Ekonomi

Pensioner: Arbete eller Kapital?

10 Mar , 2017  

Vi har lärt oss att tro att fonder är synonymt med pensioner. Vi fick till och med ett pensionssystem 2000 där vi som individer släpades fram till guldkalven för att bli fondspekulanter. För mig var det ett absurt system. Jag hade tidigt gjort valet att inte göra mig till en del av kapitalisternas livsföring och svälja deras ideologi och syn på ekonomi. När så PPM-systemet sjösattes på hösten 2000 föreslog jag en manifestation: en tunna skulle ställas upp i Brunnsparken i Göteborg, där de som kände behov kunde hålla dess eld levande genom att mata den med sitt Orange Kuvert.

Manifestationen uppmärksammades och blev naturligtvis även i god ordning tvättad i medierna. GP var på plats med en ung energisk reporter, som ställde ledande frågor: var det giriga pensionärer som vill göra sig rika genom fonder vi protesterade mot? Att vi tydligt och bestämt avfärdade den tolkningen hjälpte inte. I tidningen var det ända vad som lades i våra munnar.  Visst, en dementi placerades på väl undanskymd plats några dagar senare. Att den inte på något sätt reparerade skadan är givet. För de flesta är inte detta bara historia, den är också för evigt glömd, jag glömmer det aldrig.

Pensionssystemet lever däremot kvar och underhålls ständigt, precis som alla affischer om pensionsdrömmar genom fonder som Göteborg tapetserades med sommaren 2000. Drömmar av både silver och guld har uppfyllts det vet vi alla, genom alla mediala uppmärksamhet av fondförvaltningen. Bankernas fonder har skott sig genom ockeravgifter för en förvaltning som sällan nådde genomsnittet för börsindex.

Trots alla skandaler kring pensionssystemets fonder ställs aldrig de grundläggande frågorna kring detta system. Jag kan inte se att de ställs någonstans, inte av fackföreningsrörelsen trots att de har att försvara arbetets intressen i produktionssystemet, inte av dess ”politiska gren” Socialdemokratin. Ja hur skulle de överhuvud taget tänka tanken efter att själv lanserat idén att kapitalet inte bara skulle vara arbetets väg till rikedom på ålderdomen, utan även dess väg till makten genom löntagarfonder. Men inte ens den vänster som tagit ”arbetarklassen” som gisslan och satt den på piedestal som deras ”härskande klass” ids diskutera de grundläggande ideologiska frågorna, den om kapitalets dominans över ekonomin.

Jo, det där lät aningen krystat, jag håller med, men det går av gammal vana. Det är så där som vi marxister lärde oss att hålla låda genom att läsa stenciler på det gamla goda 70-talet. När det gäller pensioner är saken mycket enklare än så. Pengar går inte att äta! Punkt.

FONDER GÅR ÄNNU MINDRE ATT ÄTA!
Det gör ännu mindre pensionsfonder som numera blåser upp skuggbanksystemet med sina ettor och nollor. Den grundläggande sanningen vad gäller vår ekonomi är att ALL jordens befolkning lever av det flöde av varor och tjänster som som dagligen produceras. Det är när alla arbetares armar och hjärnor slutar med sin verksamhet som förutsättningarna för pensionärernas överlevnad försvinner. Fondsystemet betyder ingenting i sammanhanget, utan är bara ett regleringssystem för att omfördela flödet av reala värden från de arbetande till de som äger kapital.

Detta är uppenbara sanningar som rimligen borde ligga som en grund för alla ekonomi. Att vi inte tillåts nå ner till dessa grundläggande fakta borde ägnas mer tankemöda. Det är naturligtvis inte så konstigt då vi lever i en värld då riskkapitalisterna ständigt pekas ut som vår tids hjältar. Smarta figurer vars enda verksamhet består av att använda det juridiska regelverket för att sortera i det som redan skapats och till sin egen fördel. Det är naturligtvis alltid så att i stora komplicerade system som befinner sig i ständig utveckling, finns det vinster att göra genom den variationen i hastighet och kvalitet varefter företag och offentliga institutioner utvecklas. Frågan är vilka är det som är bäst lämpade att bestämma hur det skall göras och därmed framtida utvecklingsriktning?

Denna kritik är inte ny, och starkast var den troligtvis under mellankrigstiden då dessa idéer inte bara var en del av det som segrarna ur världskriget skrev som vänster, klassvänstern i reformistisk och revolutionär tappning, utan även de flesta av de partier som kallades fascister eller som var rasvänster som i specialfallet Tysklands Nazister. De kännetecknades alla av att de var revolutionära, antikapitalistiska och förstod arbetets roll för samhällsutvecklingen. Det kanske är en omväg att röra om i denna ideologiska gryta, förhoppningen är att ideologiska kulisser skall brytas upp för att bereda plats för nya perspektiv.

Kapitalet är vårt stora problem eftersom det koncentrera makt och bryter sönder demokratiska strukturer. Samtidigt vet vi att pengar som var förutsättningen för kapitalets tillväxt och dominans är en uppfinning med potential att användas av demokratier för att begränsa de rikas möjligheter att äta sig in i samhället för att kontrollera det. Kunskaperna är lika gamla som den grekiska civilisationen där Solon använda pengar för att göra demokratin möjlig. Pengar som en social konstruktion, byggde på tilliten mellan regenten och folket, och tillverkades i härdat järn och inte i guld eller silver. Penningmängden kunde upprätthållas oberoende av de rikas girighet och exkluderande instinkter, och göras tillgänglig för alla medborgare. Ekonomin kunde blomstra eftersom de många kunde agera på en marknad med pengarna som kommunikationsmedel.

I en demokratis hand är egna pengar ett verktyg att styra ekonomin. Om inte begreppet planhushållning genom sovjetsystemet gjorts obrukbart så skulle den Japanska ekonomin mellan andra världskriget och 1990 beskrivas just så. Svenska fackföreningsledare som besökt Japan under 1980-talet var lyriska, men varken jag eller de som personligen varit där förstod hur systemet egentligen styrdes. Eller är det så att jag möjligtvis misstar mig. En av resenärerna till Japan träffade jag i Lindesberg där han var förtroendevald inom Metall, hans entusiasm upplevde jag som omvälvande och systembrytande, kanske upplevde jag det själv som ett hot mot min marxistiska övertygelse. Om det är någon som läser detta och har erfarenheter som berör frågan på något sätt så hör gärna av er i kommentarsfältet. Personen jag träffade hette Greger Nilsson. I boken Mammons furstar av Rickard Verner får vi systemet och dess historia utrett. Det finns en video på nätet som berättar samma stycke ekonomisk historia: Princes of the Yen.

Pensionsfonderna är numera en av de stora förlorarna i en ekonomi med minusräntor. Ytterligare ett argument för att se till att pensionerna regleras genom det politiska systemet. Genom fondsystemet blir vi ända in i döden ett kapitalets villebråd.

admin@klyvnadenstid.se
Evert LarssonEsnamLunne

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *