Marx i ett ord.
Att i ett ord eller mening fånga det väsentliga i en person eller företeelse har blivit ett maner bland journalister. Är det bara ett försök att pressa det korta formatet till dess yttersta gräns, eller finns också ett värde i tilltaget. Det har möjligen sin poäng i ett gränsöverskridande, genom själva den intellektuella utmaningen formen skapar. Som inledning till en utvärdering av Marx kan det också fylla ett pedagogiskt syfte, som en röd tråd, ett rött ord, att återanknyta till i den mer omfattande berättelsen om vem Marx egentligen var.
Det finns många svar på gåtan Karl Marx och berättelserna är ofta antingen ideologiskt fientliga eller marxistisk partiska. De flesta kommer spontant att ta upp det kommunistiska manifestets slagkraftiga fanfar “Proletärer i alla länder förena er” inför klassernas kamp om framtid och historien.
Det är emellertid problem med att knyta klasskampen till Marx som person, eftersom teorin inte var hans uppfinning. Karl Marx drog den till en historisk slutpunkt genom sin “vetenskapliga socialism”. En förutsägelse om klassernas och klasskampens bortdöende, en tillämpning av hans historieteori, den materialistiska historieuppfattningen(MH). Kanske kan MH bli det sökta ordet för marxismen, men hur passar en historieteori för att karakterisera en person, som även i någon mån skall innefatta hans karaktär och hans politiska praktik, och inte bara vad han skrev.
Skall Marx karakteriseras med ett ord, så är mitt förslag revolution. I begreppet finner vi oförsonligheten mot rådande ordning, hans politiska ställningstagande att i varje situation verka för kampens skärpning till en väpnad strid om makten i staten. Marx levde in en fördemokratisk tid där inställningen till väpnad kamp var en annan. Det fångar även in hans internationella engagemang som ofta handlade om ställningstagande i väpnande konflikter och krig. Orden krig och revolution var i det närmaste synonyma för Marx och till många i hans samtid. Över hundra år av fredsrörelser, imperialistiska krig och två världskrig har skapat en klyfta i förståelsen. För och från intelligentsian, akademiker och kulturelit världen över, är denna våldsamma revolutionära kärna i Marx ideologi och handling inget som framhålls. Det passar inte den politiska vardagen i de överbyråkratiserade staterna i vår globaliserade värld, det passar inte för att hantera en makt av ett internationellt, “professionellt” brödraskap, av akademiker och experter. Marx själv är däremot tydlig.
….. arbetarnas uppgift, vem löser den? Ingen. ….. Den blir ingenstans löst innanför de nationella gränserna, klasstriderna inom det franska samhället övergår till ett världskrig, där nationerna står mot varandra. Lösningen, den börjar först i det ögonblick när proletariatet genom världskriget drivs till att ta ledningen för det folk som behärskar världsmarknaden, ledningen för England.
För att förstå Marx gränslösa revolutionära sinnelag och ideologi passar inget bättre än att gå till hans egen beskrivning av sina insatser under revolutionen 1848 i Frankrike. Till Paris återvände han, befriad av den provisoriska regeringen från utvisningen tre år tidigare. I sin Klasstriderna i Frankrike 1848-50 beskriver Marx: “Nederlaget för revolutionen”
Kort sagt: Det revolutionära framåtskridandet bröt … fram…. genom att driva fram en samlad, mäktig kontrarevolution, genom att frambringa en motståndare, och först genom kampen mot denne mognade omstörtarpartiet till ett verkligt revolutionärt parti.
Retrospektivt finner Marx meningen med gatustriderna i Paris 1848 inte för dess riktighet i sak, för dess realistiska mål, för att det löste ett delmål i det uppdrag Marx givit proletariatet, utan för att det var revolution, att det var en skola för framtida strider. Redan i de först politiska striderna där marxister deltog formulerades denna tankefigur om revolutionens primat. Dess förlösande kraft. Revolutionen mytologiserades, endast revolutionen var god nog, stod med den nödvändiga renande förstörelsen, en förlösande kraft, en universell frigörelse. Detta revolutionens egenvärde rättfärdigar alltid dess offer, revolutionen ställdes aldrig till svars, behövde aldrig göra räkenskap för sina egna förluster och de som föll för dess framfart. Istället reproduceras revolutionen och därmed kriget genom hyllningarna till dess martyrer.
Den revolution som under februari 1848 störtade monarkin, och återupprättade republiken konstituerade sig som “den provisorisk regering”, verkade med stor energi för att få det franska folkets förtroende. För revolutionären Marx var allt “tragikomiska följder“. Bättre då en kontrarevolution med vilken proletariatet kund mäta sin krafter. Engels anger riktningen i sitt förord “den avgörande striden stod för dörren, den strid som endast kunde sluta med proletariatets slutgiltiga seger”.
Vi befinner oss i en agrar ekonomi, där arbetarklassen är en försvinnande minoritet. Det är en arbetarklass som inte bara är numerärt svag utan dessutom dåligt organiserad och politiskt splittrad. Den saknar helt erfarenheten att leda ett land. Det är denna klass som Marx vill sätta i vapen för att genom revolution upprätta en “proletär diktatur”. Proletariatets begränsning i numerär gjorde de förestående valen oacceptabla för Marx. Så hår beskriver han situationen:
Om Paris på grund av den politiska centraliseringen behärskar Frankrike, så behärskas Paris under revolutionära jordbävningar av arbetarna. Den provisoriska regeringens första livsyttring var att försöka komma undan detta överväldigande inflytande genom en appell från det berusade Paris till det nyktra Frankrike. Lamartine bestred barrikadkämparnas rätt att utropa republik. Denna rätt hade endast folkets majoritet, och man måste avvakta resultatet av en folkomröstning. Proletariatet i Paris borde inte fläcka sin seger genom orättmätig maktutövning. Bourgeoisin tillät proletariatet endast en form av maktutövning – kampen.
Den provisoriska regeringens hade beslutat att genomföra allmänna val, skapa politisk legitimitet för ett samlat Frankrike. Det var nationalismen och demokrati som bröt fram för att sätta Frankrikes folk på den politiska kartan. För Marx var den politiska bedömningen den motsatta, att förhindra eller åtminstone skjuta valet på framtiden, att låta de “småborgerliga” bönderna sätta de politiska rågångarna för Frankrike var inte att tänka på.
Medan därför det franska proletariatet i det ögonblick, då det utbryter revolution i Paris, har en faktisk makt och ett inflytande, som eggar det till framstötar, som inte motsvaras av dess resurser, så är det i landet i övrigt koncentrerat till enstaka, glest liggande industriorter och försvinner nästan helt i den väldiga hopen av bönder och småborgare.
Marxister framhåller ofta helt riktigt att man måste utgå från verkligheten, “de materiella förhållandena”, och den förmågan saknas inte hos Marx själv. I citatet ovan ställs motsättningen mellan Marx revolutionära visioner och verklighetens krav på politisk realism på sin spets.
Under April 1848 gjorde de arbetarklubbar som Marx hade politiskt inflytande över försök att med demonstrationer stoppa de planerade valen. Överraskningsmomentet gjorde den första attacken på den provisoriska regeringen framgångsrik. Valen sköts upp en kort tid, men den 23 april gick nio miljoner fransmän till valurnorna.
Inte sedan den stora revolutionen hade folket släppts fram för att efter principen en man en röst välja nationalförsamling. Det i revolution jäsande Europa höll andan inför utslaget. Republikanerna med den provisoriska regeringens förgrundsgestalt Lamartine fick 68 procent av rösterna. Rojalisterna med Victor Hugo 22 procent och 9 % för Blanqui, som var fader till teorin om den “proletära diktaturen”, tillika Marx kandidat.
Med 9% av rösterna fanns ingen väg för socialismen i de valda församlingarna. För Marx stod åter hoppet till gatornas barrikader. Miljonerna av bönder spelade ingen roll, den proletär revolutionen krävde att de placerades i dikesrenen när Paris proletariat reste barrikader mot den härskande börsaristokrati, finanskapitalister, rojalister, industrikapitalister, och borgarklassen inklusive hela dess småborgerlighet, den storslagna “hopen av bönder” medräknad. Det var en ren militär kraftmätning, en fråga om hur många som kunde ställas i vapen, det var ett inbördeskrig, den var i stort sett begränsad till Paris.
Hur tänkte sig dessa revolutionärer fortsättningen om de segrat på Paris barrikader. Trodde de verkligen att det skulle leda till en politiska omsvängning bland Frankrikes miljontals bönder? Nej, följden av deras seger skulle bli ett inbördeskrig enligt linjerna Paris mot Frankrike. Men för Marx var detta ett ickeproblem, hans politiska perspektiv var “Proletärer i alla länder förena er”, det gällde även Paris 1848.
Arbetarna hade genomfört februarirevolutionen gemensamt med bourgeoisin. Vid sidan av bourgeoisin försökte de nu genomdriva sina krav, liksom de i den provisoriska regeringen hade placerat en arbetare vid sidan av den borgerliga majoriteten……….. Liksom arbetarna trodde, att de kunde frigöra sig vid sidan av bourgeoisin, så menade de, att de innanför Frankrikes gränser skulle kunna genomföra en proletär revolution, oberoende av de omgivande borgerliga nationerna. Men de franska produktionsförhållandena är betingade av Frankrikes utrikeshandel, av dess ställning på världsmarknaden och av lagarna för denna marknad. Hur skulle Frankrike kunna bryta dem utan ett europeiskt revolutionskrig, som skulle slå tillbaka på världsmarknadens despot, England?
Marx anser att proletariatet för att segra inte endast måste göra det i Frankrike utan i hela världen. Den övertron på kapitalismens och eliternas makt hade han redan i mitten av 1800-talet. Det hindrar honom inte från att följa sina revolutions drifter och mana Paris arbetare att med vapen i hand gå till attack mot ett valresultat för att göra det ogiltigt.
admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson
Ja, det saknas pragmatism i den marxistiska teorin.
Den dyrkar antagonism, vilket var typiskt för kolonialepoken. Krig/inbördeskrig var normen för utveckling.
Uppenbart att marxismen snarare är en alltförklarande religion, än en form av historievetenskap.
Skribentens grad av allmänbildning i när det gäller de filosofiska frågorna framgår tydligt av att han tillskriver Marx vad som brukar kallas mekanisk materialism: “hans historieteori, den materialistiska historieuppfattningen(MH). ”
Jag ska inte försöka med någon grundkurs i detta begränsade format, utan bara påpeka att det skulle vara dialektiska historiematerialismen.
Ett svar har du fått på denna kommentar som du också placerat i den Facebook-tråd där du hittade artikeln. Den ledde till en ganska livaktig diskussion i en sluten grupp för “kommunister”. Tydligen inte till gruppens belåtenhet eftersom jag kastades ut och tråden raderades. Marxisterna visade åter sin inställning till behovet av diskussioner. Dogmerna är allt, texterna av de stora profeterna är heliga.
Vad gäller din kommentar så var kanske mitt svar av den typen att det bidrog till att jag kastades ut, den redovisade allt för stora kunskaper. Det finns knappast någon ideologi så full av motsägelser och inre konflikter som marxismen. I utgåvan av Marx Klasstriderna i Frankrike 1848-50. Finns förord och inledning av Bo Gustavsson(1971) och Engels(1895), och både tidstypiska avspeglande den revolutionära konjunkturen. Engels i en eftertänksam självkritik, i avgörande punkter rent “revisionistisk” mätt i Leninism. Han lovordar den parlamentarism som de tyska socialdemokraterna ägnat sig åt och de framgångar den skördat.
För Leninisten Bo Gustavsson gällde det att inte gå i öppen polemik med Engels, det skulle rört till det i de ideologiska linjerna och i skyttegravskriget mot VPK. Men framför allt skulle det öppna upp för de egna av behovet att tänka själva, vilket skulle bli förödande för den auktoritära marxismen.
Då det gäller benämningen historisk materialism så var det troligtvis både Marx och Engels sätt att namnge sin teori. Det var åtminstone inte “den historiska och dialektiska materialsimen” som var en uppfinning av Plechanov. Att Engels till skillnad från Marx är “mekanisk” i det mesta hans skriver är numera välkänt. Det systembyggande den lett till för efterföljande marxister har däremot knappt ännu erkänts. Det hoppas jag personligen att jag skall kunna bidra till. MArxismen behöver ett ordentligt reningsbad för att kunna spela någon annan roll än som ett verktyg för reaktionen.
Nå det svaret visar i alla fall på lite letande i uppslagsböckerna. Men för den som har studerat Marx skrifter och hans polemik mot Feuerbach framstår påståendet att Marx skulle vara anhängare av den riktning som inom filosofin kallas “den materialistiska historieuppfattningen(MH).” som ett löjeväckande misstag. En fördjupning av detta finns på https://en.wikipedia.org/wiki/Dialectical_materialism
Att marxismen “behöver ett ordentligt reningsbad” är mycket möjligt. Men efter kapitalismens åter-globalisering har faktiskt texterna från den förra gången det begav sig, mellan 1870 och 1:a världskriget, åter blivit mera aktuella än många av de senare mera renbadade revisionerna.
“Det löjeväckande misstaget” som du kletar på mig upprepas i den länk du själv styrker ditt angrepp med:
“Marx himself had talked about the “materialist conception of history”, which was later referred to as “historical materialism” by Engels. Engels further exposed the “materialist dialectic” in his Dialectics of Nature in 1883.”
De misstag som jag knyter till Marx i 1848 års revolution återupprepas i Frankrike 1871, i Pariskommunen där Marx var ännu mer närvarande i att leda kampen. Den kännetecknades av samma övertro på att arbetarklassen skulle kunna svinga sig upp till härskande klass.
Se där kommer den egentliga orsaken till Marxkritiken. Den bygger uppenbarligen inte på några mera omfattande eller engagerade studier av Karl Marx skrifter utan på behovet av att finna en spik att hänga upp sin åsikt på: Att det skulle vara övertro att tro att arbetarklassen kunde svinga sig upp till härskande klass. Att detta skulle vara övertro kräver givetvis att man går tillbaka till tiden före den Kinesiska revolutionen, Den Ryska revolutionen och även bortförklarar Pariskommunen.
Svar till Torssander,
Jag får be dig att läsa om ”Marx i ett ord”, framförallt där jag citerar Marx själv. Tror Marx att Paris arbetare skall kunna segra? Nej det gör han inte, Och hur skulle han kunna tro att hundratusen arbetare skall kunna ta makten i Frankrike, med sina miljontals medborgare. Vad artikeln handlar om är hur Marx motiverade att ändå gå till väpnat angrepp på den genom röstsedeln valda republiken. Marx argument är att arbetarklassen genom revolution vinner erfarenheter för det kommande världskriget, vilket han anser är det enda sätt som Frankrikes arbetare kan segra.
Att Marx inför striderna sommaren 1848 agiterar för resning mot republiken betyder inte att han trodde på seger.
Då det gäller arbetarklassens revolutionära potential så finns ju ett facit. Arbetarklassen har inte i något land genomfört den revolution som han förutspådde i kommunistiska manifestet. Varken i Kina eller Ryssland fanns ens antalet för att börja kalkylera i de banorna. Det gjorde inte heller Lenin eller Marx för den delen. Det som kännetecknar Marx och Lenin är deras revolutinära lidelse, Maktövertagandet fick de kommunistiska partierna fixa på annat sätt. Du får väl läsa Lenins Vad Gör Göras” för att förstå vad som hände i Ryssland. Den Kinesiska var som du vet ingen proletär revolution utan en del av den nationella frigörelsen från kolonialism, japansk och västlig imperialism. I allt väsentligt handlar det om av marxister organiserade revolution.
Ansluter mig till Jan Myrdals recension av Sven-Eric Liedmans bastanta Marxbiografi, den är mycket bra men SEL tycks ha missat det viktigaste – att det är rätt att göra uppror – som Mao Zedong formulerade det. Du, Evert Larsson verkar ha övergivit det tänket och övergått till att bli kontrarevolutionär?
Vad artikeln handlar om har du inga invändningar mot, vilket jag tolkar som att du håller med eller är svarslös, att du saknar argument för att gå in i en diskussion om Marx gränslösa revolutionära karaktär.
Riktigt, revolutionär är jag inte då jag anser att i vår värld har framsteg inte att göra med att använda våld utan att fredligt öka det kollektiva vetandet. Tyvärr verka vänstern ha slutat med diskussioner då de utgår från att Marx redan sagt allt väsentligt. Det där begreppet kontrarevolutionär vet jag inte vad det står för konkret. Verkar mest som ett invektiv som används för att stämpla de som inte ställer upp på att skjuta sina meningsmotståndare.
Det finns väldigt mycket att diskutera i SEL:s Karl Marx, eftersom den är motsägelsefull och opportunistisk. Att Myrdal inte tar tillfället till en diskussion utan istället viker ner sig är både tragiskt och antiintellektuellt. Vänstern behöver diskutera sin erfarenheter.
Forskning har visat att junihändelserna i Paris 1848 inte var den klasskamp mellan proletariat och borgarklass som Marx hävdade. De upproriska var framför allt hantverkare. Eftersom de som statsmakten rekryterat för att slå ner upproret även de till stor del var hantverkare finns anledning att ifrågasätta att det ens var fråga om klasskamp. Frågan som borde resas är om det inte var en politisk kamp mellan olika socialistiska inriktningar, där de som skulle att komma kalla sig marxister inte spelade en betydelselös roll.
http://eprints.lse.ac.uk/111611/1/The_Meaning_of_Class_Struggle_Marx_and_the_1848_June_Days_final_2.pdf