Klyvnades tid

Farliga Svenskar

18 Apr , 2017  

”Svenskar är farliga”!
Är det verkligen sant?
Förhoppningsvis.

Rubriken, ”Farliga Svenskar” är hämtad från Tino Sanadajis ”Massutmaningen”:

Att invandrare känner sig främmande i Sverige är känt, men inte i vilken utsträckning invandrare i sin tur ofta betraktar svenskar som ett främmande folk. Svenskars självuppfattning karakteriseras av bilden av ett öppet land som varit generöst mot invandrare med asyl och välfärd. Svensken upplever sig vara och är ofta snäll, mjuk och tolerant. Bland många invandrare har det dock skapats en mörkare bild: svensken betraktas som hård, kylig, fientlig och arrogant- rent av som farlig.

Idrotten, ett område där nationalistisk känslor tillåts, och våra medier inte är sena att slå mynt av känslosvallet. Där gäller: vad skall man ha ett ofarligt landslag till?

Ett land vars befolkning är ofarligt lär snabbt passera sitt bäst före datum. För ett land behöver detta inte betyda en utåtagerande aggressivitet, en expansionistisk utrikespolitik. En balanserad självrespekt är däremot en viktig förutsättning för ett fredligt förhållningssätt till sin omvärld. Hänger möjligen den politiska elitens fientlighet till nationalism och svenskhet, samman med stormaktsambitionerna på världsarenan, som den bl.a. gav sig tillkänna genom angreppen på Libyen 2011. Hur skildrades det råa mordet på Gaddafi i svenska medier. När vi nu har facit för dessa ”demokrati skapande” insatser kan ett återvändande till ledarsidorna vara på sin plats. I Storbritannien har diskussionerna om deras insatser i de postkoloniala krigen pågått i ett årtionde och mognat ut i en politisk konsekvens, stärkandet av den nationella självständigheten och ett utträde ur globalisternas EU.

Att flyktingtrycket mot Europa delvis är en följd av USA:s militära inblandning i Mellanöstern är uppenbart. Hur detta hänger samman med Sveriges utrikes och flyktingpolitik har Anders Borg talat som följer.

Sverige tar i absoluta tal emot lika många flyktingar som Frankrike, England och Tyskland tillsammans. Sverige med 10 miljoner mot Frankrike, England, Tysklands 40-50-60 miljoner invånare. USA tillhandahåller bokstavligen dessa flyktingströmmar för oss. Ni skapar krig och vi får flyktingar. (En Win Win situation som tagits bort på denna film). Den största etniska minoriteten i Sverige är Irakier. Vi har en stor iransk grupp, en stor somalisk grupp, en ganska stor afghansk grupp. Vi tror att detta är en tillgång för det svenska samhället. 

Som finansminister borde Anders Borg mätt ”tillgången” i kronor för Sverige, men i det bokslutet lyser siffrorna rött. Borgs ”tillgång” var massinvandring för att underhålla det mångkulturella projektet, vilket han ogenerat skryter med trots de röda siffrorna. Anders Borg var moderaternas strateg, och arkitekten bakom M:s allians med Miljöpartiet i invandringsfrågan. Moderaterna har aldrig någonsin gjort sig kända för att handskas varsamt med skattebetalarnas arbetsinsatser.

Anders Borg har en lätt pojkaktig framtoning, där han småleende lägger bombmattor för att skapa flyktingar. För vem är Anders Borg farlig? För Sveriges folk?

Toni Sanandajis Massutmaningen visar inte bara att Sverige går ordentligt back ekonomiskt på grund av invandringen. De riktigt allvarliga konsekvenserna är att hela välfärdssystemet undergrävs. Vem är en fara för vem i Sverige?

Massutmaningens svar handlar om politik. Offret är Sverige i bred bemärkelse, och de farliga är Sveriges politiska elit

En kultur vars egen elit ständigt kommunicerar hur kass den är och hur rasistisk dess medlemmar är får ofrånkomligen problem med att locka till sig nya rekryter. I dagens Sverige finns därför ingen färdplan för integration av invandrar- inget socialt kontrakt varigenom svenskar åtar sig att acceptera invandrare som en av de egna, om vissa kriterier uppfylls.

Det är denna motsättning mellan verklighet och ideologi som drar isär Sverige. Den politiska och mediala eliten kan älska eller åtminstone låtsats att älska det nya mångkulturella samhället, som definieras av avsaknaden av gemensamma värderingar. Den svenska allmänheten har dock aldrig varit särskilt entusiastisk  till projektet. 

Ur invandrarnas synvinkel är därför den svenska staten varm och generös, medan det svenska samhället är kallt och avståndstagande. Sverige har tagit emot fler invandrar per capita än något jämförbart land, men invandrare känner sig inte välkomna här. Som svar på den misslyckande integrationen har etablissemanget fördubblat sina ansträngningar för att trycka ned mångkulturalismen i halsen på Sverige, samtidigt som övriga svenska folket ges skulden för att integrationsprojektet misslyckats.

Beakta åter att Sverige aldrig har varit ett lätt land att integreras i kulturellt. Svenskarna tenderar som diskuterades ovan att var reserverade, med stort socialt avstånd mellan människor. Landets kultur är komplex och full med subtila regler liksom icke-transparenta normer och uppförandekoder. Lutherska Sverige definieras av starka beteendenormer som upprätthålls genom socialt tryck. Svenskarna är konformistiska  och ganska intoleranta mot avvikelser från gruppnormer, vare sig det är invandrare eller svenskar som bryter mot koderna. Invandrare som inte lever upp till de förväntade beteendekraven känner därför ofta ett avståndstagande och negativitet i den personliga kontakten med svenskar. Det kyliga Skandinavien är inte ett väl valt testområde för det mångkulturella projektet. 

Beskrivningen ovan är kort men informationstät och borde läsas av varje etnisk svensk för självkännedoms skull. Speciellt noga borde de som satt sin politiska heder på att göra Sverige till en humanistisk stormakten reflektera över konsekvenserna av den förda ”flyktingpolitiken”. Så att de förstår vad de så storvulet generöst vill bjuda ut till alla som söker ett bättre liv. Den svenska eliten och dess ideologiska soldater har genom att skambelägga svenskar som rasister, trott sig isolera de som sett konsekvenserna bakom schönmålningarna. Sverigedemokraternas ständigt stigande stöd visar att taktiken sakta men säkert nu gått in i kaklet, dess strateger står där nu märkta och byxlösa. Vad de inte förstod var att bakom den politiska ytan finns ett samhälle med dess människor och värderingar, långt svårare att förändra. Ett folk kan inte lyfta sig själv, ur sig själva, som om det vore möjligt att flyga genom att dra sig själv i håret.

Den svenska politiska elitens försök att lyfta medborgarna in i mångkulturen har ett tidigt datum och graden farlighet består i att de inte vill gå i takt med dess medborgare. Den skarpaste konflikten på det temat utspelades i slutet av 1980-talet. Sven-Olle i Sjöbo såg problem med invandring och ansåg att en kommunal folkomröstning om invandring var befogad. Domen från den politisk eliten och mediemakten blev hård. Utsparkad ur Centern och offrad till karaktärsmord som rasist i medierna. Det hindrade inte majoriteten i Sjöbo att rösta mot flyktingmottagande. Trots det förlorade Sveriges medborgare striden genom att folkomröstningar om invandring gjordes omöjlig. ”Det går inte att rösta om människovärdet” slogs fast som politisk rågång för årtionden. Public Service betydelse för avgörandet går knappast att överskatta, inte heller betydelsen för den politiska polarisering under det politiskt oroliga 90-talet. Inte konstigt att ett slaktande av demokrati om än i humanismens namn, skapar frustration i den explosiv invandringsfrågan.

Den våg av hatbrott mot homosexuella och invandrare som följde under den ekonomiska krisen och flyktinginvandringen har i elitens berättelsen fått stå för de farliga svenskarna, inte den överhet som beskriver sina medborgare som rasister då de kräver att få sitt ord med i laget, enligt våra demokratiska traditioner.

Ausonius(lasermannen) och skinnskallar var farliga för invandrare och homosexuella. De var dessutom en fara för demokratin, för det svenska samhällsbygget.  De blev polariseringens soldater och inspirerade vänsteraktivister till att utveckla en liknande praktik. Sverige lider av det än idag. Starka personligheter saknas idag för den frigörelse från nazismen som ett ökat inflytande för de ”högerextrema” skulle kräva. Det stora problemet med denna ”våldsbejakande politiska miljö” är att den överskattas och blåses upp, inte minst av extremvänster kring Expo och AFA som härigenom rättfärdigar eget våld. Det finns betydlig farligare svenskar, som på ett eller annat sätt är ideologiskt skodda att trampa på statens legitimitet. De är farliga därför att de är många och dess vänsterideologi en kombination av revolutionsromantik, universalism, humanism och internationalism. Det är globaliseringens mainstreamideologi, den har nationalstaten upplösning som politiskt mål.

Våldet, det nakna våldet kommer främst från invandrare. Deras överrepresentation inom organiserad brottslighet är alarmerande. Massutmaningen beskriver det ingående. Deras respektlöshet mot staten som behandlar dem så generöst har kulturella orsaker som står i djup konstrast till den tillit som kännetecknar den svenska ”statsindividualismen”. I de diktaturer de ofta kommer från är poliser och myndigheter inte något de förlitar sig på för sin överlevnad. Familje- och och klanstrukturer är de nödvändiga kollektiv som träder in vid interna konflikter. Den rollen fortsätter de att ha även i Sverige, vilket gör integration mycket svår. Våldet som rikas mot blåljuspersonal är bara toppen på isberget. Det gäller såväl dödligt våld som det socialt kontrollerande vardagsvåldet. Islam har blivit ett allt viktigare ideologiskt kitt för de parallella samhällen som växt sig starka i segregationens bakvatten. Dess karaktär av att vara av gud given totalitär statslära gör att våld utövas mot kritiker av Islam. Islams aggressivitet, den religiösa toleransen bland Sveriges medborgare och vänsterns strategiska val i konflikten mellan Israel och arabvärlden har gjort att kritiken mot Islam har i det närmaste gjorts tabu, varje försök stämplas som sprunget ur islamofobins bruna träskmarker. I det mångkulturella projektet är det avgörande att karakterisera Islam som en ”fredens religion”, vilket står i skarp kontrast till behovet att tygla Islam in under vår sekulära stats religionsfrihet.

I Massutmaningens sist kapitel ger Tino Sanandaji en slags sammanfattning av vad som krävs för att integrationen i Sverige skall hamna på ett spår som leder framåt, och inte som nu fortsätta i ett pärlband av politiska misslyckanden: Massutmaningen sidan 340.

Sverige behöver förutom reformer ett nytt socialt kontrakt- en utsträckt hand som ger invandrare en genuin väg in i gemenskapen. Det är rimligt för samhället att kräva nya medborgare följer landets regler och de informella institutioner som utgör kittet i samhällsbygget, så länge det görs rättvist för alla. Det är tvärtom en form av förtäckt rasism att vägra ställa samma krav på invandrare som på etniska svenskar, samtidigt som särregler och det särbeteende som följer av dem används som grund för att hålla distans. Invandrare måste i sin tur respektera Sveriges kultur och värderingar, och acceptera att det inte är rasism att förväntas följa samma regler som alla andra. Sverige behöver givet den massutmaning landet står inför en en omstart. Det är inte för sent så länge det finns en vilja att lära sig av de föregångna årens dyrköpta misstag.

TS reformer och nystart i ett socialt kontrakt borde engagera tillräckligt många för att sätta dagordningen i invandringsfrågan. Borde och förhoppningar? Hur står det då till med realiteterna? Tyvärr finns politisk snårskog att röja och ideologiska dimridåer att skingra innan den kritiska massan av upplysta och engagerade kan nås.

Något radikalt behöver hända med det politiska samtalet…..

”Allas lika värde” är inget argument för att tysta och utesluta någon, inte någon över huvud taget, från det offentliga samtalet. Det krävs en bred folklig enhet för att trycka tillbaka detta politiska översitteri, praktiserat av den politiska eliten i partier och medier. Vänsterorganisationer måste stoppas då de hindrar andra organisationer att framföra sina åsikter. Alla som önskar en upprättelse för det demokratiska samtalet har anledning att engagera sig. Ett friskhetstecken förmedlades av P1 och handlade om en biblioteksstrategi som är under arbete. Ansvarige Erik Fichtelius motsatte sig censurering av bibliotekens utbud.

Yttrandefriheten är hårt ansatt i de parallella samhällen som konsoliderar sig allt starkare i miljonprogramsområdena över hela landet. Speciellt utsatta är kvinnor. Återupprättas inte svenska lag inom dessa områden är ingen integration möjlig över huvud taget. Religionsfriheten i Sverige är av sent datum, och därmed politiskt skört. De som försvarar sin rätt att kritisera religioner stämplas nu för att vara islamofober. Det är framförallt den marxistiska vänstern som inte kan hålla isär sin egen politiska internationalism och Sveriges behov att upprätthålla likheten inför lagen. Att den i övrigt så insiktsfulla Massutmaningen inte en enda gång nämner Islam vid namn visar vilken känslig fråga detta har blivit. Rätten att kritisera religioner kommer kanske att bli den första prövostenen för att Sverige börjar röra sig i mot en integration och inte mot ytterligare segregation.

För att ringa in det farliga Sverige gäller även att bli tydliga på vad som inte är faran. Faran består inte av de som under hela det nya millenniet varnat för det som Massutmaningen tar upp. Det handlar om politiska aktivister som på grund av det hårda ideologiska och mediala trycket endast förmått växa i subkulturer, politiskt och socialt isolerade. SD är dess viktigaste politiska manifestation och ett enormt nederlag för den nuvarande politiska och kulturella eliten. Det är deras nederlag eftersom SD endast kunnat bli vad de är idag på grund av de etablerade partiernas politiska misstag, både strategiskt och taktiskt. Men det handlar inte bara om SD utan om akademiker, skribenter och bloggare, som under årtionden utsatts för politisk förföljelse. Yrkesförbud och därmed hörande olagliga åsiktsregistrering är betydligt vanligare idag än vad vänstern utsattes för på 70-talet. Av detta lärde tydligen vänstern ingenting trots att frågan drevs hårt under millennieskiftet.

Hur farlig var den organiserade 68-vänstern på 1970 och 80-talet. Som revolutionära rörelser med målsättningen att omvandla samhället med våld klassades de av SÄPO som säkerhetsrisker. Fallen av yrkesförbud var i förhållande till nutidens häxjakt få och drabbade främst anställd(sökande av tjänster) i företag inom försvarsindustrin, eller statliga verksamheter som verkade under samma sekretesslagar. För en akademisk karriär stod däremot dörrarna vidöppna, liksom till mediernas redaktioner. Hur farlig denna vänster var och är för demokratin kan det rådande medieklimatet vara en indikator på. Besvärande blir vänsterns dominans i medierna med tanke på att inte ett enda fall av yrkesförbud och åsiktsregistrering har uppmärksammats. Men det är långt värre än så. Expo har bedrivit olaglig åsiktsregistrering och medierna har använt deras material till att förfölja oliktänkande. Detta har pågått under årtionden utan att någon från vänstern i akademier eller media har uppmärksammat det. Vilken roll har 68-vänstern för det invandrarorsakade sönderfall som Sverige befinner sig i, är en naturlig följdfråga. Kommer den frågan att ställas av medierna till en fjäderputsande och firande femtioåring nästa år.

Trots den försvarliga längden på denna kommentar till Massinvandringen har den en avgörande brist. Utan att Sveriges invandringspolitik beskrivs som en följd av ett stort antal svenskars ”godhet” blir den obegriplig, eller möjligen förklarbar som en stor konspiration.

Vem är farlig? De som utnyttjar svenskarnas önskan och behov av att vara goda…. Dvs de som varit ansvariga för den förda politiken. Kommer Sveriges röstberättigade att inse detta hösten 2018?

admin@klyvnadenstid.seto
Evert Larsson

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *