Politik

Weimar, Kappkupp och storstrejk

21 Dec , 2015  

Weimarrepubliken var den löftesrika parlamentariska formeln för ett nytt demokratiskt Tyskland, att det var många som inte var med på noterna vet vi. Redan under sitt första år utsattes republiken, buren som den var av krigströtthet och 1918 års revolution, för en dödlig attack. Wolfgang Kapp marscherade med fem tusen ”Freikorps” mot Berlin för att göra upp med demokratin och återupprätta Habsburgsmonarkin.

Vilka politiska möjligheter till försvar för republiken detta angrepp i sin förlängning genom storstrejken gav, är något som alla fiender till republiken omsorgsfullt har låtit mörklägga

Weimar behandlas numer huvudsakligen som en startsträcka för Hitlers maktövertagande, som om utgången var given på förhand. Som om vi inte behöver värdera de femton årens erfarenheter, skulden har ju redan fördeltas av segermakterna, Tredje Rikets dödgrävare, så varför bry sig. ”Det tyska folket bar genom demokratiska val Hitler fram till Führer, en skuld som de skall lära sig betala.” Att man i efterhand lägger skulden på ett helt folk, trots att ansvaret är ytterst ojämnt fördelat, är en konsekvens av denna mörkläggningen.

”Rasism” har blivit vårt samhälles ”stora problem”, åtminstone av mediernas och politikernas dagordningar att döma. Alla nitar alla andra för ”rasism” och alla är väl därmed också befriade och samtidigt offer för detta skrämmande sociala lyte, det går helt enkelt inte ihop, det går heller inte ihop att göra ett helt folk till ”rasister”, i detta fall det Tyska. Det enda sättet att frigöra denna påtvingade skuld är att tillräckligt detaljerat beskriva den tid som föregick Hitlers maktövertagande, och här synliggöra den klyvnad som hela tiden varit närvarande och som därmed delar ansvaret olika.

Vi skall vara tacksamma för att det kulturella klimatet de närmsta årtiondena efter andra världskriget inte var så intolerant och uppskruvat ”antifascistiskt” som det är idag, för då hade många fastnat i ett betydligt mindre politiskt korrekt nålsöga. Då hade inte personligheter som Ingemar Bergman eller Kamprad behövt göra sig besväret att idka karriär, dom hade varit rökt från början. I efterkrigstid var syndabocken redan utsedd, skulden redan utmätt, segermakterna, Japan, Österrike eller Nederländerna kunde sova lugnt, dessutom fick man ju så mycket annat att tänka på, det kalla kriget krävde ett helt annat fotarbete av de intellektuella inom kultureliten.

Det uppskruvade antiintellektuella klimat som vi nu har är vänstern i allmänhet och dess ideologiske hegemon, marxismen i högsta grad ansvarig för. Samma mått av ansvar måste också placeras på marxismens axlar vad gäller vänsterns och arbetarrörelses kräftgång och misslyckanden. Ingenstans på jorden där marxismen nått inflytande över statsmakten ser vi annat än politiska misslyckanden och sociala katastrofer. Det passar därför ypperligt, att nu dryga två årtionden efter realsocialismens fall gå tillbaka till den tid då allt startade. Kan vi redan under den ”proletär revolutionens” första stapplande steg se vart åt det skulle leda.

Vad handlar då Kappkuppen om? Ytterst om hur modernitet drabbar samman med det gamla tyska samhällets hierarkiska strukturer, dess junkermentalitet, dess konservativa traditioner i borgerligt och religiöst samhällsliv. Moderniteten genom industrialismens framväxt bärande nya kulturformer, det handlar om en framväxande arbetarrörelse, men framförallt om en konsumtionsdriven och framtidsinriktad medelklass. På det ideologiska planet, traditionella värderingar och värdegemenskaper kring familj, kyrka och nation, utmanas av industrialisering, ny teknik inom kommunikation och medier, modernitet genom medelklass, kultureliter och revolutionär arbetarrörelse, med nya perspektiv på familj, religion och samhällslivets organisering. Det handlar inte enbart om arbetarklass mot en utsugande kapitalism som marxisterna gärna gör gällande.

Vad som framförallt kännetecknar tiden före Kappkuppen var krigslut och Fred, fred med ett stort och välkomnande F. Freden 1918 var resultatet av krigströtthet, en allmän utmattning och uppgivenhet inför ett fortsatt krigande. Den krigseufori som piskats fram i samtliga länder åren före 1914 hade malts ner i fyra år av meningslös  människoslakt i krigets skyttegravar. Förutom förlusterna vid fronterna drabbades Tyskland särskilt hårt av handelsblockad, krigsekonomi och Entantens ekonomiska krigföring. Delar av arbetarklassen gjorde uppror och rådsorganisationer med ryska revolutionen som förebild växte upp runt om i Tyskland. Det civila samhällets sönderfall var den viktigaste faktorn bakom Tysklands kapitulation. Tyskland var inte slagna militärt, deras trupper stod fortfarande på främmande mark. Detta faktum ledde till en utbredd bitterhet gentemot de hårda villkor de segrande länderna påtvingade Tyskland genom Versailesfreden. Besvikelsen var utmärkande inom Tysklands militärer som genom avtalet tvingades att drastiskt skära ner sin stridskrafter, från 350 tusen till 100 tusen, stora delar av militären såg bokstavligen dessutom sin ställning och sina karriärer gå upp i rök.

De olika grenarna inom försvaret skattade sin lyckas stjärna att det inte var de som tvingades sätta sina namn under fredsfördraget hösten 1919. Det utnyttjades av armens ledning som såg fredsfördraget som en signal till att gripa in i den politiska processen, även till kostnaden av en bruten fred, vilket skapade oro inte minst inom arbetarrörelsen. Bland Syndikalisterna spreds ett upprop manande till motstånd redan under hösten 1919:

Kupp_KuppenUpprop

Redan flera månader före Kappkuppen var det politiska linjerna knivskarpa.

Kappkuppen: Den 13 mars 1920, drevs den socialdemokratiskt ledda regeringen på flykten av den mest demokratifienliga monarkisterna och höger”nationella” krafterna inom militären.
Klippt från Wikipedia;

…..Kuppen emanerade ur de antirepublikanska sentiment som närdes av den tyska högern. Målet var att störta Weimarrepubliken och återinföra monarkin. Kuppmakarna, general Walther von Lüttwitz och ämbetsmannen Wolfgang Kapp, som tvingade regeringen, med rikskansler Bauer i spetsen, att lämna Berlin, kom ur ett nationalistiskt nätverk organiserat i Nationale Vereinigung. De hade också stöd av Erich Ludendorff och kretsen kring det ultrakonservativa Deutsche Vaterlandspartei, vilket Kapp 1917 varit med om att bilda. Kuppens militära del bestod av en i Berlin stationerad frikår, den så kallade Marinebrigade Ehrhardt, som regeringen beslutat avveckla. Brigaden, ……. bestod bland annat av veteraner från striderna i Baltikum, de så kallade Balticumer. Den hade gjort svastikan som sin symbol och dess medlemmar kom senare att till icke ringa del ansluta sig till den nationalsocialistiska rörelsen och SA.

För att förstå vad som nu händer behövs några politiska faktorer föras in i bilden. Tyskland 1920 befinner sig i en brytningstid vad gäller två avgörande politiska grundförhållanden. Det handlar om synen på demokrati, i den parlamentariska from som även Tyskland nu lärt känna den under 70 år efter andra världskriget, och det handlar om synen på politiskt våld, dvs det alternativa sättet, det fördemokratiska sättet att etablera politisk makt. Fram till 1920 så styrdes Tyskland av eliter med rötter och stödjepunkter i ett feodalt system, de försök till att förändra detta gjordes med folkresningar, revolutioner och barrikadstrider med vapen i hand. Detta var den uppstigande kapitalistklassens sätt att utmana det feodala systemet, att i takt med det frambrytande moderna anpassa och omforma hierarkiska maktstrukturer. Modernitetens genombrott efter Naopliontidens imperialistiska äventyr, efter Waterlo, med romantik, nationalism, liberalism och folkrörelser lade grunden för nya förhållningsätt till samhällsbyggnad och synen på politisk makt. Det var ur dessa utveckliongslinjer som kravet på ”en man en röst” växte fram.  Det var framförallt de ”feodala” bestående maktstrukturerna och delar av den framväxande arbetarrörelsen som höll fast vid våldet som det viktigaste och avgörande medlet för att bygga samhällen och etablera politisk makt.

I Tyskland formerar dessa sig i de politiska rörelserna på ytterkanterna av den politiska vänster-högerskalan. På vänstersidan de revolutionära marxisterna som i växande utsträckning organiserade sig i det 1919 bildade Tredje Internationalen som politiskt kontrollerades från Moskva. På högersidan radikala politiska strömningar med stödjepunkter inom inte minst militären. Först 1920 bildades det parti som mer än något annat skulle forma Tysklande under de närmsta 25 åren, Hitlers NSDAP. Men redan nu ser vi länken mellan de i Kappkuppen deltagande soldaterna med hakkorsen kritade på sina hjälmar. Båda dessa rörelser gynnades av den stora närvaron av efterkrigsfenomenet Freikorps, på frivillig bas organiserade soldater, finansierade av storföretag och allmänna medel. De revolutionära marxisterna organiserade sig även de militärt, allt efter deras behov av att göra väpnade ”revolutioner” eller att bekämpa Nazisterna i gatustrider.

Kapp-Putsch,_Berlin

Den nya republiken hade många fiender, genom Kappkuppen ett rent dödligt hot. De enheter av Freikorps som nu invaderade Berlin och jagade den sittande regeringen, SPD(socialdemokrater), på flykt, var de samma som på hösten 1918 slog ner det kommunistiska Spartacusupproret med våld och mördade deras främst ledare Liebknecht och Luxemburg. Trots detta så valde de revolutionära marxisterna i KPD att inte stödja den generalstrejk som sponatant utvecklades i Berlin och som redan nästa dag fick ett brett stöd av samtliga fackliga organisationer. KPD ansåg att kuppmakarna och SPD-regeringen var av samma skrot och korn. Ett viktigt argument var att den socialdemokratiske ministern Noske var ansvarig för överenskommelserna med Freikorps som ledde till att Spartacusupproret slogs ner.

Generalstrejken fick ett gensvar utan motstycke, vilket gjorde att KPD tvingades ändra sitt beslut och stödja strejken. Uppropet som fick en så kraftfull efterföljd återfunnet i en Syndikalistisk gammal skrift i faksimil på en undanskymd vrå på nätet.

KappUppropGeneralstrejk

Innan den socialdemokratiska regeringen utlöste generalstrejk vände de sig till Reichswehr om stöd mot kuppmakarna. Armens högst chef generallöjnant Hans von Seekt avböjde Noskes begäran med motiveringen att Reichswehr inte bekämpar Reichswehr, och att han avsåg att ta semester på obestämd tid. Von Seekts ståndpunkt förutom sina politiska sympatier åt höger var också principiella, Reichswehr skulle inte blanda sig i politiken, utan stå som en samlande kraft mot yttre hot och som förutsättning för Tyskland som en framtida stormakt. För att bidra till detta verkade von Seekt för att omorganisera krigsmakten från massinfanteri och ställningskrig till vad som skulle komma att känneteckna andra världskriget, bixtkriget.

Generaler och politiker förlitar sig om de kan på militär och polis för att med tvångsmedel upprätthålla ordningen, nu tvingades regeringen att använda ett mycket mäktigare politiskt vapen, massmobelisering och storstrejk. Regeringen var pressad och hade egentligen inget val, även om de skulle avstått,  skulle strejken ha spridits spontant, om än inte så snabbt och med den explosiva verkan och resultat den nu fick.

Tyska generalstrejker är sällsynta företeelser, efter 1933 och Hitlerdiktature blev de praktiskt ogenomförbara. Någon mer lyckad generalstrejk än den veckolånga strejk som gjorde kuppmakarna kring Kapp maktlösa finns inte över huvud taget. Den är enastående i strejkernas historia. Bara på några timmar konfronterades kuppmakarna med dess följder. Den spred sig spontant men fick genom att samtliga fackföreningar, inklusive de s.k. gula, de katolska och protestantiska fackens stöd en explosionsartad utveckling, enigheten var i det närmsta total.

Evelyn Anderson författare till, Hammer or Anvil, ( Sammarbetade med George Orwell);

Never before and never after was the solidarity of the common people of Germany as great as it was during the Kapp days. Never before and never after had they so great a chance to rid themselves, once and for all, of the powers of reaction and aggression and to lay the foundations for a living democracy. This chance they forfeited.

Det finns mycket lite skrivet om strejken, som alla strejker har den, trots sin betydelse inte ens fått ett namn. Den är inte ensam om att av eftervärlden behandlas så njuggt, trots dess enorma förtjänster, som uppnåddes så snabbt och smärtfritt. Alla strejker har av de som fört pennan för eftervärlden placerat dem i bakgrunden. Det gäller åtminstone alla lyckade stora strejker, som strejken i Barcelona 1919 som tvingade den spanska regeringen att införa åttatimmars arbetsdag. Storstrejken 1909 i Sverige är omtalade eftersom den avslutades utan att dess krav infriades, det var ett nederlag som gärna framhålls. Den stora gruvstrejken i Norrbotten sextio år senare visar på strejkens kraft men också på dess komplexitet på grund av den politiska miljö som omger den. På hur strejken i sina inledande skeden, när den fortfarande är i arbetarnas händer, är ren och oomtvistad och går segrande fram. Hur den över tid sätts under tryck utifrån och undergrävs inifrån av politiska grupper inte minst från en hela flora av vänstriga bokstavskombinationer som söker exploatera den politiskt.

Att generalstrejken mot Kapp blev en sån framgång beror på på dess stora uppslutning och dess snabba resultat. Målet för strejken var tydligt och dess förankring grundmurad i försvaret av en endast två år gammal fred som nu höll på att gå förlorad. Strejken hade en ovanligt stark legitimitet i samhällets rättsordning och målet för strejken var att försvara den nyvunna rösträtten formaliserad i den först tyska republiken. Den breda uppslutningen genom förankringen i den störtad regeringspartierna och stora fackföreningar, var den möjlig att avsluta på ett ordnat vis. Mot det segerrika avslutet stod en en revolutionär tendens som från början inte deltog i strejken, det handlar om KPD den tredje internationalens, Moskvas, representanter i den tyska arbetarrörelsen.

KPD:s oförmåga att känna av stämningarna för fred, hade sina orsaker i den egna inriktning på klasskrig. Deras politiska linje var lika enkel som verklighetsfrämmande, ”Följ det Ryska exemplet”.  Det var en vägledning som ledde till två kuppförsök 1921 och 1923, båda misslyckande med mänskliga offer som följd. Det var denna stelbenta, dogmatiska, revolutionsromantiska inställning som gjorde marxisterna oförmögna att läsa och förstå den fredslängtan och optimism inför framtiden som var så dominerande i det tyska samhället. De Tyska kommunisterna delade sentiment och politisk blick för framtiden med individer och grupper som skulle bli en del av Hitlers nationalsocialistiska rörelse. De var båda inställda på krig, i kommunistretoriken omskrivet som klasskrig, medan det tyska folket var helt upptagna med att njuta av freden och på bästa sätt söka ta ansvar för den.

Vad hade blivit följden om generalstrejkens seger, den enhet för fred och demokrati som kännetecknande den, vårdats för att stå som inspiration och mönster mot kommande attacker mot den unga republiken? Vänstern föraktad den. I ljuset av sina drömmars proletära ordning var den inte värd mer. Nazisterna hatade den av lika starka ideologiska skäl, och båda lurpassade de på ett tillfälle att falla den om strupen. Men utan stöd från annat håll skulle de aldrig fått en chans.

Det var första världskrigets segermakter som genom Versaillsfredens krav på krigsskadestånd omöjliggjorde en tysk ekonomisk återhämtning. Det var två förutsättningar som tillsammans drev ekonomin mot hyperinflation som blommade ut under åren 1922-23. För det förta den bristekonomi som krigsskadestånden skapade i realekonomin, för det andra politiken att möta krigsskadeståndens avbetalningar genom att tunna ut värdet på den tyska Marken genom att låta sedelpressarna gå. Om det var Schacht och den tyska riksbanken ensamt eller de privata bankerna, med makten över sedelpressarna, eller båda i förening är svårt att avgöra. Hur som helst finns ett ansvar från högsta ort, de kunde inte varit omedvetna om vad som höll på att hända med den tyska ekonomin mellan krigsslut och hyperinflationens ekonomiska förödelse.

Ur det sociala sönderfall som hyperinflationen skapade växte det politiska utrymmet för de revolutionära rörelserna på både Vänster och högerkanterna, de skulle också båda två göra sina försök. Kommunisterna i Moskva med Trotskij i spetsen verkade för att en väpnad resning skulle genomföras. Ledningen i KPD motsatte sig. Framförallt i Hamburg sattes kupplanerna i verket. Polisstationer anfölls och vapen beslagtogs. Ytterst få medlemmar deltog i våldsamheterna som på ingen plats varade mer än ett dygn innan hetsporrarna gav upp. Hur erfarenheterna av dessa vansinniga väpnande attacker värderades säger en del om detta partis ideologiska ryggrad. Hämtat från Wikipedia:

Rejection by both the Republic and the SPD strengthened the Communists. Within the KPD, the Uprising became a heroic legend[1] about the ”courageous” few rebels facing a hopeless fight. The defeat of the Uprising was interpreted as the consequence of too little centralization and too little obedience to party-oriented structures and evidence that these must be increased.

En rörelse som säger sig vara hela mänsklighetens frälsare behöver enligt ovan, mer ”kommunism” dvs starkare knytning till Moskva, och mindre demokrati.  De misslyckade kupperna till trots så drar inte KPD eller kommintern några slutsatser i sin politiska strategi, det är fortfarande ”den ryska revolutionens väg” som gäller.

Nazistern låg och lurpassade på kommunisterna får att använda deras kupp som en förevändning att start en kontrarevolution. När det av KPD:s Hamburguppror bara blev ett dygns vapenövningar startade Hitler sitt eget  väpnande äventyr i München. Hitler hade räknat med militärens medverkan eller neutralitet, vilket visade sig vara en felkalkyl. Den lokala polisen och militären mobiliserades tack vare att kuppmakarna schabblade med de ”tillfångatagna” ledarna över Bayern, Kahr med flera, som därmed gavs tillfälle att  beordra motstånd. Hitler sårades och i desperation över misslyckandet på gränsen att sätta en kula i det egna huvudet.

I det korta perspektivet var Münchenkuppen ett misslyckande. Hitler förstod dock till skillnad från kommunisterna att vända motgången till en propagandaseger. Kuppen användes på många olika sätt i den mytbildning som Hitler skapade kring den nazistiska rörelsen. En bild skapades av kuppen som ett viktigt steg i en ”nationell” revolution. En jämförelse med kommunisterna är slående, och till de senares nackdel. Münchekuppen kostade ett tugotal människor livet, de flest anhängare till Hitler, fyra poliser miste livet. Vad gäller ”revolutionsförsöket” i Hamburg ger Wikipedia följande besked:

The Uprising claimed at least 100 lives and more than 300 were injured. Of the dead were 17 police officers, 24 rebels and 61 innocent bystanders. There were 1,400 people arrested. In Schiffbek alone, 191 people were arrested and later, in February 1925, had to be tried at the Altona Landgericht because of unrest in Schiffbeck, where the KPD had garnered 32.4% of the vote in the May 1924 election.[6] This was the largest of the trials against the Uprising insurgents.

Det politiska misslyckandet exponeras här i sin nakenhet, i döda som bara glöms bort, för vilka inte ett politiskt ansvar utkrävs. Det övriga samhällets politiska dom över kuppen blir även det tydligt genom antalet som ställs inför rätta. Istället för att ta ansvar för den politiska katastrof detta tydligt visar klär sig de ansvariga i en politisk offerkofta anklagande överheten för politiska domar. Jamen visst!! men vem är det som genom sitt handlande gjort detta möjligt?

Generalstrejkens sammansvetsande kraft bryts så upp i ett politiskt klimat av misstro och splittring.

Hitler vars målsättningar är ett totalitärt europeiskt imperium behöver inte göra de övervägande som politiska ledare – om än självutnämnda – för det arbetande folket måste göra. Är det hans relativa frihet i förhållande till ideologier och sociala kraftfält som gör honom intellektuellt friare. Nazisterna lyckas inte bara med att slå politiskt mynt av sin misslyckade kupp, de förmår dessutom dra politiska lärdomar av misslyckandena. Efter kuppen drar Hitler slutsatsen att polis och arme kommer att försvara republiken vilket gör den väpnade ”revolutionens” väg omöjlig, därför så beslutar sig Hitler för att använda sig av de parlamentariska institutionerna för att gripa makten och genomföra sin Führer-stat.

1923 segrade Weimar ytterligare en gång, nu kunde den inte bara räkna det arbetande folket till sina försvarare nu stod de väpnande styrkorna och polisen som en garant för dess fortbestånd och demokratins stabilitet. Den tyska demokratin hade bestått ett antal prov, men sina fiender hade den fortfarande kvar. Skulle deras samverkande krafter få Weimar på fall. Storbritannien med sitt imperium, berikad med Versaillsfredens krigsbyten i ny kolonier tålde ingen konkurrens. Dess underliggande ryggrad i Citys bankimperium hade genom bildandet av Federal Reserv i USA växt samman till ett samverkande angloamerikanskt globlat bankimperium. Tysklands yttre fiende var starkare än någonsin.

De inre hoten i form av totalitära ideologier var båda intakta och bidade sin tid. Hitler med sin nya strategi, att som en trojansk häst bryta upp demokratin var genom denna politiska förnyelse ett än större hot. Den Tredje Internationalen, genom KPD, kontrollerad av Moskva stod samtidigt som en garant för att den tyska arbetarklassen skulle förbli splittrad i sin fientlighet gentemot den Tyska republiken.

Mot alla faror stod också en arbetande befolkning, mannen på gatan, som i handling visat vad den stod och var mäktig då ett val gavs. Tyvärr var det ingen organiserad politisk kraft av betydelse som förstod att hålla generalstrejken mot Kappkuppen i minne.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *