Politik

Nobelpriset, till ”islamofob”??

5 Okt , 2017  

Idag så delas nobelpriset i litteratur ut. Enligt gårdagens Aftonbladet så tillhör inte Adonis de heta namnen. Varför hålls då tummen ner för en sådan litterär gigant som Adonis? Den svenska akademin har visat sin oförmåga att kritisera islamsk makt i samband med dödsdomen över Salmen Rushdie, och elitens anpassning till den mångkulturella normen har inte gjort islamkritiken mer gångbar. Nu har frågan genom en stor muslimsk minoritet även blivit en inrikespolitisk fråga. Är det förklaringen till att den högt älskade poeten faller i ranking?

”Men sluta”, morrar mitt frukostsällskap, ”jag har intresserat mig för litteratur hela mitt liv, kan vi inte låta Nobelpriset få vara vad Alfred Nobel själv skrev i sitt testamente?” Bra! Är det omöjligt för ett litet oberoende land att hävda denna lilla remsa av mänsklig verksamhet utanför de totalitära anspråken, utanför den hegemoniska politiken? Vi har ingen fristående rättslig makt i Sverige, för politiken finns de hemliga bakdörrarna överallt, och kretsen av makthavare är liten på skeppet Sveas kommandobrygga. 

Men nu är det ändå så att Svenska Akademien fullständigt misslyckats i att hålla priset utanför politiken. Genom moderniteten blev författaren en fristående röst, och därmed själv en makthavare. Politiken var därmed placerad i akademins mitt. 70-talets politiska radikalism har därefter underhållit den politiska rötan. Det är inte bara i akademien som den politiska aktivismen breder ut sig.  Transportstyrelsens Maria Ågren är bara namnet på isbergets stopp och vars huvud därför offrades av politiken själv, när den hegemoniska fanan ”allas lika värde” hotades.

Det behövs en litterär Jesus, som likt en storm drar genom de akademiska rummen,  välter månglarnas bord och slår deras stolar till kaffeved, kastar ut dess ledamöter och läser lagen, testamentet. Återställer Alfreds vilja till Akademiens lag.

Det är Akademin som dragit ner nobelpriset i maktens schackrande, är inte då det enda sättet att återställa ordningen att sätta de politiska beroendena i skarpaste belysning. Det första steget är att lyfta fram lite av vad Adonis själv skrivit. Vad är det den politiska eliten med dess förgreningar i Akademien inte vill skall få en bärvåg in i det offentliga rummet. Vi behöver få veta vad Adonis verkligen tycker om Islam.

I boken Våld och Islam utgiven 2016 finns all information som behövs. Det är ett inträngande samtal, en dialog med den fransk-marockanska psykoanalytikern Houria Abdelouahed, som översatt Adonis till franska och skrivit böcker om kvinnans ställning i islamsk kultur.

Bildresultat för Våld och Islam

”Efter profeten Mohammeds död grundades det första kalifatet och i det ögonblicket förvandlades islam till en politisk regim. Religionen kom att bli ett verktyg i en maktkamp. Det folk som nyss stått enat kring profeten splittrades och började strida inbördes. Islam blev ett ideologiskt krig och Koranen kom att tolkas i ljuset av en rad intressekonflikter.

I frågan om islam befinner sig Adonis på kollisionskurs med den vänster han ser sig som en del av.

Det paradoxala är att de människor som har levat och verkat under islamskt välde har lyckats åstadkomma storverk trots religionens tvång. De har bidragit till utvecklingen inom den mänskliga livsföringen, poesin, konsten, idéhistorien, filosofin och naturvetenskapen utan att konflikten mellan ofriheten och dem som bidragit till framstegen någonsin har upphört. Somliga har fått plikta med sina liv, fått se sina verk förstöras eller frysts ut från samhällsgemenskapen. 

Det slående med denna paradox är att man bland alla dessa skapande personer , särskilt inom poesin och filosofin, inte finner en enda anhängare till det traditionella islam, det islam som företräddes av makten. Under fjorton  århundraden har det inte funnits en enda stor diktare eller stor filosof som bekänt sig till maktens eller lagens islam.

Svenska kulturelit och vänster säger det rakt motsatta, under årtionden har de med stöd i sufism, dissidenternas islam, försökt hitta en normalisering av islam, en ”fredens islam”. Frågan om frånvaro av en vilja till förlikning och fred diskuterar Adonis under begreppet exil.

…genom att byta plats geografiskt blev Quraysherna(Mohammeds stam) starkare. Man kan säga att man flyttade på sig för att övervinna både emigration och exilen. Syftet med förflyttningen var att besegra och härska. En exil är en reva, en resa, en rad prövningar och skiften. De först muslimerna befäste däremot sin makt och sitt herravälde genom att byta plats……….. det sammanhang vi talar om dvs vandringen från Mecka till Medina, var i det närmsta fråga om en invasion, en förflyttning för att skaffa sig mer makt.

…..

Ansar(personer från Medina som hjälpte och välkomnade Mohammed.) desavouerades och baktalades, som om de inte lyft ett finger för Islam och för Islams profet. De välkomnade Quraysherna, var vänliga mot dem och erbjöd dem mat och husrum. De gav dem skydd och försvarade dem mot invånarna i Mecka, Som tack blev de fullständigt överskörda. Quraysherna tog makten som om Ansar aldrig hade existerat.

Om inte islam tyglas dess anhängare assimileras kommer Sverige att bli ett nytt Mecka. Genom att kalla kritik av islam för islamofobi blockeras effektivt en nödvändig religionskritik.

När islam hade grundats som statsskick drogs snaran åt om lyriken, som just  hade börjat hämta sig på allvar efter abbasidernas styre. På samma sätt som Texten har fördömt kreativitet och sökande har den även begränsat språkets horisonter och dess frihet att beskriva världen.

….

Om man nyanserar det lite: de(väst) betraktade mystiken som en del av islam.  Men det var fel. Den mystiska kärleken har inget med den religiösa uppenbarelsen att göra. Se på tillståndet för islam idag. Utan poesin, mystiken och filosoferna, vad finns då kvar? Det som ger islam dess nimbus och närvaro idag, är precis det som islam själv har förnekat och trängt bort.

Adonis går tillrätta med många av de fördomar som vänstern kapslat in islam med, för att göra den smaklig.

…. det måste utvecklas en ny läsart som i grunden skiljer den enskildes religionsutövning från den kollektiva och sociala dimensionen. Utan en sådan ny och modern läsart kommer islam att förbli våldets och den politiska maktens fånge. Det behövs en ny läsart som skiljer det politiska, kulturella och sociala från  den enskildes religiösa tro.  Religionen måste vara en fråga för individen. Hur kan islam, som accepterar att judar och kristna avsäger sig sin religion för att konvertera till islam, vägra den som är född muslim rätten att fritt välja en annan religion.

En stor del av Våld och Islam handlar om islams syn på kvinnan.

Jag kan hålla med för precis som poesin är det kvinnliga till sitt väsen motståndare till religionen. Poesin står i motsatsförhållande till den religiösa andan. Varför? Jo, för att religionen är ett svar. Poesin är däremot en fråga och som sådan är den maktens raka motsats. I den meningen finns en nära koppling mellan poesin och det kvinnliga. Islam har besegrat dem båda. Religionen har förvandlat sexualiteten och islamiserat det kvinnliga. Den har förvrängt kvinnans mening genom att klassa henne som ägodel, som ett ting. Kvinnan tillhör inte längre sig själv. Hon har blivit mannens objekt. Islam har på ett radikalt sätt skilt det manliga och kvinnliga åt.

I de intressanta diskussionerna mellan Houria och Adonis tror jag att ett misstag har gjorts i översättningen. Det gäller det arabiska adhrã som i den svenska översättningen tolkas jungfru. Som i den arabiska kontexten ”bara finns i femininum”. Om adhrã översätts till oskuld blir texten begriplig. Är oskuld i den islamska kulturen en feminin egenskap enbart? I svenskan finns inte den begränsningen.

Kommer Akademin att avsluta sitt knäfall inför islam och ge priset till Adonis som de hittills lyckats hålla på armlängds avstånd trots hans uppenbara litterära kvaliteter. Kvaliteter och djup som den förre nobelpristagaren lider brist på. Hur kunde Akademin som så gärna vill ge priset till en poet förbigå vår tids stora traditionsbärare och förnyare av det poetiska språket.

Svaret kommer vi att få om några minuter, varför jag avslutar detta nedslag i litteraturpolitikens ”underbara värld”, mest för att ge den en tidsstämpel.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 

 

 

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *