Marxism,Politik

M.Nyberg, Globalisternas dörrvakt

9 jan , 2016  

Har Sverige och dess folk rätt och möjligheter att försvara sig mot massimmigration, den frågan ligger vilande mellan raderna i Mikael Nybergs(MN) arikel i Clatè, Aparteid Light – den nysvenska modellen. Frågan ställs inte, men den beskrivning som vi får oss till del av de krafter som driver flykting och immigration ställer oss ändå inför problemet.

Så här ser MN frågan:

När befolkningen på landsbygden i Västeuropa växte och jordbruket omvandlades fanns det utlopp för det överskott av arbetskraft som uppkom. Drygt 50 miljoner européer, bland dem över en miljon svenskar, emigrerade till Amerika under 1800-talet och början av 1900-talet. De klev iland för att med statsmaktens goda minne lägga beslag på urbefolkningarnas marker.

För de som lyfter fram detta perspektiv finns två möjliga syften. Antingen gör man det för att försvara urbefolkningens rätt till sitt land, eller så används detta för att angripa den vita rasen och den ”europeiska civilisationens brott”. Från vänsterpersonligheter på nätet kan det senare perspektivet ta sig öppet rasistiska och hatiska uttryck. Som exempelvis denna bekännelse av en åsiktsdiciplinerad ”vit medelålders man”,

Den vita rasen är en kriminell avart av människor

Att MN inte lyfter ursprungsbefolkningarnas perspektiv blir klart genom angreppen han riktar mot de politiska rörelser i Europa som på nationell fot försvarar sina demokratier mot det sönderfall som kommer i massimmigrationen spår.

Sverigedemokraterna, Nationella Fronten och liknande partier driver på. De ställer olika delar av arbetarkollektivet mot varandra, främjar urskiljandet av ett etniskt avgränsat underproletariat och gör sig potentiellt användbara för ett monopolkapital som i avvecklingen av välfärdsstaten och dess klasskompromisser behöver nya ideologiska och politiska stöttor.

Och vidare i följande problembeskrivning och medvetet otydliga avgränsning i ”blågult”, vilket kan betyda allt från försvar av Sverige och dess politiska suveränitet, till främlingsfientlig samling.

Det är fel att dränera periferin på kvalificerad arbetskraft för att lösa de privatnationella företagens och den offentliga sektorns personalbehov, och vi ska inte ha förslummade delar av arbetsmarknaden där företag lever på överexploatering av utsatta migranter. Inget av detta är möjligt att uppnå i en blågul front mot invandraren.

Att analysen och de politiska förslagen blir så oprecisa och dubbeltydiga beror på att till och med marxist-leninisterna är splittrade och istället för att reda ut problemen genom diskussioner, väljer de att släta över dem. De små försök som gjorts att föra en diskussion har misslyckats och slutat i personliga slitningar och osämja. För att lösa de politiska problem som finns krävs en djupgående ideologisk diskussion där hela det marxistiska bygget sätt under belysning och såväl dess praktik som teori utvärderas. Inte mist gäller det frågan om vilken roll nationen och det nationella oberoendet har.

Eftersom MN är marxist följer hans analys ett förutbestämt mönster. I själva verket är ”analysen” bar en bekräftelse på hans teoris riktighet, det är en slags profanteologisk övning, en rituell predikan. För alla som varit en del av denna kyrka är den teoretiska liturgin välkänd, så låt oss följa dess förutbestämda mönster

Det första budet gäller systemet och dess natur, det handlar om kapitalismen och dess odelbarhet, och oföränderlighet. Antingen är det kapitalism och då är allt åt skogen, därför att det är de som äger som bestämmer, vilket vi inte skall tro att vi kan göra något av betydelse emot. Med MN:s egna ord kan det låta så här:

Arbetarrörelsen har ofta haft svårt att hantera förhållandet mellan nytillkomna och stadgade delar av arbetarklassen. Så länge fackliga rättigheter och sociala reformer vilar på ofri grund är de begränsade i tid och rum. Ojämnheter i den kapitalistiska utvecklingen och förändringar av styrkeförhållandet mellan klasserna hotar de mått av trygghet och välfärd som går att utvinna ur kompromisser med motståndaren.

Här har vi onekligen en liten språklig förnyelse. Jo da, ”ofri grund” det låter bra, men betyder avkodat att det är först då vi har socialism som vi kan känna oss trygga, eftersom makten då vilar i marxist-leninisternas händer, friheten per exelance.

Fortsättningsvis gäller det att beskriva det samhälle vi lever i så att ovanstående bekräftas. Det handlar om att presentera verkligheten på ett sätt att kapitalismen med stort K framstår som den enda kraften av betydelse, så att ingen missar att huvudet på denna drake måste fall.

I en process som är djupare än de pågående ekonomiska och politiska kriserna delar sig kapitalismen i centrum och periferi. Den skapar förväxta metropoler med utarmade omgivningar

I den beskrivning som föregick slutsatsen om den ”djupare processen” finns ingen problematisering av ekonomi och politik, annat än den mycket viktiga markeringen att alla nationella perspektiv på problemet, är att klassa som högerextremism och splittrande rasism. Detta genom namngivning i vanlig ordning av de politiska rörelser som reser det nationella perspektivet, inte minst genom att skydda de egna länderna mot följderna av flyktingfördrivningarna, vars konsekvens är att att försvaga och splittra arbetarklassen även i de europeiska länderna.

Här förkastas den enda struktur av politisk natur som har möjlighet att stå EU-byråkrati och internationellt bankherravälde emot, eftersom här faktiskt finns demokratiska institutioner, som kan användas för att bjuda motstånd vilket ju också är vad de namngivna partierna SD och franska NF gör på vissa viktiga punkter.

Oviljan att se lösningar inom det rådande ekonomiska systemet, dvs. utan att genomföra en socialistisk revolution är ännu mer avslöjande. Kapitalismen beskrivs därför så mystifierande och okonkret som möjligt. Att de ständigt återkommande kriserna inte beror på någon kapitalism i allmänhet undanhålles läsaren. De är finanskriser orsakade av bankernas ovarsamma och/eller medvetet destruktiva hanterande av kreditverktyget, dvs idag främst bankernas förfalskning av pengar. Inte heller tas den snedvridna beskattningen av arbete upp ,eller dess alternativ i en beskattning av kapital genom exempelvis jordränta. Anledningen är uppenbar kapitalismen, skall beskrivas på ett så slutet och enhetligt sätt att socialism framstår som det enda alternativet.

Ett centralt perspektiv för att möta den nyliberala revolutionen tar MN upp, det gäller arbetslösheten och vikten av att stå den emot.

Konflikterna är reella. Tävlan om jobben hör till kapitalismens grundförutsättningar. Arbetskraften är en vara. Säljarna kan om de samarbetar hindra konkurrensen från att utvecklas till antagonistiska slitningar, men det är inte lätt när arbetslösheten kryper inpå och försörjningen är i fara.

De förslag som NM tar upp som svar på den nyliberala attacken där just skapande av arbetslöshet är ett grundelement, är politiskt mest ingenting. Problemet läggs över på de arbetslösa och arbetare att lösa genom strejker och fackliga aktioner. Att dessa gerilla strider om än viktiga aldrig kan lösa problemet vet alla, det är givet. Till det krävs ett politiskt perspektiv som enar en majoritet av befolkningen för en politisk lösning genom reglering av ekonomin så att full sysselsättning uppnås. För detta krävs ingen ”socialism”. Den grundförutsättning som var för handen de närmsta åren efter andra världskriget är vad som måste återerövras, dvs makten över pengarna och hur de skapas. Att dessa kunskaper och perspektiv idag inte förs fram har vi till mycket stor del det marxistiska inflytandet inom vänster och arbetarrörelse att tacka.

För en arbetarrörelse som är så tillbakapressade politiskt då det gäller frågan om arbete åt alla, blir frågan om en reglering av arbetskraftsinvandring ytterst viktig. Att få ett stopp på massimmigrationen blir den sista möjliga försvarslinjen att upprätthålla. Förutom att misskreditera de som driver frågan mot massinvandring, vad har MN för politiskt svar på frågan.

Delningen i centrum och periferi är också en källa till de flyktingströmmar som dominerar inflödet av migranter till Europa. Utan en allsidig ekonomisk bas är det svårt att stadga ett samhälle och utveckla allmän välfärd. Länderna i periferin tenderar att falla sönder i inre motsättningar. De framstår i den västliga ideologiproduktionen som failed states, misslyckade stater som inte förmått anpassa sig till den pågående globaliseringen.

Återigen tvingas vi möta en ekonomisk kraft som utmålas som oövervinnerlig, som ”utan en ekonomisk bas”(läs socialism) går att hantera. Precis som borgerliga politisk strateger förstår MN sig på att använda sig av krisen som hot och förändringskraft. I chockdoktrinens anda får vi veta att kapitalismen till och med mobiliserat klimatet för att genom migrationsströmmar förstöra våra länder. Och vem kan ens tänka tanken att ställa sig mot naturens ordning.

Med den globala uppvärmningen, ännu en gåva till mänskligheten från de rika kapitalistiska länderna, tillkommer en långtidsverkande drivkraft. En treårig, svår torka, den värsta i modern tid, föregick Syriens sönderfall. 1,5 miljoner utblottade människor flyttade till städerna, där arbetslösheten och de sociala spänningarna redan var höga. Påfrestningarna blir svåra i tredje världen om Jordens medeltemperatur fortsätter att stiga. Väldiga områden kan bli obeboeliga.

Vad är då MNs svar på problemen. På 70-talet var vi 68or mer rakt på sak. Då gällde proletariatets diktatur och den väpnade revolutionen som kännetecken för en ärlig och god kommunist. Detta gäller fortfarande men det politisk receptet är så skamfilat att det inte går att predika rakt av. I analyser som denna som tar sig an strategiska frågor placeras istället de viktiga delarna mer fragmentariskt som episoder till synes fritt hängande. Det skall helst finnas något som påminner läsaren om det väpnande upproret eller behovet att använda våld. I denna text får vi också dess stärkande berättelser till liv.

Hur ser då det politiska motståndet ut enligt MN. För att det skall passa in i världsbilden låter han en kanadensisk ekonom få stå som representant för den ”borgerligt” styrda kapitalismen, vars förslag enl. MN ser ut som följer.

Borgerligheten har sina preferenser. Chicagoprofessorn och ekonomipristagaren Gary Becker rekommenderade 1991 västeuropéerna att ta efter USA:

1. Välj ut och välkomna välutbildade invandrare.

2. Minimera antalet flyktingar som beviljas asyl.

3. Låt övriga migranter stanna och arbeta illegalt utan tillgång till socialbidrag och andra offentliga trygghetssystem.

Istället för att utgå från vad ”svenskt näringsliv” och de politiska partierna har för syn på frågan om massinvandringen väljer MN en för svensk publik helt okänd professorsfigur som representant för ”borgerligheten”. Antagligen därför att han för fram ett förslag som kräver begränsning av invandringen. Genom denna halmgubbe förespeglar NM läsaren att hans egen otydliga linje grundar sig på kritik av ”borgerlighetens” invandringskritiska linje. Alla svenskar vet att storföretagen ytterst värnar om en fri invandring och att de politiska partierna gör likadant i större eller mindre grad.

Hur kapitalismen och den ekonomiska utvecklingen sett ut över tid, ger perspektiv och viktiga kunskaper. Det är därför viktigt att analysen blir riktig. Orsakerna till det moderna genombrottet under 1900-talets första hälft beskrivs enligt följande.

Bolagen tvingades utveckla sina produkter och sin produktionsteknik. I symbios med en växande offentlig sektor och gynnade av statliga subventioner och regleringar växte familjeföretag till monopolkapitalistiska koncerner med global räckvidd. Det gav utrymme för allmän välfärd och demokratiska genombrott.

Det gav utrymme för allmän välfärd och demokratiskt genombrott”. I MNs värld är det alltid kapitalisterna som bestämmer, de är allsmäktiga i rollen som ägare till ett diffust ekonomiskt system som följer sina egna lagar. Naturligtvis är denna analys tacksam för de som verkligen har makt och styr, eftersom de själva osynliggörs och görs personligen oansvariga. Detta system är dessutom så allsmäktigt att det till och med står fadder för ”allmän välfärd och demokratiskt genombrott”. I Sverige vet vi att det rakt inte förhåller sig på det viset. Såväl rösträtt. åtta timmars arbetsdag som allt annat av välfärd erövrades i politiska strider. Ytterst var det det politiska perspektiv som utvecklades i 1800-talets folkrörelser som slog igenom efter första världskriget. För att detta skall bli begripligt måste också MN:s förenklade syn på samhället i stort och kapitalismen i synnerhet förstås.

Framförallt handlar det om orsakerna till de ekonomiska kriserna eftersom det är de som driver arbetslöshet och dyrtid, och därmed är bestämmande för de politiska stämningarna och utvecklingen. Det är inte som marxister ända in i våra dagar påstår, ”omöjligt att förstå och förutsäga de ekonomiska kriserna”. Kriserna styrs precis som högkonjunkturerna av bankkapitalets kreditgivning. Det gällde såväl under 1800-talets slut som under 1930, 1990 och 2008. Det är det internationella finanskapitalets mäktigaste, mest inflytelserika och rika som genom kontrollen av banksystemet kan styra utvecklingen.

Efter krisen 1930 och världskriget som följde i dess spår tvingades en reformering av det finansiella systemet fram som gjorde att de första årtiondena efter kriget blev stabila, och relativt sett krisfria. Finansminister Sträng hade helt andra möjligheter att styra den ekonomiska politiken. Att som MN beskriva det som ett politiskt system innehållande ”planhushållning” leder tankarna fel, vilket inte är någon tillfällighet. Syftet är uppenbart, istället för fredliga medel och reform skall vårt politiska hopp ställas till revolution och socialism.

Historiskt har organiseringen av breda underskikt inom arbetarklassen varit avgörande för den sociala utvecklingen. Vi ser också idag ansatser. I Italien har daglönare vid lager och Försöken att påverka i Bryssel eller nå fackliga framgångar i byteshandel med höga företrädare för de stora företagen leder ingen vart av den enkla anledningen att makten att vända utvecklingen inte finns vid förhandlingsborden i glaspalatsen.

Detta är det generella sättet att förkasta det politiska arbetet oavsett gentemot vilka institutioner det riktas. Men faktum är att det är i dessa och andra lagstiftande församlingar som de politiska frågorna avgörs. Det enda sättet att nå fram till dessa institutioner är att formulera sig politiskt på ett sätt som överensstämmer med verklighet och hur folk uppfattar den.

Delar av arbetarklassen kan tillfälligt freda sig, men först när skarorna av arbetslösa, timmisar, visstidare, bemanningsanställda och proletärer med F-skattsedel sätter sig i rörelse går det att göra något åt de eländen som förr eller senare äter sig in i varje andrum på marknaden för arbetskraft. Många i dessa undre skikt är invandrare eller barn till invandrare, men här finns också andra. Blatte eller svenne är en bisak i mötet med kapitalismens mekanismer. Eller tydligare: kan bli.

Blatte eller svenne är en bisak i mötet med kapitalismens mekanismer”. Så avslutar MN sin artikel, men med brasklappen påhängd, “Eller tydligare: kan bli

På vilket sätt bidrar då MN? Genom att gå i armkrok med blattarna mot svennarna på samma sått som det internationella kapitalet. Det är idag ingen hemlighet för någon att kapitalet värnar fri invandring och att de politiska partierna stadigt rör sig i samma riktning. NM har visserligen beskrivit de problem och motsättningar de leder till i kulturkrockar och konkurrens om arbetsplatser, men perspektivet är hela tiden invandrarnas, så kan verkligheten inte beskrivas om man påstår sig angelägen att gå tillsammans.

Grundproblemet är att arbetsfolket skall behöva slås för sin existens, att arbetsmarknaden inte ger en möjlighet för alla till att förtjäna sitt levebröd. På detta problem har MN ingen lösning, men knyter ingående samman det kapitalistiska systemet med arbetslöshet som om det vore oskiljaktiga, vilket är en grov förenkling, och i grunden felaktigt. Kapitalintressen kan tvingas att godta full sysselsättning, som var fallet efter andra världskriget, det kan återuppnås. Förutsättningarna är en politisk rörelse som klart kan ange alternativet och hur det skall gå till. En förutsättning är att demokratin återerövrar kontrollen över penningskapandet, över krediterna. Ytterligare en förutsättning är att den nationella arbetsmarknaden försvarar sin balans mot företagens arbetskraftsinvandring och massimmigration. Vi måste återgå till den reglering av finanskapitalet som gällde före den nyliberala revolutionen.

MN:s bidrag faller inte på pluskontot då det gäller de konkreta förslagen. Han faller istället in i vad Soros och den politiska eliten står får, att på ett osakligt sätt inte hålla reda på vad som är flyktingar och vad som är invandring.

Så packar sig flyktingar från Afghanistan, Afrika och Mellanöstern i bräckliga farkoster för färden över Medelhavet. ……..Sverige har bättre förutsättningar än många andra länder att lösa det praktiska med flyktingmottagningen.

Endast en minoritet av de som kommer till Sverige från MÖ och Afrika är flyktingar. Att som MN konsekvent använda ”flyktingar” för vad som till 80% är immigration är mörkläggning. MN bidrar istället till att asylrätten undergrävs genom att vi låter ekonomiska immigranter lägga beslag på de knappa resurser som finns i Sverige och som idag utnyttjas till bristningsgränsen.

 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *