Arbetet,Ekonomi,Politik

Arbete åt Alla

6 Maj , 2015  

Arbetslösheten  är idag  8,4 %, vilket gör 429 tusen arbetslösa. Bland de unga är arbetslösheten procentuellt sett högre. Väljer man ett sätt att beräkna som gör siffran jämförbara med den totala arbetslösheten så ligger den på c:a 12 % eller i antal personer 133 tusen i årsgrupperna 14- 24 år.

Arbetslöshet är det arbetande folkets största problem detta gäller både individen och kollektivet. För individen är det en ren katastrof. Det är att utestängas från sina livsmöjligheter att genom sina förmågor, sitt arbete, få tjäna till sin egen försörjning, få möjlighet att växa och förverkliga sig själv. Genom arbetet blir individen en del av kollektivet, skapar förbindelsen och samhörigheten med alla andra som bidrar till samhällets utveckling.

I en ny stor studie har man jämfört självmordsstatistik med arbetslöshetssiffror från 63 länder. Mellan år 2000 och 2011 tog 233 000 personer livet av sig i de undersökta länderna. En femtedel, 45 000 fall, kunde kopplas ihop med arbetslöshet. Påven har också han adresserat frågan, genom en av hans anhängare förstår vi: ”De två hårdast drabbade grupperna i dagens värld är, enligt påven, de ungdomar som saknar arbete och hopp, och de äldre som lämnas ensamma.”

För kollektivet är det av yttersta vikt att alla, ALLA, ges möjlighet till arbete. Arbetslöshet är ett gissel som fräter sönder solidariteten i samhället, skapar splittring och missämja.  Arbetslösheten är den faktor som starkast driver klyftorna. Alltsedan den långa perioden av låg arbetslöshet bröts genom 90-tals krisen har så också klyftorna ökat, det gäller såväl inkomster som förmögenheter, och detta gäller numer inte minst Sverige.

Arbetslösheten återskapar sig självt genom att den splittrar, genom att den ökar konkurrensen om arbetstillfällena och sänker dess värde.  Framförallt gäller detta de enkla arbetena som inte kan dra fördel av avancerad teknologi och användande av stora mängder energi. Arbetet blir meningslöst då det inte längre går att leva på. Det är också de redan dåligt betalda arbetena som angrips selektivt antingen genom bidrag eller genom skattelättnader, men de angrips också direkt genom  krav på att ingångslöner och ungdomslöner skall sänkas. Detta är åtgärder som bidrar till att antalet tillgängliga arbetstimmar ökar, men tvingar samtidigt alltfler att arbeta mer, ta flera olika arbeten, arbeta övertid, vilket inte ger den effekt på arbetslösheten som förespeglas. Vad den däremot gör är att den ökar klyftorna och driver maktlösheten bland löntagare.

Samtliga riksdagspartiers inställning till arbetslösheten har bestått i att lägga skulden på den arbetslöse. Det saknas kunskap är det vanligaste greppet. Men eftersom behovet av arbetstillfällen är tio gånger större än antalet lediga platser lär det inte spela någon roll. Det är politikerna som har att rätta sig efter sitt folks behov, inte tvärt om. Om det nu handlar om bristande kunskaper var finns satsningar på vuxenutbildningen. Ett nytt kunskapslyft? Men innan det sjösätts vore en utvärdering av resultatet av 90-talets dito på sin plats. Ledde det då till att arbetslösheten sjönk, fick de som då under åratal höjde sina kunskaper lön för studiemödan. En repetition av den övningen är kanske mer än vad ett prövat folk orkar med.

Inför svårigheterna att skapa full sysselsättningar ger alltfler upp tanken och anpassar sig på olika sätt. Man försöker minska dess verkningar för individen genom att reformera bidragssystemet och kräver därför medborgarlön. Medborgarlön är möjligtvis en tröst, ett plåster på öppna sår men en ersättning för arbets- och samhällsgemenskap är det inte. Medborgarlön skapar inga nya arbeten men kapar förbindelsen mellan bidrag/ersättning och individens egen insats. Den viktigaste drivkraften för arbetsskapande  genom nyföretagande går förlorad.

Sex-timmars arbetsdag är ett av vänstern framfört krav som lösningen på arbetslösheten. En arbetstidsförkortning kanske löser en del av våra samhällsproblem, men som strategi mot arbetslöshet har den inte fungerat, det har 40 år av politisk arbete och agitation för dess genomförande visat.  De senaste åren har arbetstiden ökat, företagen tar bort betalda matraster, och genom den digitala teknikens möjligheter krävs ständig närvaro. Kvinnornas val att som småbarnsföräldrar välja att stanna hemma med sina barn angrips, sysselsättningsgraden måste öka. Pensionsåldern kommer att höjas om politikerna får som de vill. Utvecklingen går alltså åt motsatt håll.

Arbetstidsförkortning angriper inte grundproblemet relationen mellan arbete och kapital. Här är det tydligen arbetet som är problemet och behöver regleras inte kapitalet, trots att det är kapitalet som styr företagen och därmed samhällsekonomin. Idag är det kapitalet som har alla friheter och arbetet som är genomreglerat och hårt beskattat. Beskattningen av kapitalet har avvecklats i takt med att kapitalets frihet ökat genom  avregleringen av finansmarknaden. Den enda vägen ut ur denna återvändsgränd är en återgång till kravet på ”Arbete åt alla”.

Ena dagen duggar larmrapporterna över att vi sitter fast i en demografisk fälla och därför måste höja pensionsåldrarna och importer miljontals invandrare för att klar vården. Nästa vecka blir vi uppläxade med nya larmrapporter och nu att det inte kommer att finnas arbete åt alla och att vi därför måste gå ner till 2 timmars arbetsdag. Stollerierna blir inte bättre för att de rent ytligt ser ut att ta ut varandra. Vad de visar är att landet saknar en politisk ledning som på grundval av sakkunskap är beredda att med sin heder som insats ta ansvar för vår gemensamma utveckling.

Ett stort problem som man inte hittar lösningen på söker politiker och andra mediankreatörer att neutralisera på olika sätt. Att förtala arbetet genom att beskriva olika former av slavliknande arbetsförhållanden är ett. Att göra själva arbetet till den felande delen i den arbetsmarknad som Alliansens arbetslinje skapat är en annan. Genom att förminska, förtala arbetet skall känslan av dess förlust minska, kan det vara tanken. Vi skall förlika oss med vårt elände, till varje pris lära oss att gilla läget.

Robotar och automatisering ses idag som det största hotet mot och hindret för att allas händer och hjärnor skall komma tillrätta och få en plats i vår gemensamma ekonomi. Men varför utbildade ekonomer med höga löner och ställningar i den akademiska världen fortsättet på detta spår, denna återvändsgränd och skenförklaring är obegripligt. De är ju ekonomer och borde rimligen har sett att teknisk utveckling aldrig någonsin, genom någon slag av tvingande matematisk logik, ger arbetslöshet. Tekniska innovationer berikar oftast vår ekonomi och skapar generellt nya möjligheter för mänskliga insatser, och samhällets växt och utveckling. Vad vi gör och till vad vi använder de pengar vi tjänar är en politisk fråga och bestäms av hur vi ordnar ekonomin. Den rikedom  som automatisering skapar sätter inte några som helst hinder för att utveckla den mänskliga produktionen av framför allt tjänster inom helt nya områden. Eller är det någon som tror att alla människans behov redan är tilfredsställda. Människan har alltid oroats för tekniska förändringar, har ägnat sig åt att slå sönder maskiner i tron att den tekniska utvecklingen i sig är problemet. Denna felsyn återupprepas nu i robotarnas tid, men riktas inte mot tekniken utan mot arbetet, det är däremot nytt, och att det görs i en sådan omfattning.

Lönearbete är ingen paradisdröm för den enskilde men är i dagens teknik- och  energidrivna och arbetsdelade ekonom en kollektiv nödvändighet. Fördelningen av bördorna och belöningar är däremot den fråga som kommer att bestämma det  politiska systemets mänskliga kvaliteter och ekologisk hållbarhet. En lönearbetets politiska hjälpreda och mänskliga referenspunkt är det arbete som kan utövas av fria företagare, i den mån det inte helt är skedjade vid skuld och skatteslaveri. Eftersom just det är fallet i Sverige idag har diskussionerna kring det hårt pressade lönearbetet tagit helt andra vägar, pyst ut i en utopisk dröm om medborgarlön. För att ge denna paradisdröm praktisk relevans har den bakats samman med en reformering av bidragssystemet. Så bakas dröm och verklighet samman i ett gigantiskt fas-3 system som av den politiska eliten kommer att förses med arbetstvång innan det sjösätts.

Arbetslösheten är ett för viktigt problem och arbetet en sådan källa till individuell och kollektiv rikedom för att den skall trollas bort av välmenande bortförklaringar eller förmenta hot om arbetet inte längre behövs.

Att samtliga politiker gett upp och överlämnat problemet till marknaden, vet vi, vilket leder oss till att vi själva måste försöka förstå hur just denna marknad fungerar som idag ger arbetslöshet.  Vad är det i det ekonomiska systemet som skapar arbetslösheten, eller misslyckas med att dra in allas händer och hjärnor in i de förädlingsprocesser som vi alla är beroende av för det liv vi lever och den levnadsstandard vi har.

Vi lever i en global värld speciellt gäller detta ekonomin. Den skuld-finanskris som plågat Sveriges folk sedan 2008 är också en global kris. Ekonomisk kris betyder arbetslöshet så orsaken kan då tyckas liga utanför det svenska politiska systemets räckvidd, den arbetslöshet vi har kan inte lösas på annat sätt än att orsaken till den internationella krisen avhjälps. Utan att analysera krisens orsaker blir dock varje  försök till svar omöjligt. Innan vi går vidare för att reda ut de globala politiska krafter som sätter de globala dagordningarna måste slås fast att den svenska arbetslösheten har sin  rötter i den svenska ekonomiska verkligheten och det var också i en egehändigt skapad kris, 90-talskrisen, som ledde till att arbetslösheten etablerade sig på de nivåer vi idag har.

Skuld finanskrisen som utlöstes 2008 var en i raden av kriser som svept över världen från slutet av 80-talet och framåt. De var alla skapade genom politiska beslut, det handlade inte om om kriser som på något sätt var systembundna, dvs hade sin orsak i ett kapitalistiskt system eller ett överdimensionerat finanssystem eller något annat skilt från politisk beslut. Den ekonomisk kris vi nu upplever har inget att göra med någon slags ekonomisk nödvändighet den är skapad av intressen som endast kan förstås i ett geopolitiskt samband. Det gäller att se helheten och utgå från den.

USA är den dominerande makten i världen den enda som har kontroll över oceanerna och har militärbaser på jordens alla kontinenter. Det är USA som genom denna sin militära övermakt kontrollerar energiresurser och fortfarande är en ekonomisk supermakt med avsevärd uthållighet, allt detta sammantaget gör USA till den makt som formulerar huvudtendensen på den politiska arenan. Under de senaste decennierna har den bestått i att i växande grad strypa den ekonomiska utvecklingen för konkurrentländer. Avregleringen av finansmarknaderna gav de avgörande verktygen för att genom krisernas chockverkan demontera ländernas välfärdssystem.  Ekonomiska stormakter som Japan, EU, Sydostasiens Tigerekonomierna har så tvingats att lägga om från en nationell tillväxtekonomi till en global skuldfångad åtstramningspolitik.

För att oskadliggöra det politiska motståndet mot denna ordning har den politiska dagordning fångats och ställts in mot andra problem. Det handlar framförallt om två politiska kulisser. Dels en yvig och okonkret tillväxtkritik, dels klimatpolitiken.  Utan dessa hjärnskrynklare skulle kritiken mot den rådande åtstramningspolitiken bli övermäktig och andra lösningar tvingas fram. Först när dessa politiska skenproblem avfärdas kommer en kritik av åtstramningspolitiken få tillräckligt djup, konsekvens och styrka.

Utan en klar blick för de globala krafterna och deras betydelse för vår egen utveckling kommer den politiska orienteringen med nödvändighet att förloras, och de politiska strävanden missriktade. För varje land gäller det att återta kontrollen av sin egen ekonomi, alternativet är en fullständig nedmontering av demokratierna som vi nu känner dem och en underordning under de av banker styrda militärindustriella komplexet i USA. Vilka är då de ekonomiska och politiska förutsättningarna för att möta dessa utmaningar, och hur skall det kunna göras?

Förenklat är det graden av globalisering av ekonomi och politik som utgör problemet. Frågan är vad krävs för en återgång till den fulla sysselsättningens politik?

1980-talet är brytningstiden och startpunkten för den nyliberala revolutionen, marken hade då förberetts ett årtionden med en ideologisk-politisk nyliberal offensiv i  massmedierna. Då började nedmonteringen av det finansiella regelsystem som var en förutsättning för Sveriges självständighet och därmed det svenska folkhemmet. 1985  avreglerades finansmarknaden vilket gjorde det omöjligt för någon regeringen att påverka kreditgivningen. Det tog bara några år att bygga upp den fastighetsbubbla som skulle utlösa 90-talskrisen som blev den stora förevändningen för demonteringen av den svenska välfärden. De omfattande nedskärningarna av den offentliga verksamheten skapade en arbetslöshet som varit konstant hög sedan dess.

Det som dagens politiker och deras ekonomiska rådgivare från bankerna framställer som omöjliga, en politik för arbete åt alla är principiellt enkelt. Det handlar om makten över krediten, makten över penningskapandet. När väl detta politiska maktinstrument återerövrats styr demokratin över ekonomin, bestämmer i vilken riktning ekonomin skall utvecklas, tar makten över framtiden. Det handlar om en återgång till de regleringar som rådde före avregleringen av finansmarknaden. Eftersom inget av de politisk partierna har haft det politiska mandatet, modet och/eller kunskaperna att driva denna fråga är det inte troligt att arbetslösheten skulle kunna attackeras enligt dessa linjer under den närmaste tiden. Det gäller också behovet av generella skuldavskrivningar.

Riksbanken driver idag själva en politik för att öka penningmängden. Genom att köpa upp stadsobligationer, monitariseras statskulden, dvs omvandlas till pengar. Problemet med denna formen av utökande av penningmängden är att den saknar riktning och mål. Det är de som säljer sina obligationer som nu får tillgång till pengar. De kommer troligen inte att stå för det risktagande som skulle behövas i vare sig livsmedelsproduktion, infrastruktur eller bostadsbyggande. Troligare är att de kommer att användas för att blåsa upp fastighets- och aktiemarknader ytterligare. Konkreta förslag på hur de kvantitativa lättnader som Riksbanken nu genomför skall kunna styras borde vara en angelägenhet för alla politiska krafter, som inte enbart har bankernas balansräkning för ögonen.

Hur ser referenspunkterna ut, finns en verklighet utanför våra gränser som kan ge perspektiv. Grekland förskräcker och framkallar reaktioner som om det handlade om en annan värld. Beskedet är ofta enkelt,  Pengar finns att låna ”Utom för dem som misskött sig, Grekland och några till”. Detta blir riktigt problematisk då man inte ser faran i vår egen skuldsättning, att den privata skulden är alarmerande och ”säkrad” i övervärderade fastigheter, vår ekonomi liksom den grekiska var är placerad på en krutdurk som när som helst kan brisera. I stället för att blunda för likheten i våra positioner finns anledning att göra tvärt om, stödja de grekiska kraven på skuldavskrivningar. Det är viktigt att frågan om skuldavskrivningar förs fram innan frågan blir direkt akut. Det bästa vore om förståelsen för det kund utvecklas till handling redan innan den ekonomisk krisen slagit genom.

I förhållande till Grekland har Sverige en avgörande fördel, vi är inte med i Euron, vilket kan komma att bli mycket viktigt. I händelse av en fullskalig kris kan Sverige direkt  gå i Islands fotspår, som redan nu genom en utredning är inne i en process mot en radikal förändring av penningsystem.

Den svenska ekonomisk strukturen har dessutom två allvarliga problem. För det första beroendet av import/export, och därmed sammanhängande underutvecklade småföretagarsektor, för  det andra en alarmerande usel självförsörjningsgrad. Vad som här är ett problem är för de som verkligen önskar lös frågan om arbetslösheten en strålande möjlighet och utväg.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *