Marxism

Lenin var marxist, Liedman.

14 Nov , 2017  

Vi närmar oss tvåhundra års minnet av Karl Marx och gissa om det kommer att bli en strid om hans ideologiska kvarlåtenskap, den har redan börjat.  Tomas Nordegren(P1) som gärna drar fram sin ungdoms Marx ställde några frågor till Sven-Eric Liedman i sin talkshow, Nordegren och Epstien: är Lenin marxist? Absolut inte var Liedmans korta svar. Marx var inte intresserad av att leda den politiska kampen. Enligt Liedman var det ”arbetarklassens befrielse är dess eget verk” som var vägledande för Marx. Marx var framförallt vetenskapsman och filosof, inte politiker. Lenin var för ett elitparti.

Liedman är Sveriges genom tiderna mest publicerade författare på ämnet Marx och hans verk. Vi borde kunna förvänta oss ett svar som är mer rätt än fel. Liedman borde känna sin Marx?  Men gör han verkligen det?Att Marx inte skulle vara intresserad av den politiska kampen är ett häpnadsväckande uttalande speciellt om man utgår från hans filosofiska tänk. Marx om Feuerbach:

Den största bristen hos all hittillsvarande materialism är att föremålet, verkligheten, det sinnliga blott taget i form av objekt eller i form av åskådning, men inte som mänsklig sinnlig verksamhet, inte som praxis, inte subjektivt. 
——–
Filosoferna har endast på olika sätt förklarat världen, men vad det gäller är att förändra den.

Mer än någon annan var Marx handlingens filosof. Att placera Marx i akademiernas och föreläsningarnas värld stämmer inte. Han kunde inte ens skriva sin akademiska avhandling på ett sätt som öppnande dörrarna till en karriär på den teologiska fakultet där han hade sina vänner.

Liedmans påstående att Marx inte slogs om det politiska inflytandet i den socialistiska rörelsen är heller inte sant. Låt oss göra några nedslag i de politiska strider som Marx förde mot de socialister som bara några år tidigare varit hans mentorer, som Wilhelm Weitling och Moses Hess.

Striden mot Weitling öppnande Marx genom ett uteslutningsärende mot Herman Kriege som emigrerat till Amerika där han i Chicago i sin  tidning retade upp Marx med att driva jordreform, som enligt Marx ”var oförenligt med kommunismen över huvud taget”, och  ”allvarligt komprometterar det kommunistiska partiet både i Europa och Amerika”. Men det riktigt allvarliga var Krieges ”larviga sentimentalitet”. Kriege hade moraliserat genom att använda ”kärlek”, ”mänsklighet” och ”moral” inte mindre än av Marx noga bokförda 35 ggr. För intresserade finns konflikten dokumenterad.  Som ”sentimental kommunist” måste nu Kriege uteslutas. Marx hade utsett ett lämpligt offer för att inleda  uteslutningarna som ytterligare spädde på hans rykte som ”bandhund”. Weitling som deltog på mötet protesterade indignerat, och insinuerade att han skulle bli nästa offer för ”proletariatets diktator” 3).  Weitling behövde inte vänta länge på sin profetia, på samma möte gjordes han också till ett uteslutningsärende. Nu rusade Moses Hess till Weitlings försvar, den annars så milde ”kommunistiske rabbin” var rasande.

Men ingenting hjälpte, Moses Hess valde att stiga av. Var det på detta sätt som den marxistiska rörelsen utvecklade sin högst säregna formel för organisatorisk växt genom delning. Var det redan här i denna embryonala fas som oförmågan att hantera åsiktsskillnader växte in i rörelsens väggar? Eller var det bara en naturlig följd av dess totalitära anspråk? Att Marx personligen levererade på temat står utom tvivel. Ett ögonvittne, ryssen Annenkov :

Marx framfart inom den gryende kommunistiska rörelsen känner Liedman mycket väl till. I ”Karl Marx” sidan 326 redogör han för hur Willich och Schram 1849 fick respass. Denna gång till och med i strid med förbundets stadgar. Händelsen kommenterar Liedman som följer:

Vägen till Lenins Teori om Partieliten som drar med sig massorna är lång. Det är inte yrkesrevolutionären som skall starta en revolution. Men sättet att uteslutna åsiktsmotståndare kan å andra sidan ses som början till en ond tradition.

På vilket sätt uteslutningar skulle vara argument för den skillnad mellan Marx och Lenin som Liedman argumenterar för är inte enkelt att förstå. Marx var dessutom inte mindre yrkesrevolutionär än sin efterföljare Lenin. Marx levde hela sitt liv på allmosor, lån och gåvor.

För att förstå Marx politiska handlande måste vi förstå den fördemokratiska tid han levde och verkade i. Marx och Lenin levde både i samhällen, politiska system som liknande varandra. Det var en tid där liberaler och socialister ännu inte drivit genom den allmänna rösträtten. Marx var en del av den borgerligt revolutionära traditionen, han var jakobin. ”Befrielsen är arbetarklassens eget verk” förutsatte enligt Marx att arbetarna var medvetna om sina ”objektiva intressen”, vilket var det samma som att vara kommunist enligt Marx.

För den tyska arbetarrörelsen som växte fram var Marx den stora inspiratören och ideologen. Efterträdarna som Liebknecht, Bernstein, Kautsky, Bebel, Mehring, Adler Luxemburg, såg sig alla som ”marxister”. Trots detta så ledde själva masskaraktären på det socialdemokratiska partiet till något nytt, en folkrörelse vars största argument var dess egen tyngd i antalet arbetare. Deras makt bestod i att fälla in armarna till ett kors över bröstet och låta dem vila där till dess att argumentet var deras, vilket kan ställas mot Marx politiska insatser i Bryssels på våren 1848. Inspirerad av revolutionen i Paris höll han tal vars huvudpoäng var att arbetarna skulle beväpna sig.

Till och med Engels tog intryck av den tyska arbetarrörelsen framgångar. När han under ovationer talade på det tyska socialdemokratiska partiets kongress någon gång på 1890-talet var hans viktigaste budskap att alla åsikter måste få brytas i en demokratisk anda. Han talade inte för arbetarklassens beväpning och krävde inga uteslutningar av de som talade om tolerans och kärlek. Genom arbetarklassens praxis, av Marx själv formulerat, bryts hans egen teori upp. Den revolution som var Marx’s överlevde inte arbetarklassens organisering. Dessa erfarenheter ledde även till en ideologisk och politisk uppgörelse. Till den ”revisionism” som inte minst Lenin skulle ta strid mot.

Det verkar som om Liedman med sin 2015 utgivna biografi, Karl Marx, har ställt sig uppgiften att verka för en renässans för en nymarxism genom att frånta den mycket av ansvaret för det realsocialistiska experimentet som inleddes med Lenins Oktoberrevolution. En genomgång av bokens samtliga referenser på Lenin ger ett starkt stöd för hypotesen, vilket bekräftas i bokens avslutande kapitel.

Men Liedman!!
Marx är praktikens filosof, och den samlade praktiken som bär hans namn är avskräckande, ja den är djupt obehaglig i jämförelse med de befrielsens skrud som Liedman försöker hålla upp till dess försvar. Marxismen handlar inte bara om de realsocialistiska misslyckandena. 1900-talet som var deras sekel är ett hav av politiska misslyckanden. Det var en marxistisk arbetarrörelse som misslyckades att hantera den ekonomiska rivaliteten mellan Tyskland och England-Frankrike, vilket ledde till det första världskriget 4), ur vars skyttegravar steg nya politiska rörelser ur samma ideologiska rot. Rörelser som tillsammans skapade de politiska förutsättningarna för en andra rond, andra världskriget, på samma konflikt.  Marxisterna skyller ifrån sig och påstår att det är kapitalismen som startat krigen. Men de beslut som startade krigen fattades inte av kapitalister utan av de två två stora ledarna som hade totalitär ideologi som grund. ”Krig är politikens fortsättning med andra medel”, det är den grundläggande formeln för att analysera krigens orsak.

Vad finns för politiska segrar som kan sättas på det marxistiska kontot? Var den allmänna rösträtten en Marxistisk seger? Knappast, eftersom för Marx gällde proletariatets diktatur. Den anpassning till de i de suveräna staterna framväxande folkrörelserna som socialdemokratins majoritet stod för var enligt alla de marxister som Liedman håller fram föraktliga revisionister.

Segern över nazism och fascism  gjorde marxismen till en ideologisk hegemon efter andra världskriget. Hur såg deras segrar ut på den afrikanska kontinenten? Måste vi sätta namn på alla misslyckanden. Vad har den väpnande kampen i Latinamerika lämnat för politiska spår? Hur ser segrarna ut. Men ingen behöver ta ansvar, eftersom allt var USA:s fel. Hur många marxistiska bokstavskombinationer var inblandade i den antikoloniala kampen i Mellanöstern? Skall Liedmans ambition att sätta Marx på den politiska banan igen måste Marx tas på allvar som en praktikens filosof.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

1) Marx-Engels Gesamt Ausgabe, 1:s delen, band 6 sid 3-21
2) Samma.
3) Vad den ryske kosmopoliten Annenkov, tillika Marx välgöreare började kalla honom vid denna tid. Frans Mehring.
4) För marxister nås fred genom revolution, dvs krig, och följdriktigt var en av huvudparollerna i den socialdemokratiska fredskongressen 1912 i Basel: KRIG mot Kriget. Ture Nerman i ”Allt var Rött” sid 135:

Basel blev en stor upplevelse. Andra internationalens sista världskongress…… 469 delegater , ett surr av allehanda språk. Över tribunen en eldande deklaration: ”Proletärer i alla länder fören er” och ”krig mot kriget” på de tre stora kulturspråken. 

Hur skulle detta kunna vara ett politiskt verktyg för att hålla världen samman i fred? Tre språk och inte lär det hjälpa med bombastiska deklarationer om kulturspråk. Det var ingen förnuftig fred som Andra Internationalen erbjöd Europas folk utan ”Krig mot Kriget” för det internationella proletariatets organisatoriska förverkligande genom en världsstat.  Vad den internationella arbetarrörelsen erbjöd var inte fred, utan världsrevolution och därmed världskrig.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *