Krig&Fred

Den menige soldatens fred

8 Mar , 2016  

Ett av de viktigaste skiftena i vår historia genomfördes av en menig soldat, åtminstone var det så han började sin bana innan han valdes till Sveriges kung. Det handlar om vår förste Bernadotte på tronen, för vilkens insats vi har tvåhundra år av fredlig utveckling att tacka. Han, Karl den XIV Johan lade grundstenen. Troligen är det ingen annan än just han,  en av Napolions generaler, som skulle förstå att så snabbt utnyttja de historiska möjligheter som kampen på den Europeiska kontinenten gav. Här blir vår historia så knivskarp då personlighetens roll visar sig så avgörande.

Kring vad som hände beskrivs så väl i detta referat över en föreläsning av Gunnar Åselius att jag tillåter mig att citera stora delar.

Det var alliansen med Ryssland 1812 som skapade förutsättningarna för den 200 år långa fredsperioden som Sverige upplevt. Det menade historieprofessorn från Försvarshögskolan Gunnar Åselius på ett seminarium om de politiska händelserna i Napoleonkrigens slutsked.

Hur var en allians med Ryssland möjlig bara tre år efter förlusten av Finland 1809, fanns det inte en väldig revanschism i Sverige? 

– Det fanns revanschism. Valet av Karl Johan till svensk tronföljare 1810 dikterades av hoppet att med Napoleons gamle marskalk som kung skulle det bli lättare att få Frankrikes stöd för att ta tillbaka Finland (att ett krig snart skulle komma mellan Frankrike och Ryssland anade man). Bernadotte som kom utifrån var däremot helt osentimental när det gällde de östsvenska landskapen och insåg att utan goda relationer med Ryssland skulle Sverige alltid vara ytterst sårbart, säger Gunnar Åselius.

Gunnar_Aselius

 

Hur lyckades Karl Johan stävja den svenska revaschismen?

– När fransmännen i januari 1812 plötsligt ockuperar svenska Pommern uppstod en stark anti-napoleonsk opinion i Sverige och det utnyttjar Bernadotte för att diskret byta sida. Han skriver under en allians med Ryssland våren 1812 och träffar tsar Alexander i Åbo i augusti. Det som är bra är att han byter sida innan Napoleons armé hunnit gå under i Ryssland. Det kommer tsaren ihåg. Med Alexanders hjälp blir Karl Johan befälhavare för den allierade Nordarmén under slutstriden mot Napoleon, och får stormakterna att acceptera att Sverige erövrar Norge. Sedan blir Sverige, åtminstone fram till Karl Johans död, inriktat på att glömma Finland. Hela vikingaromantiken som uppstår då och görs till identitetsskapande för Sverige handlar exempelvis om detta – att skapa ett förflutet som vi kan ha gemensamt med norrmännen och som kan kanalisera bort svensk nationalism från de förbjudna områden i öster som alldeles nyss varit en självklar del av Sverige, säger Gunnar Åselius.

Varför är denna del av den svenska historien så okänd för gemene man?

Det kan ha att göra med att den inte passar in i den bild vi odlat av oss själva under 1900-talet. Många svenskar tror att Sverige inte varit i krig sedan förlusten av Finland 1809. Vårt sista krig var emellertid ett aggressionskrig, och ett framgångsrikt sådant. Vi gick 1813 i krig mot Napoleon och invaderade året därpå Norge för att kompensera oss för Finland. Det skaver mot identiteten som fredlig småstat. Att krigen 1813-14 innebar begränsade förluster – Karl Johan är den ende av våra kungliga fältherrar som börjat sin bana som menig soldat, på nära håll upplevt soldaters umbäranden i krig och som bland annat därför sparade sitt folk – har möjligen gjort fälttågen 1813-14 mindre intressanta i eftervärldens ögon. Att den svenska insatsen i Tyskland 1813 var blygsam och att fälttåget 1814 handlade om att erövra Norge (vilket var politiskt problematiskt att prata om före 1905) innebar också att dessa fälttåg inte kunde få någon framskjuten plats när den svenska krigshistorien skulle börja skrivas i slutet av 1800-talet. Slutligen har det säkert varit problematiskt att förklara att Sveriges framgångar 1813-14 i inte ringa grad berodde på stöd från den förmenta arvfienden Ryssland, säger Gunnar Åselius.

Vi står åter inför tider av stor politisk oro i världen, i Europa och inte minst i dess närhet. Människan har ett allt för kort minne och har lätt för att glömma. För att göra bilden av vår nuvarande situation behöver vi gå ytterligare hundra år tillbaka i tiden. I början av 1700-talet hade Sverige en betydligt mer krigisk men mindre lyckosam kung, han lyckades aldrig som alla vet, inte införliva Norge, det var istället inför Norrmännen ha förde sin sista strid. Vid Halldens fästning träffades han av en kula som för evigt sänkte hans huvud. Karl den XII kan också stå som förebild för en annan utrikespolitiska tradition.

Stormaktens och krigens Sverige, den segerrikaste av dess kungar var Karl den X, i vars tradition Sverige ödelade Polen och gav Sverige ett rykte som bland polacker hålls levande än idag. Det var organiserade grymheter och plundringar som polackerna mötte med ett gerillaḱrig som till slut tog musten ur svenskarna och den i stora delar köpta legoarmen. Europa var en kontinent av inre splittring och krig och Sveriges roll var allt annat än hedersam. Smtidigt stod Turkiet med sin muslimska kultur och knackade på Wiens portarOttomasnska imperiet

Efter sitt Waterloo vid Poltava flydde Karl XII till Turkiet för att med diplomati dra in Turkiet i krig med Ryssland. Är det samma utrikespolitiska traditioners kraftfält vi åter trätt in i genom vårt deltagande och stöd till krigen i Mellanöstern. Krigen i Afghanistan och Libyen förfaller mig lika meningslösa som Sveriges allians med Turkiet på 1700-talet. Den misslyckades då och vi har ingen anledning att varken önska eller hoppas att det skall gå Sveriges utrikespolitik vägen som den idag förs till stöd för USA-Natos krigsinsatser.

Stater med förhållandevis starka arméer tenderar likt USA nu, att se alla problem som då snickaren ser en spik. Det är bara att banka och gå på. Våra historiska erfarenheter talar tydligt för att detta är en nederlagens väg. Vår historia kastar ett starkt ljus över vår nuvarande situation och vi kan vägledas av både positiva och negativa erfarenheter. Dessa understryks då vi förstår att invasionen som Europa är utsatt för inte är spontan, utan välregisserad och godkänd av den inre fienden, den djupa staten, vilken inte kan bekämpas med en hammare.

Evert Larsson
admin@klyvnadenstid.se


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *