. Artikeln medger att ”tillgången på kredit troligen skulle minska kraftigt”; konsekvenserna av det analyseras inte vidare, utom att säga att det skulle ”stryka Storbritanniens skulder”.
Positive Money föreslår ett mer genomtänkt alternativt system, om också inte så radikalt som man kanske kunde vänta sig efter deras kritik av det nuvarande. I modellen skulle de kommersiella bankerna finnas kvar, men insättarna skulle få välja mellan två sorters konton. Balansen på ”sparkonton” skulle, utan ränta och mot en mindre avgift, deponeras hos landets centralbank, där de fortsättningsvis skulle sitta stilla – inte lånas ut någonstans med andra ord. ”Investeringskonton” däremot skulle ge ränta, och banken rätt att låna ut pengarna till olika syften, beroende på kontots typ. De skulle dock inte vara garanterade mot risk för förluster.
Positive Money kritiserar insättningsgarantier – förvisso kan de tyckas som ett vettigt skydd för småsparare och viktiga för finansiell stabilitet, men samtidigt, konstaterar sajten, betyder de att banken kommer undan med att betala mindre ränta, och att granskas mindre kritiskt av sina kunder, än om dessa inte var säkra på att få tillbaka sina insättningar. Kostnaden tar skattebetalarna.
Nya pengar menar Positive Money borde skapas, när så bedöms lämpligt, av ett särskilt organ – intressant nog anser de att det borde vara en ”opolitisk” expertkommitté – och sättas in direkt, inte som lån utan som en tillgång, på ett statligt konto. Där kunde de antingen användas till att finansiera offentlig verksamhet eller distribueras direkt till alla medborgare.
Ellen Hodgsson Brown presenterar snarare en meny av alternativa idéer än en detaljerad modell. Hon avvisar kategoriskt alla guldbaserade lösningar – hon är keynesian och ser möjligheten att pumpa in nya pengar, ”skapade ur luft”, i det ekonomiska systemet för att exempelvis möta lågkonjunkturer som en tillgång, inte som ett problem.
Istället vill också hon göra skapandet av nya, ej skuldbelagda, pengar till ett offentligt ansvar. Hon är dock betydligt mer inne på att avskaffa eller starkt begränsa det privata banksystemet, till förmån ett offentligt finanssystem. För henne är inte ”politisk kontroll” något negativt, utan en positiv möjlighet att demokratiskt styra kapital till samhällsnyttiga verksamheter. Privata aktörer kanske kan fortsätta att låna ut pengar till spekulativa eller kommersiella projekt – men exempelvis huslån till vanliga medborgare ska vara en offentlig angelägenhet.
Hodgsson Brown funderar också över en rad mer eller mindre besläktade åtgärder: förbud mot derivat, blankning och diverse andra sorters finansspekulation, en avskrivning av tredje världens skulder, att avskaffa dollarns status som internationell reservvaluta, och att ta bort rättigheten för storföretag att räknas som (juridiska) ”personer”.
Carl Norberg, för sin del, menar att varje ekonomiskt system med ränta skapar orimliga konsekvenser, och påpekar att det även före skapandet av ”pengar ur luft” ledde till samhällskriser som bara kunde lösas genom återkommande efterskänkningar av alla skulder (”jubelår”).
Ränta är en ickeproduktiv kostnad och fyller enbart en enskilt nyttoskapande omfördelningsfunktion på bekostnad för samhället, menar han.
Ett enda nationellt elektroniskt betalsystem, förbud mot valutahandel, och medborgarlön är några andra element han nämner i en hastig skiss av sitt alternativ.
Johan Lindkvist ser penningreform som en nödvändig byggsten i skapandet av ett socialistiskt samhälle, även om han betonar att frågan borde kunna förena människor med många olika ideologiska utgångspunkter.
Varje modern ekonomi förutsätter att vi har pengar, det är ekonomins grundläggande infrastruktur, oavsett om vi pratar ett marknadssocialistiskt eller ett rent kapitalistiskt system. Penning­systemet har inte per definition något med kapitalism att göra, lika lite som en väg eller vattenkanal har det, säger han.

Det tål att understrykas att vetenskapen om pengar är något som bankerna medvetet dolt under århundraden. Att nu gräva fram denna kunskap är av avgörande betydelse för hela mänskligheten. Att år av strävsamt arbete från några få starka personligheter nu håller på att ge resultat är ändå bara början, för en framgång i denna fråga kan bara nås om hela folket, varje levande själ ges möjlighet att ta del av detta budskap. Att tro att politiker och statstjänstemän, ensamma kommer att fixa bankerna, om nu myntet där någonsin trillar ner, är önsketänkande.

Men det gäller att se möjligheterna och använda dem som hävstänger. Eftersom inte kunskapen om pengar varit känd tidigare har den ingen politisk färg. De politiska partiernas ledarskikt har inga givna linjer varefter de kan förhindra sina medlemmar att ta del av budskapet. Oavsett politisk inriktning, socialister eller ”borgerliga”, är dessa kunskaper nödvändiga för att oberoende från bankernas inflytande kunna genomdriva sina respektive politiska program. 

Inga av de etablerade politiska partierna i vår riksdag verka har gjort någon större insats för att tillägna sig vetenskapen om pengar. Det fanns en ansats till en kunskapsuppbyggnad inom miljöpartiet under början av 2000:talet men den ser ut att ha slocknat ut i dagsläget. Möjligtvis har den begravts i den Österrikiska skolan med tanke på miljöpartiets nyliberala kantring i allmänheten.

Den västerländska synen på pengar skiljer sig från den österländska synen på ett helt avgörande sätt. Medan Aristoteles med auktoritet och egna erfarenheter av Spartas penningsystem hävdade att ”Pengar är en funktion av lagen och inte av naturen”, dvs. pengars värde bestäms genom politisk beslut, och bygger på folkets förtroende(därav FIAT-valuta) inte av dess intrikata värd,dess värde i guld, i natura.

De österländska teokratierna intar den rakt motsatta ståndpunkten, dvs. att pengar skall bestå i guld. Denna tradition har sin förklaring i de gulddyrkande teokratierna som under årtusenden före vår tideräkning dominerade dessa delar av världen. Det sätter fortfarande sina spår i muslimska ekonomer som väl är motståndare till ränta men samtidigt hävdar att valutor skall säkras i guld.

På det internationella planet pågår nu kanske det viktigaste slaget om hur våra penningsystem skall organiseras just kring frågan om pengarnas värde. Skall världens valutor byggas på förtroende, genom pengar utgivna av ett valutaområdes regering utan att de grundas i värdebaserade medier? Eller skall de säkras i ett värde som guld.

I Sverige har förespråkarna för en ren fiatvaluta en lång och stark tradition med nationalekonomer som Wiksell och Hammarskjöld och lär inte ha några problem att hävda sig mot de i Sverige också existerande Österrikiska skolan i von Misis institut. Denna skola som förespråkare en fullständig avreglerad penningmarknad spelar hårt på ett misstroende mot statlig makt, och fiskar intensivt i politikerföraktets djupa vatten. Möjligen tilltalas också en del av de frihetliga ungdomsrörelserna av dessa tongångar. Jonas Löhn i JAK:s styrelse hävdar exempelvis att en penningreform där staten skapar pengar är ett hot mot lokala valutor.

Den kanske mest kända profilen i penningreformrörelsen Bill Still är mycket tydlig på denna punkt och säger att hans viktigaste uppgift är att få alla engagerade i denna fråga att förstå att guld i valutan är en bakdörr till kontroll av pengarna för de rika, som genom guldet kan påverka valutans värde i eget intresse. I Bill Stills USA finns en stark frihetlig och konservativ rörelse som vill ”fota valutan i guld”. Den Österrikiska skolan är relativt stark bland annat genom presidentkandidaten Ron Paul.

Den andra viktiga stridsfrågan kring pengar är frågan om räntan. Ända till det kapitalistiska systemets genombrott under 1600-talets senare hälft var motståndet mot ränta, eller ocker som det då rätteligen kallades, starkt. Den hade stöd i de stora religionerna Kristendom och Islam. Aristoteles ställde även han sin tummen ned. Först genom Adam Smith fick räntan en ”auktoritativ” försvarare. Det som tidigare kallades ocker blev nu genom nymodigheten ”ränta”, ”priset på pengar” accepterad bland samhällets styrande elit.

Att sprida förståelse för räntans centrala roll i vårt ekonomiska system och dess destruktiva sönderslitande verkan på varje samhälle är penningreformrörelsens tyngsta och långsiktiga uppgift. Genom en penningreform kan en viktig delseger vinnas i kampen mot räntan, staten kan göras skuldfri och därmed slita sig ur bankernas räntesnara.

Aldrig mera ­budgetunderskott?
Behöver vi skatter? Frågan överraskar nog även hårdföra nyliberaler. Ellen Hodgsson Brown är för en med amerikanska mått mätt mycket generös välfärdsstat (bland annat allmän sjukförsäkring) men tror ändå att alla eller de allra flesta federala (inte delstatliga) skatter skulle kunna avskaffas. Hur vore detta mirakel möjligt?
Jo, för det första skulle den nuvarande statsskulden, med sina ränteutgifter, förklaras ogiltig. Vidare skulle staten ta över funktionen som penningskapare och därmed långivare i olika sammanhang, och få in väsentliga ränteinkomster på det. Slutligen, skulle den helt enkelt kunna trolla fram elektroniskt de pengar den behöver.
Johan Lindkvist är dock skeptisk till den beräkningen.
Om alla offentliga utgifter spenderades med nyskapade pengar så skulle penningmängden fördubblas på bara några år, säger han.
Han anser att skatter skulle fortsätta ha viktiga funktioner.
Det behövs en kombination av både skatt och nya pengar, för att moderera penningmängden och undvika inflation. Beroende på konjunktur kan man sedan pendla mellan mycket nya pengar/lågt skatteuttag till lite eller inga nya pengar/högt skatteuttag. Skatter har ju dessutom en fördelningspolitisk funktion, menar han.
Men i en mer begränsad mening ser han, liksom andra, en väsentlig roll för offentligt penningskapande: om staten måste gå med budgetunderskott, då är det lika bra att skapa de pengarna, snarare än att försöka låna dem.
Hodgsson Brown konstaterar att det stående motargumentet – med exempel som Zimbabwe och Weimarrepublikens Tyskland – är risken för skenande inflation. Men, menar hon, vi har just sett att om staten tar lån av privata banker, betyder det också att nya pengar skapas och penningmängden ökar. Varför inte lika bra skapa pengarna direkt, undvika att skuldsätta sig och spara in räntekostnaderna?
Absolut, det finns ingen anledning att låna på de internationella kreditmarknaderna när man kan låna av sig själv, säger Johan Lindkvist.
På den här punkten är inte heller Mikael Malmaeus kritisk.
Det skulle i princip kunna fungera. Det skulle ge makt till staten som i dag finns hos marknaden, vilket är positivt givet den orimligt stora makt marknaden har i dag, säger han.

Efter en penningreform är statlig skuldsättning helt enkelt en ren dumhet. Det finns ingen anledning för staten att låna pengar överhuvud taget. Själva iden med en Fiat-valuta är ju att folket kan göra sig oberoende av rikedomen. Tillsammans besitter man genom demokratin kontrollen över landets naturtillgångar såväl som dessa arbetskraft, både i form av muskler och hjärna. Genom kontrollen över penningsystemet skapar man de pengar man behöver, skuldfritt. Pengarna blir så den finansiella bro man gemensamt reser in i framtiden. Våra politiskt valda behöver inte längre ta av sig mössan inför herrarna med hög hatt. Den som är skuldfri gör sig politiskt fri och myndig.

För att statens skall kunna betala sin driftskostnader i en situation då full sysselsättning råder behöver staten fånga in pengar genom olika skatter. Vad för slags beskattning som skall användas blir då en av de viktigaste frågorna. Men nu då ett viktig slag vunnits över kapitalintressen är en fortsättning i samma riktning det naturliga, dvs. att genomdriva en beskattning av kapitalet i den omfattning som var fallet under 1950-talets Sverige. Höjda skatter på kapital alltså.

Medborgarlön är alla välmenande socialisters våta dröm. Att dela ut en medborgarlön så länge som arbetet beskattas med en enda krona är stöld. Innan skatt av arbete kan ersättas med skatt på naturtillgångar, jordränta och energi finns ingen anledning att dela ut en medborgarlön.

Skall arbete beskattas skall det göras genom en tidskatt, det enda rättvisa sättet att beskatta arbete. I denna fråga måste nu alla välmenande liberaler, av alla slag få bekänna färg i just frågan om alla människors lika värde. Rättvist blir att beskatta alla med samma tidsmått oavsett förtjänst. Behöver staten motsvarande en timme i beskattning per dag av varje arbetande, så låt så ske. Den som, tjänar 1000 kr i timmen betalar 1000 kr. den som tjänar 100 kr. i timmen betalar 100 kr.

Handlar allt om pengar?
Hur stor poäng har då penningsystemkritikerna? Kanske kokar det ner till: ser samhället ut som det gör för att vi har det monetära system vi har, eller ser det monetära system ut så på grund av det samhälle vi har? En fråga som naturligtvis mindre är ”antingen eller” än ”i hur hög grad”?
Det går knappast att förneka att finansvärlden i dag har ett större inflytande över världen än den någonsin haft tidigare, och finansvärlden som den ser ut i dag är oupplösligt beroende av det nuvarande penningsystemet. Samtidigt blir ansträngningarna att härleda i stort sett alla väsentliga samhällsproblem tillbaka till det finansiella systemet ibland långsökta.
En penningreform är dock – och den övertygelsen verkar delas av de allra flesta anhängare – realistiskt sett omöjlig utan en hård konfrontation med de internationella finansmarknaderna, storföretagen och den nuvarande politiska klassen. Alltså samma motståndare som vänstern och miljörörelsen står inför.
I det sammanhanget kan vi inte komma ifrån att den penningsystemkritiska rörelsen – där man just nu hittar en starkare entusiasm och optimism än i många andra folkrörelser – borde utgöra en naturlig allierad. Det ganska utbredda avfärdandet av den som räknenissar och konspirationstokar framstår som orättvist, men kanske ännu mer otaktiskt.

De förslag som penningreformrörelsen reser är oprövade, är därför inte blockerade i det politiska systemets partipolitik och prestige. Förslagen är varken blå, röd eller grön, många inspiratörer kommer istället från konservativa libertarianska strömningar i USA. Dessutom saknar det politiska blocktänkandet allt mindre betydelse för gemene man. Men den politiska apparaten kommer inte att sluta denna möjlighet till sitt bröst. De sitter alla mer eller mindre fast i en nyliberal agenda.

Det behövs en ny medborgarrörelse för en penningreform, det finansiella systemet är helt enkelt det sämsta tänkbara. Till åtgärderna som föreslås krävs ingen revolution. Penningreformrörelsens budskap har 100.00-tals mottagare som bara väntar på ett budskap med denna potential av frihet från ekonomiskt slaveri.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *