Historia,Marxism

Myrdal och bondekrigen

23 Maj , 2016  

Det finns inget ”bondekrig” mer fäst till namnet Jan Myrdal än Kampuchea mellan 1975 och 1979. Myrdal har själv inget mot benämningen, kanske för att det ger möjlighet att dela skuld med andra än den ideologiska rörelse, Pol-Pot-regimen som stod för själva tänket. En mer lämpligare syndabock än bönder kan väl knappast tänkas i vår upplysta urbana vetenskapsinriktade modernitet. Myrdals referenser till bondekrig är dock fler än så. Låt oss börja i ett av hans populäraste, de av Engels omskrivna anhängarna till Thomas Müntzer, i de ”Tyska bondekrigen”.

Liksom Engels använder Myrdal sig av Müntzer för att ge legitimitet till det revolutionära våldet:

Münzer var med om att lära de tyska bönderna läsa sin bibel.
Men inte riktigt som Luther utan så att de själva kunde se att
Gud givit dem makten och riket. ”Det säger också Daniel i
sjunde kapitlet att makten skall givas det enkla folket.” Det är nu en
något tveksam översättning av Dan 7:27. Men bönderna läste
sin Bibel och i Lukas 6:20 sade Frälsaren själv att: ”Saliga ären
I som ären fattiga ty eder hör Guds rike till”. Gudsriket skulle
upprättas, rättfärdigheten segra. Allt skulle vara allas, ingen
längre hungra och de som levde i överflöd på folkets rygg skulle
få spy upp vad de orättfärdigt tillägnat sig. Thomas Münzer
skrev att den furste, greve eller herre som inte godvilligt lämnade
ifrån sig sin egendom till folket (enligt Dan 7:27) den skulle
man låta slå av huvudet på eller hänga. (”Den sollt man koppe
abschlagen oder hengen.”) Och bönderna läste Lukas 16:24: ”Ve
eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad.”

Historien om de tyska bondekrigen ger de som har viljan och tålamodet kunskaper, men låter sig det revolutionära våldets helighet och nödvändighet styrkas med bibelcitat. Tio år efter att Müntzer avrättades på våren 1525 försökte hans anhängare ännu en gång bereda plats för sin tro med väpnat våld. Omständigheternas spel gjorde staden Münster till platsen för händelsen. Än idag vittnar de tre järnburarna där ledarna för upproret fick sona sina politiska äventyrligheter.

 

Münsterburar

Den religiösa förnyelse genom reformationen som Münzter var med om att skapa fortsätter in i vår egen tid. De lärdomar som rörelsen själva drog av nederlagen har slagit igenom fullt ut. Amish är kanske den mest kända exemplet hur folk fortsätter att vägledas av bibeln i samhällsbyggande. Amishfolkets slutsats är den rakt motsatta till Münzters väpnade uppror, en radikal pacifism. Vad den religiösa riktning Münzter stod för, utvecklades till, tilltalade inte Engels och han borde i ärlighetens namn därför avhållit sig från att använda dem som exempel. För Jan Myrdal borde detta vara än tydligare eftersom Amish fortsätter att i Münsters anda bygga sina klasslösa samhällen med bibel som inspiration och vägledning. Bland de som hyllar den av kapitalismen drivna moderniteten finns knappas något mer föraktligt än dessa ”reaktionära” bönder, anabaptister, detta trots att Amish skapat ett klasslöst samhälle, som den av marxister understödda kapitalismen genom kapitalisering och arbetsdelning driver allt längre bort från.

Samtida med Münzter är vår egen Nils Dacke som tjugo år senare går samma öde till mötes. Det finns uppenbara likheter mellan Dacke och Münster som dessutom varit föremål för jämförande studier, en doktorsavhandling från 2013.  Från vilken vi kan få en uppfattning om upprorets anhängare, var dess sociala stöd fanns: Sid 69.

Vilka var då upprorsmännen? Om man studerar de 240st angivna personnamnen rörande smålänningar som aktivt deltog i Dackeupproret, får vi fram följande konstellation:

15st var präster.

90st tillhörde bondeståndet, varav 20 % (18st) av dessa tillhörde halva skatte- och kyrkobönder, sämjekarlar, krono- och frälsetorpare.

135st var troligen icke skattlagda nybyggare och häradstorpare; husmän och hantverkare eller tjänstefolk utan fast anställning. Denna andel tillhör faktiskt inte den egentliga delen av böndernas krets.

Dacke själv tillhörde de 135 som närmast kan jämföras vid ett landsbygdens jordlösa, hantverkare, daglönare, arbetare. Vad sammanställningen visar är upprorets tyngdpunkt bland de arbetande klasserna och att ingen representant från adeln finns med. Dacke gjorde försök att sluta en Allians med Svante Sture som styrde över Stegeborg. Förutom bevarad brevväxling finns en talande observationen. Dacke avbröt en belägring av Stegeborg.

Frånvaron av adel gör Dackefejden till ett genuint bondeuppror. Dacke slog 1536  ihjäl en fogde för vilken hand dömdes att bota 200 riksdaler, som han genom insamling betalade och blev därmed en fri man. Dackefejden är Nordeuropas största bondeuppror och riktade sig mot Gustav Vasas reformation och centralisering av kungamakten som berövade bönderna mycket av deras inflytande. Det är så Sveriges viktigaste folkliga resning mot kungen och herrarna.

Wikipedia avslutar artikeln om Nils Dacke med följande ord.

Minnesmärkena och deras inskriptioner är i sig en märklig kulturtradition och visar hur ännu i dag Nils Dackes namn är kopplat till småländskt frihetspatos, kritik mot den framväxande centralmakten och hur Dacke i de bygder där han verkade ses som en frihetsledare och martyr. Han uppfattas som en ”småländsk frihetshjälte, med ett stort symbolvärde för en tidlös kamp mot centralstyrt förtryck och förmyndarskap.

Om denna period har Jan Myrdal följande att säga.

Ty för Sverige som stat och nation är den sjätte juni inget tillfälligt datum. Efter nästan nittio år av bondekrig och nationella frihetskrig under ledning av Engelbrekt, Sturarna och Gustav Eriksson Vasa tog den självständiga och eftermedeltida svenska staten fast form när Gustav Vasa den 6 juni år 1523 i Strängnäs av rikets valmän enhälligt valdes till Sveriges konung.

Två årtionden på 1523 stiger Dacke in som en politisk skiljekarl mellan vad Jan Myrdals ser som den mänskliga ryggraden för det moderna Sveriges födelse, Engelbrekt och den förste Gustav av ätten Vasa, som skiljer sig på en avgörande punkt, i relationerna till utländsk makt och därmed också i förhållande till de breda folklagren. Gustav Vasa lånande pengar av Hansan, Engelbrekt slogs tillsammans med bönderna för att begränsa deras makt. Folket såg sig svikna av Vasa, deras missnöje ledde inte endast till Dackefejden. Dalkararna reste sig och deras ledare avrättades, trots att de fört Gustav den förste till tronen.

Vilken betydelse har det haft för Sveriges vidare öden att Dacke inte lyckades att tvinga Vasa tillbaka till Engelbrekts nationella allians mot utländskt inflytande. Var det Gustav Vasas skuldsättning till Hansan som blev starten på en utrikespolitisk tradition som gett överheten friheten att agera anpassligt till stormakter eller stormaktspolitiskt aktivistiskt och  äventyrligt. Vilka var då de allmänna förutsättningarna för Dacke att lyckas med denna uppgift. Vilka politiska problem måste en rörelse som reser vapen mot en rådande ordning ta hänsyn till och lösa?

Den avgörande frågan kan beskrivas som ett politiskt legitimitetsproblem. Bland adel många gånger en fråga om härstamning. Även upprorsledare har letat efter kungligt blod i sina annaler. Men legitimiteten är i grunden politisk, en fråga för tinget, den ordning som Gustav Vasa nu höll på att underminera. Legitimiteten handlar om att efter en militär seger kunna styra landet i enlighet med upprorets program och utan att vända sina vapen mot de slagna, dvs att inte regera med samma metoder som var en del av upprorets orsaker. Det handlar om en bredare förankring i samhällets funktioner än vad förlorarna representerade. Hade Dacke förankringen att göra en kvalificerad bedömning, och tiden i en situation som kräver handling?

Var finns exemplen på att folkliga resningar ens gett tillfälliga segrar, dvs makten och förmågan att behålla den? Pariskommunen är ett och för Myrdals marxisters politiska mytologi helt central, som ger en politisk lektion av stor och generell betydelse. Paris stod inför att erövras av Preussens arméer. I situationen valde den franska eliten att dra in svansen mellan benen och dra. Det politiska tomrummet kunde nu tas av varje grupp som hade självmedvetandet och de organisatoriska resurserna. Det var Paris arbetande klasser som såg grunden för sin existens hotad och reagerade. Tyvärr var inte de politiska ledarna och ideologierna av den kvaliteten att folkets politiska insatser kunde organiskt förenas med statsbygget. De jakobinska traditionerna från franska revolutionen, hade fortfarande greppet om tänkandet. Lärdomen är tydlig, politisk hegemoni handlar framför allt om nationen inte om klass eller kön.

Dackes uppgift var att söka vägar att förvalta och leda upprorets energi, vägar att materialisera det till bestående förbättringar, att de formulerade kraven får genomslag. Det militär nederlaget talar också för ett politiskt misslyckande. Dacke valdes troligtvis för sitt mod och inte för sin förslagenhet vid mobilisering, organisering av en upprorsrörelse, eller som politiker vid förhandlingsbordet.

Varför väljer Jan Myrdal bort den svenska motsvarigheten till Münzters, Nils Dacke? Dackes bondehopar skipade även de sin dödliga rätt, inkluderande fall av blodshämnd. Dacke står avbildad med ett armborst vilket visar att de revolterande inte var teknologiskt utmanövrerade, tvärt om. Armborstet var den tidens militära högteknologi och bröt upp adelns militära monopol, av bepansrat rytteri. Sett ur vapenteknologiskt perspektiv var tiden för upproret väl valt, vilket inte kan sägas om vår tid. Om det är någon skillnad på det våld som de båda bondekrigen utöver talar inte JM. Så istället för att spekulera får vi söka oss till andra möjligheter. En uppenbar skillnad finns mellan Münzter och Dacke i hur de ställde sig till reformationen. Münzter stödde den medan Dacke krävde den gamla ordningen tillbaka. Det finns anledning att tro att vi här har en del av svaret.

Det handlar om Marxismens inbyggda motsättning den mellan klasskampen och teorierna om vart denna klasskamp skall leda. Den klasskamp som inte följer utvecklingslagens ”nödvändighet”, ledande till socialism, genom en kapitalismens seger över ”reaktionen” är åtminstone mindre intressant. Reformationen var ett led i denna utveckling, Dackeupprorets motstånd följaktligen inte. Från Myrdal själv, ur Tidens Ålder sid 98.

Hade jag- du eller någon annan i norra Europa på den förnuftets kant som kan kallas vår – levt och verkat då i den tiden men för övrigt varit vad vi är med de värderingar vi har om människors lika värde och sockerärtor åt alla då hade vi tvingats utkämpa kampen för denna jordiska bättre värld i form av väpnad kamp om nattvardens innebörd. Vi hade alltså tvingats gå i döden för att rätt tolkning av sådant  som nu är barndaghemmens lekar och ramsor om hokus pokus.

Här är klasskampen beskriven som klassens kamp för sina intressen, teologin är underordnad. Några rader längre fram görs sig marxismens syn på den historiska utvecklingen gällande.

…. vi kan visa hur folkets arbete och kamp för sina ekonomiska intressen drev det jordbrukets omvandling som i en väldig ekonomiska revolution då, fram till och genom tusentalet, formade det som blev Väst-Europa. 

Är det Myrdal uppfattning att Dacke inte var en del av en ”väldig ekonomisk revolution” och därmed visas den ideologiska armbågen? Eftersom Myrdal synes undvika Dacke får i nöja med hans analyser av andra tilldragelser kring bondekrigen som lett till avtryck i hans skriftställningar. I en snårig polemik med Zennström om den rätte Marx sid. 103 ”Snille och smak” skriver han.

Zennström leder vilse och Marx rätt. Det är lätt att bevisa Tag två folkliga uppror av stor historisk betydelse. Pastourelleupproret i Frankrike år 1251 och Taiping-upproret i Kina 1850-64. I båda upproren var den sociala revolutionen klädd i religiös (heretisk)dräkt. En närmare undersökning av upproren visar dock att denna religiösa ideologi fick en positiv betydelse för det franska upproret 1251. Det plebejiska kätteriet ledde upproret till angrepp mot fattigböndernas och daglönarnas huvudfiende. De utan religiös ideologi genomförda upproren under seklet därefter kom istället att rikta sig blott mot förtryckets sken — ockrarna , judarna.

Herdeupproret 1251 hade mycket lite med trosfrågor att göra. Resningen samlade i huvudsak landsbyggdens jordlös lättrörliga folk för att genom ett korståg undsätta kung Louise IX, som tillfångatagits i Egypten under sitt första korståg. Drottningmodern tvekade nämligen att själv organisera hans räddning. Genom hennes och adelns obeslutsamhet öppnades upp för bondehoparna att fylla det politiska tomrummet och bli det samlande politiska uttrycket för landet och kungen. Något korståg blev nu inte av utan ”plebejerna” drog runt i landet, brände och mördade. Med tanke på Myrdals anmärkning om ”skenet” i ”ockrarna judarna” är följande kommentar av intresse.

After Paris, most of the troops of shepherds headed southward. Violence erupted at Tours, where friars were attacked, and at Orléans, where scholars, students, and priests were robbed, beaten, and killed. At Bourges the pas- tores pillaged and persecuted the Jews with the connivance of local people. Probably it was at this point that Queen Blanche commanded that the shepherds be put down. The Master of Hungary was killed and many of his followers executed. Some shepherds made their way to Marseilles, Aigues-Mortes, Bordeaux, or even to Shoreham in England, but nearly all were apprehended, and many were hanged.

Så även här gav sig upproret på judar. Upprors legitimitet bestäms inte av omfånget, blodbaden som kantar deras framfart, utan av vad de faktiskt lyckas med att förändra, eftervärlden till gagn. Inför den bedömningen står Dacke och tolv och tretton-hundratalens bondehopar inför samma problem. Det finns dock mycket här som talar till Dackes fördel, upprorets krav var tydligt  formulerade, hans rörelses spjut syftade att nagla kungen, han som lånat av Lübeck och för den skull plundrade kyrkor på silver och kyrkklockor, stängde klostrens förindustriella verksamheter för hälsa och matproduktion, och kastade ut tusentals till vägarna och backstugorna.

Åter ger Myrdal prov på marxistisk ideologiproduktion, det är i rädslan för att inte ge sig på penningen, ockrarna, och för den skull kopplar den till judefrågan, för att i sin ideologis växelkontor omvandla den till ett ”sken”problem. Att inte dåtidens Louis den IX klarade av att hålla bodelningen mellan judar och penninghantering må honom vara förlåtet men till varför inte Myrdal mäktar med denna intellektuella övning förtjänar uppmärksamhet. Under tolvhundratalet var penninghantering av kyrkan förklarad en dödlig synd, för troende den sista vilan i ovigd jord och ståplats i helvetet. För judarna som stod utanför och själva fördömde ocker mot de egna, blev penningmånglandet, i marxismens och vår tids ”utvecklingens tjänst”, en lönsam hantering, om än rent embryonal, jämfört med vår tid, då ”vi alla är judar”.

This masterwork of interpretative history begins with a bold declaration: The Modern Age is the Jewish Age–and we are all, to varying degrees, Jews.

Inte ens under agrarekonomins guldålder, då inte minst ullhanteringen skapade förutsättningar till bygget av de katedraler som än idag vittnar om ett samhälles rikedom och organisationsgrad kommer vi runt penningproblemet. Att vänstern inte ens i vårt 21:a århundrade klarar av det, utan i växande utsträckning gör det till en judefråga, är besvärande. Vilken betydelse det har att vi närmar oss den fjärde generationer efter WW2. Förhoppningsvis kan detta intellektuella tillkortakommande genom ett kritiskt läsande av Myrdal ge vittring på problemets verkliga orsaker.

Myrdals hantering av bondekrigen lämnar som jag försökt vis en del övrigt att önska. Den enda anledningen till hans intresse är som jag kunnat förstå hans jakt efter att i historien legitimera det revolutionära våldet, en hörnpelare i den marxistiska ideologin, här går han fotriktigt i enlighet med Engels i det Tyska Bondekriget, som är en ren skröna av revolutionsromantik och mytologi.

Myrdal vore inte Myrdal utan litterära övningar i sin egen  biografi. Till ämnet legitimitet för politiskt våld med stöd i morfadern, bondens, stämma. från Tidens ålder sid 120.

Från Shkodra ser jag en präst som berättar att kommunismen ända sedan 1945 förtryckt och utrotat den albanska intelligentsian ty den var katolsk. Jag nästan skrattar på mig. Prästalögn! skulle morfar sagt som egentligen tyckt att man skulle hänga den siste prästen i den siste kapitalistens tarmar.

En passande sorti och bidrag till revolutionär uppbyggelse och hänsynslöshet. Genom närheten i det personliga exemplet, genom traditionsbärarens legitimitet talar det till alla som kan och önskar lyssna. Det talar för det ”bondekrig” som  Myrdal mest förknippas med, det talar också till den svenska vänster som söker förståelse för sina motdemonstrationer i antirasismens namn. Men vad vill Jan Myrdal genom bondekrigen tala för? Finns inga andra lärdomar att dra, är det bara rätten att avsluta andra människors liv vi har att lära av Münzter och Dacke.

 


2 Responses

  1. Tack för en givande historielektion. Ja vänstern har trampat i pottan. -Inte bara sinnet för att slå ihjäl folk utan också den teoretiska drömvärdens totala avsaknad av anknytning till praktik och en hjälpande hand. Amishfolket är ett intressant exempel och finns nog en del grupperingar runt religionen ev. gamla missionsförsamlingar som agerade likadant. Men numera är det ju Stefan Einhorns definition av att vara snäll som gäller – det kan man har 58 TV-program om, eftersom han först och främst vill slå fast att snällheten är lönsam och att detta är bevekelsegrunden för åtaganden, passar samtiden på läppen.

    Det riktigt farliga inträder när de flesta människor som lever ett stillsamt bloduddingsliv visar sig vara både klokare, mer demokratiska och – snällare än den korrumperade eliten . Då blir det att avlägsna sig från köttgrytorna och strålkastarljusen vilken nog är det värsta som kan hända dessa våra politiker och Kalle-Anka-kapitalister m. fl.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *