FolkeBunch

Klyvnades tid

Till Folke Bernadottes minne

18 sep , 2013  

Folke Bernadottes minne.
Folke Bernadotte en osannolik hjälte? Före och efter mordet, 1948 var han den mest beryktade och ansedda svenska personligheten, omskriven, omhuldad och sörjd världen över. Men mycket snart bleknade minnet bort. Vad var det som hände?

På bilden tillsammans med Ralph Bunch som bara några veckor senare skulle bli hans efterträdare. Och 1950 den förste svarte mottagare av Nobels fredspris.

Folke Bernadotte passade inte in i vår efterkrigstid, men varför då?
Var det kanske de som mördade honom som inte tillät att han skulle bli för omtyckt, utan helst bortglömd. Och var det detta intresse som tilläts äta sig in i vårt kollektiva minne, sudda, ställa det till rätta för att inte störa våra relationer till den stora staten i väster och dess främsta allierade, Israel.

Men annat fanns som hjälpt till. En kunglighet får naturligtvis plumpar i marginalen från flera håll, republikaner, arbetarrörelse, liberaler med halmhatt. Som resonansbottnar, förstärkare, passar de alla, men här saknas nog ändå energi, intresse och politisk riktning för att knuffa en hjältehistoria in i glömskans dimmor.

Förintelseindustrin, som den definieras av Finkelstein i sin bok med samma namn, har över årtionden skapat den svenska synen på judar som enbart offer. Här passade väl Raoul Wallenberg in men inte Folke Bernadotte för genom honom blir bilden av judarna tvetydig, de kan inte genom honom bara ses som som offer. Är bilden av Folke Bernadotte så stor att den måste beskäras så hårt att hela gärningen hamnar utanför?

Min egen politiska utveckling bekräftar. Som ett barn av -68 ympades jag tidigt med två motsatta politiska tendenser. Andra världskrigets segrares historia om förintelsen och dess offers instämmande och kamp för upprättelse å ena sidan och den antiimperialistiska rörelsens uppvaknande i Palestinafrågan å den andra. Ända sedan dess har Jaffa aldrig haft någon plats på mitt frukostbord, det har varit förbjuden frukt från ockuperat land.

Ungdomens politiska aktivism har dock alltmer mattats ut till förmån för en stark civilisationskritik, hämtande sin kraft från den västerländska civilisationens utrotande av allt som kom i dess väg. I denna bild passade berättelsen om förintelsen allt för väl in. Judarna blev det ultimata offret för den vita civilisationen. Kampen mot antisemitism blev en överideologi, den politiska prövosten mot vilket allt annat sattes i relation. Palestinafrågan hade hamnat i tvåstatslösningens politiskt bakvatten.

Under hela denna tid från början av 80-talet till slutet av 00-talet har bilden av judarna som offer växt sig allt starkare. För att få den politiska bilden att hålla samman konstruerade jag min egen förklaring till hur offerrollen kunde stämma överens med den Israeliska politiken och krigföringen mot palestinierna. Israel var här en fälla konstruerad av den västerländska civilisationen för att få arabvärlden att ta över hanteringen av det judiska problemet. Israel lurades att genom sin hänsynslöshet ständig skapa nya fiender till alla som ser sig som judar.

Under de allra senaste åren har denna förklaring av judarna som enbart offer sakta tömts på sitt ljus, på sin kraft att skapa förståelse och sammanhang. För mig personligen har det varit två våldsamma händelser som fått mig att vrida mig ur denna tankekonstruktions grepp. Dels återupptäckten av den Israeliska krigsmaktens sänkning av USA:s signalspaningsfartyg Liberty, och dels en ny förståelse för Israels roll i de nykoloniala krigen. En ögonöppnare för det senare har varit insikter i hur de två tornen kunde rasa samman, vad som egentligen hände 911, den 11/9 2001.

Efter att studerat Lasse Wilhelmssons hemsida, vars artiklar också finns utgiven i bokform ”Är världen upp och ner” har judarnas offerrollen och de fjäll den lagt för min politiska blick tunnats ut än mer.

Under stordelen av dessa år har mitt öga gentemot Folke Bernadotte varit kyligt, avståndstagande, ifrågasättande, sökande efter blottor. På boklådor och loppisar har jag plockat åt mig av hans utgivning, och tyst närt tanken att någon gång få ställa mannen utan kläder. Att äntligen kunna placera in honom i mina egen sneda världsbild genom att ”förstå vad som egentligen rörde sig i denna kunglighets tankevärld”. Om jag så gjort, så misstänker jag att jag hamnat på samma position som Martin Aagard gjort i en recension av Göran Burens bok ”Mordet på Folke Bernadotte”.

Här gör han sitt bäst för att understödja den Israeliska ståndpunkten att Folke Bernadotte var Tyskvän, antisemit och med Karl Gerhards ord en simpel kappvändare. Det är anmärkningsvärt att M.Aagard fortsätter att trampa dess kulturradikala vänsteristiska tankestråk efter att ha läst just Göran Burens bok. För boken visar med tydlighet att Folke Bernadotte inte tillhörde de delar av kungafamiljen som odlade tyskvänlighet och antisemitism.

Ett lögnaktigt antirojalistiskt karaktärsmord över en Bernadotte är vad M. Aagard har presterat, och det passar kanske Aftonbladets läsekrets. Men det finns kanske anledning att hoppas, att den förljugna, syniska och snåla syn som växer sig stark genom recensionen skall slå tillbaka, och skapa en önskan bland läsarna att vilja se något annat, och för den saken skull själv söka sig till bibliotek och boklådor för att skapa sig en egen uppfattning om denna märklige svensk och hans insatser.

Med Göran Burens bok får vi också en samtidshistoria som om den når spridning kommer att forma en framtid där även en svensk hjälte som Folke Bernadotte får ta plats, får vårdas efter förtjänst.

Eftersom de mediala försöken att svärta ner Folke Bernadottes rykte varit många, och att de då ofta bygger vidare på de lögner som mördarna spred för att rättfärdiga sina dåd, kommer här en dementi från de som själva blev räddade ur de nazistiska koncentrationslägren. Ur Burens bok läser vi följande stycke:

”Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier.” De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke judiska fångar ur lägren och slutar med att uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. ”Vi är övertygade om att en objektiv historieskrivning kommer att bekräfta vår inställning”.

Endast en dag från årsdagen 23 år efter mordet på Folke Bernadotte mördades FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Om Dag och Folke någonsin träffades känner jag inte till men en beröringspunkt finns dokumenterad genom general Carl von Horn som tillsammans med Hammarskjöld rest till Ben Gurions kibbutz i Negeveöknen 1958. Strax efter ankomst till den förste Israeliske premiärministern tog Dag Hammarskjöld upp frågan om mordet på Folke Bernadotte. ”Ben Gurion blev blek av vrede och skrek: ”men glöm inte vad den mannen gjorde oss”.

Carl von Horn kände igen Yehoshuho Cohen en av cheferna i Sternligan som mördat Folke Bernadotte vilket von Horn senare meddelade Hammarskjöld. Den annars så sansade FN-chefen blev våldsamt berörd. ”Vilka lymlar” sade han. Hit kommer jag aldrig mer.BernadotteVitaBussar

Många år efter mordet på Hammarskjöld och preskibering av Bernadottes banemän trädde mördarna fram inför Israeliska medier. Det visade sig då att denne Y. Cohn var själva mördaren, det var han som höll i vapnet.

Genom Göran Burens bok träder en ny bild vad gäller Ben Gurions ansvar för mordet på Bernadotte fram. Trots ihärdigt nekande till ansvar för mordet vet vi nu alltså bättre, och genom sin reaktion på Hammarskjölds besök, ger Ben Gurion sin bekräftelse på ansvar.

Bilden: Delar av kungafamiljen framför en av de två kvarvarande Vita Bussar som användes i den av Folke Bernadotte omtalde och ledda räddningsaktionen av fångar från de tyska koncentrationslägren


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *