Jordbruk/miljö

Våra baggar

22 Jan , 2017  

Det är snart femton år sen våra första får. I den lilla flocken om tre djur, fanns ett bagglamm på fyra månader. Samtliga hämtade i en för min kombi specialgjord låda av playwood, en resa till Östersjölandskapen på dryga femtio mil. Baggen hette Ullv(Hur en bagge av den riktiga ullen stavas vet alla),  var svart i grundfärgen med vit teckning på ben och den för Helsingefår välbekanta pandateckningen på huvudet.  Hornen var tidigt utvecklade. Baggar lever i högre grad på nåder än könskomplementet tackorna. I Ullvs fall förkortades den på grund av bristande kunskaper och förutfattade meningar.

Baggar som blir ”omöjliga”, slaktas ut i förtid, det är inte ovanligt. Det är baggen som betalar priset för ett relationsproblem där han äger de svagaste gåvorna att anpassa sig till omgivningens krav.  Baggen lär inte tala för sig, det är jag som djurhållare som är den allsmäktige med rätt att döma till liv och död men också skriva eftermälet.

För att göra så få misstag som möjligt hade vi läst om fårens egenskaper, om det gräsätande flockdjuret, som inför faror väljer flykt. Det gäller även baggen trots att han är bättre rustad än tackor att försvara sig och flocken. Baggen är samtidigt friare till flocken, är nyfiknare, vilket gör att de ofta blir tama i mindre besättningar. En del bagglamm blir kärvänligt påträngande på ett sätt som lätt upplevs som jobbigt. Just dessa egenskaper visade sig Ullv ha i rikt mått. Ullv var intelligent och mycket aktiv. Bidragande till hans intresse för människor var möjligen att han var kvar i tackflocken nästan ett helt år. Baggar i egen grupp finner sig väl tillrätta när väl rangordningen dem emellan klarats ut. När väl våra tackor fått tillräckligt med bagglamm har det varit ordningen bland våra baggar.

Ullv blev både större och starkare samtidigt som han utvecklade beteendet att ta för sig i umgänget med oss. Han gick inpå oss så fort vi kom och talade om vilken trevlig bagge han var. Vi hade tagit till oss de vanliga råden. Om att inte klappa på huvudet och att vifta med ett ris för att distrahera, då han visade intresse att testa sina horn. För baggen är hornen inte enbart en prydnad, om nu någon fått för sig det. Hur skall baggen förstå att inte använda dem på människor? Det var frågan som jag brottades med under hela vår bekantskap. Jag var aldrig rädd tillsammans med Ullv, han skrämde inte på minsta vis, däremot började jag bli förbannad, vilket som en magnet drog mig in i föreställningen att försöka sätt honom på plats, uppfostra honom. Få honom att fatta att det var jag som bestämde. Av min hårdhänta pedagogik som oftast gick ut på att kroppsligt tillrättavisa honom, till och med rycka ner honom, och handfast visa vem det var som bestämde. Men Ullv fattade ingenting och tycktes över huvud taget inte beröras av min behandling. Jag hade nu bidragit till att utveckla hans sätt att umgås med människor, det som han själv brukade praktisera mot sina rivaler i striden om rang i baggflocken. Vad jag inte förstod då jag började mina försök att sätta Ullv på plats var att det enda nederlag som han skulle acceptera var den duell där han valde vapen, och för en bagge finns bara ett val. Min möjlighet att sätta Ullv på plats hade således varit att gå ner på alla fyra och leverera batalj ”fårskalle” mot fårskalle. Den som fortfarande tror på den här pedagogiken, Lägg er i hårdträning så att  ni inte bryter nacken på första smällen och skaffa hjälm.

Ullvs och min relation hade helt gått över styr, och det påverkade naturligtvis hans förhållande till alla människor som kom i hans väg, vilket fram för allt var Inger som jag delar fåren med. För att freda oss och klara tillsynen över de andra fåren var vi nu tvungen att binda fast honom. Vi skaffade till och med en sele för det. På byråkratsvenska så hade Ullv blivit ett arbetsmiljöproblem, eller skall vi säga ”utmaning” för att inte få experter i ställföreträdande kränkthet, anonyma anmälare på halsen. Att vara djurhållare är idag förenat med risker. Vi har en stadskultur som kännetecknas av att i allt mindre grad kunna skilja mellan natur och kultur. Det var också från staden jag själv närmast kom. Erfarna fårägare undviker att hamna i min situation, de vet hur de skall möta sin djur utan att de kanske reflekterar så mycket över vad de gör och inte gör. För min del var nya baggar på väg, hur skulle jag klara av att hantera Ullv i nya generationers skepnad.

Ullv höll på att helt glida mig ur händer. En dag fick jag ett mycket starkt formulerat önskemål om att att ta bort Ullv. Det var i början av Maj med en tidig årsmån, försommarvärme, och jag hade aldrig genomfört en avlivning och slakt tidigare, allt satte ljus på mina brister att ta hand om de djur jag skaffat. Istället för en traditionell slakt stannade allt vid en avlivning och kadavertransport. Ändå var jag trots allt bättre rustad än de flesta att ta hand om den värdefulla slaktkroppen, som storstadsbo köpte jag hela slaktkroppar av lamm. Det tror jag så här i efterhand blev mig ett svepskäl till att inte genomföra en traditionell slakt. De lamm jag hittills tagit hand om var max 6 månader. Nu fick jag för mig utan att undersöka, att den 2-årige Ullv var för gammal att ta till vara. Så fick historien om Ullv ett dubbelminus på min balansräkning över livet som fårhållare.

Slakt har alltsedan, med grannars inledande stöd gått efter regelbokens ställda förväntningar. Att klara av hanteringen av baggar och bagglamm har också det rättat till sig även om den resan tagit längre tid. Jag insåg till att börja med att jag måste förändra mitt sätt att hantera mina baggar. Jag övervägde att gå från den ena ytterligheten till den andra. Från att använda våld till att helt utesluta det. Finns egenskaper hos baggarna att anknyta till, egenskaper som inte inbegriper självbevarelsedrift och revirhävdande. vad det nu skulle bestå i? Det var en fråga som skulle sysselsatta mig de närmsta åren.

Att konsekvent använda sig av ytterligheter är ett väl beprövat sätt att angripa problem på ett systematiskt sätt, det var tanken och för att det skulle fungera måste det tillämpas med radikal konsekvens Jag var också noga med att inte visa oro eller på något sätt signalera osäkerhet och rädsla. Inga signalsubstanser från mig skulle trigga något av fåren. Vad jag övrigt fått lära mig brydde jag mig heller inte om att följa. Jag klappade baggarna på huvudet, masserade deras bröst upp mot halsen. Jag brydde mig inte om rådet jag fått från en mycket erfaren fårbonde: att inte ha någon fysisk kontakt med baggar över huvud taget. Fysisk kontakt är en del av glädjen som jag inte ville avstå ifrån.

Ofta blir baggar vilda och ohanterliga av att hållas ensamma. Att placera en enda bagge i box är att tigga om problem, eftersom det strider mot deras behov som ett flockdjur. Det är heller inte tillåtet att hålla baggar ensamma annat än tillfälligt. Baggar är individer med rik variation i beteende och känsloliv, vilket gör det möjligt att det även finns baggar som inte går lös på inredningen då de isoleras. Även hållna i grupp kan, om än mycket sällsynt, problem uppstå.

Några egna upplevelser kan få tjäna som illustration till vad slags överraskningar som kan uppstå i baggflocken efter att de avskiljts från sin modertacka vid max fyra månaders ålder. Eskil var en grå fint hornprydd bagge som vi hämtade från Enköping, enligt genbankens regler för att sättas in i avel. Han var en snäll men något reserverad ung herre, som tillsammans med Yllet skulle betäcka våra tackor samma höst. Resultatet blev året därpå  tolv bagglamm. Hela gruppen gick då hos en granne, men med vår dagliga tillsyn. En varm sensommardag hade Yllets ena skrutthorn gått av, vilket ledde till ett kraftigt angrepp av fluglarver. Yllet måste omedelbart ledas hem och saneras. Då grinden passeras försökte Eskil att för egen maskin ta sig över staketet. Hans försök att  ta sig över blev allt vildare. Vi blev tvungna att låta honom följa med. Deras vänskap gjorde allt annat omöjligt. Det är som individer baggarnas egenskaper lever och kommer till uttryck. Men finns några allmänna slutsatser att dra för hur baggar skall hanteras? Det handlar tyvärr inte endast om vänskap, det kan lika gärna handla om antipatier. Vid ett tillfälle råkade en svart bagge illa ut. Väl i gruppen tillsammans med de äldre baggarna fick han alla andra bagglamm emot sig. De jagade och stångade honom oupphörligt. Vi tog honom in i fårhuset och placerade honom i en box. Men trots att de övriga bagglammen höll på att stånga och jaga livet ur honom kunde han inte uthärda att skiljas från flocken. Han hoppade och kastade sig mot grinden för att komma tillbaka till flocken. Flockinstinkterna och självbevarelsedriften finner i de flesta fall en balans i en fast rangordning. Var detta ett exempel på en för artens fortlevnad relevant avstötning eller ett olyckligt misslyckande i att etablera en rangordning. Det händer även att vi människor misslyckas med att i arbetsorganisationer upprätta en maktordning(demokrati) med personliga katastrofer som följd.  Människan med vida större möjligheter till självreflektion och frigörelse kan kanske någon gång ana var gränserna för egen del går.

Just nu har vi fyra baggar som trivs bra tillsammans, mycket tack vare Nisse som är dubbelt så gammal som de andra. Han saknar horn och har aldrig varit den som gått segrande ur rangstriderna men är ändå med ålderns rätt en auktoritet. Hans goda och frimodiga karaktär ger avtryck. Även Ask bidrar med sin flegmatiska karaktär, ständigt på fot för att förse sig med mat, till att gruppen är ovanligt lugn. Det gällde även Pyret(vägde endast 1,2 kg och blev väldigt tam genom flaskan), så länge årets tio bagglammen var med i flocken. När de hade fallit för min hand var reaktionen av saknad stor hos denne den minste av de fyra äldre baggarna. Det är först nu efter en dryg månad som han slutat ropa och söka efter sina förlorade vänner i flocken. Troligt var det en av de två sista bagglammen som stod honom speciellt nära.

Det finns ytterligare ett problem som jag tror inte är så ovanligt i familjer med pojkar i yngre skolåldern. Den grundar sig på en självupplevd händelse från när jag en liten parvel i förskoleåldern, fem omkring. Vid matbordet hade mor och far diskuterat om att tuppen i den mindre hönsgården hade börjat bli folkilsken. Hur orden föll över tuppens tilltag kommer jag inte ihåg men jag triggades omedelbart att gå ner och visa att jag inte var rädd. I kortbyxor, bestämda steg och bröstet fullt av luft och mannamod styrde jag mina steg mot den stora ladugården där hönshuset fanns och tuppen hade sitt kungarike. Mitt hjärtas slag nästan ekade mellan de kalkade stenväggarna, jag var så rädd att jag hade svårt att röra mig. Efter tio femton steg var jag framme vid det hörn bakom vilken tuppen troligtvis fanns. Så stod vi då där och mätte varandra med blicken. Jag funderade på hur jag skulle använd den käpp jag försett mig med. Skulle jag utmana, jag lyfte käppen. Tuppen hade fått nog av den objudne intränglingens arrogans och anföll. På något sätt lyckades jag avvärja angreppet mot mina bara ben och snabbt dra mig tillbaka. Vi hade inte får under den här tiden, men är övertygad om att historier om lömska baggar har samma effekt på pojkar i yngre skolålder som de hade på mig. Vid ett tillfället har jag också sett hur pojkar i tioårsåldern stått och hetsat bagglamm att stångas. Så reproduceras en oönskad relation till baggar oavsiktligt över generationer. Även om inte de två pojkarna direkt deltog i bagglammens strider är jag övertygad att det av bagglammen uppfattades som en inbjudan att använda hornen även på människor.

Problem med baggar har vi haft i samband med betäckning. Här har det även funnits baggar som försvarat sitt tackrevir gentemot oss. Detta är specialfall som kräver försiktighet och vaksamhet och har inget att göra med den långsiktiga relation som man försöker skapa genom att inte, aldrig tro sig kunna tillrättavisa ett bagglamm. Baggar under betäckning stör man inte, då gäller ”baggarnas stund på jorden”. När de återvänder återgår de till sitt i baggruppen invanda beteende mot människor.

Att aldrig använda våld mot bagglamm under sin tid med tackan såväl som under ungdomstiden då de lever i en grupp av baggar, har fungerat. Det är en enkel regel att följa. Men faktum är att jag gått längre än så. Vad än våra föresatser är så bestäms mycket av resultatet på vår egen och baggarnas personlighet. Är vi ängsliga och försiktiga, eller dras vi mot det lite halsstarrigt framfusiga. Är vi reserverade eller öppenhjärtiga. Är vi kanske till och med rädda för baggar. Oavsett hur vi nu är och ser oss själva har det stor betydelse för mötet med varje bagge, precis som baggens egenskaper har stor betydelse. Bestämmande är baggens egenskaper i det fall han är skygg och reserverad, då kommer våra egenskaper inte att bli viktiga eftersom mötena kommer att vara få. Vi har en bagge som mer likt tackorna följer flocken.

Människan är likt fåren ett flockdjur hårt bundna till den grupp som för tillfället är livsgemenskapen. Vänskap och antipatier har hos oss såväl som fåren ett individuellt mål, och hur skulle det kunna vara annorlunda.  Precis som fåren är delningen efter kön den mest bestämmande. Då baggarna avskiljs vid 4 månaders ålder kommer de ur en värd av omsorger, mest påtagligt genom litervis av mjölk och varma juver. Okänt är ännu de instinktstyrda revirstriderna, men de kommer snabbt efter avskiljning. Den unga baggen har nu två erfarenheter att anknyta oss människor till. Tackans vård och givande eller rangordningen som är det generella gränssnittet baggarna emellan. Reflektioner och medvetenhet om vilka känslor som kan triggas kan vara till hjälp och trevnad för både får och människor.

admin@klyvnadenstid.se
Evert LarssonIMG_7305

attackerande arg bagge


One Response

  1. Evert Larsson skriver:

    En kommentar i Facebooks-flödet från en primus motor för genbanker av lantraser. Det är uppenbart att det enligt RO finns brister i författarens ”bevarandetänk”

    Ronny Olsson När man förvaltar en lantras är det viktigt att försöka komma nära in situ. Med in sit åsyftar jag inte bara den plats där den lokala lantrasen uppkommit utan i minst lika hög grad på vilket sätt den använts. Dagens förutsättningar är inte desamma som för 200 eller 2000 år sedan , men det är viktigt att försöka komma nära in situ i sitt bevarandetänk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *