Krig&Fred

FiB/k, sotdöd eller förnyelse

20 Sep , 2016  

Det som för 40 år sedan började så löftesrikt kämpar idag en kamp för sin överlevnad. Den trogna skaran av 68-vänster håller  på att tunnas ut av samma skäl som håret glesnar på flinten, och påfyllnaden av nya rotskott har varit måttfullt framgångsrik. Detta är inget nytt problem det har diskuterats under årtionden utan att den upproriska generationen förmått lyfta sig själva i håret. För det är nog så marxist-leninisterna själv upplever problemet, man kan inte lyfta sig själv i håret, ”förnyelsen är inte vårt problem”, den måste komma utifrån. Men vad motsvarar håret på en organisation, en politisk rörelse?

Embryot till en förnyelse har satts genom nytt blod i ledande funktioner i förening och tidning, Agnes Käll en av dem, har rest några frågor i senaste numret av månadstidningen.

På Fredsamtalen i Degerfors, sedan fem år tillbaka årets höjdpunkt för många inom FiB fick AK ofta frågan: ”Varför engagerar sig inte unga människor i fredsfrågan?”.

Bristen på ungt engagemang nämndes i flera anföranden under fredskonferensen. Orsaker som föreslogs var bland annat bekvämlighet, informationsmättnad, indoktrinering av dominerande medieberättelser eller brist på tid och ork till följd av en skakig arbets- och bostadsmarknad. En återkommande teori var även att dagens aktivism har flyttat från gatan till Internet.

Endast nånannansfel trumpetades tydligen ut av det gamla gardet. Det är inte förvånande. Om inget gjorts tidigare, så varför börja en rannsakan på årets högtidsstund. Att leverera kritik och dålig stämning från en talarstol i lagomlandet är att begära för mycket. Det som inte passar för en sammandragning för mobilisering i fredsfrågan måste rimligen få plats i det mer långsamma vardagsarbetet. För trots framgången med Fredssamtalen hänger fortfarande åldersbilan över flinten. AK har några funderingar kring vad problemet handlar om.

För det första menar jag att den utbredda individualismen inte bör bortses från när åldersproblemet diskuteras. Ur ett sådant perspektiv är det tänkbart att engagemang närs av individens utsikter till ett ökat kulturellt och socialt kapital. Vad ungdomar torde vilja ha är alltså gemenskap och ett gott renommé.

AK har fått vittring på tidsandan, den luktar fel, individualism i jämförelse med 60-talets sociala revolution, som i FiB:s fall formerade det senaste organiserade uttryck för den stora illusionen med födelseår 1917. En illusion med stor politiska kraft eftersom den fyllde ett enormt socialt och känslomässigt vakuum efter första världskrigets skyttegravselände. Så kännetecknas FiB av behovet att ständigt återkomma till berättelsen som ger illusionen legitimitet, Fredssamtalen inget undantag. Denna politiska konflikt har i AK:s analys fått orden ”För det andra tycks dagens ungdom inte i första hand önska sig en samhällsomstörtande revolution.”. Men eftersom AK redan blivit en del av FIB:s historia och berättelse är fortsättningen argument för en politiska anpassning till denna redan prövade och uttjänta Revolutionen.

Det rådande samhällssystemet tenderar att ses som något objektivt och konstant, varför varje ansats att göra gott – oavsett bakomliggande intressen – är att bedöma som god. Handlingar som utförs under välgörenhetsflagg anses till exempel vara av godo även om de bekräftar det kapitalistiska systemet och dess dysfunktioner. Företags sociala ansvarstagande omfamnas trots att det är ett försäljningsknep.

Problemet ropar fortfarande på en lösning. Hur fred skall förenas med revolution? Det handlar heller inte om vilken revolution som helst, utan den som påstås leda till kapitalismens undergång och evig fred. Att dagens ungdom förhåller sig sval till denna berättelse beror troligtvis inte på formen i sig, revolutionen, utan på att dess innehåll har fått en grundlig test under det förra århundradet. Eftersom KA redan signalerat vita flaggor inför detta problem kommer det att sopas under mattan med hänvisning till att FiB är en enhetsfront begränsad av sina paroller, closed case.

Eller rätter, problemet sopas åter undan. Erik Wijk pekade i en utredning 1990 på samma problem:

Nyckeln – den egentliga roten – till den sekteristiska sidan av FiB/K tror jag inte finns vare sig hos SKP eller hos Jan Myrdal men möjligen hos marxist-leninismen så som den uppfattades och kom att användas av den utomparlamentariska vänster, det övervägande borgerliga revolutionsgarde med rötter i sextiotalet, varav FiB/K är en del.

Var denna långt eftersläpande diskussion skall finna forum och former återstår att lösa. En kritisk massa av krafter som inte ser sig som lyftande sig själv i håret vid en förnyelse av marxismen, är vad som behövs. Frågan om dess vitalisering, dess förnyelse eller förkastande måste resas. Hundraårsminnet av Oktoberrevolutionen kommer att utkräva ansvar, och vi är många som kommer att använd tillfället till att de rätta lärdomarna skall dras. Hur skall FiB hantera denna heta potatis? När nu FiB har fått en pacifist som ordförande vad vore lämpligare än att knyta an till Bertrand Russells skildring, ”Bolsjevismen i teori och praktik”, efter en resa 1919-20. Det är kommunisten och pacifisten i en och samma person som skarpögt iakttar och analyserar.

Om nu inte det gamla gardet är intresserade av att diskutera de grundläggande frågorna var återstår då av KA:s analys och förslag på förnyelse.

Bekymret, som jag ser det, är att den ålderstyngda organisationen inte förmår tilltala ungdomen med ett språk som griper tag snarare än avskräcker med sin elitism. Ett språk som uttrycker tolerans och jämlikhet, i bemärkelsen att alla synpunkter och infallsvinklar som luftas i rummet bemöts och värderas på ett likvärdigt sätt. Och, inte minst, ett språk som ryms i den individualistiska tankevärlden och tydliggör att fredsfrågan angår var och en av oss. En förutsättning för att komma tillrätta medåldersproblemet är att inte på förhand döma ut ungdomar som okunniga eller ointresserade, utan att släppa in dem i diskussionen och låta dem ge uttryck för sina funderingar. Oavsett hur oupplysta och/eller språkligt vulgära de tankarna sedan må låta, ska de tas på allvar.

FiB har under åren upplevts som om de vore kontrollerade utifrån eftersom viktiga frågor bannlysts utan rimlig motivering. Det gäller frågor som av det politiska etablissemanget stämplats som konspirationsteorier. Dit hör bankfrågan och penningskapandet, 911, GMO, vaccinering, mobilstrålning och en rad andra miljö och hälsorelaterade frågor. Det är politiska låsningar som är orsaken till att diskussionerna hållits med strama tyglar. Det finns en rad frågor som måste få plats för att FIB skall vara en del av samtiden. Frågan är hur detta skall ballanseras i en enhetsfront. Vad skall tillåtas i en bred diskussion och vad skall dras upp och forma FIB:s framtida ansikte. Även dessa sakfrågor är kopplade till en marxistisk diskurs. Ett ord som i mina öron når en särskild politisk höjd är ”elitism”.

Numera ser sig alltfler av FiB:s kärntrupp som jakobiner. Den folkrörelsemodell som låg till grund för FiB, vid skapandet har sakta undergrävts till förmån för en borgerligt fördemokratisk modell för politiska organisering. Vi rör oss här i det revolutionär frimureriet som i upplysningens efterföljd, likt ett osynligt spindelnät sökte kontrollera och undergräva ståndssamhället. Detta är den tradition som Lenin utvecklade vidare med sin partiteori. Jakobinismen borde vara förbehållet marxisterna i kommunistisk skepnad, reglerande sina egna partirevir och inte praktiseras i enhetsfronten. Försyndelser är inte ovanliga. Folkrörelseandan behöver en renässans.

Även feminismen har KA fångat in som mer skavande än enande inom enhetsfronten. När oktoberrevolutionen i allt högre grad tjänade ut som politisk framtidsberättelse reste sig feminism som ett komplement, snarare än alternativ, men som barn av samma livmoder har det också ärvt dess svagheter. Detta blev allt tydligare då feminismen genom genusteori gick in i en ny fas, i vilken den också lät sig utnyttjas som förevändning i de nykoloniala krigen. En ideologi som anser att det är män som är problemet kan rimligen inte bli annat än gökunge i det enhetspolitiska boet så känsligt för gränsdragningar.

Folket i Bild har en förtjänst framför all annan vänster som gör den mer skodd att möta det politiska skifte som kännetecknar vår tid. Det är en antiimperialism som bottnar i försvaret av den nationella självständigheten, och försvaret av nationell suveränitet. Dessa insikter borde rimligen ha förhindrat från gullande med en internationalism och den nyliberala globaliseringsvurmen som ser nationalism som uttryck för fascism.

Om FiB kommer att överleva det kommande årtiondet som kommer att bli det mest omvälvande vi hittills upplevt beror på hur de förmår att utveckla denna sin viktigaste egenskap.

admin@klyvnadenstid.se
Evert Larsson

 

 

 

 

 

Även AK har sina politiska käpphäster

ytterligare undan

Var denna diskussion skall finna sitt forum    på att den efter att 1900-talet gjordes till
Källa

Under fredssamtalen i Degerfors hände det vid flera tillfällen att jag fick frågan varför unga människor inte engagerar sig. Just så: ”du som är ung kanske kan svara på varför dagens ungdomar inte engagerar sig?” Där och då fann jag frågan absurd. Inte i sig – det gick knappast att blunda för den höga medelåldern bland deltagarna vid konferensen – utan för att jag förväntades agera talesperson för den stora och vagt definierade gruppen Dagens ungdom. Därtill närvarade jag själv under konferensen, varför det kändes olustigt att behöva stå till svars för de många människor som inte gjorde det.

Sedan konferensen avslutats (och jag inte längre har min ålder skriven i pannan) återgår jag emellertid gärna till kärnfrågan – vi kan kalla den ”åldersproblemet”
– som tål att resonera kring. Det tycks vara en allmänt hållen ståndpunkt att unga människor inte lätt låter sig värvas till organisationer som verkar för fred, anti-
imperialism och alliansfrihet. Organisationer vars idéprogram går på tvärs med den rådande mediediskurs, utifrån vilken opinionsbildare, lobbyister och allehanda sanningssägare deklarerar alltings tillstånd

Bristen på ungt engagemang nämndes i flera anföranden under fredskonferensen. Orsaker som föreslogs var bland annat bekvämlighet, informationsmättnad, indoktrinering av dominerande medieberättelser eller brist på tid och ork till följd av en skakig arbets- och bostadsmarknad. En återkommande teori var även att dagens aktivism har flyttat från gatan till Internet. Att den nya formen av engagemang är en ”klick”- eller ”gilla”-aktivism som utspelar sig inom sociala medier. Hur det än må vara så syns de i alla fall inte på mötena, ungdomarna!

Jag har en annan teori. Den är lika spekulativ som ovan nämnda förslag, men vann inte vidare stort gehör under fredssamtalen. För det första menar jag att den utbredda individualismen inte bör bortses från när åldersproblemet diskuteras. Ur ett sådant perspektiv är det tänkbart att engagemang närs av individens utsikter till ett ökat kulturellt och socialt kapital. Vad ungdomar torde vilja ha är alltså gemenskap och ett gott renommé. För det andra tycks dagens ungdom inte i första hand önska sig en samhällsomstörtande revolution. Det rådande samhällssystemet tendera ratt ses som något objektivt och konstant, varför varje ansats att göra gott – oavsett bakomliggande intressen – är att bedöma som god. Handlingar som utförs under välgörenhetsflagg anses till exempel vara av godo även om de bekräftar det kapitalistiska systemet och dess dysfunktioner. Företags sociala ansvarstagande omfamnas trots att det är ett försäljningsknep. För det tredje kommer ingen ungdom att engagera sig som upplever kunskapströskeln in till gemenskapen som alltför hög. Att bryta igenom språkbarriären som separerar de upplyst engagerade från de oupplyst oengagerade kräver stort mod av de senare, något som sannolikt är få förunnat.

Bekymret, som jag ser det, är att den ålderstyngda organisationen inte förmår tilltala ungdomen med ett språk som griper tag snarare än avskräcker med sin elitism. Ett språk som uttrycker tolerans och jämlikhet, i bemärkelsen att alla synpunkter och infallsvinklar som luftas i rummet bemöts och värderas på ett likvärdigt sätt. Och, inte minst, ett språk som ryms i den individualistiska tankevärlden och tydliggör att fredsfrågan angår var och en av oss. En förutsättning för att komma tillrätta medåldersproblemet är att inte på förhand döma ut ungdomar som okunniga eller ointresserade, utan att släppa in dem i diskussionen och låta dem ge uttryck för sina funderingar. Oavsett hur oupplysta och/eller språkligt vulgära de tankarna sedan må låta, ska de tas på allvar.

Om åldersproblemet uppfattas som ett reellt problem vore det därtill oförnuftigt att ta avstånd från rörelser vars idéprogram inte står i direkt opposition till den egna organisationens. Rörelser som inte lika explicit går på tvärs och som kanske därmed är mindre ålderstyngda. Fredsaktivism går till exempel utmärkt att kombinera med både feminism och miljömedvetenhet. Politiskt intresserade ungdomar kommer sannolikt inte att ansluta sig till organisationer som på minsta sätt framstår som antifeministiska. Därmed kan det också tyckas oförnuftigt att trotsa den politiska korrektheten på områden där den inte gör någon skada. (Jag tänker till exempel på irritationen som äldre personer i min närvaro visat över könsneutrala pronomen, eller uttryck som ”n-ordet”). Bättre vore att angripa åldersproblemet med ett språk som – när det är nödvändigt – anpassasefter rådande politiskt korrekta diskurs. Fnys till exempel inte åt de personer som gläds åt en regeringens ”feministiska utrikespolitik”. Beskriv i stället varför den inte kan sägas vara feministisk! Om situationen tillåter kan också påpekas att en aggressiv försvarspolitik knappast är att betrakta som ett miljövänlig sådan.

Vad Dagens ungdom behöver veta är att kampen för fred för med sig många andra fördelar på vägen. Denna insikt, liksom den att kampen underlättas om vi är många som hjälps åt, är det organisationernas uppgift att förmedla. En sann enhetsfront krokar arm med krafter som har gemensamma mål eller medel. Och endast en sann enhetsfront kan med sin öppenhet, bredd och tolerans förmå fånga upp reflekterande ungdomar på vägen.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *