Klyvnades tid,Politik

Adolf Hitler enligt Mankell?

5 Feb , 2017  

Bengt Liljegrens ”Adolf Hitler” har följande omdöme skrivit på sin förstasida: ”En utomordentligt värdefull bok”. Jag blev både förvånad och glad då jag såg underskriften Henning Mankell. Så återerövrade en av min ungdoms favoritförfattare en del av sin forna glans. Syn bara att jag inte fick ögonen på ”Adolf Hitler” redan då den gavs ut för åtta år sedan. Kännedomen om boken fann jag i Karl-Ove Knausgårds Min Kamp, som innehåller en lång essä om Mein Kampfs upphovsman. Det är hög tid att Vänstern tar sig an Adolf Hitler och hans politiska gärning. Det handlar inte om någon återupprättelse av politikern Adolf Hitler utan om att göra sig av med 68-vänsterns politiska schabloner, att nå en djupare insikt i mellankrigstidens politiska katastrof i vilken vänstern var delaktig.

Att Bengt Liljegrens(BL) Adolf Hitler fått en sådant njuggt mottagande är märkligt med tanke på vilken uppmärksamhet Henrik Arnstads ”Älskade Fascism” fick. Bengt Liljegrens bok har inte lett till några reaktioner på någon Vänsterblogg vad jag kunnat Googla mig till, varken hos FiB eller Ordfront. Dick Harrissons omdöme, hans politiskt korrekta snusförnuft, borde lett till nyfikenhet:

Men så sker inte hos Liljegren. Han har ett syfte med att poängtera Führerns avsmak inför tjeckiskt öl och fascination för hollywoodska filmikoner. Liljegrens uttalade mål är nämligen att avdemonisera Führern, visa upp honom som den privatperson han aldrig har fått vara i andra biografier. Och Liljegren lyckas utmärkt. Lite väl utmärkt, faktiskt.

Efter ett tag släpper avskyn för diktatorn och man tänker, som läsare, inte längre på honom som ”Hitler” utan som ”Adolf”. Jag ser Adolf framför mig i soffan – mumsande på småkakor, babblande i timmar om Tyskland och Wagner, bjudande flickor på jordgubbar, försvarande sin mustasch inför en kritisk omvärld och förkastande den svenska överklassen som en drös åderförkalkade kretiner.

I BL:s Adolf Hitler möter vi en människa, vilket tvingar oss att lämna syndabocken och känslorna, till förmån för förståelsen av vad Hitler verkligen stod för. Jag misstänker att det är en diskussion om just det som Dick Harrisson vill slippa. Hur många historiker av facket skulle stå rak i den orkan av invektiv från en förrådd vänster som det skulle röra upp. Heder åt Bengt Liljegren som haft modet att skriva en biografi som inte bara skrapar bort syndabocken utan även sätter in Hitler i det ideologiska sammanhang som vänstern inte mäktar med att förhålla sig till. Eftersom det strider så mot den bild de själv fabricerat för att blåsa upp sin egen politiska CV.

För att göra bokens förtjänster tydlig måste vi börja i den beskrivning av Hitler som är den vanliga inom den marxistiska vänstern, och någon annan finns knappast idag.  Fascism Ur Marxistiska uppslagsbok:

Den mest reaktionära, öppet terroristiska formen för finanskapitalets diktatur som den imperialistiska bourgeoisien upprättar för att undertrycka arbetarklassen och alla progressiva krafter i samhället. Fascism är innesluten i hela den reaktionära politik som är kännetecknande för kapitalismen under dess sista, imperialistiska stadium.

Meningsbärande är reaktionär och finanskapitalets diktatur. Lämnar vi för en stund den marxistiska studiekammaren och försöker se på vad Hitler gjorde och hur han själv beskrev sig så är revolutionär och radikal betydligt närmare sanningen. I många frågor var Hitler mer modern än han var konservativ och traditionalist. Det gäller exempelvis han syn på religion där han i sina politiska utspel var opportunistisk för att inte stöta sig med stora befolkningsgrupper och dess traditioner. Detta var den enda anledningen till varför han inte lämnade den Katolska kyrkan, förrän inför självmordet sista April 1945. Privat brydde sig inte Hitler om Kyrkans syn på moral och hur livet skulle levas. Om Hitlers skall tillskrivas en religion är det föreställningen om rasernas betydelse och inbördes kamp om herravälde. Det är en föreställning som bottnar i den tidens modernitets skarpaste uttryck, ”vetenskapen”, socialdarwinism och en lång rad av populärvetenskapliga verk från 1800-talets senare hälft.

Reaktionär är ett politiskt skällsord som  oftast helt saknar argument. I ett kort avslutande kapitel: ”Eftertankar” kommer Bengt Liljegren med några nedslag:

En vanlig missuppfattning är att vardagslivet för medborgarna i Nazityskland var ett mardrömslikt inferno präglat av sadism, skräck, bestraffningar, övervakning och brutalitet. Det var det också, för judar, homosexuella, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, Jehovas Vittnen, kommunister och alla andra som inte passade in in i Hitlers iskalla vision om det nazistiska drömsamhället. Men för flertalet Tyskar blev faktiskt tillvaron bättre. För många var det en behaglig diktatur. I alla fall fram till 1943, då de allierades bombningar förde över kriget på tysk mark.

Genom att bygga upp en välfärdsstat fick han stöd av den breda massan. Redan tidigt i karriären hade han betonat de sociala frågorna. Kort efter maktövertagandet infördes bland annat hyresreglering. Dessutom höjdes pensionerna.
…..
Lösningen på finansieringsfrågan blev hård beskattning av aktiebolagen. Det hände att företag fick betala över 90 procent av sin vinst i skatt. Stora inkomster fick staten också genom stöld av judisk egendom. Under krigsåren utökades plundrandet. Mängder av varor från de ockuperade länderna skickades hem till Tyskland. Det var viktigt för Hitler att hålla folket på gått humör för att slippa problem med opinionen. Levnadsstandarden i hemlandet skulle vara lika hög som före kriget och reformarbetet fortsatte även under krigsåren. Barnbidrag och sjukförsäkringar infördes och generösa bidrag utgick till soldathustrur.

Hitler förespråkade lika villkor oavsett klasstillhörighet och vände sig mot det strikta ståndssamhället i dåtidens Tyskland. Under hans regeringstid försvann många av de högre klassernas privilegier. Inom officerskåren var denna förändring mycket tydlig: före 1933 var nästan alla de högre befälhavarna av adlig börd, i slutet av kriget hade de ersatts av medlemmar från andra samhällsklasser. På det här området liksom så många andra uppvisade nazismen stora likheter med kommunismen. Hitler påstod sig lärt mycket av marxismen.

Länge har det varit kutym att karakterisera Adolf Hitler som en reaktionär högerextremist. Källorna talar ett annat språk. Själv såg han sig som varken höger eller vänsterpolitiker. Högern saknade social tanke men vänstern saknande den nationella iden, menade han. Med nationalsocialismen ansåg sig Hitler ha funnit en gyllene medelväg mellan den brutala  sovjetkommunismen och den i hans tycke obarmhärtiga judisk dominerade kapitalismen/liberalismen som fanns i USA och Storbritannien.
……
Det är värt att upprepa att det enda seriösa motståndet i Tyskland mot Hitler kom från de högre klasserna. En stor del av dem som låg bakom 20 juli-attentatet 1944 hörde hemma i adliga och konservativa kretsar. Många av dem satte likhetstecken mellan nationalsocialism och kommunism.

I slutet av sitt liv ångrade han att han inte gått lika hårt fram med borgerliga högern och aristokratin som han hade gjort med vänstern.. Hans revolution hade misslyckats, sa han eftersom han inte hade lyckats ersätta de gamla eliterna med en ny revolutionär elit.

En annat tecken på att det är förhastat att beteckna Hitler som en utpräglad högerextremist är att han inte alls var så sympatiskt inställd till den italienska fascismen som man skulle kunnat tro. Visserligen höll han av lojalitetsskäl utåt sett upp en enad front med Mussolini, men privat uttryckte han ofta sin besvikelse över fascismen i Italien. I allt för hög grad hade Mussolini allierat sig med de reaktionära krafterna: monarkister och kapitalister – Il Duce hade helt enkelt inte varit tillräckligt revolutionär, menade Hitler.

Han tog även avstånd från fascisterna i Spanien. Med tiden kom Hitler att avsky Franco. Särskilt retade han sig på att den spanske diktatorn lierat sig med den reaktionära kyrkan.  Att Spanien inte ställde upp på Tysklands sida i andra världskriget bidrog naturligtvis till motviljan. På senare tid ångrade Hitler till och med att Tyskland stöttat högern och inte de röda i det spanska inbördeskriget. ”Hade jag känt till fakta hade jag aldrig tillåtit att vårt flygvapen användes för att förinta de hungrande och återge den spanska aristokratin och svartrockarna deras medeltida privilegier”, sa han 1945. Hitler ”hade inget emot den spanska socialismen, men han fruktade att Spanien skulle bli en satellitstat till Sovjetunionen”, intygade arkitekten Herman Giesler efter krigsslutet.

Hitler var inte reaktionär. Han var radikal. Och även en slags socialist. Även om Hitler beundrade – och fruktade – USA:s tekniska och industriella kapacitet var han mer tilltalad av planekonomi och menade att det sovjetiska systemet var överlägset det kapitalistiska. Och det var också hans avsikt att styra Tyskland mot ännu mer planekonomi efter slutsegern. Den gigantiska statliga samordningen av samhällsekonomin som skedde under slutet av andra världskriget, ”det totala kriget” var bara början, sa Hitler.

Ett tag var det på modet att i vänsterkretsar se Adolf Hitler som enbart ett verktyg för tyska kapitalism. Inget kunde vara mer fel. Visst fick nazistpartiet ekonomiskt stöd av storfinansen före 1933, men det fick också andra partierna och dessutom mer än nazisterna. Företagsledarna i gemen sympatiserade inte med Hitlers antisemitiska idéer eller hans planer på erövringskrig. De var däremot intresserade av att få slut på det politiska kaoset så att de kunde tjäna pengar i fred.

Men Hitler var ingen marionett. Han lät sig inte styras av storföretagarna – många tycks ha glömt bort del två och tre av partiets namn. : Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Hitler tolererade endast kapitalisterna så länge de  gick i hans ledband, och han hotade ideligen att förstatliga storföretagen och bankirerna. Och det var inte tomma hot. Biltillverkaren Volkswagen Werke och gruvkonsernen Herman-Göring-Werke är två exempel på två stora statliga industriföretag i Tredje Riket. Tidvis tenderade dock nationaliseringarna hamna i bakgrunden. Varför skall vi behöva socialisera banker och fabriker? sa Hitler. Hur mycket betydelsefullare är det inte att med fast hand inordna människor i ett disciplinerat system som de inte kan ta sig ur?

Hitler socialiserade människor istället för företagen. Den nazistiska partiapparaten  var en koloss med plats för hela familjen – precis som i kommunistiska stater. Livet i Hitlertyskland och senare Östtyskland hade många beröringspunkter. Genom kollektiva aktiviteter som idrott, friluftsliv och sång skulle folkgemenskapen stärkas.
…….
Att Adolf Hitler månade om folkgemenskap betydde inte att han var positiv till folkstyre. Hitler avskydde demokrati. Den breda massan var för dum för att utöva politisk makt, hävdade han. Det demokratiska styrelsesättet ledde bara till att folket lät sig manipuleras av pressen som i sin tur var i händerna på storkapitalet. I de kapitalistiska länderna kunde kapitalisterna köpa politikerna, vilket inte var till folkets och nationens bästa. Dessa mäktiga grupper såg endast till sina egna särintressen, sa Hitler.

Vad är det stora problemet med vänsterns beskrivning av Adolf Hitler? Det hindrar dem att se problemen i den egna verksamheten, i hur deras egen teori och praktik hänger samman. Att se att de system som marxister skapat har likheter med det system som nazisterna reste i Tyskland skulle öppna ögonen för vidare reflektion och samtal. Istället beskrivs nazismen helt utifrån den egna ideologins behov, inte utifrån en analys av nazismens teori och praktik. Detta slår igenom även då det gäller beskrivningen av nazismen på de punkter där avgörande skillnader finns, främst synen på ras. Nazisterna antisemitism som har två pelare på vilken det vilar. Dels den ”vetenskap” om ”raser” som hade ett stort brett genomslag i vetenskap och samhällsliv under senare delen av 1800-talet. Dels i en politisk maktanalys som slutar i en gigantisk konspirationsteori om judarnas strävan att nå världsherravälde.

Då det gäller nazisternas syn på raser så har marxisternas strategi varit att förneka att ”raser” finns, samtidigt som de själva är maniskt besatta med att bekämpa ”rasismen”, så som den reflekteras i människors föreställningar, i fördomsfullhet och generaliseringar, ofta som en följd av kulturkrockar och politiska konflikter till följd av kamp om livsutrymme, materiellt och kulturellt. De som ser den materiella grundvalen i massinvandringen beskriver de då som rasister, att det är motståndarnas föreställningar som är det stora problemet, att problemet sitter i deras huvud på den politiske fienden och inte i den materiella verkligheten.

För att förstå komplicerade företeelser är det ofta till hjälp att dra de politiska ståndpunkterna till deras ytterst konsekvenser. Att försöka se dem så renodlade som det nu går. Då det gäller genetik så fungerar människor precis på samma sätt som alla andra levande organismer med sexuell förökning. Närmast kan vi se det i de däggdjur som vi valt att leva i nära kontakt med, våra husdjur. När det gäller att genetiskt styra exempelvis hundar har vi varit väldigt kreativa och ”framgångsrika”. Av några få individer från södra Kina har tusentals raser avlats fram för att tillfredsställa våra behov. Vad nazisterna satte i system var att avla på människor på samma sätt som på våra husdjur. I en värld med färska erfarenheter av svältkatastrofer, hög barnadödlighet, sjukdomsepidemier som spanska sjukan och tuberkulos fanns ett problem som nazisternas rasism ansåg sig ha ett svar på. Nazisterna skulle avla på de goda egenskaperna i den ariska rasen. Praktiskt mötte detta en rad problem.  Människans långa reproduktionstid gör det betydligt svårare att avla den egna arten, än husdjuren med en betydligt kortare reproduktionstid. Vi behöver tretti år på oss för att kunna göra en bred bedömning av en människas egenskaper vilket är mer än kvinnans reproduktiva tid. Staten skulle behöva en olidlig totalitär kontroll styrande till och med över individernas kärleksrelationer. Nazisterna har inte varit ensamma om att försöka styra det mänskliga urvalet. Det har bland annat förekommit bland slavägare. Trots osäkerheten i metoden och bristen på överskådlighet på grund av vår långa reproduktionstid kan den inte bara avfärdas. Människan som art är som alla andra arter kodade i gener med utfall i ärftlighet. Förekomsten av ärftliga sjukdomar finns knutna till genetiskt avgränsade befolkningar. Nazisterna stiftade raslagar för att driva på utvecklingen. ”Undermåligt genetiskt material” steriliserades och dödades, medicinska experiment genomfördes på människor. Hitler ansåg själv att detta skulle ta tusentals år för att slå igenom.

Att denna historia beskrivs är viktigt just i vår tid eftersom människans kunskaper i genetik, nanoteknik, medicinsk teknik och hennes datorkraft håller på att radikalt förändra vår förmåga till medveten avel på vår egen art. Den genetiska koden kan klarläggas alldeles efter befruktning, och därmed urvalet styras. Samtidigt verkar en feminism som genom, politiken, kulturen, genusteorin försöker frigöra reproduktionen från vår biologi, vår natur. Problemet med att vi inte ser oss som natur kan åskådliggöras genom några reflektioner över hur användandet av antibiotika påverkar oss genetiskt. ”Vetenskapen” inom området medicin gör gällande att vår tillgång till antibiotika varit ett stort framsteg för mänskligheten. För mänskligheten? Måste det inte i så fall gjort avtryck i vår biologi, påverkat våra arvsanlag till det bättre? Att antibiotika varit till stor glädje för enskilda individer råder inget tvivel om. Inte heller att det stärkt vår kultur, att vetandet inom medicin vidgats, råder något tvivel om, vilket dock inte är samma sak, som mänskligheten. Det troliga är istället att antibiotika har försämrat vårt immunförsvar och förlagt det utanför våra kroppar, i kulturen, i den medicinska byråkratin, för andra möjligt att kontrollera. Det är naivt att inte se problemen med detta oavsett om vi knyter det till privata företags hemliga laboratorier, eller ett statligt världsförbättrarvälde. Det var inte hatet i sig som var bärande i den nazistiska politiken utan ”vetenskapen” på dess dåvarande nivå. Skall vi söka faror för samma slags experiment idag är det åt samma håll vi har anledning att rikta våra blickar, mot vetenskap och modernitet.

Då det gäller den judiska världskonspirationen så får den allt bredare spridning inom en rad miljöer på nätet. Den drivs tydligt av De Fria som får stöd av delar av vänstern som tilltalas av deras antikapitalistiska retorik. Konspirationerna finner sin näring i den segrarnas historia som uppenbart inte vill låta sig korrigeras och för den sakens skull bestraffar ”förintelseförnekare” och ”historierevisionister” med fängelse. Judars maktställning inom finansvärlden, akademier och media tas som argument för konspirationens existens. Vi har fått en politiskt farligt explosiv situation där den ökade ojämlikheten formerar sig efter etniska linjer både i maktpyramidens bas som i dess topp. Föreställningen om den judiska konspirationen göds av de ökade klassklyftorna, deras formering efter etniska linjer på grund av folkfördrivningar och massinvandring. Den judiska konspirationen håller på att bli ett ”rumsrent” mönster som placeras på den geopolitiska situationen.

I facebookgrupper som samlat intresserade för penningreform, kastas de personer ut som inte ställer upp på konspirationerna. De som inte anpassar sig blir stämplade som sionister. Samma etniska linjer dras nu upp som före första världskriget trots att vi har mellankrigstidens politiska läxor i dess raskrig i färskt minne. En anledningen till att personer trots allt beträder denna politiska stig kan vara att de inte artikulerar den känslomässigt eller i raskategorier, och därmed inte ser sig som rasister. De uttrycker inget hat, och avskiljer sig från de som ger röst åt ett personligt hat mot enskilda judar.  Rasism ses framförallt inte som en politisk fråga utan som ett individuellt ställningstagande grundat på känslor, som om man råkat ut för någon slags smitta eller känslomässig defekt.

För att förstå hur i grunden politisk, och inte känslomässig, frågan om rasism är finns en relation i Hitlers liv som kanske förklarar en del.  eftersom han personligen var en så central person då det gäller att formulera den politik som resulterade i förintelsen. Relaterad bild

Vid en avgränsning vid ett massmöte stod en liten flicka som fångade Hitlers intresse. Hon hette Bernile Nienau och var från München. Flickan bjöds av Adolf Hitler på jordgubbar och grädde. Hitler tyckte om att visa upp sig tillsammans med barn. Men enligt Alfred Speer fann han sällan det oreserverade och naturliga sättet att umgås. Det blev aldrig mer än ett kort möte med några vänliga fraser innan Hitler tappade intresset. Tillsammans med Bernile hände något. Hon var öppen spontan och gladlynt, samtalet blev avspänt så efter jordgubbarna sa Hitler ”Du får besöka mig så ofta du vill”. De började brevväxla. Efter en tid gjordes på uppdrag av Martin Bormann efterforskningar om flickans bakgrund. Det visade sig att hon hade en mormor som var judinna. Hitler reagerade dock inte som idéerna bakom hans raslagar föreskrev. ”Det finns vissa människor som har en enastående förmåga att förstöra alla mina små nöjen”. Trots beskedet fortsatte brevväxlingen till 1938. Bernile besökte under tiden Berghof ett antal gånger. Detta är inte det enda exemplet på att Nazisternas raspolitik inte förutsatte ett instinktivt och personligt hat mot judar. Det handlade om politik.

Den Nazistiska rasismen vilar helt på politisk grund. På modernitetens vetenskapligt formulerade teorier om rasers överlägsenhet, om den ariska rasens överlägsenhet. Detta var teorier som till och med var modernare, i tid senare formulerade, än de som låg till grund för det klasshat som legitimerade kommunisternas nackskott, deras utrensningar av klassfienden.

Den geopolitiska analysen som använder indelningen ”anglosionistisk hegemoni” är ett uttryck för en geopolitisk konspiration. Det skrivs numera sällan direkt att det är ”judarna” som avses. Vänstern är samtidigt sedan årtionden väl medvetna om den Israeliska statens krigföring mot sina arabiska grannländer. Dess ockupation och bosättarpolitik. Dess säkerhetstjänst Mosads mord och terrorverksamhet. En säkerhetstjänst vars verksamhet i högsta grad kännetecknas av konspirationer, krigslister genomförda för att skjuta skulden på sina fiender. För de som inte förstår vad jag menar är Israels attack på det amerikanska signalspaningsfartyget Liberty ett lämpligt studieobjekt. Visst vi lever i en värld full av politiska dolda operationer och konspirationer, så hur skall man förhålla sig?

För det första finns det ingen politik i folkets intressen som behöver uttryckas genom att peka ute en etniskt-religiös grupp, eftersom ingen politisk lösning finns som tjänar på ett sådant utpekande. Konspirationer må förekomma på många olika nivåer och ha olika omfattningar men de kan inte innefatta en hel grupp av etnisk-religiös art. På vilket sätt tjänar indelningen, den ”anglosionistisk hegemoni” ett politiskt seriöst intresse. På vilket sätt klarlägger den politiken och anger en politiska inriktning, och hur ser den då ut?

För att ta ett konkret exempel. Bank och penningsystemet behöver reformeras. Först och främst handlar det om befria de privata bankerna från att skapa Sveriges valuta. Denna reform har inget med indelningen den ”anglosionistisk hegemoni” att göra. Det är en förhållandevis enkel reform som redan håller på att förberedas inom riksbanken och kallas E-kroner.

För det andra, konspirationer finns, och kan inte avfärdas utan sakliga diskussioner. Fungerande konspirationer är begränsade i omfattning och tid och måste så vara. Det finns dock en slags konspiration som saknar trovärdighet. Det är den allomfattande konspirationen där hela världen styrs och har styrts under århundraden av hemliga sällskap. Världen är alldeles för komplicerad för att det skulle vara möjligt. Vi lever i ett socialt och politiskt kaos som ingen kan kontrollera även om de finns och försöker. Av och till har organisationer med en konspirativ uppbyggnad spelat en avgörande roll, det gäller frimurarordnar och jakobinska sällskap under den borgerliga revolutionen. De mer demokratiska förändringarna som de nationella frigörelsen och det därmed sammanhängande demokratiska genombrottet krävde var massrörelser av ett helt annat slag för att slå i genom. Utan ideologier och massrörelser vore de inte möjliga.

Vad den av Henning Mankell rosade av Bengt Liljegren författade ”Adolf Hitler” mycket tydligt förmedlar är en konsekvent humanism som gör oss alla till människor. Korpralen Adolf var samma människa då han demonstrerade för den röda rådsrepubliken i Bayern 1919 som då han som rikskansler formulerade nazisternas raslagar.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larssonbooks


One Response

  1. Kgb35 skriver:

    Jag såg en gång en dokumentär om hans valturneer och strategi. Hitler über Deutschland hette den, om jag minns rätt. Han var modern, använde ny teknik som radio och flög in till valmöten. En framtidskille med andra ord. ”Honom skall vi rösta på!” tyckte folket.

    Så allmänt, det gäller att försöka se saker för vad de är, inte vad de vill se ut som.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *