Fredslut1945Expressen

Historia,Krig&Fred

Är det krig EU vill ha.

9 Maj , 2014  

Är det krig EU vill ha?
Idag årsdagen av 2:a världskrigets slut firas freden runt om i Europa. i Ukraina och Ryssland har detta varit veteranernas dag. i Odessa kommer Ukrainas federalisterna att även manifestera sin sorg över sina döda från branden i fackföreningarnas hus.

4000 av Maidantorgets fascister har bestämt sig för att sätta stoppa för varje form av manifestation. Så har EU genom stödet till kuppregeringen i Kiev ordnat för att fira årsdagen av 2:a världskrigets slut och därmed för alla tydligt visa sina avsikter med EU:s fredsprojekt.

EU går till val och har anledning att visa upp sig från sin bästa sida, vilket brukar vara fredsprojektet EU. Ruinhögarna efter att andra världskrigs massbombningar av Centraleuropas städer knappt svalnat drogs de politisk planerna för ett nytt Europa upp. Fredstanken var det politiska kort som var tänkt att åter få de europeiska folken att accepterar eliternas nya i imperiedrömmar. Ur krigets fasor skulle ett nytt fredligt Europa växa, sedan dess har turerna varit många för att få de olika ländernas befolkningar att svälja ”freds”-projektet. När väl EU-skutan satts i sjön och valutan kommit på plats, syns det som om fredstanken på något underligt sätt gått upp i rök.

Vilken roll hade EU i Balkankrigen? Är det ens möjligt att EU kan stå utan ansvar? Sedan dess har krigsäventyren avlöst varandra, där EU eller dess medlemsstaters fått bevisa sin fredsvilja på slagfältet. För att inte skapa oro i det politisk bygget har krigskådepltserna legat utanför EU:s gränser, vilket inte är fårvånande med tanke på medlemstaternas koloniala förflutna.

Nu står åter ett broderkrig för dörren i Ukraina, hur är det möjligt? Borde inte fredsprojektet EU vara en garant för fred i Europa, vid EU:s gränser?
Eller är det så att EU har ett direkt ansvar för den uppkomna situationen i Ukraina?
Eller är det ett aggressivt Ryssland som hotar resten av Europa och världen? För det är åtminstone så den geopolitiska situationen målas upp av vårt allseende öga, medierna?
För medierna i det fredliga och demokratiska Europa förleder naturligtvis inte sitt folk, drar in det i krig som enkelt kan undvikas?

När Sovjet sönderföll och Warszawapakten upplöstes 1991, lovade USA att respektera de existerande gränserna och inte mot Rysslands önskan utvidga Nato österut. Det hade också varit högst rimligt för ”fredsprojekt” EU att själva låta Nato gå i graven för att minska spänningarna och jämna marken för en fredlig utveckling i Europa. Så skedde inte vilket gör att den nu enda försvarsalijansen i Europa, med överlägsna militära resurser, har ett mycket stort ansvar för freden, framför allt Europa.

Istället för att hålla de politiska spänningarna till Ryssland på en låg nivå utvidgar Nato sina gränser genom Ungerns, Polen och Tjeckiens inträde 1999, följt av Rumänien, Balkanländerna och Baltikum 2004, för att avslutas med Albanien och Kroatien 2009. Det är mycket populärt bland medierna att peka ut Ryssland som den part som inte går att lita på, men kan Ryssland lita på Nato?
Eller är det, precis vad Ryssland vet att de kan, men inte för att stå som garant för fred och avspänning?

I våra medier är det i stället Ryssland som utpekas som den aggressiva makten som är ute efter att utvidga sin intressesvär. i dessa sammanhang nämns händelserna i Georgien som ett exempel på Rysslands expansiva avsikter. Här står svenska medier och Carl Bildt mot EU som i Tagliavinirapporten slagit fast att det var Georgien som inledde det så kallade Ossetienkriget. Vår utrikesminister har i frågan om Georgien utmärkt sig för att intrigera och skapa konflikter.

Bildt har aktivt stött och hyllat Saakasjvili och förtalat motståndarna kring ”Georgiens Dröm”, varför? För att de senare är ”Putinanhängare och Ryssvänner”? Nej skillnaden är att de Bildt stöder, ställer villkoret att Georgien endast skall utveckla relationerna med EU. Först då Georgien blir lika fientligt mot Ryssland som Bildt, tycks Bildt vara nöjd. Är detta rimligt, vem gynnas av att bygga upp spänningar mellan Georgien och Ryssland? Är det krig med Ryssland som är målet?

Rimligen borde dessa omständigheter vara tillräckliga för att medierna inte skulle driva rysshatet till sådana höjder att inte ens Rysslands bidrag på melodifestivalen kunde framföras utan störningar. ingenstans i det offentliga rummet skall finnas plats för fred och försoning, krigshets är den mediala ordningen för dagen. Är det först då maskingevären tystat de egna redaktionerna som denna förstörelselust kommer att sina på energi och blod?

Fredsprojektet EU:s freds-CV är dock längre än så. Redan under de två Balkankrigen, skapade EU genom sitt stöd för Kroatien och Sloveniens självständighet förutsättningar för destabilisering och oro. Schemat för krig återupprepades genom stödet för Kossovos utbrytning ur rest-Jugoslavien.

Vari ligger drivkrafterna bakom dessa s.k. fredsprojekt? Det är uppenbart att EU:s ledare ser sig som den fria världens försvarare, som värnare av mänskliga rättigheter, demokrati och en fri marknad. Och tydligen är det så att alla utanför EU som inte nått samma grad av upphöjt ”dårskap”, skall hjälpas att förstå, med destabilisering och krig. Globaliseringens goda, ”fri rörlighet” och ”välstånd för alla”, borde rimligen ha kraften att spridas på sina meriter och inte med vapnens hjälp.

Kanonernas muller och slaktandet av civila har upphört på Balkan och i Georgien, men nu förs krigets helvete vidare mot öster, till Ukraina. Vad var det då som beredde marken för den nuvarande situationen.

Innan vi går in på vad som egentligen hände i slutet av februari då den sittande regimen störtades behöver frågan om vad demonstranterna på Maidan egentligen slogs för redas ut.

Om vi försöker bortse från det faktum att orsakerna till upploppen på Maidan kommer att uteslutande handla om Ukrainas handelsförbindelser med EU och Ryssland, vilket normalt inte brukar vara orsak till folkliga uppror, så är det i all fall konflikter kring just detta som det handlar om. Maidanaktivisterna mestadels unga och med en stark orientering mot Europa önskar en frigörelse från Ryssland. Den valde presidenten Yanukovich har haft att värdera Ukrainas faktiska ekonomiska situationen och starka band med Ryssland i form av export av tung maskinutrustning och import av Rysk gas, en roll som EU inte har möjlighet att ersätta.

Positionerna har varit låsta i ett antingen eller mellan EU och Ryssland. i denna situation öppnande Ryssland upp för trepartssamtal mellan Ukraina, EU och Ryssland med målet att sy i hop en överenskommelse där Ukraina kunde välja russinen i kakan. Trots att enskilda EU-länder gav sitt stöd för förslaget stoppades det av de höga icke valda EU-byrokraterna i Bryssels, en välavlönad elit som rimligtvis borde vara väl inlästa på EU som ett politiskt fredsprojekt.

Istället för en möjlig förhandlingslösning var nu situationen åter låst. Yanukovich orienterade sig mot Ryssland och Maidandemonstranterna laddade upp med stöd från en ström av västliga ledare som delade ut kakor till de våldsamma demonstranterna. Samtidigt tilltog propagandakriget.

Från EU:s sida har hävdades att Ryssland ville stänga ute Europa och isolera Ukraina från resten av världen för att inlemma det i Putins nya ”sovjetimperium”. Det är också denna bild som massmedia förmedlat till Sveriges folk. Men hur sann är den, lite haltar den väl ändå? Det var inte Ryssland som sade nej till trepartssamtal.

Idet låsta läge som nu uppstod blev det händelserna på Maidan som radikalt förändrade situationen. i slutet av februari tvingades Yanukovich till förhandlingar med Maidandemonstranter, närvarande var också representanter från EU. I den överenskommelse som slöts gick den sittande presidenten med på i stort sett allt som en demokratisk rörelse kunnat önska, f.f.a. handlade det om et tidigareläggande av valen och avrustning av demonstranter och polis. Knappt hade bläcket torkat på överenskommelsen förrän den våldsamma kuppen i scensattes. Själva maktövertagandet föregicks av Maidanskjutningarna då ett stort antal demonstranter och även poliser mejades ner av prickskyttar. På videoupptagningar syns med stor tydlighet hur demonstranter blir skjutna i ryggen av mördare, placerade i deras rygg, från demonstranternas eget Maidan. Skjutningarna skylldes på Yanukovich som tvingades att med sitt liv som insats fly. De fascistiska delarna av Maidan, Svoboda och högra sektorn bröt så överenskommelsen och inrättade sig själv som regering.

I bakgrunden drar Victoria Nuland, 3:e i ordningen i USA:s administration för utrikesrelationer, i trådarna. I ett avlyssnat telefonsamtal med USA-ambassadören i Ukraina anlägger hon tonen, ”Fack the EU” och talar om vilka personer som är lämpliga att inta nyckelpositionerna i kuppregeringen. Att kuppresidenten är en mäktig bankman är en omständighet värt att notera. Efter kuppen skryter Victoria Nuland med hur USA under lång tid satsat 5 miljarder dollar på att underminera Ukrainas politiska system.

En kuppregering har installerats av USA:s höga sändebud och Carl Bildt hyllar den nya regimen som legitim och demokratisk. Kuppregeringen har snabbt visat sitt demokratiska sinnelag genom att förbereda en nedklassning av ryskan till ett andra klassens språk och motarbetar en federalisering vilket skulle kunna minska de geografiska spänningarna i Ukraina.

Kan någon se ens en strimma av omtanke om den Ukrainska nationen i detta? Vilket ansvar tar EU:s ledare för att det Ukrainska folket denna årsdag för 2:a världskrigets slut skall se annat än en framtid av broderkrig?


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *