Klyvnades tid

Varför dömdes Olle Möller..

5 Jun , 2017  

På pingstkyrkans loppis faller mina ögon på ett bekant ansikte. ”Jag är oskyldig” står det på bokomslaget. Jag plockar upp den, och på först uppslaget läser jag ”Tillhör Evert”. Ingen fanns att ta emot mina protester så boken glider ner i min korg.  Det kändes rätt, född i mitten av seklet var Olle Möller ett känt namn och hans öde en del av mitt barndomshems berättelser. Det var min mor med intresse för dramats offer och personliga öden som även bar minnet över en jagad man. Så fick det sena 50-talets stora söndagsnöje, bilutflykten, ett mål, de små grusvägarna kring Dylta där Rut Linds kropp återfanns och Olle Möllers gård där han hade sina höns. Olle Möller dömdes trots sitt nekande  enbart på indicier till tre barn/kvinnomord. Redan i slutet av 60-talet, i studentupprorens tid fanns tillräckligt med  kunskaper om händelserna för att inse att Olle Möller var oskyldig

Olle Möllers, ”Jag är oskyldig” utkom 1966 med Olof Svedelid som spökskrivare. Varför den inte ledde till ett mediedrev och att Olle Möller beviljades resning är ett annat sätt att ställa frågan: varför dömdes Olle Möller för tre mord som han var oskyldig till. När Olle Möller efter överklagan dömdes för mordet på Rut Lind i hovrätten, skärptes tingsrättens dom, från sju till minst 11 år. Enligt den inofficiella motivering från rättssystemet var han även skyldig till mordet på Kerstin Blom.

1963 häktades Karl-Hugo Fernström för mordet på Kerstin Blom. Han kunde bindas vid brottet genom att hans fd. fru kände igen den resväska där den femåriga Kerstin Bloms kropp återfunnits. Efter tre månaders korsförhör erkänner Fernström och döms till livtids fängelse. Fernström var tidigare dömd för sexuella övergrepp på barn. Mediernas och rättssystemets karaktärsmord på Olle Möller föll i ett slag, det visades sig nu tydligt i sin nakna lögnaktighet.

När Fernström togs in för förhör så var hans första reaktion en fråga: ”gäller det Gerd”. Trots detta och att det fanns stora likheter mellan morden på Kerstin och Gerd gick polisen inte vidare. Uppenbarligen var dess ledning mer än nöjd med den fällande domen på Olle Möller.  Polis och åklagare tog inte chans att rätta till sina misstag utan gömde undan dem i utredningar om Fernström. Rättssystemets dom av Olle Möller i Gerdmordet gjorde att Fernström fick möjlighet att döda och sexuellt lemlästa ytterligare ett offer. Ett rättssystem med sanningen som riktmärke borde ha gjort upp med sina fel. Istället fortsätter de att jaga en oskyldig man, fortsätter sin förkastliga verksamhet.

Att Olle Möller under dessa omständigheter inte fick en resning handlar om makt, eliten, rättssystemets och mediernas  makt. Vem som har den och vad de gör med den. Det är dags att ta steget från det välgrundade stödet till Olle Möllers rop om hjälp i ”Jag är oskyldig”, till att ställa dem till ansvar som inte gjorde en resning möjlig under slutet av 60-talet. Eftersom vi lever i en demokrati och i en rättsstat finns flera slags ansvar att utkräva, dels rättssystemets ansvar, dels det ansvar som hanterar makten i en demokrati. Det är allas vårt ansvar men framförallt är det deras ansvar som har makt över medierna och opinionsbildning. Det är allas ansvar, men framförallt de intellektuellas, som tagit på sig rollen att bli befolkningens representant och försvarare i intresseorganisationer och partier. Men det är framför allt de med verklig makt, de som av självutnämnt ”initierade” kallas ”Den djupa Staten”, som har makt, och därför ansvar. Alla kommer de att svika. Olle Möller förblir barna- och kvinnomördaren ända intill sin död.

För alla som fortfarande har tvivel på Olle Möller skuld finns nu en mycket pedagogisk dramatisering av Olle Möllers liv: ”Mördaren i Folkhemmet” av Ebervall och Samuelson. Den har som ljudbok varit min vägledare genom några årtionden som delvis varit mina egna. Trots dess tydlighet och dokumentära exakthet når den ändå inte alltid ända fram till alla. Ett exempel på det är den polis, Stig Johansson som själva var med om att ta in Olle Möller till förhör 1959. Efter att ha läst boken Mördaren i folkhemmet och deltagit på ett möte i Fjugesta med författarna uttalar han sig i Nerikes Allehanda. ”Fast jag har varit övertygad om att det var Möller. Jag har läst boken men kan inte ändra på det.”. Så hårt präntas det första ställningstagandet, att ändra ståndpunkt blir övermäktigt. Ett exempel på motsatsen är Stig Sandin som deltog i jakten på Olle Möller under 50-talets slut, men ägnande de sista åren åt att reda ut hans oskuld. Det är bl.a. hans arbete som ligger till grund föra ”Mördaren i folkhemmet”.

Målsättningen med denna artikel ”Mysteriet Olle Möller” är inte att bevisa hans oskuld, den tar jag för given, utan att bidra till en diskussion: varför och hur detta faktiska justitiemord blev möjligt. I den berättelsen har Olle Möllers person och egenskaper en given plats, en viktig del av förståelsen för det spel och den mardröm som tvingas på honom.

Olle Möller var en känslornas och handlingarnas man. Han var sentimental och älskade att underhålla sin omgivning med att spela tonsatta  dikter av Jeremia i Tröstlösa på sin fiol. Han sjöng och grät tillsammans med sin publik. Olle Möllers kropp var en atlets. Han var flerfaldig svensk mästare i terränglöpning, och älskade att springa sina långa träningspass. Han var en naturbegåvning som upptäcktes i en idrottsförening i Örebro där han med träskor utklassade sina klubbkamrater. Olle Möller utsattes för  en rad personlighetstester. ”Intelligensen” var under medel, han var ju ingen akademiker. Men hans kroppsliga intelligens som inte testas var dess större.  Olle var en handlingarnas man som hellre läste Kalle Anka när hans hustru läste böcker. Personer med Möllers egenskaper förakts ofta av akademiker och teoretiker, de samhällets stöttepelare han möter i rättsapparat och medier, personer med läshuvud och som eftersträvar makt. Enligt personlighetstesterna var Olle Möller helt normal utan de tvångsföreställningar och sexuella störningar som karakteriserar barnamördare. Olle Möller var spontan och öppenhjärtig mot alla han mötte, och tyckte om att otvunget prata med alla, såväl vuxna som barn. Olle Möller  hade lätt att få kontakt och uppskattades för sin hjälpsamhet.

Olle Möller hade också mindre uppskattade karaktärsdrag, han hade svårt för att erkänna att han hade fel. ”Han var en dålig förlorare”, ett barnsligt reaktionsmönster, men inte brottsligt. Det gällde inte mist de svårigheter som hans kontakter med det motsatt könet försatte honom i. Han förnekade till exempel ett faderskap som han själv erkänt, en otrohet som ägde rum då hans fästmö var havande. Då han anklagades blev han hjälplöst obalanserad, han pendlade mellan våldsutbrott till att ångerfullt falla i gråt. Vi har anledning att tro att Olle Möller fick många fiender bland Stockholms över och medelklass efter att lockat skönheter på Östermalm till otrohet. Han hade skändat den högt ärade manliga överhetens fruar och döttrar, förgiftat deras liv och vardag. Hur många dödsfiender han fick bland Stockholms överhet vet vi inte.  Vem av dem kunde ens knysta om vad de råkat ut för. Ett kunde de göra omedelbart, det var att se till att han sparkades från sitt arbete som chaufför på Grönwalls Bryggeri. Olle Möller hade varit för familjär med kunderna var den talande motiveringen.

Olle Möllers bristande förmåga till abstraktioner, förmåga att skilja mellan verkligheten och vår uppfattning och skildring av den, kan vara en förklaring till hans ansvarslösa förhållande till sanningen. Trots att Olle Var oskyldig så oroade han sig för hur uppfattningen av honom var, och det till den grad att han hittade på egna historier för att neutralisera omständigheter som talade mot honom. Träningsdagböcker justerades, hundhår städades bort med såpa och blåslampa, och, att hans hund påkörts hittade Möller på. Polisen placerade en spion ovanför Möllers cell som genom knackningar tog kontakt med Möller. Möller tog själv initiativ till att värva polisspionen som ett falskt vittne. Allt avslöjades inför sittande rätt och undergrävde Möllers trovärdighet. En barnslig och naiv inställning till sin omgivning lurade honom, i konfrontation med rättssystem var det katastrofalt, eftersom polisledning av någon anledning hade utsett honom till syndabock. Varför just Möller, det är frågan.

Men syndabock fungerar dåligt som rättsligt rekvisit. För att göra sig i rättssalen behöver syndabocken dras fram i offentligheten för att blåsas upp från  syndabock till en verklig och avskyvärd barnamördare. För att klara det gick ledningen över rättssystemet i allians med pressen. Men först måste Möller häktas.

Det fanns ingen teknisk bevisning mot Möller som dessutom hade alibi för morddagen. Däremot fanns teknisk bevisning som friade honom. I Olles bil fanns katthår vilket saknades på Gerds kläder, där fanns istället hår av både häst och kanin som inte fanns i Möllers bil. Olle Möller var klädd i arbetskläder medan två vittnen pekade ut en mördare i trenchcoat och hatt. Samma vittne var tydlig med att det inte var Möllers bil. Åklagare Cederström vägrade att häkta Olle på detta underlag som stadsfiskal Eugen Glas presenterade, vilket utlöste en kris och öppen konflikt inom rättssystemet.

Torsten Nothin chef över både polis och rättsväsende grep in för att säkerställa att Gerds baneman greps och dömdes. Han placerade den nitiske Glas som tydligt hade Möller i sitt hårkors som åklagare och återinsatte Alvar Zetterström som chef över polisutredningen. Torsten Nothin försäkrade på detta sätt, att allt motstånd mot Möller som gärningsman var bortsopat.

Olle Möller var isolerad och övergiven och medierna drev en våldsam hetskampanj mot Olle Möllers person. Moa Martinsson var en av de få sam tog ställning och trodde på hans oskuld. I en Artikel i DN under rättegången i fallet Rut Lind tjugo år senares skriver hon.

För första gången jag såg foton av Olle Möller i samband med Gerdmorden, blev jag helt förvissad om att mannen är oskyldig…. han var en känd idrottsman och en gladlynt kamrat, mycket hjälpsam, lättretad men snäll…. Han var inte den typen som ger sig på småbarn. Första året då Möller kom på rannsakning kom jag på en tillställning där jag hade två kommissarier vid bordet,..(jag) framhöll att som kvinna kunde jag omöjligen fatta att man kunde tro honom om detta dåd. – Vi är nog av samma åsikt sa den ena och den andra nickade jakande.

Olle Möller var en enkel arbetare men till sin personlighet av fel sort för att räkna med något stöd, utan kontakter inom det statsbärande partiet. Kommunisterna var lamslagna efter Sovjets allians med Hitlertyskland genom Ribbentropp-Molotovpakten. Att de skulle driva en kampanj för Olle Möller, en ”småborgerlig” arbetare, är naturligtvis uteslutet  med eller utan Ribbentropp -Molotovpakten och frånvaron av krig. Kommunister avslöjar heller rättssystemet än de verkar för dess faktiska förbättring.

Var fanns försvaret för en jagad man?
Ingenstans.
Folkhemmet låg öppet för att dess fru Justitia skulle våldtas och skändas.

Men var inte Torsten Nothin en del av den socialdemokratiska eliten, en av arkitekterna bakom Folkhemmet? Jo TN tillhörde den politiska maktens inre cirkel.  Men han var samtidigt en friryttare som lämnat den organiserade socialdemokratin. Notins kraftfulla ingripande för att åter göra polisen till en effektiv organisation för att till varje pris fälla det utsedda offret, står ut och det är inget som han nämner i sina egna memoarer, vilket kan tyda på att även han kan ha styrts av personliga hämndmotiv.

Nothin var inte bara chef över polis och åklagare i Stockholm, han var även inblandad i organiserandet av en hemlig säkerhetstjänst 1938, som verkade tills Säpo bildades 1943. Verksamheten var omfattande vad gäller telefonavlyssning, brevkontroller och övervakning av politisk extremism. Eftersom Möller inte var politiskt intresserad eller aktiv, fanns alltså andra motiv till att se Olle Möller som en säkerhetsrisk. Att polisen ansåg Möllers sexuella aktivism som besvärande visas i polisens attacker på Olle Möller för hans ”onormala sexualdrift”. Att Olle Möller var satt under Säpos bevakning 1957 efter att han flyttat från Stockholm till Örebro tas upp i ”Mördare i Folkhemmet”. Olle Möller var bevakad av fyra personer i Örebro som under tystnadsplikt lovade att använda ett hemligt numret till Säpo, som de förbjöds att skriva upp. Även hans telefon avlyssnades. Hur informationen från de fyra säpoagenternas aktiviteter hanterades finns beskrivet. Vid ett tillfälle slog Olle Möller fel nummer och en liten flicka svarade. Möller började prata med flickan på sitt lättsamma sätt och föreslog att hon kunde komma hem och leka med hans egen dotter. Detta tolkade poliserna som ett bevis för Olle Möllers intresse för småflickor.

Olle Möller var telefonavlyssnad,  hade fyra överrockar av Säpodesign, och hans brev öppnades, men varför? Det är frågan.

Eftersom det saknades teknisk bevisning på Olle Möller skuld, allt byggdes på en kedja av lösa indicier, skulle det bil svårt att inom rättssystemet döma syndabocken Olle Möller. Detta löstes genom att på förhand döma Olle Möller i offentligheten, genom medierna, genom att utnyttja den mänskliga flockinstinkten. Samtidigt som försvarsadvokaterna belades med tystnadsplikt läckte polisen sina teorier, sina spaningshypoteser om hur mordet gick till, som i pressen omvandlades till fakta. Genom en intensiv mediekampanj gjordes polisens teorier som helt saknande stöd i teknisk bevisning och vittnen till sanning. Dessa tidningsskrönor kryddades med belöningar för tips till polisen. ”Som polisen frågar får polisen svar”, det vet varje polis och tipsen strömmade in. Polisen valde sedan de som stämde, de övriga placerades i lådan för ointressant. Det var rättsprocessen i Folkhemmet anno 1960, och det mönstret återupprepas gång efter annan. Fallet Assange är bara ett exempel som dessutom har likheter i reaktionen mot en ”häradsbetäckande” manlighet, och inblandningen i rättsprocessen från högre ort.

Svaret på frågan hur en oskyldig man kunde dömas för tre mord trots sin oskuld och dessutom nekas resning under början av 80-talet kräver fler pusselbitar för att linjerna skall bli helt tydliga. Inte minst gäller detta hur samhällets politiska elit var inblandad och hur deras intresse såg ut.  Jag är övertygad om att svaren på frågorna finns i de ännu existerande skriftliga vittnesmålen för denna tid. De står skrivet i offentliga handlingar, tidskrifter och i dagspressen. Spår finns i de inblandades dagböcker och memoarer. Svaret handlar om personer och deras familjer. Begreppet ”den djupa staten” har blivit ett populärt begrepp för att beskriva ett problem och definiera en fiende. Sällan presenteras någon substans som gör ”Djupet” synligt i personer och historik och så länge är ”Den djupa staten” endast en ideologisk kuliss.

Det är svårt att få historien om Olle Möller att gå ihop utan att se en styrande hand som i avgörande ögonblick gav knuffarna så att rättsprocessen åter stod på Möllerspåret, som förmådde samla ett angrepp på Olle Möller enbart på indicier. Det bestialiska mordet på Gerd Johansson upprörde allmänheten och pressen riktade hatet mot Möller. Men det fanns kvinnor som stod upp för Möller inte bara Moa Martinsson utan av Else Kleen gift med Gustav Möller , socialdemokratisk minister. Men var fanns männen i den svenska offentligheten. Vilhelm Moberg, Lubbe Nordström, Ivar Lo ingen upprördes trots deras stridbarhet för utsatta grupper. Olle Möller får inte ens nåd inför sin advokat Lindberg. Sveriges ”mesta advokat” som stred för fängelsesystemets reformering, kräver inför sittande rätt att Olle Möller skall erkänna ”om han är skyldig”. Är det inte enbart Östermalmskvinnornas dragning till Möller som ställer deras män, söner och bröder som en mur mot rättvisan. Har Möller lyckats resa hela det manliga kollettivet i en hatfylld motreaktion mot hans erövringar bland kvinnor i gemen.  Åklagaren som säkert visst att Olle Möllers aptit på vuxna kvinnor inte stämmer på en barnmördare gjorde ändå allt i sin makt för att spela ut detta kort som får stor spridning i pressen. Det finns mycket som talar för att det var en annan slags rättvisa som skipades i domen  mot Olle Möller, den bedragne mannens mannens hämnd, den förlöjligade manlighetens återupprättelse.

Intressant i fallet med justitiemordet på Olle Möller är frågan om en bevakande och styrande hand från det politiska eliten var en förutsättning för utfallet, eller om justitiemordet var vad det var för att det blev vad det blev, att domen bara var slumpens lek i ett hav av möjligheter.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *