Historia,Politik

Nationaldag för vem ……

5 Jun , 2016  

Vi firar vår nations födelse då naturen står i blommor, signaler om förväntningar och förhoppningar, finns en bättre tid att fira vår vandringen på denna vår del av jorden? Skälen att samlas kring den viktigaste gemenskapen för svenskar har knappast varit större än nu.  Detta är ord av förtvivlan, eftertank men f.f.a. som besvärjelse, formulerade ur ett behov av att reagera till försvar för ett Sverige som håller på att falla samman, upplösas som sand mellan våra fingrar för att aldrig mer ……

Dessa ord formuleras inte på grund av att Sverige verkligen är vad ett nationaldagsfirandet förpliktar, en suverän stat. Inte långt efter att 6 Juni upphöjdes till nationell helgdag, 2005,  såldes vår suveränitet ut genom Lissabonfördraget. Våra politiker bröt då de löften som folkomröstningsresultatet vilar på, att gemenskapen gällde ett ”samarbete mellan självständiga stater”. Vi fick en nationell helgdag medan den politiska klassen bestal oss på vårt land. Resan mot EU och upplösningen av Sverige som startades för två årtionden sedan stöter nu på allt större problem och EU har inte de kvaliteter som krävs att överbrygga alla sprickor som hotar samtliga medlemsstater. Vilket vi vill det eller ej står vi inför en tid som ställer allt högre krav på oss som folk och nation.Vad är det vi firar den 6 juni? Hur ser Sveriges folk på det och vad krävs av oss? Det är mycket som är oklart och som förvanskas och förtigs. Regeringspartierna i de två blocken har under lång tid hävdat att nationalism är lika med fascism och orsak till rasism, förtryck och krig. Ja,  dom påstår det, men det har inget med verkligheten att göra. Nationalism handlar om att understödja traditioner, den kultur som hör vår nation till, för att stärka den enhet som krävs för att hålla Sverige samlat. Vi som bor här, inom  Sveriges gränser hävdar vår rätt till en plats på jorden samtidigt som vi erkänner alla andra folk samma självklara rätt.

Anledningen till att detta blivit en stridsfråga över huvud taget är att det finns starka ekonomiska intressen som anser att självständiga stater är ett hinder för deras verksamhet, för att ge dessa ekonomiska intressen en politisk stödjepunkt i Europa bildades EU. Men ännu allvarligare är de ideologier och politiska rörelser som undergrävt principerna om alla folks rätt att leva i suveräna stater, inom trygga gränser. Till dessa hör f.f.a. nyliberalismen som under slagorden ”det öppna samhället” undergräver och destabiliserar nationalstaterna inifrån. Även vänstern genom sina internationalistiska ideologier, med rötter i marxism, underminerar de existerande statsbildningarna med sin revolutionära och internationalistiska visioner

Detta är den svåra politiska situation som världens folk står inför. Men våra problem är samtidigt speciella och våra egna och vi behöver tid och krafter för att förstå vilka vi är. Så långt har det ideologiska sönderfallet inom ”vänstern” gått att de idag inte ens vill se sig som svenskar trots århundraden av ett gemensamt språk och en gemensam historia, de påstår sig vara världsmedborgare och anser att ”etniska svenskar” inte existerar, eller att de är ”barbarer” som Fredrik Reinfeldt, eller att vår kultur är ”löjlig” som Mona Sahlin. Enligt dessa politiska rörelser är vi som levt här inget värda utan det är de som kommer hit utifrån som ”tillhör framtiden”. Det viktigaste verktyget för dessa rörelser är att genom massinvandring bryta sönder Sverige. Genom ”flyktingvågen” 2015 blev detta så uppenbart att till och med regeringspartierna var tvungna att radikalt lägg om den politiska kursen.

Hur skulle då våra förfäder sett på denna situation, först då vi förstår det och ser den riktning vårt folk vandrat, deras segrar och nederlag, kan vi rätt knyta an för att fortsätta deras vandring. Vad är det vi firar den 6 juni? Det kanske är samma slag av svek som möjliggjort EU-inträdet, att vår historia är ett pärlband av politiska svek av en elit som aldrig haft annat för ögonen än sina egna intressen?

De flesta folk har för sitt nationsfirande hjältar som enade folket mot inträngande makter, en samlande gestalt. Historiker har tidigare sett Engelbrekt som stöpt för rollen men vid närmare undersökningar funnit att han helt enkelt inte passar. Även om han slogs mot utländska fogdar och deras grymma välde genom att bränna deras borgar och jaga dem ur landet var han inte för att Sverige skulle bilda en egen stat, han ville inte lämna Kalmarunionen. Han har av eftervärlden knutits till allt som vi i Sverige velat förknippat oss med, hans mildhet mot fiender inte minst. Engelbrekt är vår inofficiella nationshjälte det är han som står staty på det flesta torg runt om i vårt land. Han förkroppsligar våra önskningar om oss själva som nation. Att vi fick en nationsbildare som representerar något helt annat går inte att önska bort, inte heller vad han förde in för slags politiska krafter  i vår nation.

Varje nations centrala uppgift är att hantera relationerna med omgivande folk och neutralisera alla försök från särintressen att undergräva dess auktoritet. Sveriges bildande kännetecknas av kamp mot f.f.a. tyska och danska intressen, Hansan och danska kungar. Att resultatet inte blev ett enat norden finns en del som beklagar, men är inget som vi i efterhand kan ändra på.

Gustav Vasa den äldste sonen till en våldtäktsman och kyrkplundrare var själv förespråkare för Kalmarunionen innan han bytte parti och anslöt sig till Sturarnas svenskanationella parti. Att vår förste svenska kungs far hatade kyrkan är inte ointressant med tanke på Gustav Vasas reformation. Det förklarar en del av hans hänsynslöshet vid genomförandet, den andra förklaringen kan vara Gustav Vasas skuldsättning till Lübeck som han genom att beslagta den katolska kyrkans egendom kunde betala. Förutom Gustav Vasas personliga egenskaper i en enorm arbetskapacitet, svekfullhet och hänsynslöshet  är hans bindningar till Hansan genom skuldsättning viktiga orsaker till hur vår stat kom att formas under den första halvan av 1500-talet.

Att de följande årtiondena blev en historia av upprepade bondeuppror och dess kväsande genom svekfulla avrättningar för att med terror undertrycka Sveriges folkliga ryggrad, dess allmoge är inget som vi har anledning att förbigå, vi måste förstå för att kunna lära oss neutralisera följderna. Sveriges bildande var en historia som slår in i vår egen tid, bär dess svek och hänsynslöshet vidare genom de klasser och traditioner som verkade.

Det finns ytterligare en viktig gestalt i denna historia som sätter ljus på de bärande konflikterna, och det är Christan den II, i Sverige med tillmälet Tyrann men i Danmark älskad under smeknamnet Bondekär.  I Sverige är han för evigt förbannad för en av de brutalaste händelser i vår historia, Stockholms blodbad, där 82 personer halshöggs eller hängdes den 7-9 november 1520. En händelse som för generationer färgade det politiska seendet, inte minst av dess adel och elit bland borgerskap och kyrka. Bland de halshuggna fanns Gustav Vasas far. Blodbadet var kulmen på en långvarig konflikt mellan kungaätter om den politiska makten i de nordiska länderna, i Sverige inte minst genom adel understödda av katolska kyrkan och det svenska Sturepartiet. Efter Christians blodiga övningar i Stockholm  återvände han till Danmark där han ägnande de sista åren till att reformera det danska samhället. Vad han försökt var att genomför en radikal jämlikhetsreform till förmån för inte minst bönderna som till delar levde under trälrätt. De sociala spänningarna kring Sveriges bildande kan knappast bli klarare och mer dramatiskt. Det är i detta ljus vi har anledning att se de angrepp på Sveriges allmoge som Gustav Vasa under två årtionden skull göra sig skyldig till, efter att han den 6 Juni 1523 tågade in i Stockholm.

Konflikten mellan Kyrka och frälse var av gammalt datum, Gustav Vasa fullföljde bara Sturepartiet och sin fars tradition, det handlade om en kamp om makten. Kyrkans förhållanden till allmoge var däremot en helt annan och de kom nu att drabbas av adelns åtgärder för att reformera och lägga beslag på kyrkans rikedomar.  Var Gustav Vasas hat till kyrkan så intellektuellt förlamande att han inte kunde se sin allmoge och dess problem, eller var hans låsning genom skuldsättningen till Hansan så tvingande att han saknade möjligheter att att kompromissa om det kyrkliga rovets fördelning? Var han offer för sitt eget frälses klassfördomar och förakt för allmogen? Hur nu än svaren på frågorna fördelas är det dessa motsättningar som byggs in i Sverige  vid dess grundande.

För att förstå Sveriges allmoges distans till staten under de kommande århundradena, några rader om det svek och den hänsynslöshet som karakteriserade Gustav Vasa under de följande årtiondena av hans regemente. Redan under  Christians år vid makten gjorde den allmoge uppror som även senare skull vända sig mot Gustav Vasa. Inte minst gällde detta Småland, som skulle bära fram det största av bondeuppror som Norden och vår historia känner till, under namnet Dackefejden. Det blev det sista i raden av bondeuppror som Gustav Vasa slog ner, och vars ledare med list och svek fångade in och avrättade. Gustav Vasas beslutsamhet vad gäller att undertrycka allmogen har gett rikligt med spår. De delar av Småland som var Dackefejdens kärnområden härjades så hårt av tyska knektar under årtionden att det tog sekel för landsdelarna att återhämta sig. De muntliga traditionerna från dessa områden var Vilhelm Mobergs viktigaste inspirationskällor  ännu dryga 400 år därefter, så hade arvet av upproret mot statsmakt och överhet hållits vid liv.

Återvänder vi till Småland idag så finns fortfarande samma krafter som driver sitt spel med dess folk. Det handlar om samma kapitalintressen som stod bakom Gustav Vasa som nu tar brödet ur mun på dagens smålänningar. Lidhult i Småland berörs när Kalmars mobila maskiner flyttar produktionen till Polen. Hela verksamheten är därmed ett minne blott på de platser en gång Dacke vandrade. Det handlar om ett folk som ur små förhållanden byggt upp ett samhälle och ett liv under generationer som nu upplöses till följd av hur balansräkningar värderas..

På en avgörande punkt skiljer sig vår tid från 1500-talets Värend och Småland. Det är på vilket sätt politisk makt utövas och för det skiftet spelade den generation som var före och Vilhelm Mobergs egen en avgörande roll. Det handlar om de folkrörelser som i skydd av romantik och nationalism  formade dess mänsklig ryggrad som i folkrörelser drev fram rösträtt och det demokratiska genombrottet och på vars axlar moderniteten tog samhälle och folk i besiktning. Den förändring som nu skedde var den största revolution som våra samhällen burit fram och dess kärna var idéburna folkrörelse som inte kan ersättas med annat än nya värderingar, nya idéer. Vapen och våld kan inte släcka ut idéer eller förändra dess innehåll. Det är dessa förändringar som även förändrade folkets relation till det nationella projektet och till staten. Genom rösträtten, genom den politiska jämlikhetsreformen räknandes alla lika inför den mekanism som ytterst avgjorde i vems händer makten ligger. På det politiska området, och det helt avgörande, där lagarna som styr landet stiftas råder nu maximal decentralisering och likhet.

Denna förändring betyder inte att intressekonflikter försvunnit, att motsättningarna mellan arbete och kapital upphör, det betyder bara att formerna för kampen mellan intressen förändrats. Ideologier och de politiska system som växer ur deras nätverk av människor och kampen dem emellan är det avgörande. I vårt av demokratiska reformer, arbetsdelning och masskonsumtion organiserade samhällen ligger makten i förmåga att styra och påverka människornas föreställningar om sig och sitt samhälle. Under sådan omständigheter kan endast massan, ”de 99%”, bedras och besegras genom att deras egna ideologier, tankesystem och politiska analyser är korrupta och underminerade.

En grupp som nu drabbats extremt hårt är bönder, just nu Sveriges mjölkbönder. Nu som vid nationsbildandet är det iögonfallande och ett kränkande svek som känns igen, då mot ett helt landskap nu mot en näringen och Sveriges förmåga att föda sig själv som sticker i ögonen. Och det är samtliga partier som under de senaste åren varit i regeringsställning som levererat för att Sveriges produktion av livmedel skall läggas i internationellt kapitals kontroll. Det är i den nyliberal ideologin, som genom Annie Lööw fått ett ansikte, som rivit ner allt politiskt motstånd bland böndernas organisationer. Hon är inte ensam, det ideologiska och politiska förfallet inom bondeleden har pågått i årtionden. Det avgörande för ett långsiktigt motstånd mot att banker och kapital skall få ta över mänsklighetens livlina, vårdnaden av livsväven, är en organiserad småbonderörelse som förstår att försvara näringens kvaliteter, mot det internationella kapitalets angrepp i skydd av, den ordning som införts i den ”fria marknandens” namn. Redan 1932, i efterdyningarna av Kreugerkuppen genomfördes de politiska förbund mellan Storfinans och fackföreningsrörelse vars roll för bönderna var att förse den växande industrin med arbetskraft. För den saken skulle krävdes att jordbruket utsattes för ett starkt rationaliseringstryck

Resultatet kan avläsas i hur Sveriges folk idag får sin mat och vari den består. Alla som följt de kostpolitiska diskussionerna de senaste åren vet, vilken undermålig industrimat som produceras, och vilka hälsoproblem det skapar. Till och med i denna fråga har ”bonderörelsen” i Centern och LRF varit agroindustrin och livmedelsverks megafoner. De har bidragit till årtionden av propagandakrig mot böndernas produktion av animaliska fetter till förmån för s.k. fleromättat vegetabiliskt fett, som inte är annat än en skönskrivning för rent industrifett.

Kunde 1500-talets bönder ens i fantasin föreställa sig att dess överhet med berått mod skulle rensa Sverige från smör och boskap, göra landet bondefritt. Hur känns det att för brödet på bordet vara hänvisade till några världsomspännande företags välvilja? Vad tror ni det betyder för demokrati och frihet om jordens miljontals bönder ersätts med några företag som därigenom får en absolut makt? Kapitalet nöjer sig tydligen inte att genom skuldsättning sätta det arbetande folket i beroende, endast den kontroll som makt över maten ger, gör deras makt absolut och kontrollen över folk total.

Den strid som folket kämpat i århundraden går nu in i ett avgörande skede, det handlar på vilket sätt vår mat skall framställas och vem som skall ha kontrollen. Det hade varit önskvärt att världens bönder varit i stånd att ta ledartröjan i denna strid, men så är inte fallet. De har i ideologi, politik och organisering tappat förståelsen för det mest fundamentala, jorden och bondens roll för ett lands frihet och förmåga att sig själv försörja. När den yrkesgrupp som genom sitt ägande av jorden är hårdast knuten till sitt land överger att försvara det vem skall då göra det? Detta är bara ett tecken på den ideologisk och politisk förvirring som kännetecknar vår tid.

Ett växande stöd för de nationella principerna går nu som en politisk stötvåg över Europa. Det gäller inte minst Frankrike med protester mot den socialistiska regeringens globalistiska agenda från fackföreningar och vänster, samtidigt som Front National får ett växande stöd. Snart, den 14 Juli, firar också Frankrike sin Flagga. Kommer de pågående protesterna mot den global ekonomiska ordningen att lägga grunden för en ny republik. Har den politiska eliten tappat greppet om de politiska processerna samtidigt som ekonomin ställer ökade krav på politiska ingripanden. Resultatet av EU-omröstningen på andra sidan kanalen kan vara avgörande för den allt mer välartikulerade rörelsen bort från EU med dess mångkulturella agenda.

På vilket sätt skall nu detta läsas för att motivera firandet av den 6 Juni? Förståelsen är liksom valet att hantera firandet upp till var och en. Förhoppningsvis hittar vi alla en balans mellan att ge stöd åt traditioner och förståelse och fantasi för att kunna möta en kaotisk framtid.Vad traditioner beträffar, vad kan överträffa ett stabilt tvåhundraårigt riktmärke.

Centralpunkten för vårt vårt firande är vårt statsöverhuvud, Kungen Carl den XVI Gustav den sjunde generationen av ätten Bernadotte. Anledningen att sluta upp kring vår regent har aldrig varit större än vad den är idag. Det är genom ätten Bernadottes framsynta politiska agerande som Sverige haft fred i tvåhundra år, ett politiskt arv som den politiska eliten nu håller på att svekfullt överge.

Ett av de viktigaste skiftena i vår historia genomfördes av en menig soldat, åtminstone var det så han började sin bana innan han valdes till Sveriges kung. Det handlar om vår förste Bernadotte på tronen, för vilkens insats vi har tvåhundra år av fredlig utveckling att tacka. Han, Karl den XIV Johan lade grundstenen. Troligen är det ingen annan än just han,  en av Napoleons generaler, som skulle förstå att så snabbt utnyttja de historiska möjligheter som kampen på den Europeiska kontinenten gav. Här blir vår historia så knivskarp då personlighetens roll visar sig så avgörande.

Var våra våra politiska förebilder än gömmer sig så hänger det på oss att förstå att se dem och rätt ära deras minne.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *