Ekonomi

Varthän Ingves?

19 Mar , 2017  

Två år har gått sedan räntan spräckte nollinjen, och genom riksbanksbeslutet den femtonde februari påbörjas det tredje året med minusränta, nu oförändrat -0.5%. Samtidigt har storbankerna gjort rekordvinster båda 2015 -16. Hur är det möjligt? Förklaringen är att minusräntan inte gäller bankernas utlåning utan deras upplåning från riksbanken. Pengar som bankerna behöver för kraven på kapitaltäckning och då kunderna väljer kontanter. Att räntan är låg har bankerna utnyttjat till egen fördel genom att öka bankens marginaler från 0,2 % 2009 till 1,6% 2016. Staten ger nu dessutom bankerna betalt för att de stärker sina möjligheter att att öka utlåning. Stefan Ingves har vidtagit extrema åtgärder för att öka utlåning i ett läge då den privata skuldsättningen redan är extremt hög. 

Hur motiverade riksbanken beslutet att fortsätta räntepolitiken på samma nivå och inte börja vandringen upp mot mer hälsosammare ekonomisk luft. Från intervju:

Reporter: Vad är den största faran med att leva med så låga räntor?

Ingves: Det är bra för svenska ekonomi att hålla efterfrågan uppe och se till att vi får upp inflationen.

Stefan Ingves försöker försvara riksbankens beslut i positiva termer. Det är två argument som han för fram.
1) att upprätthålla efterfrågan, dvs. bidra till tillväxt som det så vackert heter.
2) Att öka inflationen så att Riksbankens mål om 2% uppnås.

Vilket stöd har då riksbankens politik i vetenskap och tidigare gjorda erfarenheter. Kritikerna av riksbankens politik är omfattande och sakligt stark. Ur ”Vad gör en Bank” av Andreas Cervenka:

Sommaren 2016 skrev Wall Street Journal att sparandet i minusränteländerna Danmark, Sverige och Schweiz var de högsta sedan 1995.
Människor väljer alltså att sitta på pengarna i stället för att konsumera. Vilket i sin tur gör att företag väntar med att investera. Med andra ord är effekten att minusräntan tvärtemot vad ECB-chefen Mario Draghi och hans centralbankskollegor sitter och hoppas på.

Resultatet är inte vad riksbanken påstår. Minusräntan gör folk försiktiga vilket även påverkar företagen i deras investeringsbeslut. Tanken att minusräntan skulle stimulera småföretagen till investeringar uteblir. Istället har fastighetspriserna och skuldsättningen fortsatt sin vandring mot nya höjder. Citatet ger åtminstone en fingervisning om att Stefan Ingves inte har händerna på kontrollspakarna, han viftar yvigt, retoriken ersätter handfast penningpolitik.

”Inflationsmålet en hörnsten i det svenska ekonomisk-politiska ramverket efter 1990-talskrisen.” slår riksbanken fast. Det är den nyliberala revolutionens formel för att vrida penningpolitiken ur den politiska maktens händer, där bekämpandet av arbetslösheten var centralpunkten. Nu ligger den istället hos en fristående riksbank som getts ett svårhanterligt inflationsmål att styra ekonomin mot. Var det enda alternativet som gavs för att styra bort från full sysselsättning.

Att räntenivån påverkar konsumtionspriser är något som alla som någon gång varit med om hyresförhandlingar väl känner till. Höjda räntor leder till ökade kapitalkostnader dvs krav på höjda hyror från fastighetsägarna. Den som tror att mekanismen endast gäller hyror kommer att få det besvärligt med den ekonomiska logiken. Alla kostnader produktions såväl som kapitalkostnader påverkar priset. Men eftersom den ekonomiska vetenskapen har fått för sig det motsatta då det gäller räntor så öppnas ett fält där forskning kan bevisa det vi redan visste. Fältet ger även sanningssägaren Andreas Cervenka manöverutrymme:

Hur ligger det då till? Ekonomerna på Riksbanken valde att undersöka teorin(om låga räntor leder till låg inflation) baserat på historiska data från 1960-talet till 2014 i en handfull olika länder, däribland Sverige. Slutsatsen är att den faktiskt stämmer. Ett särskilt tydligt exempel är Japan som haft låg ränta sedan början av 90-talet och där inflationen också lyst med sin frånvaro.

Ingves griniga uppsyn lär vara till hjälp för att hålla konflikträdda journalisters mikrofoner på behörigt avstånd. Underlag för förbjudna frågor saknas ju inte. Hur riksbanken kan komma undan med en penningpolitik med så uppenbara negativa konsekvenser på den privata skuldsättningen är en gåta. Den kommer rimligen att sysselsätta en och annan ruinerad svenska när väl bostadsbubblan imploderar och bankernas skuldberg kastas ner i realekonomin. De som var glin under 90-talskrisen kan fråga lämplig mor eller farförälder vad vi har att vänta.

Riskbankens fixering, blinda tro på att låga räntor ökar inflationen är så anmärkningsvärd att det borde utlösa århundrades drev bland ekonomijournalisterna. Men frågorna når inte ens över fotknölarna på en strykrädd volontär på en landsortstidning.

Det är inte endast så att minusräntan sänker kostnadstrycket på konsumentpriserna genom att hålla kapitalkostnaderna i schack. Konsumentprisindexet är dessutom en dålig mätare på inflation. ”Vad gör en Bank” sid 64:

… konsumentprisindex, KPI, är ett väldigt dåligt mått på inflation i ekonomin eftersom det inte tar tillräcklig hänsyn till de skenande bostadspriserna……… Enligt KPI har boendekostnaderna sjunkit med 6,5 procent  sedan 2012, en beskrivning som den genomsnittlige Hemnetknarkaren nog inte skulle skriva under på. 

Det är något grundläggande fel med att använd inflationen som ett argument för att sänka räntorna. Det finns inget som tyder på att det stämmer. Argumentet är helt riggat eller en efterhandskonstruktion. Låga räntor verkar nedtryckande på konsumentpriserna. Sjunkande räntor skapar genom kopplingen ständigt nya argument för att sänkas, en riggad lögnloop.

I den inledande raderna ställdes frågan om ”vilka farorna var med en minusränta”. Svaret hämtat från en intervju med Stefan Ingves skriver SvD:

– Vi har i Sverige valt att skapa ett system där alla beslut ytterst ska fattas av politikerna. Om man inte fattar de besluten kommer riskerna oavbrutet att öka. Det leder så småningom till stora bekymmer om det händer saker i svensk ekonomi eller i omvärlden. Vill det politiska systemet ta de riskerna så har de att leva med det.

Finns det någon punkt där skuldutvecklingen blir så pass kraftig att ni kan komma att höja reporäntan?

– Det har jag svårt att uttala mig om i dagsläget. Vi har den räntebana som vi behöver för att få upp inflationstakten till 2 procent men samtidigt hålla ett öga på växelkursen så att vi inte kronan stärks för snabbt.

Ingves svär sig fri från allt ansvar och lägger det i knät på politikerna. Faktum kvarstår: Ingves är satt att besluta efter en regel som anger en önskvärd inflation på 2 (plus/minus 1) procent.  vilket ger frihet att besluta i vilken riktning som riksbankens direktion själv finner lämpligt eftersom inflationen på årsbasis är 1,8% utgående från februari 2017. Kan det vara för dessa futtiga tiondelar som gör det nödvändigt att peka så retoriskt tydligt med handen?

Ingen ekonom har någonsin hävdat att det var för låg inflation som orsakat de senaste årtiondenas finanskriser. De som haft vittring på den privata skuldsättningen är de som också kunnat förutse kriserna. Den med tunga steg trampande elefanten i rummet heter privat skuldsättning, och har under trettio år aldrig angripits. Den under årtionden ackumulerade skulden hotar nu realekonomier och civilisationer på ett sätt som aldrig någonsin i historien. Vad Ingves står för i denna situation är att fortsätta vandringen uppför skuldberget, troligen väl medveten om att det är den som står för de sista stegen före toppen och stupet som är de som kommer att ställas till ansvar.

Finns det då inget enda halmstrå i den nationalekonomiska höstacken som kan ge något förmildrande ljus över Stefan Ingves gärning. Vår tids heliga ko tillväxten? Har inte här Ingves en förmildrande omständighet, ett stort kollektiv av samförstånd att knyta an till. Vad Gör en Bank sid. 57.

Vi lever sedan åtminstone fyra decennier i ett helt kreditbaserat, fritt flytande finansiellt system som innebär att pengar föds genom lån. Denna konstruktion, som bygger på ett symbiotiskt förhållande mellan stat och bankerna, har fungerat som en stark motor för tillväxt. När tillväxten saktat in har lösningen alltid varit densamma, centralbanken sänker räntan för att stimulera fram mer lån.

Det stämmer för det första årtiondet, men genom den nyliberala revolutionen ändrades de ekonomiska systemen. Politikernas inflytande över kreditregleringen övertogs av bankerna som istället för full sysselsättning satte låg inflation som mål för ekonomin. I kravet att hålla inflationen i schack har Ingves bitit sig fast som en galen hund. Hur ekonomier genom detta skifte övergick från tillväxt till åtstramning är den japanska ekonomin ett mycket tydligt exempel på. Den ”reformerades” efter amerikanska påtryckningar genom de internationella organisationerna för ekonomiska relationer, samtidigt som vårt eget system i Sverige lades om. Sveriges och Japans ekonomier lider båda av samma höga skuldsättning. Så inte ens då det gäller tillväxt, inte ens dessa slitna ideologiska trasor kan han resa till sitt försvar.

Frågan om Stefan Ingves och riksbankens motiv för den förda politiken har ännu inget trovärdigt svar. I den inledande svaren försökte Stefan Ingves, men vi ser nu att de inte håller streck. Om det nu inte finns en ekonomiskpolitisk vision och teori som Stefan Ingves kan luta sig mot får vi söka i de reala förhållanden som kallas matstrukturer och som Andreas Cervenka satt sitt namn på: ett symbiotiskt förhållande mellan stat och bankerna.

Bankintresset väger tyngst, och så till den grad att storbankernas växt från 200 till 400 procent av BNP från 2002. Bankernas lönsamhet står i klass för sig själv, och det är vinsterna på bostäder som får hela sektorn att lyfta till himmelska nivåer. Att det spelar roll framgår av bankernas idoga arbete för att öka omsättningen. Enligt finansinspektionen har räntemarginalen  ökat från 0,2 till 1,6%, vilket leder till vinster utan motstycke i förhållande till företagen i den reala ekonomin. Avkastning på eget kapital steg för Swedbank  från 7% 2010 till 19% 2015. Nordea Hypotek är goda för 26% under samma år. Handelsbankens Stadshypotek stoltserar med 24% vilket ligger tio procentenheter över bankens totala resultat, snacka om lyft, rena LSDn.  Totalt har räntenettot för de fyra storbankerna ökat från 15 miljarder 2010 till 35 miljarder 2016.

Siffrorna borde skrämma skiten ur vilken socialdemokratisk minister som helst. Magdalena Andersson kände sig åtminstone så uppjagad att hon svarade bankerna på deras hot om att flytta utomlands på grund av den föreslagna bankskatten, att det vore bra för Sverige om de drog. Frågan är om det är bankernas vinster som var den utlösande orsaken för hennes reaktion eller att finansministern nu känner marken gunga under fötterna. ”Trenderna” av en förestående kris kanske går att avläsa på finansens datorer. Magdalena Andersson saknar inte makt, hon har ett val att göra. Det handlar om vilka förväntningar som hon vill infria.

Det finns socialdemokrater som trampat upp en stjärnbeströdd väg till välbetalda ”arbeten” i finansvärldens, banker och lobbyorganisationer. Persson, Östros, Sundström, Rosengren, Åsbrink. Politikens förening med bankerna har även andra namn: Borg, Reinfeldt, Olofsson, Norman.

Det är inte troligt att Socialdemokratin kommer att följa det råd som Kjell-Olov Feldt gav i en artikel 2012 om att utforma en bankpolitik, återgå till den gamla ”tråkbanken”. Frågan är vilka möjligheter en finanskrasch kommer att ha för en ny bankpolitik att bryta igenom.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 

 

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *