Krig&Fred

Mediernas ”Ryssland”

6 Mar , 2016  

P1 :s konflikt den 27 Februari var ett intressant program därför att olika perspektiv på rysk politik och det ryska medieklimatet kunde mötas i ett program.  Jag reagerade genom att skrev uppmuntrande inlägg på FB, vilket aldrig hänt tidigare. För somliga med politisk renhållning på sin lyra blev programmet för mycket. Bl.a fick det en Oksanen, politisk redaktör, att agera påtryckare för att återställa åsiktskorridoren till en höjd avpassad för rent kryperi inför utländska intressen.

Vad var det då som var problem med programmet Konflikt, som ledde till att programmet Medierna användes för att gripa in för att återställa den antiryska agendan. I slutet av programmet uttrycktes en avvikande åsikt, huruvida Ryssland angripit Ukraina i dess östra delar. Detta borde inte förvåna, men väl föranled P1 att planer för ett nytt konflikt där frågan reds ut. Här kommer några kommentarer till programmet.

Det är ingen tvekan om att anslaget var det sedvanliga, att försöka beskriva Ryssland i så svarta färger som anstår en redaktion i ett land på krigsfot och i detta fall med Ryssland. Nu blev det inte så eftersom Oleg nyanserade bilden med saklig information utan skön- eller svartmålningar.

För de som lyssnar på konflikt blir det tydligt att Oleg har information, från ”vanligt folk” som gör att det blir begripligt varför Putin har ett så stort stöd hos det ryska folket. Är inte detta viktig information för Sveriges folk att få ta del av. Oleg nämner Rysslands 90-talskris. Landet plundrades inte bara på sina naturtillgångar och produktionsresurser som överfördes i privat händer, ekonomin föll som ens sten vilket ledde till hyperinflation  och sänkt medellivslängd. En av rådgivarna var Anders Åslund från Sverige. Så såg det nyliberala västs gåva till det ryska folket ut, och Sveriges Radio var då i eld och lågor över tilltaget. Detta är något det ryska folket inte vill uppleva igen vilket också borde få västliga medier att inte tolka allt som kommer från Ryskt håll som uttryck från en diktators psykologisk krigföring.

I slutet av programmet händer något mycket ovanligt för P1:s politiska rapportering, det blir lite munhuggande, varvid Oleg står på sig och menar att han har rätt sak, Ryssland bedriver inte angreppskrig i östra Ukraina, och vidare att han inte är någon representant för Ryssland eller deras medieföretag, Sputnik, bara en engagerad svensk medborgare med rötter i Ryssland.

Här gick programmet över styr på grund av en kulturkrock, olika sätt att föra diskussion. En öppen redovisad oenighet drabbade samman med det svenska behovet att nå en balanspunkt i samförstånd. Hade sammandrabbningen handlat om en mindre viktig fråga än Sveriges relation till främmande makt hade säkert frågan fått en mindre dramatisk uppföljning, men att en ryssättling fick lägga sista stenen till verklighetsbeskrivningen blev för mycket för Nato-öron sig själv satta att hålla ordning.

Programmet Medierna fick i uppdrag att ställa saker till rätta. Oleg skulle demoniseras genom att göras till en Putin-vän, detta måste nu göras i efterhand eftersom Konflikt missade det. P1:s egen kommentar till misstaget är kort och undvikande.

Konflikt i P1 bjöd in känd pro-rysk debattör
När Sveriges Radios fördjupande samhällsprogram Konflikt för en vecka sedan ville teckna en bild över den ekonomiska krisen och militära upprustningen i Ryssland stod många på gästlistan. Både forskare och det som vi journalister lite slarvigt brukar benämna som vanligt folk. I det här fallet ryssar boende i Sverige som ska företräda mannen eller kvinnan på gatorna i Moskva.

I studion satt bland annat Oleg Mezjuev, en känd Putinvän som i Sverige både skrivit för den pro-ryska nyhetssajten Sputnik och driver den anti-Ukrainska rörelsen anti-euromaidan. Men hur tydliga var redaktionen med att berätta det här? Reporter Jonna Westin.

I programmet Medierna däremot har Partik Oksanen(PO) politisk redaktör på Hudiksvallstidningen en lång utläggning för att göra Oleg till en person som går i Putins ledband.  Som har onda syften, är en del av den ryska propagandamaskinen var syfte är att vilseleda Sveriges befolkning genom att utöva psykologisk krigföring. PO tycks dessutom mena att Sveriges folk inte kan försvara sig mot dessa lögner, varför han nu tvingas ingripa mot konflikt för att leda allt tillrätta.

Lyssnar man till programmet Konflikt så visar det med tillräcklig tydlighet att Svenska medier kan föra en diskussion om vad som pågår i Ryssland och att Olegs medverkan starkt bidrog till att bilden inte blev enfaldig. Problemet med Sveriges radions bevakning av Ryssland är inte att personer som Oleg får komma till tals, utan att det sker i för liten utsträckning. Att vi i denna viktiga fråga får samma ensidiga rapportering som varit fallet i Syrienkonflikten då personer aktivt i oppositionen mot Assads regering regelbundet får framträda utan att deras partiskhet redovisas. Detta tillåts pågå år efter år utan att Sveriges folk en enda gång får hör vad Assad egentligen står för.

Sveriges Radio har alldeles för mycket av ensidig journalistik i sin utrikespolitiska bevakning. Den har kännetecknats av att var pådrivande för väpnande konflikter istället för att i enlighet med Svensk utrikespolitiks tradition verka för fred och avspänning. Detta gäller Balkankrigen, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien, men även rapporteringen av konflikten i Ukraina. Vilket har gjort att Sveriges folk känner lite till om USA:s inblandning i kuppen i Kiev som föregick Rysslands införlivande av Krim.

Genom programmet Konflikt fick vi åtminstone för en gång skull information som motsäger bilden av Ryssland som en aggressiv stat. Att ge den motsatta  bilden är att verka för en skärpning av konflikten med Ryssland som det inte finns fog för. Det kan komma att bedömas som ren krigshets av kommande generationer med större distans till problemen. En annan möjlighet till distans och en mindre enfaldig bild är att skildra Sveriges alliansfria historia, vars viktigaste beståndsdel är strävanden att hålla fred och goda relationer till våra grannländer, inte minst Ryssland. Det har gett oss två hundra år av fred.

Genom kungafamiljen Bernadottes tillträde på Sveriges tron bröts en lång tradition av krig mot våra grannländer. På 1780-talet provocerade Gustav den lll fram ett krig med Ryssland. Vi har ett ont öga till Ryssland på grund av förlusten av rikshalvan, Finland. Nu är Finland en självständig och suverän stat, ett slutresultat vi kan vara tillfredsställda med.

Det finns historiker och diplomater som väl känner denna tid och Östeuropeiska förhållanden som inte ställer upp i de bedömningar som gör Ryssland till en aggressiv stat som påstås tvinga oss i armarna på den starkaste militäralliansen någonsin i mänsklighetens historia. Så här resonerar till exempel Kristian Gerner vad gäller våra relationer till Ryssland och Ukraina.

Ett ganska stort antal ryssar stödde idén att Ukraina skulle integreras med väst. Man förstod att ukrainarna var påverkade av de trista erfarenheterna av först den sovjetiska modellen och sedan ”den korrumperade maffiaoligarkmodellen”. Endast 29 procent av ryssarna ansåg att en ukrainsk västorientering skulle vara ett förräderi mot ”det slaviska brödraskapet” med Ryssland.
——–
Det var förvisso både självklart och helt berättigat att de politiska ledarna i USA och EU fördömde annekteringen och krävde att Ukraina får till­baka Krim. Men man måste ändå inse att annekteringen är ett fullbordat faktum. Sveriges och EU:s politik måste utgå från det tragiska faktum att Ukraina har förlorat Krim för all överskådlig framtid.
——-
Finlands ekonomi och teknik, som utvecklades i en demokratisk rättsstat med marknadsekonomi, kom Sovjetunionen till godo tack vare de nära fredliga förbindelserna. Finland var en mycket större tillgång för Sovjet än vad de härtagna baltiska staterna var. Må Ukraina bli ett nytt Finland för Ryssland i stället för en kvarnsten om dess hals!

En bred fredsrörelse i Sverige måste förstå att dra in personligheter som Kristian Gerner i sina led. Han står för vad man rimligen kan kräva av en västerländsk liberal. Åtminstone står han rätt i de helt avgörande frågan, den som bryter spets på Nato-förespråkare. Centralt här är att inse att Ryssland inte är expansionistiskt och att frågan om Krim inte får tjäna som förevändning att driva en krigsaktivistisk politik, ”Krim är förlorat för all överskådlig framtid”.

Sveriges folk har anledning att kräva av Sveriges Radio att inte låta sig skrämmas in i Nato-aktivism av politisk krafter som övergett en utrikespolitisk linje som tjänat oss så väl under två-hundra år.

 


3 Responses

  1. Albert skriver:

    Jag förstår att Oksanen & Co tyckte det var förskräckligt att en prorysk person fick en minut (av 55 minuter) i ett program som handlade om Ryssland. Han är ju van att hans sida får prata oemotsagd under hela programtiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *