Ekonomi,Historia

Ekonomi för fårskallar

31 Mar , 2017  

På Island kokar blodet på hemslöjdsvänner. Islands handelsminister, Elin Árnadóttir, har till en kollega i Chicago skänkt en Islandströja. Problemet var att den var tillverkad i Kina, och dessutom av så usel kvalitet att den drog vanära över Islands hantverkstraditioner. Handprjónasambands uttalande:

”Vi inom Handprjónasamband Íslands är bedrövade av denna syn. Ett sådant plagg skulle aldrig finnas till försäljning i våra butiker. Handprjónasamband Íslands gör sitt bästa för att sälja välgjorda islandströjor och alla våra tröjor är stickade på Island, vilket inte är fallet med många av de tröjor som säljs här.”

Över allt har världens folk problem med sina globaliserade eliter, Island inte undantaget.

För att förstå upprördheten behöver vi gå tillbaka till det nya millenniets början. 2004 stod Ístex, Islands delvis bondeägda spinneri inför den ekonomiska bilan, konkurs och nedläggning. Beslutet blev i kollektivets intresse ett annat, och genom bankkraschen så kom vändningen, en tillnyktring i det politiska tänkandet, en nationell förnyelse. Fleectröjerna som pikat under bankernas uppblåsta ekonomi hamnade i vanrykte och ullen gjorde segertåg, från 2008 till 2010 tredubblades intäkterna. Framgången har till och med lett till farhågor om att ullen från deras en miljon får inte kommer att räcka till. Marknadsansvarige Hulda Hákonardóttir i Hemslöjden 2/2017

Om vi skall kunna erbjuda tillräckligt med garn i framtiden, måste fårbönderna bli bättre på att ta hand om fibrerna när de klipper fåren konstaterar hon och uppskattar att det i runda slängar stickas runt 200 tusen islandströjor om året i isländskt garn.

Detta skall jämföras med Sverige där i princip all ull kastas, eftersom marknadsvärdet här inte ens täcker klippkostnad. Men vem förvånas, vi lever i landet som i alla sammanhang eftersträvar att inta alla slags ytterkantspositioner. Det gäller inte minst relationerna till våra husdjur. I stadskulturens, globaliseringens och Disneyfieringens tider finns endast en relation värd att upprätthålla, gullandet. Enligt rådande trend tröttnar aldrig var medier att tjata om veganismens välsignelser för en djurart, människan, som bevisligen är allätare.

Förnekandet av våra husdjurs betydelse har en lång historia, inte minst odlas den i akademiernas slutna rum då det gäller att beskriva vår historia. Då det gäller främmande civilisationer som tvåflodslandet Mesopotanien och Egypten för fyra susen år sedan får vi lära att rikedomen vilade på storskaliga bevattningsjordbruk i bördiga floddalar. När det gäller vår egen civilisations vagga blir beskrivningarna en vandring bland myter hämtade från en sällsam gudavärld. Hur det stod till med det mest grundläggande, själva basen för varje civilisation, rikedomens ackumulation som förutsättning för maktens koncentration är det lika tyst som i koret på en svensk landsortskyrka.

Den europeiska civilisationen är en historia om boskap. Den historien förlades, tappades senast bort på den amerikanska prärien, trots att dess hemortsrätt är vida mäktigare. Den ekonomiska förutsättningen för antikens Grekland och det romerska imperiet vilade på symbiosen mellan människa och får. Utan den, intet. Utan de stora fårhjordarna ingen Odysseus. Detta till trots görs den ”mångförslagne” till en ”simpel fårbonde” då han skall förnedras och förminskas.

Genom Barbro Santiloo Frizells ”Pastorala Landskap” leds vi varsamt genom antikens historia. Men det stannar inte vid myterna, gudarna får sin rättmätiga plats i den tidens flöde av rikedom. Vi står mitt i en tusenhövdad fårhjord. Här möter jag för första gången det förlösande ordet. Ordet som knyter samman människan och fåret i en symbios, i ett ekonomiskt system som var grunden för civilisationer. Transhumans: smaka på det och glöm det aldrig.

Transhumans har praktiserats i all regioner som har de komplementära naturgeografiska komponenterna högland och lågland: i Spanien, södra Frankrike, Italien , Balkanområdet, Turkiet, Nordafrika, och på de flesta av Medelhavets större öar. Omfattning och organisationsformer har skiftat från en geografiskt rum till ett annat och från en tidsepok till en annan. Trots generella naturgeografiska likheter har de pastorala ekonomierna kommit att utvecklas på en mångfald olika sätt beroende på specifika historiska och sociopolitiska faktorer.

 

 

 

 

 

Rom, myternas stad, men var tog fåren vägen? Trots att Roms huvudgata var vallvägen från sommar till vinterbetet, och valet av plats beror på att här fanns ett vadställe, är herdar, får, ull, mjölken och köttet som bortblåsta ur turistguidernas skrönor. För nöjet att dras med i de mer sanslösa historierna lyssna gärna på länkade dam som på allvar tror att Roms hemligheter finns att söka i myterna och legenderna över dess invånare, utan att de kopplas till dess materiella förutsättningar. Det är en svår bransch, turistguidens: komma dragande med lortiga får, till en skock egotrippade homo sapiens.

Intelligentsians soldater har mycket svårt med den där berättelsen om det nödvändiga arbetet för att samla de rikedomar som gör städer möjliga att försörja. Det var inte bara kläderna genom ullen och hudar som fåren skänkte. Det var kött och mjölk till de ostar som nu är märkesvaror och drar turister. Men framförallt var fårens produkter också råvaror för hantverk och handel. Pastorala Landskap:

Den mäktigaste kupolen till renässansen mest beundrade kyrka, Santa Maria del Fiore i Florens, beställdes och finansierades av ullhandlarnas skrå, stadens rikaste och mest inflytelserika hantverksgille. Köpmännen i de toskanska städerna  gjorde sig under den här tiden enorma förmögenheter på handel med de produkter fåren avsatte, särskilt ullen. Kupolen i Florens var den största murade kupol som någonsin uppförts och det var ett oerhört kostsamt projekt.

I vår egen historia ser vi samma mönster. Att också Sverige i grunden är ett boskapsland får sällan plats när bilderna av vår tidiga historia ges plats i ett ständigt pågående flöde av texter. Våra kalla snörika vintrar sätter stopp för varje möjlighet till en storskalig drift av får, av typen transhumans. Djuren behövde stallas och fodras under vinter. I fäbobruket har vi en produktionsform som visar våra förfäders förmåga att använda de möjligheter som klimat och geografi tillåter. Det var en effektiv produktionsform av samverkande bönder i en vallningsgemenskapm som bidrog till att göra Sverige till ett smörproducerande land. Symbiosen mellan djur och människa kan svårligen mörkas i skildringar av fäbovallen. Det går däremot alldeles ypperligt då det gäller berättelserna om Vikingatiden.

Hur den ekonomi såg ut som bar de nordiska kungarnas armador av vikingaskepp ut? Går det ens att läsa mellan raderna i skildringarna av hur de gjorde avtryck i hela Europa. Går det kanske ändå att få en föraning om genom bilderna av deras vackra skepp?

Bilden av:

Havhingsten fra Glendalough är en kopia av ett av de fem långskepp som hittats i Roskildefjorden 1962. Det är 30 meter långt med plats för 65 personer och byggt med samma metoder och redskap som originalet byggdes med för 1 000 år sedan. Mellan 2000 och 2004 har skeppsbyggarna använt sig av enbart yxor för att forma 300 ekstammar till ett skrov. Vikingarna hade inga sågar.

Utgrävningarna i Roskildefjorden gav inte alla svar hur fartygen var riggade och utrustade. Man får gissa sig fram och seglatsen är ett praktiskt experiment med mast, tågverk och roder. Intresset för Havshingsten är stort även på Irland. I fjol fick vikingaskeppet ett storslaget mottagande i Dublin, en stad som faktiskt har sitt ursprung i en vikingabosättning. Det finns också anledning att se vikingahärjningarna i ett nytt perspektiv. Analyser har visat att förebilden till Havshingsten faktiskt byggdes just på Irland. Kopian har fått namn därefter: ”Havshingsten från Glendalough.” Att dåtidens skepp krävde stora besättningar (sannolikt 80-100 man på Havshingsten) torpederar också bilden av vikingar som råa, oborstade busar. – Vikingarna var i själva verket mycket sociala, de var väldigt beroende av varandra för att hantera fartygen. Den 9 augusti blir det stor fest i Roskilde. Då kommer Havshingsten hem.

Havhingsten fra Glendalough i segel skrudad

En fyllig sida om projektet 

Efter genomgång av ett femtiotal referat och artiklar tas äntligen seglen upp till diskussion.

Forskning och framsteg
Diskuterar NÄR Vikingarna kompletterade sina av roddare drivna skepp med segel: Varför fick vikingaskeppen sina segel så sent.

De äldsta beläggen på seglande nordiska skepp finns på bildstenar på Gotland och är från 600-700-tal. De äldsta vraken med spår av rigg är från 800-talet, bl a det berömda Osebergsskeppet i Norge, byggt 815.

Den roligaste förklaringen till att seglet lät vänta på sig ger den norske marinarkeologen Arne Emil Christensen:
– Tuffa män ror.

Det är mycket som idag förpackas i ”vetenskaplig” skrud, men som mest är fria fantasier. Den som väljer att läsa länken kan själv avgöra hur färgade av vår tid de lösa spekulationer här är, som radas upp. I en kommentar får vi som inte har allt klart för oss då det gäller kryssningens svåra konst lite hjälp på traven.

För att reda ut dess problem får vi söka information bland mer jordnära kunskapare, bland de som står för de produktionsresurser som måste vara på plats för att seglen skulle kunna tillverkas över huvud taget. Tidningen ATL har en kort artikel som sätter fingret på väsentligheter.

Till ett skepp byggt för ett norskt museum gick det åt 2 000 kilo ull till ett 85 kvadratmeter stort segel. Ullen plockades, inte klipptes, från villsau- och spelsau-får. Att ullen behandlades helt för hand var viktigt för att bevara lanolinet i ullen. Lanolinet är det fett som gör väven vattentät. Att skilja ut de starka håren som behövdes för seglet, att spinna 2 000 kilo ull till garn och slutligen väva seglet tog allt som allt fyra personer tre år.

I tidningen fårskötsel finns ytterligare information.

Det tog tid att väva och sy segel, mycket längre än att bygga båtarna. En källa anger att två skickliga snickare kunde bygga en båt på ett par veckor, kanske någon månad, medan två skickliga väverskor behövde ett par år på sig för att spinna, väva och sy ett segel.

Forskarna har också tittat på hur mycket får vikingarna behövde för att få ull så att det räckte till seglen. Ett 30 meters vikingaskepp behövde segel på ungefär 100 m2, vilket var årsproduktionen av ull från 700 får… en vikingaflotta ….. har uppskattats kräva i stort sett 1 miljon m2 segel, vilket motsvarar årsproduktionen för 2 miljoner får.

Om den genomsnittliga livslängden på ett vikingaskepp var 20 år skulle det således behövas 100 tusen får för att skapa och underhålla en vikingaflotta. Här finns en troligare förklaring till varför inte vikingarna långt tidigare satte sin roddbåtar i vackra randiga kläden.

Vad kan då ekonomiska fårskallar, korkskallar, lära av det här? Lite om vad materiella förhållanden betyder för en analys av det mänskliga samhället? Att materiella förhållanden svårligen låter sig hanteras av generaliseringar oavsett de är av ekonomisk, politisk eller juridisk art. Att snurra runt i ideologiska begreppsapparater duger således inte, endast konkret analys av konkreta förhållande ger kunskap.

Produktionsförhållande är en sådan generalisering. Slaveri, feodalism, kapitalism, socialism, bekanta begrepp? Var det antika Grekland och Romarriket slavsamhällen? Husslavar genom krigsbyte var vanligt förekommande, men det skapar knappast någon slavekonomi. Det har Marx personliga erfarenheter av. Tranhumans och de storföretag det skapade krävde stora mängder arbetskraft. Så blir slaveri under denna epok begripligt, avmystifierad sin marxistiska klädnad, sin ideologi

Så sluta räkna fåren i dina drömmar, gå ut och räkna på verkligheten, på fåren i verkligheten.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 


2 Responses

  1. Rune Edberg skriver:

    Klokt sagt om det beskedliga intresset för förhistoriskt ylle. Till en del beror det nog på att arkeologer gärna lagt fokus på det som är välbevarat. Textilier är i regel dåligt bevarade och, om de påträffas, svåra / mycket dyra att konservera. Men detta håller på att ändras. Så har bl.a. Eva Andersson Strand vid Saxo-institutet i Köpenhamn forskat om vikingatiden segel. Se t.ex.
    https://www.academia.edu/5413834/Segla_bör_man_men_hur_gör_man_Några_reflektioner_apropå_ny_forskning_om_Gotlands_bildstenar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *