Jordbruk/miljö

Nya Tiders Hälsa.

22 Dec , 2016  

Gamla beprövade förkylningskurer håller än!” är rubriken på Nya Tiders bidrag till folkhälsan i Jul och förkylningstider. Eftersom jag med en enkel förändring av mitt eget matintag har undgått förkylning de senaste åtta åren blev jag extra intresserad. Intresset spetsades lite extra eftersom min egen kur är ett av Julbordets rätter. Min besvikelse över innehållet drev mig till tangentbordet för att säga mot, och ge mina erfarenheter.

Det är inte så att Nya Tiders matskribent inte är uppdaterad om vad som krävs för att undgå förkylning.

Forskare anser idag att de flesta svenska lider av D-vitaminbrist. De lager av vitaminer vi byggde upp i somras från solen är tömd och vår föda har svårt att fylla vårt dagsbehov. Just D-vitamin anses även på ett särskilt sätt förebygga förkylning och influensa.

Så är det, d-vitamin är ett hormon med en mycket stark hävstångseffekt på vårt immunförsvars funktion och effektivitet. Men hur är det egentligen med våra möjligheter att via kosten få vad inte kroppen själv under de solfattiga månaderna kan producera? Att som Nya Tider söka bland vegetabilier blir inte enkelt. D-vitamin finns visserligen enligt expertisen, i Kantarell och Karl-Johan-svamp, men av en variant med mindre verkan för människan. Det är genom animalier som vi kan värna vår hälsa. D-vitamin finns i mejeriprodukter, ägg, kött och inte minst i fet fisk. Vilket tillfälle hade detta inte varit att lyfta fram vår juls kosttraditioner. Här finns grisen, med skinka korv och inälvsmat för de som är hugade. Här finns den feta fisken, i forma av sill och ål. Istället för de ångestdrypande klagolåtarna över julbordets vedermödor, kunde Nya Tider förmedlat en frisk fläkt mot den politisk korrekta klimatångesten och allt som bubblar upp i dess kölvatten.

Faktiskt var det mycket bättre förr även på denna punkt. Nya tider som haft för vana att reta upp vänstern genom att publicera Jan Myrdal borde tagit tillfället att publicera någon av hans skriftställningar då han går till rätta med den tidens politiska korrekthet inför julfirandet. Källa:

Bilden av det dignande julbordet kring vilken familj och vänner samlades, om det goda i att njuta av dess överflöd, om det goda fettet som gav maten dess smak. Bilden ställdes mot det då inom vänstern populära Alternativ Jul. Åter ett Myrdalskt svärande vid den dogmatiska marxismens altare. Myrdal dras inte med i vilka mediala trender som helst, hans försvar av traditionella värden står skarpt mot det kostpolitiska etablissemanget och deras jakt på mättat animaliskt fett, som under FN-flagg på bred front gjorde sig gällande redan under 60-talet. Vilken roll skulle inte vänstern kunnat spelat i denna viktiga politiska fråga, med bara lite insiktsfullt sneglande och reflektion enligt utvecklingsbiologiska principer från JM:s perspektiv.

Det finns en bok som alla som skriver om mat för Sveriges folk, borde läsa. Det är ”URFÖDAN – om självhushållets mat hos folk i Lappland”. Det är en ovärderlig bok för den som vill veta hur folk överlevde då de var som friskast i vårt land och åt den mest hälsosamma och näringsrika maten. Det är från en tid och ett folk som visste att uppskatta sin frihet. Som såg fabrikernas löneslaveri som ett fängelse, och de som fångades upp i dess nät som de mest beklagansvärda. Från hennes underhållande och lärorika flöde själ jag följande. Urfödan sidan. 93.

Vi kan bara ana hur maten smakade när alla råvaror var genuint rena, hade växt i normal takt och tagit upp mycket näring från jordar som inte utarmats av konstgödning, försurning och rovdrift. Det allr mesta var fram till 1900-talets mitt näringsrikare och renare än dagens kravmärkta och så kallade ekologiska varor……. Man var mycket uppmärksam på vad man åt och drack, man använde sina smaklökar intensivt i den värld som man hade runt omkring sig. Det är inget särpräglat lappländskt drag, utan är snarast ett historiskt drag med rötter långt tillbaka i tiden…… Man tränande sin urvalsförmåga på samma sätt som en vinkännare tränar sig idag.

Man kunde salta och torka, röka eller grava, djupfrysa i snö eller kylförvara i kallkälla. Metoderna används än idag, antingen var för sig eller kombinerade. Den lite härskna smak som exempelvis hårdrökt renfeta får efter en tid var något som uppskattades. Även idag ser en del äldre till att med flit åstadkomma den smaken, goasste-smaken, och en del yngre uppskattar den också. 

För alla som fortfarande tror att fett är farligt och därför julens alla rätter inte kan ätas till en härlig livsbejakande mättnad har författaren Lilian Ryd en julhälsning.

Ett inre ljus, som en underbar hemlighet, lyser upp berättarna när de nämner blodpalt, renfeta, pannkaka och andra mättande och feta rätter. Minnena av att det var gott, men också minnena av gemenskap och arbetsglädje. Intervjupersonerna säger först Smör, med ett litet njutningsfullt leende. Sedan lägger de till för att jag skall förstå. 
– Ja hemsmör!
Det vill säga det som nu kallas hemsmör, direkt från någon liten besättning fjällkor. ”Fylligt och liksom smak”, noterade jag när jag köpte ett halvkilo hemsmör. Köpesmör är bara avlägset likt det hemkärnande, upptäckte jag – men det var ju precis vad alla gamla sagt. Jag hade bara inte förstått att det kunde vara sådan skillnad.

Det där var kanske lite väl mycket på det förbjudna temat, ”det var bättre förr”. Men det är ju jul, så det bjuder jag på.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larssonbooks

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *