JesusÄlskar

Historia,Politik

Jesus älskar alla barnen

30 Dec , 2013  

Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord..
Rasistiska och hatiska kommentarer från SverigeDemokraters hemsidor dras av och till fram för granskning i dags och kvällspress. Samtidigt är Sverige Demokraterna landets 3:s största parti räknat i sympatier, i de senare mätningarna.

Hur går detta ihop, är alla dessa människor rasister? Heller finns dolda opinioner som aldrig får plats i våra medier?

För att få ett svar på detta krävs en grundlig funderare i frågor rörande rasism, invandring och hur dessa frågor hänger samman med vårt välfärdssystems nedmontering, med arbetslöshet, och förnekandet av den svenska identiteten. Kanske allt egentligen handlar om hur en gammal värld av svensk trygghet håller på att falla samman till förmån för en internationellt ekonomiskt system som vi är alltmer utlämnade till.

Eftersom jag själv blivit namngiven och placerad bland rasisters skara har jag under den senaste tiden haft särskild anledning att fundera kring dessa frågor. Vad det då handlade om finns beskrivet i artikeln”Mitt brev till Gertrud”. Följande rader är min högst personliga reflektioner i ett ämne där framförallt de starka känslorna måste få chans att landa i ett lugnt samtal.

Sanningen är konkret, de politiska preferenserna i grunden personliga, till detta bör läggas att vi i framför allt styrs av känslor då det gäller våra politiska val. Detta sista påpekande, nog så viktigt, och i vars ljus jag inser de risker jag tar att diskutera denna fråga, så styrd av rädslor. Rädslor som blockerar varje sakligt argument oberoende av dess styrka.

Vem är då jag att tala om rasism? Det som kanske betytt mest för mig under mitt dryga 60-åriga liv vad gäller frågan om förhållandet till mänsklighetens uppdelning i det som kallas raser är följande välbekanta ord ofta komna från våra yngstas munnar:

”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord, gul och röd och vit och svart gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord.”

Min kristna bakgrund består dock inte endast av goda förebilder, därtill är den kristna traditionen alltför kluven, både vad gäller teologi och praktisk verksamhet. Ett minne står här fram före allt annat. Jag står på en stol framför den uppslagna illustrerade familjebibeln och bläddrar bland de många böckernas bilder, stora realistiska teckningar täckande en hel sida. Vad som här öppnar sig är en värld av helt annat slag än i Lapp-Lisas toner av from barnatro, det är avhuggna huvuden, straffande gudar, stridslarm och människoslakt. Det är den judiska stamreligionen som med gudlig myndighet visar sin makt och ”storhet”.

martyrdomeleazarDen västerländska civilisationen har säkerligen också under århundraden av kolonial härjningståg funnit stöd i dessa skildringar. Och för dem som tror att denna boks räckvidd, vad gäller rasism och våld, tillhör en svunnen tid, kan en studie av folkmorden i Rwanda under 1990-talet effektivt bidra till rättelse. Med dessa korta rader vill jag visa att rasism varit en del av mänskligheten under lång tid och att den utövats oavsett ras.

(Det behövs inte många tankevändor runt sina egna minnen utan att man av många svenskar kommer att placeras i det antisemitiska träsket och får påskriften RASIST struken på ryggen. Att säga att gamla testamentet är en judisk stamreligion är rent sakligt sett korrekt, om inte, vill jag gärna bli rättad på denna punkt. Kan då en sanning vara rasistisk? För många idag är det nog så. Behovet av sin egen godhet är så stor att reflektioner kring sanning får mindre betydelse. Mitt uppsåt med fortsättningen är inte att gömma rasism bakom förmenta sanningar utan att tala sant om ras och rasism.)

Denna skrämmande erfarenhet av osminkat realistiskt slaktande av människor har för alltid lärt mig att se klyvnad, att inte ta det goda för givet, att också se det ondas källa i egenmäktig godhet. Denna erfarenhet kan också hämtas från vår civilisation i stort, den är delade i god avsikt och en långtifrån tilltalande historia.

Denna insikt i vår civilisations historia betyder inte att jag inte ser en annan sida av denna vår värld. För min del hör den samman med det demokratiska uppvaknandet som ägde rum under 18 och 1900-talet. Det var folkliga rörelser som i skydd av de framväxande nationalstaterna gavs utrymme till politiskt uppvaknande och handlande.

För den enkla människan, med den makt över sin egen tanke som dessa omständigheter gav, var religionen avgörande, det mesta de visste om politik var formulerat i kristna kodord, för politisk frigörelse krävdes makt över det religiösa språket och rätten att tolka det i enlighet med sina egna intressen. Men det frireligiösa uppvaknandet i mitten på 1800-talet var med nödvändighet också en individuell frigörelse. För den enskilde individen handlar religion om att med dess hjälp vara god, vara god för att helt enkelt fungera i samhället, odla sin fromhet för att leva tillsammans med andra människor. Den straffande guden var överhetens redskap för att hålla ”flocken” under kontroll. Hierarkiska samhällen ställer till det en hel del för den enkla människan.

Rasism och rasteorier har inte varit en del i våra svenska folkrörelser. Folkrörelserna har haft helt andra problem som sina och i deras demokratiska processer har det mesta av överhetens tankegods sorterats bort. Vad handlade den första riktigt stora folkrörelsen, den frireligiösa rörelsen om? Att själva få tillgång till godhetens källkod, i detta fall bibelns ord, för att med dess hjälp göra livet till glädje för andra och för sin gud. Det var individens frihetsrörelse, dess rätt till ansvar, rätten att forma minnet av sig själv. Denna individuella frihet stannade inte vid det personliga, det var förutsättning för det gemensamma, möjligheten att tillsammans påverka den gemensamma vandringen framåt.

Den frireligiösa rörelsen var inte rasistisk, det var framförallt landsbygdens folk som skapade sig den nödvändiga kollektiva självbilden och politiska sammanhållningen för att helskinnade kunna möta den anstormande moderniteten. Solidaritetsrörelser för tredje världen var inget nytt för 1960-70-talet då jag själv gick in i vuxenvärld och solidaritetsarbete. Budskapet om barnens likhet inför gud satte spår redan under slutet av 1800-talet och definitivt under hela 1900-talet. I mina morföräldrars hem sitter en 30-tals affisch, en väggbonad, som berättar om evangeliska fosterlandsstiftelsens missionsverksamhet i Afrika. Ute i de svenska stugorna har många gånger funnits en hjälpande hand för att bidra till lindrande av nöd uti världen. Många gånger lokala initiativ möjliga att organisera genom kontakter med svenska emigranter runt om i världen.

Att resultatet av verksamhet många gånger står i stark kontrast till det vällovliga uppsåtet gäller ju inte bara missionsverksamhet, det gäller även dagens ”förändringsagenter” organiserade i NGO:s, betalda av internationella organisationer och dito banker. Dessa gamla ”solidaritetsrörelser” som verkat under ett drygt århundrade är så en del av det svenska kulturarvet, en del av svensken. Även på detta sätt har vi, vare sig vi vill det heller inte, skapat oss och blivit svenskar, och samtidigt knackat på dörren till en större värld.

De som idag i modernitetens och globaliserings namn ser nedlåtande på sina föregångare, förråder bara sin egen okunskap och brist på perspektiv. Jag ser fram emot när alla som säger sig vara antirasister förstår att de är en del av en svensk folkrörelsetradition, och på så vis kan knyta an och inspireras av dessa folkrörelser.

Att vara antirasist, inte bara till namnet, kräver en del eftertanke i en värld där den antikoloniala rörelsen fångats upp och skuldförslavats av ett internationellt banksystem, och alla nationella ekonomiska och politiska initiativ motarbetas och bekämpas med krig, som exemplet Libyen. Efter att Sverige uppgivet sin 200-åriga freds och neutralitetslinje och bidrar till krig istället för att lindra nöd finns allt mindre att känna stolthet över. Istället för att lindra nöd och motverka krig har Sverige övergått till en utrikespolitik där svenska militära insatser bidrar till att destabilisera och slå sönder stater med stora flyktingströmmar som följd.

När det gäller synen på rasism och användandet av politiskt våld är andra världskriget en vändpunkt. Det är framförallt erfarenheterna av mellankrigstidens ”folkförbättring” genom rasförädling och i dess anda, förföljelsen av etniska och kulturella minoriteter som judar och romer, som så skakat eftervärlden att frågor om ras och rasförädling nu är en ickefråga inom akademier och offentlighet. Etnisk politik har blivit tabubelagd, och omöjlig i dessa sammanhang. Att frågor om rasism trots detta tar upp en allt större plats i medier bör leda till eftertanke, speciellt från de som med högst volym ser rasismen i den andres öga. Speciellt då det ofta är svensken i största allmänhet som är måltavla för det rasistiska sökarljuset och angreppen.

Med dessa inledande ord har jag troligen väckt frågor hos många om vad detta kommer att sluta. För att räta ut en del av dessa frågetecken kommer här en i den nu dominerande ”religionens” språkdräkt, en mer vetenskapligt anpassad syn på rasism.

”Gryning över Kalahari” är en viktig bok i detta avseende. Den har undertiteln ”Hur människan blev människa”. I Gryning över Kalahari möter vi våra förfäder, genom vår tids viktigaste forskare inom en rad områden,och genom vilkas arbeten vår arts historia beskrivs.

Vad har då Gryning över Kalahari att säga om den mänskliga rasen;
”Enligt sedvanlig vetenskaplig nomenklatur tillhör vi alla, sedan runt 100.000 år, en och samma ras Homo sapiens, den moderna människan av släktet Homo.

Det har länge varit populärt att kategorisera människan i olika raser. Egyptier, indier, greker, kineser, japaner, romare delade för tusentals år sedan in människor i olika grupper, baserade på hudfärg, precis som Bibelns författare. Dessa rasläror kunde vara rasistiska, ägnade att förtrycka och förakta andra. Men de var inte alltid hierarkiserande. Allt berodde på om folkföraktet kunde spela någon ekonomisk eller politisk roll. Det har ofta varit ett effektivt sätt att mobilisera stöd för härskaren och ena motståndet mot de andra.”

(Här följer ett avsnitt som beskriver de moderna rasteoriernas framväxt med början i Linné och fortsättning över de mer namnkunniga rasteoretikerna som Gobineau.)

”Vad kan man då veta om Homo sapiens eventuella raser och deras olikheter idag? Grundsynen att alla människor har lika värde beror inte på något vetenskapen kan tänkas komma fram till. Den gäller även om det skulle visa sig att en vetenskapligt belagd ras kallad ”skåningar” genomsnittligt vore någon IQ-enhet intelligentare än rasen ”stockholmare”. Eller om det skulle gå att bevisa att västafrikaner av naturen genomsnittligt är mer explosiva sprinter än grönländare. Rasism och antirasism har att göra med värderingar och synen på samhället – vårt önskvärda förhållande till varandra. Det har inte med vetande att göra.

Ändå kan frågan ställas: Finns det mänskliga raser? Det måste bli genetikerna som står för svaret. Eftersom vi alla lämnade Afrika handlar det om vilka skillnader i arvsanlag som hunnit utvecklas under de senaste 50-40.000 åren, efter det att vi spritt oss till Asien, Australien, Europa, de arktiska områdena och så småningom Amerika och Oceanien.

Ett starkt selektionstryck kan bara på några tusen år eller tiotusen år sålla bort många i sammanhanget olämpliga anlag, och plocka fram andra. Vi kan gå ut på vilken gata som helst i New York, New Dehli eller Nyköping och beskåda vad Darwins naturliga urval kan få för resultat.”

På det sätt författaren Bengt Berg här beskriver ras och rasism så utlämnas vi till vårt eget förstånd och våra egna värderingar. Den vetenskap denna bok vaskat fram har inte skänkt oss den vetenskapliga stöd vi kanske hoppats på. Genom den kristna religionen talar guden för ”allas lika värde”, med visans ord ”Jesus älskar alla barnen…..”, vad mer än denna gudomliga sanktion kan den troende begära. På en punkt är kristendomen och vetenskapen som den presenteras av Lasse Berg dock entydigt överens, mänskliga raser existerar. De är inga sociala konstruktioner som kan utdefinieras och med dem rasismen, åsikter som postmoderna teorier på olika sätt burit fram..

Gryning över Kalahari har dock en förtjänst som näst intill gör den till ett nytt ”evangelium”, Det är den nya vetenskapens positiva syn på människan och hennes egenskaper och vilka möjligheter det ger, som jag tänker på. Homo sapiens är enligt Lasse Berg ”den älskande apan”. Och för de troende som så vill, kan genom dessa nya insikter, få stöd för berikande av respektive religion, genom sin guds skapelse, människan.

Vi är alla från början Afrikaner, men för den skull inte givet ”världsmedborgare”, och vi har utvecklats i olika riktningar allt efter de behov som omgivningen ställt på oss, och de samhällen och kulturer vi tillsammans skapat för att föra vår art vidare.

Många som kallar sig ”antirasister” ser själva existensen av raser som något farligt och icke önskvärt, något som i ”antirasismens ” namn måste definieras bort. Att förneka att vi under vår historia ”drejats” olika, är enligt mitt sätt att se en form av omvänd rasism. Det är den kosmopolitiska klassen i Västeuropa som definierar sin egen sociala typ som alltings mått, som på grund av sin egen kulturella och geografiska rotlöshet, uppslukad av den kapitalistiska arbetsdelningen, är utelämnade till konsumtionssamhällets identiteter som företagsreklam och medier i stigande takt producerar. Dessa så kallade världsmedborgare, kosmopoliter, har av olika socioekonomiska skäl fått ett starkt grepp om Sverige och driver här nu sitt så kallade mångkulturella samhälle. Denna ”mångkultur” är en global blandkultur utan lokal förankring, vars ryggrad är en kommersiell masskultur driven av Hollywood, Coca-Cola, Ikea och andra internationella företag.

På samma sätt som vår könsliga delning berikar våra liv, berikar olika nationer och raser mänskligheten i en sann mångkultur.

För att driva problematiseringen kring frågan om raser och rasism ytterligare några steg kommer jag att utgå från Nationalencyklopedins hantering av ämnet. 1994 gavs bandet för uppslagsordet RASISM ut, här står;

Rasism i ” ..strikt europeisk bemärkelse en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:
1) uppfattningen att det är rimligt att indela människosläktet i ett antal distinkta raser utifrån fenotypiska skillnader(yttre kännemärken);
2) antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;
3) antagandet att dessa nedärvda drag är gemensam för alla medlemmar av respektive raser;
4)övertygelsen att raser låter sig klassificeras i en hierarki, beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen;
5)Föreställningen att denna hierarkiska klassifikationen berättigar medlemmar av förment överlägsna överlägsna raser att dominera, exploatera och t.o.m. Förinta medlemmar av förment underlägsna raser.
Medan den första förutsättningen är omdiskuterad är den andra och tredje vetenskapligt felaktiga och den fjärde och femte etiskt och politiskt förkastlig.”

Den första förutsättningen är omdiskuterad”enligt Nationalencyklopedin som här inte vill gå så långt som att helt radera raser från den mänskliga spelplanen, men inte långt därifrån. Med stöd i tusenden år av mänsklig erfarenhet vågar vi hålla fast vid vår lilla strof och den i ”Gryning över Kalahari” förmedlade synen på raser och rasism.

Det som talar emot ett ”borttänkande” av rasbegreppet genom denna definitionsövning är en faktisk historia av rasism. Att denna historia endast skulle ha sin näring i hjärnspöken är knappast troligt. En utdefiniering av rasbegreppet är ett överslag från den akademiska forskarvärlden från besatthet av rasbegreppet under 1900-talets första del till en opportunistisk förnekelse efter andra världskriget. Bland vanligt folk, med fötterna på jorden, är skillnaden mellan en svart och en vit människa kanske lika iögonfallande som skillnad mellan man och kvinna, skillnader låter sig helt enkelt inte definieras bort av en forskarkår som känner behov av att bryta en kontinuitet, lindra ett dåligt samvete. Det är ju i forskarvärlden som den moderna rasismen utvecklats.

Även den andra förutsättningen, ”nedärvda mentala och intellektuella anlag”, måste hanteras på samma sätt som den första. Att de inre egenskaperna skall undantas kan ha sin grund i en än större rädsla för ”ras” på detta område. Vi befinner ju oss här, Nationalencyklopedin, i den akademiska världen där just intellektuella egenskaper värdesätts högt och därför känns farligare att hantera i rastermer. Att göra skillnader mellan yttre och inre egenskaper som Nationalencyklopedin här föreslår är inte trovärdigt. Om nu yttre skillnader utvecklats under årtusendena på grund av f.f.a. geografi och klimat så finns också rimliga skäl till att även vår mentalitet och intellektuella funktioner skall ha påverkats.

Denna 3:e NE:s förutsättning är favoritinvändningen i diskussioner mot rasism, kanske kan antas så vara på grund av den allestädes närvarande postmoderna relativiseringen. Det är egentligen inget annat än en sammanslagning av de två första invändningarna. Den inriktar sig på att kollektivet inte finns renodlat i något rasmässigt avseende, så återigen samma resultat skall uppnås, raser finns inte. ”Black is beutefull” finns inte. Det finns dock en intressant ingång i den förda argumentationen. Varje generalisering ses som ett övergrepp mot den enskilde individen, varje knytning till ett kollektiv betraktas som ett hot och möter stor misstro. Naturligtvis är individens relation till kollektivet problematisk speciellt om den förutsätter ett personligt val, som det den tyska befolkningen utsattes för vid Hitlers massmöten, för att ta ett exempel.

Denna 3:e förutsättningen handlar om relationen individ och kollektiv, i detta fall ras. Det handlar om individens enorma djup och variation vad gäller de inre förutsättningarna. Att bryta in individen i diskussioner kring begreppet ras är viktigt och en förutsättning för att problematisera rasmässiga stereotyper. Den mänskliga friheten har individen som sin grundval och förutsättning. Utan ett försvar för individen och förståelse för dess roll kommer allt mänskligt att trampas under fötterna av de som erövrat tolkningsföreträdet för vad kollektivets egenskaper är. Är det inte tydligare att hantera denna 3:e förutsättning med ett tydligt frihetsbegrepp, byggt på individen. Att så inte sker här kan kanske ha sin förklaring i artikelförfattaren marxistiska tendens, där frågor om individuell frihet kanske inte är den bästa grenen.

Den 4: av NE:s förutsättningar handlar om huruvida raser överhuvud går att gradera i bättre och sämre, högre eller lägre grad av civilisation etc.

Att inte göra rasism beroende av ”faktiska rashierarkier” kan visa sig vara avgörande för framtida jämlikhetssträvanden och antirasistiskt arbete. Varje överhet har alltid sökt ge en rationell och/eller biologiska förklaring och därmed legitimitet för sin upphöjdhet. Skulle framtida DNA-teknik kunna användas i detta syfte kan raspolitiska dörrar därmed öppnas.

Detta problem är ingen intellektuell tankelek. Israel är efter apartheids fall den enda kvarvarande stat som är rasistisk. Israel är starkt knuten till judisk kultur och identitet. Det är inte bara många judar själv som ser sig som en högre ras, guds egendomsfolk, många ickejudar ser också judarna som mer intelligenta. Stöd för denna åsikt saknas inte. Judarnas överrepresentation inom intellektuella yrken, deras tydliga närvaro i listan över nobelpristagare är bara ett par av de argument som brukar användas. I Israel diskuteras att använda DNA för att definiera den ”judiska rasen”, mer än så behöver kanske inte sägas. Att förneka existens av raser kan visa sig bli ett stort fel i val av antirasistisk strategi.

Även om rashierarkier kommer att kunna studeras och mätas kan starka invändningar resas. Hierarkier går ej att ställa upp eftersom varje ras är en frukt av sina förutsättningar, och sålunda bäst i sin egen klass. Hur det kollektiva medvetandet formuleras inom varje ras, är en balans mellan välbehövlig självrespekt och en för den egna rasen förödande herrefolksmentalitet.

Ett annat rimligt svar på denna fråga är att det spelar ingen roll vilken hierarki som ställs upp och på vilka grunder. Hur vetenskapligt underbyggd en sådan kvalitetshierarki än må vara så blir svaret det samma. Alla folk, raser har lika värde, under alla omständigheter. Förhoppningsvis skulle en samsyn i enlighet med ovan verka frigörande på diskussioner om förment rasism.

Bara genom att påstå att ras finns i någon bemärkelse, utan att närmare gå in på alla gränsdragningar, gör mig säkerligen till rasist i många överhettade feminister, marxisters och alla slag av normteoretikers hjärnor. De må så vara, själv tror jag att frågan om problemen med rasism bara kan hanteras under den förutsättningen som tas upp under NE:s punkt 5.

5)Föreställningen att denna hierarkiska klassifikationen berättigar medlemmar av förment överlägsna raser att dominera, exploatera och t.o.m. Förinta medlemmar av förment underlägsna raser.

Detta är rasismens kärna, det handlar om kulturella föreställningar burna genom religioner men framför allt de teorier som i modernitetens skydd växte fram under 1800-talet och blommade ut under 1900-talets första hälft. Dessa rasteorier var viktiga inspirationskällor för nazismen men också för den svenska akademiskt drivna folkhemsvarianten.

För att rasism enligt denna förutsättning skall gälla, krävs dels teori men också att detta praktiseras i handling, i förföljelse av de ”underlägsna”. Rasism är intimt knutet till , socialt, politiskt och fysiskt våld. Rasismens praktiserande kan inte ske utan övergrepp på de andra. Bekämpandet av rasism blir på detta sätt mycket tydligt och relativt enkelt att hantera i juridiska termer och hanteras av domstol. Detta förutsätter domstolarnas neutralitet i förhållande till eventuella samhällseliter som inte ovanligt själva har kulturella och/eller etniska identiteter. I Sveriges historia har vi svenska staten och kyrkans bemötande av Samer som ett exempel på juridiskt enkla men till synes politiskt ”olösliga” problemen. Inte ens idag tycks svenska regeringar kunna hantera frågan.

Nationalencyklopedin menar vidare:
”Även åsikter och handlingar som inte i alla avseenden motsvarar definitionen ovan kan med viss rätt benämnas rasism, när det rör sig om allmän motvilja mot medlemmar av en grupp som definieras genom fysiska kulturella eller beteendemässiga karakteristika, utan hänsyn till enskilda gruppmedlemmars individuella särdrag. Ofta är dock uttrycket främlignsfientlig mer adekvat om sådan attityder.”

Återigen tror sig författaren till denna artikel ha tillfört något viktigt genom tillägget ”utan hänsyn till enskilda gruppmedlemmars individuella särdrag.” Om nu någon som utövar exempelvis hets mot judar har känsligheten att avbryta sin aktivitet mot den som tillhör nämnda grupp men inte har den rätt böjen på sin näsa så är aktiviteten inte att betrakta som rasism. Heller hur skall ovan citerade stycke annars tolkas?

Vill man av någon anledning blåsa upp frågan om svenska folkets rasism är det naturligtvis en fördel om frågor om ras och rasism blir så otydlig som möjligt. Så att det till sist bara används som ett begrepp att kleta på de vars åsikter man ogillar. Ett sätt att befordra detta otyg är att inte göra skillnad på rasism och främlingsfientlighet. Rasism handlar om att en grupp människor av religiösa eller ”vetenskapliga” skäl gör sig till ett folk av större värde än andra och på grund av denna utvaldhet, anser sig inte behöva ta hänsyn till andra folk utan, kan behandla dem som om det vore lorten under deras skor. Rasismen som den uppträdde i f.f.a. Europa under mellankrigstiden hade sina rötter inom samhällets elit, inom vetenskap och forskning.

Med främlingsfientlighet förhåller det sig helt annorlunda vilket gör det viktigt att hålla isär. Medan rasismen utvecklas av samhällets vetenskapliga och kulturella elit i deras hjärnors frontallober är främlingsfientligheten fram för allt en försvarsreaktion kopplad till instinkt och självbevarelsedrift. Människor av alla slag är offer för sina rädslor och på något annat sätt kan det inte vara, rädsla är inget man kan operera bort, åtminstone inte än så länga, vilket vi skall vara glada för. Frågan är istället om denna rädsla som jag just nu kanske förnimmer inför någon för mig främmande, eller något nytt, är till nytta för mig och den grupp jag tillhör eller ej.

Hade Amerikas Indianer vid sina möten med europeiska kolonisatörer klarat sig bättre med större misstänksamhet och självbevarelsedrift, resulterande i en fientlighet till de anländande kolonisatörerna? En fråga omöjlig att besvara. Vad som dock är troligt är att, hade de indianska samhällena lyckats försvara sig hade vi idag haft en betydligt mer mångkulturell värld att dela med varandra.

Den värld vi lever i idag är dock på viktiga punkter annorlunda än för fyra-femhundra år sedan. Vi är inte för många på vår planet, men vi är flera som måste dela på de gemensamma resurserna. ”Avstånden är kortare” och våra rörelser mer frekventa och omfattande. Mänskliga möten och alla slag av kulturellt utbyte mer omfattande. Det finns många, fram för allt i västvärlden som varit en del av denna rörlighet och högeligen uppskattat den. Dessa erfarenheter kanske har gett ett större mått av tolerans inför andra folk och kulturer, förhoppningsvis är det så i de flesta fall. För de som rör sig i världen med ett rasistiskt förhållningssätt är det troligen tvärt om, deras fördomar förstärks.

För de allra flesta människor på denna planet är västerlänningarnas livsstil varken möjlig eller eftersträvansvärd. Alla vi andra som inte tillhör den rörliga globala eliten eller är en del av västvärldens mobila medelklass lever livet lokalt. Eftersom identitet inte byggs på rörlighet, geografiskt, socialt och kulturellt, upplöses den inte heller av samma rörlighet utan utvecklas på tusentals platser, i en verklig mångkultur. Om alla dessa kulturer skall kunna försvara sin värden måste dess utövare kanske få ett ord med i lagt vad gäller upprättandet av de gränser som är nödvändiga att sätta, till deras existens försvar.

Är då alla mänsklig reaktioner till skydd för den egna gruppen av godo, sker aldrig reaktioner som är av ondo för det egna samhällets liv och utveckling. Det mänskliga immunsystemet försvarar vår kropp mot angrepp från olika former av inträngande agenter genom att helt enkelt oskadliggöra dem, Det är inte ovanligt att detta immunsystem överreagerar genom att istället för att angripa, för vår hälsa skadliga ämnen, går till attack mot den egna kroppens organ och funktioner. Främlingsfientliga reaktioner, där invandrargrupper blir måltavla för kritik, hat och till och med fysiska angrepp, kan beskrivas som om en ”gemenskaps” försvar angriper den egna kroppen. Andra raser kan aldrig tillåtas att ses som något annat än en del av en fredad mänsklighet. Etniska lösningar på ekonomiska och politiska problem måste ovillkorligen undvikas. Det är politikernas ansvar att hitta dessa lösningar och arbeta för att de genomförs innan samhället slit sönder av interna konflikter.

I fortsättningen måste NE:s läsare tyvärr vara något så när bevandrad i Marxism för att hänga med. Vilket naturligtvis är olyckligt i sig. Värre är att det påverkar förklaringarnas räckvidd , den marxistiska förklaringen till rasismens orsak utgår som vi skall se helt från deras ideologis tolkning av hur världen är och kommer att utvecklas.

NE:
”..rasism är ett sätt att splittra arbetarklassen genom att betona ”rasgemenskapen”, spela på olika raser mot varandra och därmed avleda uppmärksamheten från klasskampen.”

För att detta skall få någon mening måste rimligtvis målet för klasskampen definieras, vilket lär skifta marxismer emellan och från tid till annan. För marxister i allmänhet gäller att det egendomslösa proletariatet, bärare av det kommunistiska framtidsvisionen, det klasslösa samhället, är den enda klass av verkligt värde. Vad övrigt finns av traditioner, kulturella och religiösa prefernser skall ersättas av proletära ideal och få gestalt i den nya människan.

De stora demokratiska landvinningarna i Sverige har skett genom folkrörelser arbetande i ett nationellt sammanhang vilket ställt långt fler sociala och politiska mål än de som kan definieras i klassgemenskaper.

NE:
”Ekonomiska faktorer spelar en avgörande roll även i ”pariasyndromet”, där samhället tvingar en minoritet att fylla nödvändiga men impopulära ekonomiska funktioner och sedan straffar den för detta., vilket bl.a. drabbade judarna. Antisemitismen kan dock inte i första hand förklaras i ekonomiska termer.”

Ensidigheten i dessa korta rader är uppenbar och samtidigt en förminskning av den judiska kulturen och de samhällen och samhällsstrukturer som de skapar. Detta är judarna själva fullt medvetna om, varför de sannaste beskrivningarna av judarnas historia och roll är att finna hos de Israeliska akademierna i samhällsvetenskaper, eller utan för Israel som i fallet Yuri Slezkine – jude och professor – med sin prisbelönta bok ”The Jewish Century”. Här beskrivs inte judarna som enbart offer utan som en mycket framgångsrik befolkning just på grund av den ställning som judarna har i den värld de idag, tack vara kapitalismens seger, har en så stark ställning i. Med hänsyn till just detta blir NE avslutande rad om ”pariasyndromet” nästintill gåtfullt i sin syn på historiska fakta.

NE: ”Antisemitismen kan dock inte i första hand förklaras i ekonomiska termer.”


Förklaringen till detta anmärkningsvärd påstående får här en hänvisning till uppslagsordet antisemitismen. NE beskriver antisemitismen på en sida som avlutas med följande:

”Man kan beteckna antisemitismen som en typ av främlingshat. Så långt kan den också förklaras med allmänna socialpsykologiska lagar: misstänksamhet uppstår lätt mot små inom sig slutna folkgrupper, speciellt i kristider tenderar majoriteten att utpeka dessa som syndabockar osv. I 1900-talets antisemitism har dock ingått några speciella inslag: den gamla, kristna gudsmördarmyten och teorin om judisk världskonspiration”……..”Sådant har bidragit till att antisemitismen är den mest seglivade och hätska form av främlingshat som historien känner.”

Dessa redovisade erfarenheter som det finns all anledning att stanna upp och reflektera inför, har också satt spår i den politiska utvecklingen efter andra världskriget. Rasism och antisemitism är nu ett från akademier utrotat ämne. Hos medierna ger det ständigt återkommande påminnelser om erfarenheterna av rasism och då inte minst av den nazistiska förföljelsen av judarna.

Att stå upp mot rasism i alla dess former är en viktigt lärdom som alla har anledning att förvalta och vårda i vardagen och in i framtiden. Detta måste gälla alla form av rasism, ingen undantagen, inte heller den sionistiska staten Israels rasistiska politik, med det Palestinska folket som närmste måltavla.

NE:s beskrivning av sionism som omfattar knappt en spalt utelämnar allt som är problematiskt i denna fråga. Inte med ett ord nämns den terror mot och fördrivning av det palestinska folket som ägde rum vid den Israeliska statens bildande. Inte med ett ord berörs den rasistiska sidan av sionismen, den behandlas uteslutande som ett oskyldigt barn av sin tid, det nationella uppvaknandets 1800-tals Europa.

Om just denna formen av rasism är NE oroväckande tyst. Det är en skriande tystnad med tanke på vad som efter andra världskriget försiggått i Palestina. För att i möjligaste mån inte bidra till hat mellan olika folkgrupper måste de judar som talar tydligt i dessa frågor få bli de främsta att bära fram vittnesmålen för att skapa förståelse för den världskatastrof som håller på att upparbetas i denna konflikt.generals-son

Miko Pepe, son till en Israelisk general, och författare till boken ”The General Son” finns tillgänglig på Internets videokanaler. Han är här angelägen om att befria alla som vill lyssna från en rad myter vad gäller Israel:

”Om rätten att återvända: Vad sionism handlade om var judarnas rätt att återvända till Israel. En viktig argumentationslinje för detta är, när det gäller Palestiniernas rätt att återvända så gäller plötsligt inte den rätten längre. ”

Den israeliska myten om vad som hände 1947 var. ”Araberna anfaller, men via vann. Dom flyr och vi lägger beslag på deras efterlämningar.”

”Den 29/11 1947 godkände FN resolutionen om att dela upp Palestina i en Judisk stat och en Arabisk. Inför denna överenskommelse fanns i Palestina två samhällen som levde skilda liv. Det judiska samhället som bestod av 500.000 som förväntade sig att bilda en stat. Det fanns den Arabiska samhället som omfattade 1.500.000 invånare som också förväntade sig att bilda en stat. I FN:s lösliga plan för hur det skulle gå till hade man beslutat att ge den större delen mark till den judiska staten och den mindre delen land till araberna som var tre gånger så många. Ännu idag hör man kommentarer till denna delningsplan att eftersom araberna inte godtog denna plan var det deras fel. Är det någon som tror att någon skulle vara så galen att de godtog denna plan? Naturligtvis inte och denna plan överlevde heller inte en enda dag. Så fort planen var godtagen i FN började de judiska militära enheterna en massiv kampanj med etniskt rensande. Historien vi hör, myten som upprepas om vad som hände 1947 är att äntligen efter att FN godkände att judarna skulle få sin egen stat, anföll de arabiska arméerna. Med avsikt att förstöra den unga judiska staten.Och detta bara några år efter nazisternas förintelse.

På något sätt mellan slutet av 1947 och slutet av 1948 lyckades det de sionistiska styrkorna att erövra upp till 80% av Palestinas yta. Förstöra över 500 palestinska städer och byar med skolor, moskéer, kyrkor och hem och driva en miljon människor på flykten, på en 12 månaders period. Hur lyckades de med detta.om de blev anfallna av stora arméer utifrån. Men återigen om vi tittar på fakta, 1947 hade den sionistiska sidan en ansenlig militär styrka bestående av nästan 40.000 beväpnande män, vältränade och sammansvetsade. Min far var en av dem. Det fanns ingen likhet på den palestinska sidan, palestinierna har aldrig haft någon militär styrka att tala om in till denna dag. Det fanns ingen motsvarighet på den palestinska sidan. De arabiska arméerna ingrep inte förrän sent i maj 1948, då hade den etniska rensningen redan pågått i 6 månader. Det är uppenbart att den sionistiska berättelsen är en myt. Det är en myt som få har tagit sig tiden att undersöka. Syftet med den militära kampanjen var att ta så mycket land som möjligt och mörda så många människor som möjligt. Och det var precis vad de gjorde.

Nu kommer vi till historien om min mor hon är 86 år nu. Hon är född och uppvuxen i Jerusalem, och hon brukade berätta för mig om när hon var ung och vandrade runt i omgivningarna. Det var det nya Jerusalem som byggts utanför murarna. Det var ett vackert område med palestinska hus…1948 levde hon fortfarande kvar här men palestinierna hade tvingats att flytta och lämna sina hem. Hon erbjöds ett av dessa hem men vägrade att var en del i detta. Hon gillade inte tanken på att lägga beslag på en annan familjs hus. Ännu idag när detta kommer på tal kan man i hennes ansikte läsa känslor av avståndstagande. Men det var inte förrän jag höll på att skriva min bok som dessa frågor åter kom i min väg och började besvära mig. Det var något som inte stämde och det är först nu som jag förstår vad det handlade om. Det besvärade mig därför att berättelsen motsade den nationella berättelsen, den stämde inte vad jag fått lära mig i skolan, om att Araberna anföll, vi vann, de flydde och vi tog hand om kvarlämningarna. Det oroade mig för sanningen fanns i den personliga erfarenheten inte i den nationella historien.

Mycket har skrivits om vad som hände 1967 under 6-dagarskriget om vem som startade kriget. Kriget föregicks utav att Nasser sparkade ut FN:s fredsbevarande trupper som fanns på Sinaihalvön. Detta stred emot fredsfördraget och togs av Israel som intäkt för att starta ett krig.

Generalerna såg detta som en legitim anledning till krig, och de tryckte på för krig. Regeringen var inte övertygad, de var inte så ivriga på att starta krig. Så började en strid mellan dessa två grupper om krig eller inte. Gruppen kring regeringen var äldre, plus-60, de var födda i exil och bar på alla erfarenheter från pogromer, detta var bara 25 år efter förintelsen. De bar på allt detta och var oroliga att ett krig skulle kunna leda till en ny förintelse. Generalerna däremot de var i början av 40-års åldern. Nästan alla var födda i Palestina och medlemmar i den sionistiska milisen före 1947. De var vad jag skulle vilja säga den nya juden som sionisterna ville skapa. Fulla av testosteron, framåt, optimistiska och beredda på att strida. De hade skapat den Israeliska armén och såg en möjlighet i att starta ett nytt krig.

Återigen berättas historien om att Israel blev attackerat av tre arabiska arméer beslutsamma att slå sönder Israel. Mirakulöst så klarar sig Israel igen. Vi israeler överlevde återigen. Vi var smartare, mer motiverade, mer tränade. Vi var kanske som sades här tidigare kulturellt överlägsna. Men tack vare alla dess omständigheter så lyckades vi besegra de arabiska arméerna och segra.

När jag började skriva boken om min far beslutade jag att använda de israeliska arkiven för att ta reda på fakta om min fars karriär inom armen. Jag var speciellt intresserad av de möten som generalerna höll inför vad som ledde fram till kriget 1967. Mycket har nu skrivits om dessa möten så jag hade inga förväntningar på att hitta något nytt. Eftersom jag läst allt som publicerats hittills.
Men allteftersom jag läste såg jag något som jag aldrig sett någon annan stans. Min far säger detta och flera andra generaler säger det också, med avsikten att övertala regeringen att starta kriget. Det som generalerna säger är att Egypten är inte förberedda för krig, därför måste vi attackera nu. De säger att Egypten behöver åtminstone ett och ett halvt till 2 år för att förbereda sig på krig Vi har därför ett fantastisk möjlighet att återigen start ett krig. Och det kommer att bli den tredje gången som Egyptens arme förstörs. Det faktum att Egypten flyttade fram sin arme gjorde det lättare för Israel att förstöra den. Generalerna pratar inte om något existentiellt hot, de pratar inte om något hot. De pratar om en militär möjlighet att återigen besegra den Egyptiska armen. Så tynar myten bort. Naturligtvis vann generalerna och regeringen gav tillåtelse till ett förebyggande anfall mot Egypten.

Den Egyptiska armen var slagen på ett par dagar, sinaihalvön återerövrad, Gazaremsan erövrades, men generalerna vill ha mer, de ville ha Västbanken som var ett viktigt mål för dem. De ville redan ta det 1948 då de var unga kommendanter, men undvik det av politiska skäl. Nu fanns möjligheten och de tog Västbanken. De hade velat ha Golanhöjderna också för en lång tid på grund av höjdernas strategiska läge. Det finns dessutom mycket vatten där och de tog det också. De hade inga tvivel om att de skulle segra. På sex dager slogs tre arabiska arméer ut och besegrades. Golanhöjderna, Västbanken och Sinaihalvön med Gazaremsan erövrades. Över 15000 arabiska soldater dödades mot en förlust av 600 Israeliska Soldater. Det är ett fantastiska resultat åstadkommet bara på sex dagar. Och detta trots att de arabiska arméerna angrep dem, så tynar myten bort om man bara tar reda på fakta.”

I den video där texten ovan är hämtad får Miko Pepe ett inpass från publiken rörande vad som hände det USA-flaggade signalspaningsfartyget Liberty. Fartyget anfölls av Israeliskt flyg och sjöstridskrafter med målet att sänka det. 34 marinsoldater dödades och 170 sårades, målet var att sänka Liberty och skylla på Egypten och dra in USA i kriget mot Egypten. Eftersom Israel inte lyckades sänka fartyget misslyckades överfallet. Detta är också viktiga fakta som bryter ner myterna om vem som startade 6-dagarskriget.

”Den Israeliska armen är en av de bäst utrustade tränade och födda terroristorganisationer i världen. Ja de har uniformer och generaler men deras enda syfte är terrorism. Jag skall ge er ett exempel. För snart exakt 4 år sedan började Israel sin attack mot Gaza det var den 22 september 2008 11.25 på morgonen. Det handlar om den mest skamliga händelsen i det judiska folkets historia. Man började lägga bombmattor över Gaza City, det skulle komma att vara i 21 dagar och de släppte över 100 ton med bomber. En 1-tonsbomb förstör ett kvarter. Gaza är en av de mest tätbefolkade platserna på jorden här bor 800.000 barn. 11.25 är exakt den tid då skolornas morgonskift lämnar över till eftermiddagsskiftet, så alla barn är ute på gatorna. Då hade beslutsfattarna i Israel beslutat att inleda attacken. Detta var första dagen i en 21 dagar lång slakt. Till detta finns ingen förmildrande omständighet. Om inte detta är terrorism vet inte jag vad terrorism är.

Nu måste vi fundera ut vad som skall göras för att ändra på denna situation? Låt oss se vad som hände i Sydafrika. De gjorde sig av med Apartheid det är exemplet. Vad gjorde de i södra delarna av USA, de avskaffade raslagarna. Gillade de vita i Sydafrika denna förändring? Absolut inte. Inget av detta genomfördes i samtycke. Men sionism måste liksom rasism försvinna. Den sionistiska staten måste ersättas av en demokrati, med lika rättigheter. Vi har fem och en halv miljoner palestinier och sex och en halv miljoner israeler. Det finns ingen anledning i världen varför de inte skall kunna leva som likar. Så fort israeler får höra om detta så börjar de tala om utrotning, om om en ny förintelse.Detta är bara en ursäkt, det finns ingen anledning att tro att detta skall behöva bli våldsamt, att överföring av makt måste bli våldsamt. Ondskefulla diktaturer kan ersättas med demokratier utan våld. Det har hänt förut och det finns ingen anledning till varför det skalle behöva hända igen.

Jag hörde om detta med de stora skillnaderna mellan palestinier och israelernas kulturella överlägsenhet. Och har aldrig hört en större dumhet i hela mitt liv. Dessa två samhällen kan knappast bli mer lika, språken är lika, religionerna har likheter, mer än hälften av alla israeler har föräldrar som kommer från mellersta östern, från Irak, från Nordafrika, från Jemen. Arabisk kultur är en del av vilka de är. När Bagdad angreps satt gamla judar i Israel och grät för att deras stad hade bombats. Det finns inga skillnader. Sannolikheten för att dessa befolkningar skall kunna se sina gemensamma mål trots skillnaderna som finns dem emellan är mycket större än någonting annat. Så kan unga palestinier och israeler växa upp tillsammans och skapa sig en framtid, en demokrati och göra underbara saker tillsammans för detta är ett fantastiskt land med många möjligheter.

Men det finns även andra till vars erfarenheter vi har anledning att sätta stor tilltro, nämligen de som för snart 20 år sedan själv befriade sig från apartheids rasistiska kedjor.

Citat Från Apartheid Genom apartheids avskaffande i Sydafrika gjorde mänskligheten ett stort framsteg. En av de då två existerande rasistiska staterna demonterades, men en återstår, Israel. Vad säger då Sydafrikaner om Israels politik . I Sunday Times skrev Mondlei Makhanya:

”När du observerar på avstånd vet du att saker är dåliga, men du vet inte hur dåliga. Ingenting kan förbereda dig på det vi ser här. På sätt och vis är det värre, värre, värre än den värsta tiden under Apartheid. Apartheidregimen såg de svarta som underlägsna. Jag tror inte Israelerna överhuvudtaget ser palestinierna som mänskliga varelser. Hur kan en mänsklig hjärna få till stånd denna totala separation, de skilda vägarna, alla checkpoints? Vad vi fick gå igenom var fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt och ändå finns det ingen jämförelse. Här är det ännu förfärligare. Vi visste att det skulle ta ett slut en dag Här finns ingen fred i sikte. Slutet på tunneln är svartare än svart.”

Trots Israels rasistiska bosättnings och fördrivningspolitik på västbanken och de 1967 annekterade områdena råder en hjärtskärande tystnad om Israels rasism. Med tanke på det höga tonläget i övrigt där svenskar ständig ”avslöjas” för rasism är detta minst sagt anmärkningsvärt. Det är en upp och nervänd värld där elefanter blir myror och myror elefanter.

Det är inte bara möten med andra kulturer som skapar frustration och social stress i ett samhälle, det gör alla slags förändringar. Utsätts en befolkning för både och, och dessutom utan deras samtycke finns inget annat att vänta än reaktioner. Att tro något annat är aningslöst och kommer att straffa sig. Att driva upp en befolkning i vad de själva uppfattar som ett hörn kommer att utlösa kraftiga försvarsreaktioner. Riktigt så långt har inte de stora förändringar vi nu upplever lett till, men fortsätter utvecklingen som den gjort dessa 13 år av 2000-tal i ytterligare ett decennium utan att vi lyckats med att tillsammans komma fram till icke etniska lösningar på våra framför allt ekonomiska problem så är det svårt att tro att vårt samhälle inte kommer att brytas samman av inre konflikter.

Funderingar och oro för framtiden som ovan är inte ovanlig, frågan vi bör ställa oss är kanske om inte denna oro borde leda till starkare uttryck. Vi kanske skulle vara betjänta av mer folkliga protester nu, för att tidigt skapa den sociala energi som krävs föra att lösningar på våra ekonomiska och politiska problem skall tillåtas komma fram, börja diskuteras. Det välfärdssystem som nu håller på att brytas ner är en del av det nationella, demokratiska politiska projektet. Måste en återgång till en fullständig ekonomisk och politisk suveränitet till för att vi skall kunna hejda den nu pågående nedmonteringen av det svenska välfärdssystemet. När skall det politisk systemet våga diskutera en reformering av det finans, bank och penningsystem som orsakat krisen.

I den senare delen av denna vandring i rasbegrepp och rasism har av nödvändighet skjutits in andra samhälleliga problemlinjer.

Den utifrån ras mer generellt formulerade motsättningen mellan kollektiv och individ.

Frågan om nationalstatens nedbrytande under tyngden av ett internationellt kapital och dess globala agenda.

Frågan om sociala skillnader, de ökade klyftorna i inkomster och förmögenheter, som i en mer dynamiskt ekonomisk kontext kan beskrivas som förhållandet mellan arbete och kapital.

I allt detta står så människan som individ och flock, med sina nedärvda biologiska egenskaper, definierade i möjligheter och begränsningar.

Vilka politiska strömningar och ideologier i Sverige idag har visat någon ambition att hantera dessa problem på ett förutsättningslöst sätt? Kommer de att kunna lösas av dessa i vårt representativa politiska system? Krävs ett uppbrott från den begränsande politiska höger-vänsterskalan? Krävs nya former för demokrati och folkligt engagemang?

Svenska folket har i Kärrtorp satt ner foten, och tydligt markerat mot rasism, främlingsfientlighet och politiskt våld. Det var folket i massomfattning som sida vid sida på lugnt folkligt maner gjorde våldet omöjligt. Kampen om det demokratiska rummet kan i grunden bara försvaras på detta sätt. Polisen kan det inte, vad de däremot kan är att postkärrtorp värna denna folkliga erövring. De som framför allt har att lära av detta är de våldsutövande ytterpositionerna på vänster och högerkanten. Det är den flora av våldsdyrkande grupper som knyter an till ras för sitt samhällsprojekt, och på den andra sidan, de som i arbetarklassens namn tar sig rätten att använda våld på ett lika förödande sätt.

De stora problemen i vårt land handlar dock om helt andra saker, om fördelningen av de resurser som flödar ur det ymnighetshorn som är vår gemensamma produktion.

Det handlar om den ekonomiska kris som nu på sitt 6:e år ställer folk utan försörjning, och samtidigt stryper vårt gemensamma flöde av tjänster och produkter.

Det handlar om sönderfallet av skolan som byggts upp under det nationella projektets skyddande armar och som nu under den globala ekonomin och de sociala relationer som här skapas bryts upp.

Det handlar om Sveriges möjlighet att producera sina livsmedlen.

Det handlar om åtstramningar i den offentliga ekonomin som nu inför jul, till och med förvägrar de som byggt upp detta land, den efterlängtande omvårdnad och kärlek som ett julbord står för.

Det handlar om en svensk utrikespolitik som bidrar till krig och flyktingströmmar långt från våra egna gränser. Svenska soldater måste tas hem från Afghanistan. Den destabilisering av Syrien som Sverige hittills underblåst måste få ett slut. Respekten för andra länders suveränitet måste åter bli hörnstenen i Sveriges utrikespolitik.


One Response

  1. Kjell Holmsten skriver:

    Tack för en mycket bra och klargörande artikel om raser, rasism och framförallt Israelers rasism. Jag vill gärna länka till denna artikel kommer också att helt fräckt kopiera delen om boken ”Generalens son” som var mycket bra och viktig. Tack än en gång hoppas du skriver mer om detta ämne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *