Jordbruk/miljö

..oväntat besök

10 Nov , 2017  

Vi har en räv i trädgården” hörde jag från farstun något forcerat innan dörren slog igen.  Jag hann precis tänka, bössan: ”men han försvann när jag dök upp vid husknuten”. För nio år sedan hade vi ett besök av samma slag, en räv kom fridfullt släntrande över gårdsplanen en tidig höstmorgon. Då slutade det med en minskning av den lokala rävstammen. Jag fortsatte att förbereda frukosten, bekvämt  övertygad om det olämpliga att jaga räv på fastande mage.

Men snart skingrades mina drömmar om frukost av adrenlinrusning, då jag från fönstret hörde ”han är här igen.”. Jag släppte allt i steget, och med några språng stod jag med nyckeln vid vapenskåpet. För fan, bössan och två grova. Två djupa andetag och patronerna i loppen, försiktigt trycker jag ner handtaget och därute bland fruktträden släntrar han fram bland hönsen. Den är vacker hinner jag tänka innan kolven sitter mot axeln. Jag har den på kornet två gånger. Tredje gången, men nu har nerverna till avtryckarfingret blockerats, och pipan sänks. Räven är ju kolugn, precis som hönsen. Framför mig en paradisidyll, som jag med minsta tänkbara muskelinsats kunnat skingra. En knall, en fallen räv och flyende höns. Istället vänder jag mig om samtidigt som jag bryter bössan och går tillbaka in i farstun.

I ryggsäcken ligger ett modernare redskap med annan sökare. Snabbt ut ur fodralet och fram till fönstret. Skit,  minneskortet saknas står skrivet på skärmen. Det sitter i datorn…… dyrbara sekunder går förlorade. På vägen tillbaka till fönstret trycker jag i kortet, datuminmatningen lyckas jag klicka förbi. och kastar upp kameran mot räven som tack och lov fortfarande befinner sig inom skottavstånd. Men bilden är för ljus, den står inställd på manuell, ner med kameran, inställning auto. Nytt försök, och äntligen zoomas bytet in. Första klicket, det var i sista sekunden, räven börjar sakta masa sig bort med hönsen nyfiket i släptåg. Ett par bilder till innan jag ställer om till film. Genom kameran ser jag mitt byte på rävmaner släntra fram efter staketet mot närmsta granne. Enkelt hittar han den lilla öppningen som hönsen använder då de tar sig friheten att utöka sitt födosök.

Det ser alldeles för hemtamt ut, den kanaljen har varit här förut och kalasat på fallfrukten, Så måste det vara, slår det mig plötsligt. Mickel har varit här förr, han är kompis med våra höns.

Vid frukostbordet reflekterar vi över vår villkorade gemenskap av väpnad neutralitet. Vi lever alla farligt på vår eget sätt, djuren för det mesta på vår nåd, på det ena eller andra sättet, vi själva för samma hand, vår egen kopplad till dess kollektiva förstånd, eller kanske brist därpå. Men så här långt har det utan tvekan gått väldigt bra för vår art. Vi är vårt klots obestridda härskare. Vad är det för egenskaper som fortsättningsvis kommer att vara avgörande för vår framtid? Hur står sig förmågan att även kunna hålla in på skottet?
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

images


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *