Arbetet,Ekonomi,Marxism

Arbetslinjen!

16 Maj , 2015  

Arbetets värde frihet och rätt till ansvar angrips såväl ekonomiskt som politiskt och ideologiskt. Detta är alls ingen nyhet, den nyliberal offensiven startade redan på 70-talet och har alltsedan dess bara intensifierats i hastighet och omfattning. Arbetet har inte varit så tillbakapressat på generationer. Ändå är det nästintill tyst till försvar för arbetets värde och gemenskap. Vänstern har ersatt arbetet som samlande kollektiv till förmån för klass och klasskamp. Miljörörelsen har aldrig förstått vilken betydelse kampen mellan arbete och kapital har för samhällsutvecklingen. Att arbetets andel av produktionen ständigt minska under denna period leder på sin höjd till förströdda jäspningar.

Arbetets ställning är ur flera aspekter särskilt hårt tillbakapressat i Sverige, och här går nu försämringarna mycket snabbt. Speciellt viktigt är hur enkla arbeten, arbeten utan krav på långa utbildningar, värderas, beskattas och kontrolleras. I Sveriges odlas en myt om att socialdemokratin varit en generell garant till arbetets försvar. Vid jämförelse med andra länder finner vi att detta inte stämmer, och det gäller framförallt de enkla arbetenas ställning som socialdemokratin i sin framstegsoptimism och vetenskapsfundamentalism sett ner på. Detta syns inte minst på deras inställning till hantverk och yrkesutbildningarna ställning. I socialdemokratins värd är man bara fin om man har akademikerpoäng, vilket gör att hedervärda medborgare blir man först efter att ha genomgått universitetsstudier.

Socialdemokratins njugga inställning till det enkla arbetet har lett till att vi i Sverige har en av de mest skoningslösa beskattningssystemen mot just låga inkomster. I de flest länderna i Europa sker beskattning enligt principen att inte beskatta inkomster under existensminimum. Tekniskt genomförs detta genom höga grundavdrag i storleksordningen 100 tusen kronor, mot det i Sverige på dryga 18 tusen. Det var framförallt denna situation som öppnande upp för den moderata omsvängningen av sin politik till de nya moderaterna, det nya arbetarpartiet.

Moderaternas ”arbetslinje” bestod i att öka lönegapen, det redan genom beskattning hårt drabbade låginkomstagarna blev återigen sittande med en nitlott, då jobbskatteavdragen var utformade för att ge höginkomsttagarna mest.  Det utrymme för skattesänkningar som fanns förslösades nu på en moderat slav”arbetslinje” som kompletterades med att försämra försäkringsskydden vid arbetslöshet och sjukdom. Genom den redan höga arbetslösheten sattes en hård press på arbetet, främst de lågavlönade med en redan dålig förhandlingsposition.

Mot detta nyliberala anlopp saknade ”vänstern” av ideologiska orsaker ett politiskt försvar, det saknades en arbetslinje. Arbetarrörelsen har utvecklats från att vara arbetarpartier till att bli rättighetspartier. Transfereringssystemen har blivit gigantiska lotterier där arbetet beskattas hårt och sällan värderas efter förtjänst, framförallt gäller detta pensionssystemet. Så gick ett gyllene tillfälle den svenska folket förbi och är nu mer än någonsin fastlåst i ett för arbetet förnedrande system. För att överhuvud taget få hantverks och städ- och underhållsarbeten utförd inom skattesystemens ram har avdragsmöjligheterna ROT/RUT införts. Nu när regeringen planerar att enligt sina vallöften börja begränsa och avveckla dessa system får de invändningar från remissinstanser som menar att det kommer att få allvarliga konsekvenser och tvinga ut verksamheten i svartarbete. Alliansen gör ”företagarfrågor” av dessa problem när det i egentligen handlar om straffbeskattning av låga arbetsinkomster.

Frågan om en höjning av grundavdraget till en nivå som i övriga Europa blir allt mer angeläget på grund av den allt snabbare integrationen och med redan fungerande globala marknader. Transport och lantbruk är redan hårt åderlåtna verksamhetsområden med omfattande slakt av småföretag. Frågan måste ställas av varje självständigt tänkande medborgare: görs detta medvetet av den styrande politiska eliten? Kan de verkligen vara omedvetna om dessa konsekvenser av sin gemensamma politik. Istället för ett grundavdrag som möjliggör småföretagsamhet har politikerna infört generösa ränteavdrag på fastighetslån. Hård beskattning av arbete för att understödja fastighetsspekulation så ser det politiska etablissemangets gemensamma ”arbetslinje” ut.

Denna under årtionden verkande straffbeskattning av arbete har varit förödande för det inhemska näringslivet. Alla former av småskaligt hantverk och affärsverksamhet är underutvecklad. Som en klargörande jämförelse kan nämnas att i Tyskland finns 3200 invånare på varje charkuteri, i Halland är motsvarande siffra 90 tusen. Svenska självförsörjning på livsmedel är rekordlåg, under 50%. Vad är syftet, att ställa svenska folket i en svältsituation.

Arbetet som en bärande intresse och värdegemenskap angrips idag på bred front, den förpackas i diverse ”arbetslinjer” och får så bära skulden för tillväxtfixering, konsumism och miljöförstörande och meningslös produktion. Att kritiken är skamlig och saknar grund förhindrar inte att en växande ungdomsrörelse gör denna kritik till sin. Det är som vanligt medelklassungdomar utan livserfarenhet som organiserar sig. Ett bärande argument i detta generalangrepp på arbete är att det inte kommer att finnas i tillräckligt mått åt alla på grund av robotteknik och artificiell intelligens. Att det under de årtionden som varit redan skett en effektivitetsökning på 100tals procent utan någon minskning i arbetsplatser till följd av detta verkar inte spela någon som helst betydelse, arbete är bara fel och skall minskas ner till 2 tim om dagen för att det skall vara riktigt bra.

Trots att dessa rörelser gärna gör sig till tolk för internationell solidaritet verkar de ha svårt att förstå vad detta också förpliktar till. Att den konsumtion av livets nödvändigheter i form av livmedel och kläder produceras av underbetald arbetskraft med tolv timmars arbetsdagar verkar heller inte spela någon roll. Att den industrialiserade matproduktionen för att bli både hälsosam och produceras enligt vettiga miljönormer skulle behöva långt mer arbetskraft till sitt förfogande stoppar inte dessa frälsningslärors framfart. Att dessa stora behov av arbetskraft för en uthållig produktion rimligen också skulle behöva ett belöningsystem som inriktas på en befriande betalning vore både balanserande och självreglerande spelar liksom ingen roll. Alla skall förses med en basinkomst som det går att överleva på, resten ordnar sig genom slags mänsklig godhet. Det helt grundläggande för att ens kunna närma sig en sådan samhällelig och ekonomisk balans är full sysselsättning, hög arbetslöshet leder till motsatsen.

En annan variant av sidospår vad gäller sysselsättningspolitik har varit kravt på sex-timmars arbetsdag. Det har varit ett av Vänsterpartiets viktigaste krav även för att möta arbetslösheten. Frankrike under Mitterand är kanske den politiker som kommit närmast att söka förverkliga kravet. Arbetstiden sänktes ner till 36 timmar. Tyvärr ledde detta ekonomiska experiment till misslyckande, trots Frankrikes i förhållande till Sverige stora inhemska marknad blev trycket från internationell konkurrens för stor. Men den helt avgörande orsaken var avregleringen av de finansiella marknaderna som under den aktuella tiden gick fram som ångvältar och krossade de efterkrigstida välfärdsekonomierna. 6-timmars arbetsdag är en mycket stor reform och är i vår avreglerade ekonomi i praktiken omöjlig att genomföra. Även under en reglerad och självständig ekonomi skulle genomförandet kräva en längre tid för att arbetsmarknad skulle kunna klara omställningen. Som krav inom enskilda företag med även till det praktiska genomförandet engagerade ledningar är kravet både tilltalande och realistiskt vilket det finns exempel på.

Förståelsen för hur viktigt det är med full sysselsättning delas även av de som under de senaste tre årtiondena lyckats med att upprätthålla en hög arbetslöshet.

http://nationalekonomi.se/filer/pdf/27-3-pmm.pdf resension av kommandohöjdarna.

I sin bok Kommandohöjderna(1) – berättelsen om marknadens globala renässans,  beskriver Daniel Yergin och Joseph Stanislaw en kamp på tre fronter.

För det första gäller det att ekonomisk-politiskt få vänstern att överge idén om full sysselsättning. För det andra gäller det att förvaltningspolitiskt minska inslagen av regelstyrning och professionalism till förmån för ett utslagsgivande system av ekonomistyrning. För det tredje gäller det att författningspolitiskt pressa tillbaka demokratin. Den allmänna rösträtten och parlamentarismen bör finnas kvar för att legitimera kapitalismen. Samtidigt är det viktigt att betydelsen av folkstyret reduceras till ett minimum genom privatisering och internationalisering. Övergripande är uppgiften att åstadkomma en annan maktbalans än den som blev följden av 1945 års kompromiss.

Analysen är tjugo år, då mitt i 90-talskrisen lades grunden till just vad som beskrivs och vad vi nu fått erfara. Med arbetslöshet som främsta verktyg drivs nu arbetets ställning i produktion och samhälle till ett allt hänsynslösare utnyttjande, det sker i Sverige och det sker runt om i världen. Medan över och medelklassungdomar kampanjar för basinkomst och kortare arbetstid går verkligheten en helt annan väg. Ekonomistyrningsverk flaggar för höjd pensionsålder, 70 år nämns, en fråga som malts i årtionden. Man kan ju undra skall arbetstiden förkortas så att pensionärerna kan arbete längre.  Medan vänstern och miljörörelsen går till ideologisk och politisk attack mot arbetet som sammanhållande kraft går kapitalet till direkta handgripligheter mot arbetet och regelverket till dess försvar. Individuell lönesättning, bemanningsföretag och visstidsanställningar är verktyg som används.

Denna nyliberala revolution har pågått i årtionden och ännu finns inget tecken på att det arbetande folket skulle samla sig till något slags försvar. Den gamla arbetarrörelsen står handfallen och det nytänkande som tillåts befolka de mediala scenerna går ut på att attackera arbetet. ”Vänstern” till vänster om vänster som trots sin litenhet är av stor betydelse  för ideutveckling har låst in sig i den marxistiska buren där den sitter och väntar på bättre tider putsande heraldik och bokryggar. Roar sig med ett meningslös teoribyggen kring den teoretiska labyrinten Kapitalet. Det passar den moderna liberala medelklassen med sin värdenihilism och konsumism.

Under tiden raseras den svenska arbetsmarknaden med våldsam kraft och fart. Avregleringen av taxinäringen, ett exempel i mängden, har lett till en överetablering som pressat fram långa arbetsdagar och allt lägre inkomster. Svarttaxi breder ut sig och gör hela näringen till ett näringsflöde för organiserad kriminalitet. På toppen av allt detta förses branschen med bidragssubventionerad arbetskraft från Arbetsförmedlingarna vilket undergräver branschens möjligheter att långsiktigt överlev ytterligare.

Var finns då Vänsterns samling till motstånd mot utvecklingen. Det första man kan kräva är att frågorna visas intresse, och vad får vi då oss till livs. Det Kommunistiska Partiet (KP) återger i efterdyningarna av  Första Maj sin syn på den politiska utvecklingen i Sverige.

Vi kommunister kämpar för att utveckla freden och demokratin, så att demokratin även omfattar ekonomin och ägandet. För oss handlar demokratin om mer än att bara få lov att rösta vart fjärde år – demokrati handlar om att ha makt över sin vardag och sin arbetssituation.

Alla har rätt till ett gott liv

Vi tycker inte det avgörande för din framtid ska vara vilken familj du råkar födas i, utan att alla människors ska ges rätten till ett gott och rikt liv.

Vi låter oss inte skrämmas av att liberaler kallar oss för odemokrater när det är vi kommunister som är de största demokraterna, för vi vill att folkets makt ska omfatta även ekonomin. Denna kamp kommer vi att fortsätta.

Inte ett ord om den aktuella situationen i Göteborg, bor ordbajseri kring deras egen revolutionär förträfflighet. Ständigt detta prat om makt, andras makt och som dessa självutnämnda ”ledare” skall Ta och Skänka till folket.

Var finns berättelsen om det som ger den maktlösa arbetaren, just det ARBETAREN, värde, ingenstans här pratas det endast om mänskliga rättigheter. Solidaritetstanken via arbetet som sammanhållande kitt saknar de fullständigt insikt i, framför allt hur det politiskt skall formuleras. Mänskliga rättigheter må ha sin plats i det politiska arbetet men som en generallinje för ett politiskt parti som säger sig värna arbetarklassen duger det definitivt inte eftersom det flyttar fokus från kampen för arbete åt alla.

Marxister kommer naturligtvis att avfärda en sådan politik med att den inte är genomförbar inom det kapitalistiska systemet. Nej om kapitalisterna skall få bestämma så är faran minst sagt så, men det ekonomiska system vi lever i är i ständig förändring och endast för 30 år sedan var arbetslösheten endast ett par procent. Det är våra egna förställningar som idag är det största hindret för att få åter på allvar utmana kapitalintressen i arbetarklassens viktigaste fråga. ARBETE ÅT ALLA.

De strävanden som finns inom fackföreningarna för ett återupprättande av arbetets värde är viktigt att stödja och sprida vidare.

1.)Begreppet kommandohöjderna myntades av Lenin när krigskommunismens misslyckande skulle
ersättas av den nya ekonomiska politiken, NEP. De som tvivlade på NEP ”tröstades av Lenins försäkran
att industrins ‘högsta höjder’ skulle förbli i statens fasta händer och att monopolet på utrikeshandeln
skulle förbli intakt”


2 Responses

  1. Tord Björk skriver:

    Bra argumenterat. Men blir det inte tal i tomheten? När det gäller miljörörelsen så skjuts på en kraft som säger samma sak, åtminstone den delen av miljörörelsen som är demokratiskt organiserad internationellt. Jordens Vänner står bakom uppropet återta makten och maten och naturbruket som lade grunden fär årliga Naturbrukskonferenser sedan 2010 på orter som Ransby, Ramsele, Hällekis, Örebro. Ett viktigt tema har varit höjt grundavdrag. Men som bloggen i klyvnadens tid talar vi också i hög grad i tomheten fast vi har bönder, fiskare och skogsbrukare med oss. Det är som diskussion om avgörande frågor som grundavdrag eller kapitalliberaliseringsdirektivet som beslutades enhälligt om 1992 för att bereda marken för svensk anslutning till EMU och global spekulation på svenska naturtillgångar är icke-frågor.

    Det är alltså svårt att nå ut, i hög grad tycks det mig som landsbygden och bönderna aktivt går in för kollektivt självmord. Statstiken talar sitt tydliga språk, glesbygden röstar fortfarande på Centern, det mest extrema nyliberala partiet av alla.

    Miljörörelsen är i högsta grad involverad i kampen för arbete genom att arbeta för en rätvis omställning av naturbruk, byggande, transporter mm. Det nya miljonpropgrammet är ett av de teman vi tagit upp på Naturbrukskonferenserna, behovet av en miljon mer människor på landsbygden när en hållbar matproduktion och skogsbruk ska komma till stånd. Visst ser vi motsättningen mellan arbeta och kapital, men knappast som vänstern gör. Vär viktigaste allierade globalt är Via Campesina, böndernas international. För oss i Jordens Vänner är det avgörande om man arbetar i naturbruket. Om man tvingats bli entreprenör längst ner i den kapitalistiska värdekedjan satt under perfekt konkurrens inom jordbruk eller skogsbruk eller om man är lantarbetare eller skogsarbetare är inte avgörande, det väsentliga är att Sverige har ingen framtid utan människor som arbetar med naturbruk. Jag brukar uttrycka mig så drastiskt som att den avgörande frågan i vår tid är balansen mellan den landsbygdsbaserade och den urbana klasskampen. Kanske det kan omformuleras i riktning av frågan om arbete.

    I övrigt tack för en utmärkt blogg.

  2. Evert Larsson skriver:

    ”Blir det inte ett tal uti tomheten”. ??

    När man förlikat sig på tanken att utvecklingen verkligen kan gå mycket snett, uti en systematisk katastrof, så måste man också kunna förlika sig med att tala uti tomheten?

    Om du kommer till slutsatsen att jag slår in öppna dörrar med att tala för arbetslinjen bland Vänstern så har jag verkligen inte lyckats med att ha ”argumenterat bra”.

    Att vänstern övergivit arbetslinjen borde vara tydligt för alla som ägnar frågan lite reflektion och det är det som är syftet med artikeln.

    Troligen är det så att frågan måste föras upp på ett internationellt plan för att förstås, så att det ojämlika utbytet mellan syd och nord kommer in i den ekonomiska och politiska bilden.

    Trots Vänsterns ”internationalsim” förstår den idag ändå inte att göra en politiskt helhetsbedömning utifrån just det internationella perspektivet. Var går huvudmotsättningen i dagens värld? Så länge de inte svara på den frågan på ett grundligt sätt saknar deras politiska verksamhet referenspunkt, den politiska kompassnålen snurrar vilt.

    Då det gäller stora delar av miljörörelsen, miljöpartiet med dess förankring i den mediadrivna politiska eliten är förståelsen för arbetets värde, i dess relation till kapital, komplett och fullständigt. Det är en blind fläck.

    Även den rörelse du själv refererar till anser jag saknar förståelse till frågan, vilket syns både då det gäller förståelsen som arbetet som sådant som bristen i att analysera det internationella kapitalsets roll för den globala utvecklingen. Ä ven denna del av miljörörelsen ser världen genom marxistiska glas.

    Tydligast kommer detta till uttryck i deras oförmåga att förstå det finansiella systemet och bankerna och penningsystemets roll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *