Klyvnadens tid

Med en välriktad medial kampanj har så åter SD lyckats med att placera sig i centrum av det politiska samtalet och på ett sätt som snabbt ökar deras väljarstöd. Att själva skapa de sociala krafter som krävs för detta genomslag är de inte mäktiga, därför ser de till att skickligt få andra att göra arbetet för dem. Som vanligt de senaste femton åren är det den liberala vänstern som intagit denna mindre hedrande roll av att vara duktiga idioter.

Vad är det då som gör att denna vänster regelmässigt intar så katastrofal politiska ståndpunter och så i strid med vad det svenska folket faktiskt anser. Här är några reflektioner kring vad det handlar om och vad som händer i relationerna mellan tiggrana och den svenska kulturen och vårt sätt att möta varandra.

Motståndet mot tiggeriet bygger på en solidretetskultur, som strävar till ett samhälle som ger alla möjlighet till sin försörjning, att behöva tigga är en situation som man inte vill se sig själv i och därför även måste befria andra från. Att förbjuda tiggeri handlar om att, befria sig själv och därmed alla andra från denna extrema form av underordning och förnedring. Det är samma känsliga relation som uppstår mellan givare och mottagare i alla mellanmänskliga relationer. I ett samhälle av någorlunda fria och jämlika individer är det svårare att ta emot än att ge. Det går enklet att undersöka. Slå dig i slang med någon, kanske inte så lätt, börja prata vardagligheter några minuter och avslut med att sträcka fram en rundhänt tilltagen sedel och be att få tacka för ett trevligt samtal. Det finns ingen garant för att du inte förlorar sedeln, men trolgare än nog att samtlet utvecklas i en ny riktning och att du fortfarande har en sedel för nya möten. Det är ingen önskeposition att vara den som har handen underst, som är dem mottagande, rimligen borde det få återverkningar på den som ställer sig att ge, välmåendet bygger ytterst på att man har förmågan att blåsa upp sin godhet vilket alltid är på mottagarens bekostnad.

Inför Sveriges moderna genombrott gav August Strindberg i romanen Röda Rummet en fantastiskt gestaltning av vad problemet handlar om. I den aktuella scenen möter vi den fattige hantverkaren som får besök av de droskburna överklassdamerna som är ute i ärende att inkassera känslan av godhet i fattigkvarteret. Kärringarna blir jagade på porten av en förbannade snickare som inte orkade med att vara tacksam.

För att slippa den förnedring som det personliga mötet innebär skapades olika typer av kollektiva trygghetssystem, det är ytterst genom dem som förbudet att tigga gjorts möjligt. Det är svårt att helt få bort behovet av hjälp och genom att lägga det under en instutition gjorde man det mindre plågsamt att hantera.

Vad är det då de som idag försvarar tiggeriet värnar om? För att dölja sin sociala arogans påstår de att de som bekämpar tiggeriet är ute i rasistiska ärenden, att de är hatiska motståndre mot allas lika värden ,att de är ute efter att slå nedåt, allt för att dölja sina egna avsikter har de valt en strategi att underkänna tiggerimotståndarnas motiveringar. På grund av sin sociala ställning har de svårt att se tiggaren som ett hot, de är mestadels från trygga välbärjade miljöer där de fått lära sig givandets godhet men är helt främmande från vad det skapar av känslor i mottagern, så utvecklar de sin sociala typs makt och egenvärde precis som välgörenheten från överklassen alltid fungerat. De önskar en renesans för droskburna välgörenhetstanter.

Det är säkert många som har svårt att se likheterna med sekelskiftets organiserade välgörenhet och dagens aktivister. Det handlar ändå om helt olika sammanhang, olika sociala typer, här finns inte den konservativa överhetens överlägsenhet och nedlåtenhet mot lägre bildning, inte samma slag av klassförmätenhet. Visst finns det stora skillnader men som människor fungerar vi på samma vis. Dock finns rent politiska förändringar som gör att många bland dagens vänster inte känner att kritiken häftar vid. Deras godhet är av ett annat slag. Dåtidens välgörenhet hade sin förankring i en konservativ och nationellt sammanhang. Medans dagens förespråkare och aktivister till stöd för tiggeriet är interntionalister, som förespråkar öppna gränser.

-Nationen är ett mänskligt påfund som borde avskaffas och människor röra sig fritt, precis som de tiggare gör som nu befolkar våra gator.

-Nationalism leder till krig, förtryck och ojämlikhet. Internationalism leder till en framtiden befriad från gårdagens gränser och tvång, det är friheten.

Detta är onekligen en mycket stark politisk strömning och den har det officiella samhällets fulla stöd. Det är den politisk elitens politiska plattform alliansen likväl som partierna i regeringsunderlaget.

Det är ett avgörande politisk problem i denna beskrivning. Aktivisterna till stöd för tiggeriet intar samman politik som den politiska eliten, de är alltså inte en rörelse som står i opposition till den verkliga makten. Så som de själva förespeglar sig under ropen ”en annan värld är möjlig”.
De har dock en mycket tydlg fiende och det är vad de kallar rasism och nyfascism i form av f.f.a. SD. Till skillnad mot dem själva så finns bland de röstande till SD en mycket tydligare arbetarklasstillhörighet. Här finns i högre utsträckning de som skräms av tiggeriet, de som förstår tiggeriets förnedring och som därför undviker tiggarna, som inte vill höra deras tackeftersom det blåser upp en ovärdig relation, som inte som den politiskt korrekta ettiketten säger att man åtminstone skall se tiggarna i ögonen och hälsa, de kallar det att visa respekt. En respekt som det aldrig ges till alla andra de dagligen möter . Tiggarna har blivit en grupp som används för egna godhetssyften.

Det är också detta som känneteknar tiggarnas roll i den politiska kampen mellan globaliseringens krafter och de som kämpar emot för att behålla de suveräna staterna och den kultur och de politiska system som växt fram i dess hägn. Tiggarna har blivit en social kraft att använda för att bryta ner Sverige som en självständig stat med dess välfärdssystem. Vad tiggeriets försvarare inte förmår se är att de trots vad de själv inbillar sig och vill tro är stödjare till de största imperiebyggarna i mänsklighetens historia, målsättningen är nu en världshegemoni, och de är bara deras gatumobb.

Att använda en ”svag”grupp för egna politiska syften är en klassisk strategi, det är för de verkliga makthavarna många gånger det enda sättet att få masstöd för sina politiska projekt.