Politik

Unghögern

26 Nov , 2015  

När jag blev förfrågad att skriva en artikel om Östen Kjellmans bok Unghögern tyckte jag att det var en rolig och bra idé. Jag har haft tillfälle att ångra mig ett flertal gånger sedan dess. Jag förstår mig helt enkelt inte på denna bok, vad den har skrivits för, helt enkelt vad meningen är med den.

Men visst , så här reagerade jag efter de första bekantskaperna med boken om Unghögern;
…..men detta är ju fantastisk, Helen Lööw, heller vad ni nu heter bland kartläggare av ”högerextrema politiska miljöer”, släng er i väggen, med era tafatta akademiskt svala försök, ej som här kommet ur ”bestens” egen mun, ni kommer med rena halvmesyrer. Här är boken som totalt undergräver er marknad. Allt som behövs om man söker bränsle för att ideologiskt nita Sveriges nationalsocialister.

Visst finns ett idéhistoriskt värde i att belysa nationalsocialismens rötter i svenska högerradikala traditioner, att det som begrepp föddes i Unghögern. Men för hur många är det något entydigt positivt? Att använda som politiska gränsdragning till egen fördel, kan något mindre lämpligt överhuvudtaget tänkas. Om det handlar om ett politisk slagsmål bland olika riktningar om nationalsocialistiska heraldika, varför ge ut en bok? Dessa mina valhänta försök till förklaring, kräver kanske också en förklaring, en slags halvpudel möjligen. Jag är inte bekant med den högerradikala politiska miljön, som ursäkt till alla som möjligt finner mina frågor bisarra.

Att såga en ”urkass bok”, kan väl inte vara något problem, undrar säkert vän av ordning. Det finns dock ett intresse som är betydligt viktigare än denna bok och som kräver ett mer varsam hantering, frågan om nationen, frågan om Sverige och dess ställning. Och eftersom nationen idag har ytterst få vänner blir vårdandet av alla relationer som kan vara till dess gagn av stor vikt. Men klyvnaden finns i allt och bakom de mest devota hyllningar kan gömmas ideologiska tendenser som i verklighetens värld är återvändsgränder, och i sin förlängning, folks och nationers undergång.

Vi rör oss på minerad mark och inte ens i vår tid, då det nationella oberoendet överges av alla etablerade politiska partier inför den globaliserade ekonomins attacker kan inte alla ”nationalister” ses som vän och allierad. Samtidigt lever vi i mångt och mycket i en ”ny tid”, där globala ekonomiska och politiska krafter möblerar om på det mänskliga livets alla områden och ger moderniteten ett helt nytt ansikte, dess nationella fernissa stryks över av en mångkulturell blandfärg som övertid alltmer tonar över i en grå monokultur, en kosmopolitisk blandkultur vars innehåll fylls av internationella organisationer och företag. Samtidigt skapar det en motkraft, vad ger inte detta för möjligheter för ett nationellt uppvakande?

Erfarenheterna av den senaste valrörelsen, inte minst gäller detta svenska nationalsocialister i SvP. Det polariserade politiska klimatet har gjort varje försök till organisering till ett föremål för ytterligare indelningar och ytterligare bränsle för mediernas polariseringsövningar. Problemet är dock vårt eget eftersom denna splittringens strategi endast kommer att lyckas om vi själva accepterar etiketterna som skampålar. Resultatet blir ett politiskt klimat där allt verkligt fritt meningsutbyte omöjliggörs. Är det först en ekonomisk och social kollaps som kommer att kunna rensa ut dessa skrubbar av ideologiska och politiska lik, syndabockar och skampålar, och riva de sociala skrankor de vilar på, så att devisen ”allas lika värde” åter kan betyda något för varje frimodigt hjärta och sinne. Kanske måste vi inse att vi alla är det vi gärna utmålar våra motståndare till, småkejsare utan kläder. Att det är många som har åsikter om vari vårt politiska elände består är alldeles uppenbart, men inte till någon glädje då det kollektiva sammanhang som skulle rena dem och lyfta dem till en kollektiv berättelse inte finns.

Om det nu är ett sönderslaget Sverige som är förutsättningen för en politisk förnyelse, vad är vi då beredda på att bistå med i uppoffringar för egen del för att skapa det nödvändiga politiska klimatet utan att ta det genom en ekonomisk och social katastrof, med allt vad det skulle innebära för en ekonomi så sårbar som den svenska. Hur mycket svält tål ett folk som inte upplevt något motsvarande på hundra år. Kan nazister och kommunister börja prata med varandra? Börja föra ett samtal på allvar. Och sluta, att mellan skål och vägg, önska livet av varandra? En ideologisk demobilisering, där landsförrädare och klassförrädare öga mot öga kan se och erkänna att det fram för allt är människor, och kanske till och med svenskar. I detta ärende finns inga organisationer att tala till, det handlar om enskilda individer, deras val vid de möten som trots allt finns, om insikt att det finns något unikt att vårda just där och bara för dem.

Att det finns en möjlig lokal och nationell politik att enas om tror jag. Dock det finns hinder f.f.a. i de ideologiska skyttevärn som rustats på båda sidor under ett sekel, och som faktiskt har lett till stora katastrofer för båda. Med tanke på katastrofernas omfång borde de ideologiska värnen vara så djupa att de för alltid blev dessa ideologiers och utövares grav.

Segrarnas histora har dock berett vår tid på annat vis. Den nya tid som bröt fram behövde även den ideologierna för tankekontroll och stöd för social inordning. Det har inte varit som segrare på slagfältet som gjort marxismen till en ideologisk hegemon i vår tid, utan att den vis av sina misslyckanden genom massrörelser, ändrade strategi. Stödjepunkterna bland intelligentsian användes i ”marschen mot institutionerna”, så skulle makten över staten erövras. Strategin har burit frukt. Marxismen har erövrat hegemonin över tänkande och idéproduktion, Det är ur dess idévärld som internationalism bitit sig fast i kultur och politik och berett vägen för det internationella kapitalets politiska framryckning.

Den Unghöger som växte fram i början på 1900-talet gjorde det som en motreaktion mot den modernitet som marxismen var en allt viktigare del av. Centralgestalten Rudolf Kjellén var mot slutet av sin levnad nedslagen och desillusionerad inte minst på grund av det tyska nederlaget under första världskriget, vilket fick honom att tona ner de biologiska drivkarafterna till förmån för nationens kulturella värden. Det som delvis redan var uppgivet på 1920-talet drar nu Östen Kjellman i härnad för att återupprätta, som en ideologiska plattform för en nationell förnyelse. Utan tvekan är det synen på rasernas betydelse i den mänskliga utvecklingen som är den bärande idén, men……

Redan på 1930-talet sattes de nationalsocialistiska idéerna på prov i svenska kontext. Trots närheten till dess reella födelseort var testet entydigt. De goda relationerna till Tyskland och den politiska draghjälpen ur dess stålglans till trots. Trots ledande kulturpersonligheter som Sven Hedin, samlade aldrig den nationalsocialistiska rörelsen mer röster än i 1936 års val, omkring 40 tusen. Sveriges folk visade tydligt vari sympatierna fanns. Folket svek storstilat och entydigt, trots att idéerna var betydligt bättre förankrad i kulturelit och bildade konservativa kretsar än vad de är idag..

Vad har då hänt som på något sätt förändrat förutsättningarna till en nationalsocialistisk förnyelse i Sverige idag?

Trettiotalets nationalism genomsyrade hela samhället, och står ut mot dagens internationalism. En ny folklig kosmopolitisk mentalitet som under årtionden närts av framstegsoptimism och charterflyg, och som trots klimathot bara ökar. En teknologisk utveckling som i stegrad takt drar varje generation allt längre bort från lokala och nationella sammanhang.

Mellankrigstidens modernitet av övermogna darwinism och stora intresse för rasbiologi har under efterkrigstiden vänts i sin raka motsats. Förändringen är så grundlig att till och med allsköns ”vetenskap” inte längre erkänner existensen av mänskliga raser. I den strängt reglerade åsiktskorridoren klassas alla som inte ställer upp på rasernas plötsliga försvinnande som rasister.

Ett lokalt och nationellt kulturliv har ersatts med amerikaniserad masskultur. Den av Rudolf Kjellén så föraktade individualismen har gjort Sveriges folk till ett av de ensammaste i världen, och på dess altare rosslar både familj och kyrka.

Globaliseringen har förändrat allt och förpassat nationalsocialismen till historien, och för att starta ett samtal om en möjlig ersättare måste vi kanske börja med att förstå hur vi förändrats. Vi behöver en grundlig diskussion om vilka vi är både som biologiska- och kultur-varelser. Till det förra har tillkommit stora genombrott i kunskaper om hur vi människan utvecklats till de vi är, och hur detta representeras i biologi och gener.

Tiden må vara ur led, och mänskligheten förlorat kontakten med sin arts möjligheter. I vilken riktning man nu för egen del ser nytt ljus och möjligheter, finns ingen annan möjlighet än att ställa sig i denna mänsklighets och dess kollektivs mitt för att hitta anknytning, och en väg framåt.

En vällovlig tolkning av Östen Kjellmans arbete är att han försökt nå en politisk förnyelse genom att sträcka sig förbi och över det tyska nationalsocialistiska misslyckandet, tillbaka till dess förhistoria för att om där möjligt hitta ej upptäckta källdrag av renare vatten.

Jag väljer att märka fortsättningen ”Sverige”, på detta nedslag i ÖK:s ”Unghögern”. Sverige som en riktpunkt för samtal om behovet av en politisk förnyelse. För det är i denna självklara punkt vi hur som helst måste landa, det är i den punkt som politisk makt underifrån fortfarande har förankring.

Det handlar om nationen i den konkreta gestaltning som är vår. Vad har då ÖK att säga.

Det är i samma punkt som Östen Kjellman tar sin utgångspunkt i, i de första kapitlen i boken,

I ”Goda tankar leva”, en tillbakablickande tidningsartikel på 1940-talet
av signaturen Erik Blom (James Kjellman), heter det att Svenska Folkförbundet
”var avsett att bli en samlande organisation av samlande krafter,
men blev mest en stridsorganisation. Svenska Folkförbundet kom på kant
med fackföreningsrörelsen och socialdemokratin.” I förbundets program
kunde man läsa:
Svenske arbetare hafva, uppfordrade af kälek till fäderneslandet och af  ansvarskänsla gentemot densamma, sammanslutit sig till landets försvar mot inre och yttre faror samt rikta till sina kamrater och andra män och kvinnor oafsedt samhällsställning en allvarlig uppmaning till gemensamt arbete….
För att kunna under fredens hägn eröfra och befästa en plats i nationernas främsta led måste vårt folk känna sig starkt inåt och utåt….
Vi vilja arbeta för klasskampens aflösande med samhällsfred och för klassfördomarnas aflösande med samförstånd samhällsmedlemmarna emellan. Och åt den ungdom, hvilken föredrager att vara nationalmedveten framför att vara klassmedveten, skall gifvas en själfständig
hedersplats i våra led….
I detta syfte vilja vi såsom våra uppställa alla nyttiga och genomförbara sociala reformkraf, men däemot icke sådana kraf, hvilka rikta sig mot samhällets djupaste grundvalar, den personliga friheten, familjen och den privata äganderätten. 

I förbundets stadgar säger man sig vilja ”upptaga striden mot samhällets inre såväl uppenbara som hemliga fiender samt dävid säskildt kämpa mot otillbörligt förenings- och partiförtryck.”
Vidare vill man ”arbeta på stäkande af landets yttre försvarskraft….
Med tidsenliga maktmedel vilja vi möta den fara, som utifrån hota nationens tillvaro.”

Med sin bakgrund i de borgerliga klassernas kulturella elit var Unghögerns ställningstagande mot arbetarnas självständiga organisering i praktiken en organisation riktad mot arbetarklassen, och därmed var också deras politisk öde beseglat, deras historia blev kort. Klasskamp är inget marxistisk påhitt, det är social verklighet och kräver som sådan ett adekvat politiskt svar i facklig och politisk organisering. Att det marxistiska svaret på samma frågor är en återvändsgränd hjälpte inte, det var inte dem Unghögern valde bort, utan arbetarna.

Genom statskuppen 1932, (Ekman tvingades avgå på grund av finanskapital och socialdemokratins angrepp), öppnades upp för den politiska lösning som trots stora och avgörande brister kom att hålla till dess finanskapitalet övergav denna nationella gemenskapen, till förmån för nyliberalism och globalisering. Vad som kännetecknar perioden var en eliternas förening genom starka band mellan finans och stat, regerad av socialdemokratin, detta till priset av en begränsning av de fackliga organisationernas friheter. Syftet, arbetsfred, folkhem, och en industriell utveckling uppnåddes.

En alternativ utveckling skulle kunnat bestå i en förståelse får att både klasskamp och klasssamarbete måste få politiska och organisatoriska uttryck. Motsättningarnas enhet och kamp förutsätter varandra. På grundval av arbetarnas fackliga styrka skulle en korporativ lösning kunnat byggas, med en revolution av arbetsledningen och en demokratisering av de industriella processerna som följd. Istället behölls paragraf 32 och därmed kapitalets oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet.

Den motsatsernas enhet som socialdemokratin etablerade var eliternas samarbete, som lämnade fotfolket i fortsatt underordning. Vilka vinster det finns i en demokratisering av arbetsorganisationer fick nu företagen ensamt utveckla. Det finns både goda och dåliga exempel, Götaverken kan framhållas som talande för det förra. Att det blev det industrifeodala Japan som blev de stora utvecklarna av arbetsorganisationen under 60-70-tal är ingen tillfällighet, inte heller att det som finns av demokratiska strukturer, och nu rivs ner i Sverige genom New Public Manegment, är en följd av den nyliberala revolution.

Synen på klasskampen behöver som mycket annat frigöras från den marxistiska tolkningen, och det högerradikala förnekandet. Framför allt handlar det om romantisering av våld och det i teori grundade behovet av revolutioner. Majoritetsintresset, allmänintresset, behöver inte annat än demokratiska processer för sin framgång.

När nu författaren gjort sig besväret att återknyta till svenska idétraditioner, hade en avkodning av deras värde i vår svenska historia varit på plats, men fången i sin nationalsocialistiska värld är det till Hitler och den tyska Nationalsocialismen som knytningarna hela tiden görs. De enda sätten att testa Unghögern är att sätta dess idéer i vår tid.

Frågan om nationen kommer först på tredje plats i Rudolf Kjelléns politiska rangordning. Före kommer, ”den enskildes frihet gentemot staten” och ”likaberättigandet mellan samhällets olika klasser”. Många idag är säkerligen beredda att hålla med, trots att vår tid är en tid då nationen och den nationella självständigheten är under attack av globaliseringens krafter och med den faller också de politisk strukturer som möjliggjort framstegen för individens frihet och jämlikhetssträvanden. Tvingas vi då inte nu vända på rangordning?

Vad finns då i Unghögerns syn på nationen som kan vara viktiga ideologisk bidrag för att återge det sin centrala plats i det svenska folkets kamp för sina intressen.

Rudolf Kjellén om nationen:

Nation (eller folk) är en sammanfattning
av människor, som har gemensamhet i härkomst, kroppsbildning,
skaplynne, fosterland, språk, kultur, religion, rättsordning, sedvänjor, styrelse
och historiska minnen.

Inget iögonfallande här, samma definition skulle kunna plockas fram från andra ideologier. Det som ÖK lyfter fram som Unghögerns bidrag till synen på nationalism är organismteorin, Rudolf Kjellén:

Hos staten skönja vi innerst ett lefvande väsen, en naturlig, sig utvecklande enhet emellan de många indivderna, en gemensamhet i karaktärsdrag och seder, i språk och tänkesätt, i känslor och behof, i minnen och förhoppningar. Detta lefvande väsen är nationen. Nationen är den
personlighet, som äger alla de – men också endast de – egenskaper, som äro för dess barn gemensamma… (Hos svenskarna…) uppstår en gemensamhetsfond i drag och tycken, hvilka delas mer eller mindre af dem alla som svenskar. Så försiggår ständigt inom hvarje lifskraftig nation
en hemlig process, genom hvilken samstämmiga tankar och känslor hopsummeras… Slutligen framstår hela nationen som en levande typ. Den typbildning, hvarigenom en nationalitet uppstår, har till förutsättning desamma tvenne faktorer som all annan personlighetsutveckling,
nämligen anlag och uppfostran… Den geografiska och den historiska samhörigheten – gemensamhet i land och gemensamhet i öden – äro de tvenne bredaste rötterna till nationens stam. Naturen är fosterlandet i rummet, historien är fosterlandet i tiden… Folkkaraktären utbildar sig efter hemlighetsfulla lagar i samklang med landets natur.

Det är utmanarnas politik, vår bild av huvudfienden, som bestämmer vilka våra ideologiska och politiska behov är. Tjänar eller försvårar ”organismteorin” vårt behov att motbevisa de nyliberala krafternas politiska angrepp, på nationalism och nationell självständighet?

Det är möjligt att teorin i början av 1900-talet kändes dynamisk och nytänkande. I vår postmoderna värld med dess angrepp på rationalism och reduktionism har den knappast något nytt att erbjuda, i den språkdräkt som den nu hämtas in via Unghögern skapar den genom sin mystifikation mer öppningar för angrepp än förståelse.

Ideologier från vänster till höger är tillräckligt burna av känslosträngar, låsande politiska positioner istället för att frilägga dem för logos, förnuft och samtal. Samma problem ger Rudolf Kjellén då det gäller definitionen av det delvis sammanfallande begreppet staten.
Rudolf Kjellèn:

Det är på samma sätt med staten, som med kyrkan, konsten eller språket: de äro alla resultat icke af den enskilde tänkarens kombinationer allena eller det enskilda snillets kraft, utan af en inre historisk nödvändighet, som skapar så småningom, men oemotståndligt.

Försvåra inte politisk förståelse genom mytologiseringar. Demokrati och allmänintresse kräver klarhet i definitioner. Är inte detta manér ett arv sprunget ur en akademisk miljös oförmåga att se politiska realiteter. En brist på verklighetssinne, från en högerradikal tradition, en oförmåga att gå i steg med folket. ”Högerradikalt” här av mig valt för att inte göra det till en fråga mellan kulturkonservativt och kulturradikalt.

Det finns knappast ingen känsligare fråga för vår tid än frågan om ras och rasism, och det är nationalsocialismens misslyckade Tyskland som är den demon som ständigt, om och om igen används som förstärkare, som genom förintelseindustrin odlar och när en skuld för att göra varje själ till en vibrerande sträng, överkänslig för varje kränkning. Vi har hamnat i ett politiskt rum där väggarna är upplevelsen av våra etniska differenser, där inget annat finns i rummet som kan dämpa kränkningarna som ständigt går eko mellan väggarna. Precis som om inte detta skulle vara nog används nu massimmigration rakt in i en bristekonomi för att ytterligare skärpa motsättningar mellan etniciteter och de politiska indelningarna som utvecklas för att ”möta problemen”. Ansvariga politiker kvittrar oskuldsfullt om sin ”antirasism” och tror sig kunna bemästra problemen med politisk uppfostran. I denna politiska misär, vad är Unghögerns svar?

Ett kort klipp nedan, men jag tror det räcker för att sätta fingret på och visa att Unghögerns syn bidrar istället för att avlägsna oss från problembeskrivningen.

Slutet för Grekland, liksom slutet för Rom kännetecknas av bristen på överlägsna människor: Det nordiska blodet var då till största delen utsinat. Slutet för Grekland liksom slutet för Rom kännetecknas av den mer eller mindre osynliga makten hos enskilda penningmän, av pöbelsinnet hos det alltmer framträdande blandrasiga folket… Såungefär slutade historien för alla rasmässigt betingade folk, vilka slog in på en riktning, som ledde till utrotning av de nordiska folklemmarna….
Försvann det nordiska skiktet, måste detta vara undergången…
Idag har ännu blott Skandinavien, Tyskland, England och kanske Nordamerika såmycket nordiskt blod, att det är möjligt antaga, att här skulle genomträngandet ett av nordisk ras kunna betinga annat historiskt förlopp, och genom ett uppkommande nordiskt rasmedvetande skulle en ny uppgång kunna ske….

Det är sällan jag själv använder indelningen ”rasism” för att beskriva politiska åsikter. Anledningen är att det är ett så missbrukat ord. Citat tar jag till stöd för mitt val att här uttala den ultimata indelningsfrasen.

”Antirasister” blir ofta illa berörda av att ta del av åsikter som ovan. Det är inte dessa åsikter som är farliga. Det är handlingar grundade i hat som är farliga och de har oftast inget med att gärningsmännen studerat innehåll som ovan, att göra. Åsikter som dessa finns och borde istället avdramatiseras för att kunna diskuteras på ett sakligt sätt, hindret för det är oftast inte de som har åsikterna, utan de som inte förmår att hantera dem utan att förfalla till ett aggressivt beteende.

En avdramatisering och avdemonisering av rasbiologi är viktigt, en förutsättning för att det skall kunna ske är att Människan inte hanterar sig själv annorlunda än de djur som hon trots allt är så nära släkt med. Det är nödvändigt att komma bort från det tabubeläggande som bärs med ordet rasist. Människan har inga problem att ens knyta an till andra arter med ett helt annat utseende och själsliga förmågar, och samma sak gäller djur. Förmågan till anknytning är universell och förmågan att inte vårda och älska det olika och annorlunda är inte ett mänskligt generellt problem.

Rasism utvecklas då människor ställs mot människor utan att själv ha kontrollen på hur dessa anknytningar skall ske, då de trycks samman i en bristekonomi där till och med det egna livet och dess kvaliteter blir en insats. Att bekämpa rasism handlar inte om att driva jakt på hjärnspöken, utan att inte omskapa samhället på ett sätt som göder den.

Östen Kjellman framställer i Unghögern nationalsocialismen med tydlighet. Det bästa jag kan hoppas på då det gäller bokens framtid är att den bidrar till en fördjupad diskussion bland de som fortfarande ställer sin tillit till Hitlertraditionens magi. En förnyelse är en förutsättning för att inte den högerradikala traditionen skall kunna används av globalisterna som en åsiktsvakt mot en nationalism i tiden.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *