Marxism

Pål Steigans svar

10 Feb , 2017  

Vänsterns sammanbrott blir alltmer smärtsamt tydligt. Problemen beror inte på kapitalister eller nyliberaler utan har sina rötter i vänsterns ideologi, i dess teoretiska grunder. Utan denna utgångspunkt kommer inga problem att kunna lösas. Marxism är vänsterns ideologi, även om denna marxism idag är ordentligt spretig finns ingen annan beteckning. Pål Steigan(PS) pekar på nyliberalismens genombrott som en brytpunkt. Jag är helt enig. Därför borde också analysen av vänsterns problem börja med att vi förstår den nyliberala revolutionens politiska ekonomi.

Marx började sina ekonomiska analyser efter det att han redan formulerat svaret, den politiska lösningen, i det Kommunistiska Manifestets socialismen. Beviset sökte han under 17 års studier. Marx förstod att han hade misslyckats med att bevisa kapitalismens oundvikliga sammanbrott därför lät han delarna 2,3 och 4 ligga kvar att samla damm i sina samlingar. Tyvärr var Engels mindre nogräknad, han hade under årtionden manat på Marx att publicera vad han skrivit, att det var bråttom och inte så noga. På den stigen har sedan vandringen fortsatt, men det är dags att bryta upp nu och inget kan vara lämpligare att göra det genom att börja analysera vad som hände under den nyliberal revolutionen.

I början av 80-talet var jag verksam i SKP-avdelningen i Karlskoga. Vi startade en studiecirkel för att organiserat försöka förstå vad som var på gång. Vi hade vår marxism och nu läste vi in oss på vad de nyliberala profeterna sköljde över världen. Vi kunde ställa två politiska system mot varandra men hur de fogades in i verklighetens ekonomi hade vi inte kunskaper, någon syntes var vi aldrig mäktiga. Vi förstod inte hur det ekonomiska systemet fungerade helt enkelt. Varken marxismen eller nyliberalismen kom med de kunskaperna. Så när nyliberalismen satte sin avreglering i verket fattade jag lika litet som alla andra.

När bankerna fritt fick styra över kreditgivningen efter novemberrevolutionen 1985  hade vi inget politiskt svar. De inledde en vårdslös kreditgivning i slutet av 80-talet, skapade fastighetsbubblan som de medvetet utlöste i en kris i början på 90-talet. Arkitekterna bakom var en liten klick inom riksbanken som genom att skapa kris i enlighet med ”chockdoktrinen” skapade förutsättningar för den nyliberala revolutionens privatiseringar av den offentliga sektorn. Med de marxistiska förklaringar i ”överproduktionskris” och ”profitkvotens fallande tendens” fattade jag egentligen ingenting.

När jag går tillbaka till den tidens vänstertidningar så finns ingen beskrivning av hur bankernas kreditgivning fungerar. Hur de skapas ur tomma intet genom att helt enkelt skrivas in i det nya digitala bokföringssystemens balansräkningar, med låntagarens underskrift som säkerhet. Och bankerna öste ut pengar som framför allt gick till privata fastigheter, stora delar av Sveriges folk drogs in i ett konsumtionsberusande pyramidspel. Bankerna delade till och med ut flygblad där de trugade med lån och i tidningarna fanns siffrorna på hur inflationen avskrev huslånen i rask takt.

Var fanns vänsterns analyser deras kunskaper om kapitalismen och deras analytiska förmåga genom dialektik materialism. Troligen var det så att denna självbild lett till intellektuell förlamning, den enkla regeln om behovet av ”konkret analys av konkreta förhållanden” förmådde inte trycka sig fram. Resultatet blev att vänstern inte kunde agera till den fulla sysselsättningens försvar och krisen närmade sig i rask takt.

Precis här står vi idag med växande privat skuldsättning och bankernas enorma vinster på dessa fastighetslån. Situationen kan när som helst utvecklas till en fullskalig finanskris då bostadsbubblan faller samman. I denna situation beskriver Pål Steigen verkligheten så här.

Sovjetunionens sammenbrudd la veien åpen for en massiv offensiv fra internasjonal monopolkapital mot arbeiderklassen over hele verden. I løpet av 25 år er kapitalens andel av den samfunnsmessige verdiskapinga tilbake på det høye nivået den lå på rundt 1900 og klasseforskjellen mellom de rikeste og den vanlige arbeideren er like stor som den var da.

Dette hadde ikke vært mulig om ikke venstresida og arbeiderbevegelsen hadde lagt ned klassekampen og vendt ryggen til arbeiderklassen.

Den sosialistiske venstresida kapitulerte i land etter land og la seg under det sosialdemokratiske hegemoniet. De fulgteMaggie Thatchers parole There Is No Alternative – TINA. Og sosialdemokratiet ble sosialliberalt.

I Norge ble grunnen lagt av Gro Harlem Brundtland og hennes elev Jens Stoltenberg. Da Tony Blair og hans New Labour vant i Storbritannia, erklærte Stoltenberg seg straks som hans tilhenger.

Og vi har fått EUs fire friheter og EØS som er beregnet på å fremme kapitalens klasseinteresser og nedkjempe arbeiderklassens lønninger, rettigheter og sosiale goder.

PS menar att det var Sovjet sammanbrott som öppnande vägen för det internationella kapitalet. Sovjets sammanbrott började alldeles efter andra världskriget i de nationella befrielsestrider som fick en höjdpunkt i och med Stalins död och kraven på förnyelse den startade. Kalla det gärna klasskamp, strejkerna var omfattande och arbetarklassen i högsta grad närvarande i kampen. Här där arbetarklassen var närvarande vill inte PS se utan menar att det var arbetarrörelsens frånvaro av kamp som ledde till sammanbrottet. Men detta är ju bara allmänna fraser. Arbetarklassen i västvärlden behövde inte strida för sina ekonomiska intressen eftersom levnadsstandarden  ökade under hela efterkrigstiden. Då det gäller den politiska kampen så stod både kommunister och socialdemokrater  utan en analys av följderna av nyliberalernas ekonomiska politik. Det fans inga politiska fanor att resa. Marxisterna stod utan en analys som jag visade inledningsvis.

Det var inte bara socialdemokrater och vänsterpartister som stod utan politiskt svar på den nyliberala revolutionen, det gällde hela den marxistiska vänstern, det gällde alla slags marxister och marxist-leninister och maoister. Skall vänster återta en politisk plats hos det arbetande folket så krävs en återgång till det basala ”konkret analys av konkreta förhållanden”, det kommer att krävas arbete och diskussioner.

PS fortsätter med att söka förklaringar till vänsterns sammanbrott, men det är hela tiden inom den marxistiska skolastiken. Därför blir också svaret det traditionella det om striden mellan klasskamp och normpolitik.

I den samme prosessen gikk de sosialistiske partiene bort fra å prioritere klassekampen og over til identitetsspørsmål. Arbeiderorientert feminisme ble erstattet med borgerlig feminisme. Det var ikke fyrstikkarbeiderskenes feminisme vi fikk demonstrert rundt valget i USA i 2016, det var monopolborgerskapets feminisme, krigsforbryternes og milliardærenes feminisme. Og venstresida viste sitt ideologiske sammenbrudd ved ikke å kunne se forskjellen. 

Efter misslyckandet med att sprida den ”proletära revolutionen” under mellankrigstiden drogs på många håll de politiska slutsatserna att proletariatet saknade de universella egenskaper som marxister lagt på deras axlar. Efterkrigstiden har bekräftat insikten att den egendomslösa arbetarklassen inte har egenskapen att kunna befria mänskligheten från ”klassamhällets gissel”. Detta det kommunistiska befrielseprojektets gyllene graal verkar vara näst omöjligt att vidröra, trots historiens entydiga och hårda dom över teorin. Utan att göra upp med dogmerna hittade Gramsci ett sidospår för de intellektuella, att på egen hand, genom marschen mot institutionerna revolutionera samhället. På dess grund har nu ett yvigt träd av marxistisk teori utvecklats inte minst har 68-vänstern bidragit med dess feminism och nu senast normkritik. Vad vi nu upplever är således sammanbrottet för det politiska alternativ som växte ur marxismen genom Gramsci. Vad PS förespråkar är en återgång till 1917.

Valet som marxister nu står inför är antingen en politisk förnyelse eller att arm i arm med den internationella eliten fortsätta på globaliseringens väg, att med vetenskapliga hävstänger förverkliga de framtidsvisionerna som satt avtryck i vår litteratur, som 1984.

De finns en annan möjlighet, att knyta an till linjen att den grundläggande motsättningen i vårt samhälle går mellan ARBETE och KAPITAL, vilket är själva livsnerven i arbetarrörelsens traditioner. Det är onekligen en reträtt men det är tillbaka på erfarenhetsbaserad politisk mark. Det är tillbaka till det folkrörelsebygge som var ryggraden i det demokratiska genombrottet. Det innebär också att bära vidare traditioner som ingen annan politisk riktning förstått att vårda.

Det krävs ett strategiskt nytänkande för att teoretiskt öppna upp för en sådan politisk förnyelse. Det gäller att befria arbetarklassen från marxisternas historiska och omöjliga mantel, som ingen kan fylla och inse att den skapande klassen är god nog i sig. Arbetarklassen måste befrias från uppgiften att avskaffa den privata äganderätten, vilket betyder att den olyckliga delning av arbetarklassen i proletariat och föraktlig småborgare försvinner. Vi ser då arbetet oavsett om det bärs på proletära ryggar eller egen- och småföretagares. Vi ser en arbetarklass som är det i kraft av sitt bidrag till samhället, sitt arbete, sin produktionsförmåga. Vi gör inte till huvudfråga, om en arbetare är anställd eller om han äger sina egna verktyg.

Att bekämpa kapitalet betyder framför allt att man attackerar deras parasitera och spekulativa sida. I första hand bankkapitalets återerövrade rätt att skapa vår valuta, Det är den grundläggande orsaken till att bostadsmarknaden utvecklats till ett rent pyramidspel.

PS:s avslutande svar på problemet med vänsterns sammanbrott är:

Den eneste måten venstresida kan bli relevant igjen og bli en kraft i kampen mot den stadig grovere utbyttinga som den globaliserte kapitalisdmen bedriver, er å vende til bake til start, tilbake til rute én på brettet. Som Simon Winlow, Steve Hall og James Treadwell skriver i The Rise of the Right:

For oss er det opplagt at venstresida må vende tilbake til arbeiderklassen. Det er arbeiderklassen som må vinne kampen for sosial og økonomisk rettferdighet. Middelklasseliberalere verken kan eller vil vinne denne kampen på deres vegne.

Som sagt, PS råd är tillbaka till Lenin och 1917. Det är hundra år sedan och det kommer att finnas gått om tillfällen att värdera oktoberrevolutionen och dess plats i mänsklighetens historia. Det som är anmärkningsvärt i PS analys är att den är så centrerad kring den egna ideologin och dess definitioner. När ”högerextremisterna” inklusive SD analyseras är det utifrån dess inflytande i arbetarklassen enbart. Men arbetarklass är inte SD:s grej det är inget som definierar deras politik. Det är däremot nationen, och försvaret av det nationella oberoendet. Vilket gjort SD till det enda partiet i riksdagen som är mot EU.

Sverigedemokraternas framgångar pekar med hela handen på ytterligare ett problem som vänstern har att lösa: vänsterns förhållandet till nationen och nationens förhållande till vänsterns traditionella internationalism. Marxisterna har genom sitt ideologiska inflytande starkt bidragit till att göra vänstern fientlig till den egna nationen. På det teoretiska planet har Marxisterna arbete lett till att det inte längre finns ett ord som beskriver rörelser som försvarar principerna om nationell självständighet. Så har ordet nationalist dragits ner i det fascistiska och nazistiska träsket så att vänstern inte längre vågar använda det.

Det är dags att vänstern återerövrar nationalismen, slutar relativisera den i klasstermer.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larssonbooks


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *